Leva och dö i norden

By Kjell E. Genberg

En tidig morgon skakas Hudiksvall av intensiva skottsalvor. På gångvägen vid fågelsjön Lillfjärden, den som kallas Kärleksstigen, hittas en sönderskjuten bil med fyra döda ungdomar. Jakten på mördaren eller mördarna blir intensiv och svår för stadens kriminalpoliser, inte minst när det dessutom försvinner en äldre rik man som äger ett flyktingboende i polisdistriktet.Kommissarie Paul Rademans frustration blir inte mindre av att han inom några dagar ska gifta sig med Viveka Soidre i Ljusdals kyrka. Ska de svåra brotten hinna lösas innan dess?X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591970

Book preview

Kjell E. Genberg

Leva och dö i norden

SAGA Egmont

Leva och dö i norden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591970

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvalls- och Ljusdalspolisens interiörer. Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? Något ska en bokserie heta och den utspelas huvudsakligen i Gävleborgs län som har länsbokstaven X.

Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga. Vissa byggnader kan likna sådana som finns i verkligheten men här har de fått helt andra funktioner.

Författaren

Kapitel ett

I

Uppringarens namn och adress dök upp på skärmen när Lena Edlund på SOS Alarm tog emot 112-samtalet klockan 04.48 denna försommarmåndag.

Sven Evert Johansson, Östra Tullgatan 18, 824 52 Hudiksvall.

Rösten kom emellertid från en kvinna.

Det smäller väldeliga, sa hon och lät aningen hysterisk. Jag ligger för öppet fönster och brukar sova väldigt djupt men det här dånade så gräsligt att jag vaknade och satte mig upp käpprakt. Pepito började skälla och sedan dök han in under sängen. Det har han inte gjort sedan smällarna och fyrverkerierna på nyårsafton.

Lena andades in djupt.

Det här var hon van vid. De som ringde om något som de uppfattade allvarligt hade ofta svårt att komma fram till pudelns kärna med detsamma.

Vi tar det här från början. Kan jag få ert namn allra först?

Jag heter Irma Johansson.

Bra, tänkte Lena. Rätt efternamn. Då stämmer nog adressen också.

Ni tror alltså att det är någon som håller på med smällare?

Det hördes nästan att Irma skakade på huvudet.

Nej, nej. Det låter mer som skjutvapen. Precis som när det skjuts i dokumentärerna om krig på tv.

Lena knappade på sitt tangentbord.

Var pågår det här?

Nu är det tyst igen men skotten kom från någonstans vid Lillfjärden, faktiskt från Kärleksstigen.

Lena Edlund hade sin arbetsplats ganska långt från Hudiksvall och hade aldrig hört talas om Lillfjärden men Kärlekstigen väckte vissa minen. Det var ett namn som fanns på flera ställen och vid minst ett tillfälle hade hon vandrat med en ung man längs en sådan stig. Fast det var länge sedan nu. Mycket, men inte allt, hade börjat blekna.

Polisen i Hudiksvall är underrättad, sa hon och skickade iväg anmälan. De kommer att undersöka saken. Det är säkert inget allvarligt. Klappa Pepito och somna om.

II

Det var fler än Irma Johansson som hört knallarna och larmat. Några hade ringt direkt till polishuset på Norra Kyrkogatan och därmed orsakat en hel del aktivitet. Det första som skedde var att man larmade bilarna som genast gav sig av till platsen vid fågelsjön Lillfjärden. Nattens yttre befäl var relativt ny på sin position och bad att få assistans av den erfarne Karl Karlsson, allmänt kallad Dubbel-Kalle.

Jag ringer, lovade sekretariatet.

Signalerna fick Karlsson att ryckas upp ur sin djupa sömn i sängen på Lastagegatan. Han fick snabbt situationen klar för sig och var snart iförd uniform och på väg ut. Han sneddade Kotorget, en gång en uppskattad plats för den årliga höstmarknaden som gick under det lokala namnet Marschnan, och kom in på Kärleksstigen. Så hette den lilla vägen som gick längs Lillfjärdens östra strand. Det var en gång- och cykelväg men i det svaga gryningsljuset kunde han se spår efter en bil.

På den större gatan till höger blinkade ljusen från minst två polisbilar. Han började småspringa när han skymtade konturerna av en stillastående bil längre fram. Gammal i gården som han var såg han till att inte trampa i bilspåren. Vid snåren intill stigen stod fyra uniformerade personer.

Han kände dem alla. Lars-Erik Berge, det nya yttre befälet, som han uppfattade som en sympatisk person. Han är visst från Gnarp, tänkte han. Jag måste ta reda på mer om honom eftersom vi kommer att samarbeta en hel del framöver. Hans kamrat kände han bara till namnet, Rickard Nordberg, en av alla dessa som rekryterats på senare tid för att fylla de vakanser som styrkan dragits med ganska länge. De två andra kände han bättre.

Gösta Svensson hade jobbat hos Hudiksvallspolisen mycket längre än han själv som kommit från Ljusdal bara några år tidigare. Svensson hade under alla år på gator och vägar skaffat sig en makalös personkännedom. Ville man veta något om småbovarna i distriktet var han rätt man att fråga. Dessutom sades det att han var en ypperlig jazzpianist. Bredvid honom stod hans bilkollega Johannes Lund och blossade nervöst på en filtercigarrett.

Har ni en aning om vad som hänt? frågade Kalle Karlsson.

Berge var blek. Allt blod verkade ha försvunnit från hans ansikte och nu uppmärksammade Kalle att de andra verkade lika skärrade.

Titta själv! sa Lars-Erik Berge. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Dubbel-Kalle trippade försiktigt fram till bilen. Det var en inte alldeles färsk mörkgrå Kia Venga, ungefär fem år gammal så vitt han kunde avgöra. När han kommit runt bagageluckan fick han se den öppna förardörren och mannen vars överkropp hängde ut en bit, bara kvarhållen av säkerhetsbältet. Under honom syntes en pöl av något mörkt som morgonljuset speglade sig i. Han såg in genom rutorna. I framsätet satt ytterligare en mansperson framåtlutad. Han hade ett skottsår vid örat och på motsatt sida hade blod stänkt mot det sönderskjutna fönstret. Kalle Karlsson drog efter andan och då märkte han också den aningen metalliska lukten av mänskligt blod. Sedan kastade han en blick in i baksätet. Två personer satt lutade mot varandra. De var orörliga och båda hade skjutits i huvudet, tydligen också på fler ställen eftersom bilklädseln runt dem slitits sönder av kulor.

Herregud! tänkte han bestört. Unga döda pojkar! Det är ju en massaker.

För ett ögonblick visste han inte vad han skulle ta sig till men sedan slog professionaliteten till. Han skyndade sig att göra det han måste. Så fort han försäkrat sig om att det inte fanns minsta liv i någon rätade han på sig och kände den kalla kåren längs ryggraden.

Gå härifrån och släck cigarretten, röt han till Johannes Lund. Brottsplatsen får inte kontamineras. Han såg sig om. Jag vill ha avspärrningar ända från infarten till Kärleksstigen och fram till dess slut. Är kriminalsektionen och teknikerna underrättade?

Jag ringde dem så fort jag sett hur stort det här är, kraxade Gösta Svensson. De är nog snart här.

Han hade knappt pratat klart innan teknikens svarta van parkerade på Humlegatan som började fyllas av polisfordon. Dubbel-Kalle skyndade över järnvägsspåren upp dit och började ge order om avspärrningar för att hålla nyfikna på avstånd och trafikdirigering. Sedan tog han sin kommunikationsapparat och anropade stationen.

Ring SJ och se till att alla tåg, både norrut och söderut, kör sakta förbi brottsplatsen och ger signal när de kommer, röt han. Folk från oss kan behöva röra sig i området och jag vill inte se några olyckor.

Ska bli, blev svaret.

Varsko mig när beskedet nått fram och blir åtlytt.

Han fick ett positivt svar även på detta och kunde återgå till sin tidigare uppgift. Han skickade en bil att bevaka järnvägsövergången vid Kålhagsgatan och ytterligare en fick parkera i närheten av plaskdammen nära Marknadsgatan.

Jag räknar med en invasion av nyfikna när det här blir känt, sa han. Det är ett bra ställe att stoppa folk. Ingången till Kärleksstigen är avspärrad och bevakad. Vi kan behöva ett par bilar vid järnvägsviadukten också.

Teknikernas chef Peter Dahlin kom fram till honom.

Är det du som tagit befälet, Kalle? sa han. Jag trodde du var ledig.

Hej, Peter. Egentligen är det så … men man måste hjälpa till när något av det här slaget inträffar.

Fyra döda ungdomar i en bil? sa han frågande. Är det verkligen sant?

Ja, tyvärr. Bilen står på gångvägen på andra sidan spåren. Ni måste ta er ner genom snåren. Hans ord avbröts av tre gälla ljudsignaler. Sedan hörde de det södergående tåget som mycket sakta körde in mot Hudiksvall. Det är en del järnvägstrafik så ta med det ni behöver på en gång så ni slipper riskera livet alltför ofta. Brottsplatsen är trång, bara så att du vet. En halv meter drygt på båda sidor om bilen. Räkna med att det är ett blodigt ställe.

Och bilen?

Den är registrerad på en Gunnar Lind, men vi vet ju inte om han är en av dem.

Dahlin nickade och kände det vanliga obehaget. Är de dödförklarade?

Jag har letat puls på alla. Finns ingen. Det behövs inget läkarutlåtande i det här fallet, tro mig. Han såg upp med ett bekymrat uttryck i det stela ansiktet. En sak är extra konstig. De döda i bilen är alla relativt unga pojkar men ingen tycks ha någon mobiltelefon med sig. Jag har visserligen inte djupundersökt men det brukar man inte behöva göra. Folk har alltid sina lurar lätt tillgängliga.

Tror du att mördaren eller mördarna har tagit dem?

Det verkar faktiskt så! nickade Kalle Karlsson.

Peter vände sig till sina män igen.

Det här är tydligen en riktigt stor grej, påpekade han. Vi får ta med tältet och en generator till lysena. Och allt det andra naturligtvis.

Med en packning värda soldater på väg till strid hasade de sig nerför slänten, korsade järnvägsspåren och fortsatte ner till Kärleksstigen där de kom fram ett femtiotal meter söder om brottsplatsen. De tog sig försiktigt fram till bilen och började resa tältet över den. Generatorn startades och ljus flödade över levande och döda.

Rättstekniker Hasse Berlin hade placerat sig en bit framför den sydkoreanska bilen och tog in hela scenen. Bilar var hans kompetensområde. Plötsligt mulnade han och betraktade slänten upp mot järnvägen.

Peter! ropade han. Ta dig en titt på det här.

Dahlin lämnade sin plats vid den öppna bildörren med den hängande överkroppen. Han såg lite underlig ut i overallen och de blå tossorna över skorna, utstyrsel som samtliga hade trots att de jobbade utomhus. Alla lämnade likartade fotspår som gick lätt att skilja från andra som eventuellt upptäcktes.

Han kom fram till Berlin som pekade in i snårskogen.

Ser du spåren i gräset? sa Hasse.

Peter Dahlin granskade slänten där vegetationen rubbats och två hjulspår var knappt skönjbara. Han gick närmare och föll på knä för att se bättre.

Däckavtryck, konstaterade han. Två lätta motorcyklar eller mopeder som kört ner här för inte så länge sedan. Han rätade på sig och vinkade till Hasse Berlin att följa efter. Vi bör ta reda på var de här spåren börjar innan vi sätter igång med bilen. Har du kameran med dig?

Hasse Berlin visade fram kameraväskan och sedan fortsatte de uppför slänten. Över järnvägsspåren började solen visa sig. Det skulle bli ännu en varm och solig dag, det visade den molnfria blå himlen. Inte så bra, tänkte Hasse. Torrt i markerna, risk för gräsbränder och hopplöst när det gäller att säkra däckspår.

Nere på Kärleksstigen lyste tälttaket över de fyra döda vitt mot grönskan runt om. Plötsligt hördes tre tjut från ett lokomotiv och de två männen stannade mitt i steget. Det norrgående godståget stånkade sakta förbi platsen där de stod. Tågsättet var långt. Det dröjde innan de kunde ta sig över spåren. Det visade sig att de lätta fordonen startat ända uppe vid Humlegatan. På några ställen hade förarna klivit av och lett sina cyklar för att sedan de kommit över järnvägen dödsföraktande rivstartat och fortsatt neråt mot gång- och cykelvägen vid Lillfjärdens strand. Hasse Berlin fotograferade ivrigt.

Har inte krimmarna dykt upp än? frågade han.

Adin Nicolic och Karl Westin är här. Jag såg dem uppe på vägen. Men jag släpper inte ner dem till bilen innan vi gjutit av bilspåren och eventuella skoavtryck, svarade Peter Dahlin. Jag hade väntat mig att Paul Rademan och Katarina Solberg skulle ha varit med men tydligen blev det inte så.

De började gå neråt igen.

Rademan lär vara i Ljusdal. Han går i giftastankar, stackaren.

III

Kriminalkommissarie Paul Rademan kände sig inte det minsta hungrig när han och polisinspektör Viveka Soidre gick ut på gatan. Hon ville bjuda på te och smörgåsar men han hade tackat nej. Han hade tre dagar ledigt, detta var sista dagen, och Viveka ville absolut visa honom byn där hon växt upp. Eftersom hon var hemmastadd i trakten tog de hennes lilla Honda. Den stod parkerad utanför hyreshuset på Gärdesgatan i Ljusdal där hon bott stora delar av sitt liv. Paul krånglade in sin gängliga kropp i passagerarsätet fram. Hon satte sig bredvid honom och vred om nyckeln. Motorn startade villigt.

Man kan komma dit från flera håll, sa hon när de passerat rondellen och den lilla högersvängen och hade kyrkan rakt fram. I dag kör jag över Råggärde.

Paul fattade att hans vita fläck på kartan var på väg att fyllas med ett grönt landskap. De lämnade Riksväg 84, högt upp till höger skymtade han ett vattentorn och till vänster glittrade en sjö. Ett långt godståg kom västerifrån, på väg till Ljusdals station och därifrån vidare ut i stora världen.

Det är faktiskt vackert här, sa han efter ett par kilometer.

Jag har ju tjatat om det, svarade Viveka. Men du har aldrig haft tid att följa med på utflykter. Så fort du hälsat på har du haft bråttom tillbaka till Hudik och den vägen är ju inte den naturskönaste man kan tänka sig. I alla fall inte om man undviker avtagsvägarna som du brukar.

Viveka saktade in innan hon körde bilen över spåren i en järnvägsövergång och kom in i en dalgång där vägen låg högre än husen till vänster som alla hade en bedårande utsikt mot ett lugnt vatten.

Min barndoms älv, förklarade Viveka Soidre. Den heter Växnan och rinner ut i Ljusnan.

Ett par minuter senare bredde ett torg ut sig framför dem.

Välkommen till Tallåsen. Nu vill jag ha glass och kanske något att bita i, sa hon och parkerade framför något som kunde tas för en gammal tomt där det en gång stått ett hus.

Glass som efterrätt i så fall, tyckte Paul Rademan. Det känns som om jag skulle klara av en rejäl köttbit med pommes frites först.

De klev ur Hondan. Viveka nickade mot den överväxta tomten framför kylaren.

Här står du på helig mark. Åtminstone tyckte min storasyster det. Innan huset som stod här brann ner hade det varit ett bageri och blev sen replokal för Tallåsens stoltheter, ett popband som hette Panthers.

Aldrig hört talas om, erkände Paul.

De var rätt kända på 60-talet. Min syrra har berättat att hon och nästan alla hennes jämnåriga stod som klistrade framför bagerifönstret när de repade in nya låtar.

Du då?

Viveka skakade skrattande hon huvudet.

Jag var för liten när de hade sin storhetstid. Deras skivor har jag förstås lyssnat till. Storasyrran spelade dem ända tills hon flyttade hemifrån. Hon såg på klockan. Nu äter vi!

Pizzerian vid torget hade en hyfsad meny och faktiskt en liten hörna ägnad åt den långhåriga popgruppen Panthers. Både Viveka och Paul var mätta och belåtna när de åter satt i bilen och färdades längs en väg som kantades av bondgårdar och åkrar. De hade inte åkt särskilt långt innan hon åter stannade.

I gården till höger är jag född, sa Viveka Soidre och pekade mot ett långt tvåvåningshus med rejäl förstubro. Det var målat i falurött och hade vita knutar. Det gick bra för oss men sedan kom nya regler för jordbruket. Det blev allt svårare för pappa att få ekonomi i verksamheten. Till sist var han tvungen att sälja. Innan de bekymren uppenbarade sig tyckte jag att min tillvaro var himmelsk. Jag hade gångavstånd till skolan och massor av kamrater. Så fort isen gått på Växnan fick jag följa med pappa i ekan när han rodde drag eller lade ut ryssjan.

Paul betraktade henne och tyckte sig se några blänk i hennes ögon.

Du hade en lycklig barndom, trots allt, mumlade han och tänkte på sin egen.

Hon svarade inte, vände bara bilen och körde tillbaka mot torget där hon tog till vänster. Vid bron över Växnan stannade hon och klev ur. Paul följde efter. Han märkte att Viveka var rörd men kunde inte begripa varför. Hon bodde i Ljusdal, bara någon mil bort, och kunde besöka barndomsbyn precis när hon ville.

Det var enkla nöjen som gällde när jag var barn, suckade hon plötsligt. Vi kastade pinnar i älven och sprang sedan längs stranden för att se hur de uppförde sig i strömvirvlarna. Hon vände sig häftigt mot honom. Jag vill att vi gifter oss i kyrkan!

Paul Rademan blev paff. Det hade gått några veckor sedan han friat och fått ja. Han hade hela tiden utgått ifrån att de skulle gifta sig borgerligt. Den saken hade de visserligen inte diskuterat men nu förstod han att det var något som upptagit hennes tankar en hel del. Kanske var det för att konfrontera honom som hon tagit honom med på denna utflykt till det förflutna. Hon ville berätta att hon inte var så modern som hon gett sken av att vara. Den protest han kom med var rätt lam.

Jag har gått ur svenska kyrkan.

En vindpust fick älvens vatten att krusa sig.

Det är inget hinder, svarade Viveka. Jag är medlem.

Paul såg förvånat på henne. Ett par bilar körde förbi dem.

Du har aldrig berättat att du är religiös, fick han fram.

Nu log hon.

Det är jag inte heller. Jag kan supa, svära och vara som folk, som pastor Jansson sa. Traditioner. Jag tycker om traditioner.

En bil passerade ganska tätt intill dem.

Om vi inte flyttar oss tar kanske alla våra traditioner slut här och nu, sa Paul så lättsamt han tordes.

Viveka sa ingenting. Hon gick tillbaka till Hondan och satte sig bakom ratten.

Vill du ha betänketid? frågade hon och snurrade bilnycklarna mellan fingrarna.

Äh, vad fan! tänkte han. Kyrka låter förstås väldigt högtidligt men hur länge kan en vigsel pågå egentligen? Inte längre än att jag står ut. Huvudsaken är väl att vi blir gifta, när vi nu äntligen bestämt oss för det.

Nej, sa Paul, men är det inte krångligare att gifta sig där än i ett rådhus?

Inte alls. Tvärtom, faktiskt. Mest för att vi inte har något rådhus.

Okej, jag går med på kyrkbröllop … Han gjorde en konstpaus. … på ett villkor.

Viveka hade lagt i ettan och bilen rullat ett par meter innan den hoppade till. Motorn dog tvärt.

Vad menar du?

Han studerade solskyddet ovanför vindrutan i några sekunder.

Jag har visserligen fått bättre betalt sedan jag blev kommissarie men någon stor bröllopsfest har vi inte råd med.

Hon andades ut i en lättad suck, vred nyckeln och bilen började rulla igen.

Mina föräldrar är döda och Astri, min syster, bor med sin karl på Nya Zeeland. Några arbetskamrater måste vi väl bjuda. Olle Mannervik och hans Monica förstås och de närmaste snutkompisarna i Ljusdal och Hudik. Du har väl inte heller några släktingar?

Den enda är en gammal moster i Karlskoga. Vi har inte pratat på 15 år.

Det låter som att vi kan klara festen med ett par smörgåstårtor, skrattade Viveka och svängde vänster efter stoppskylten vid stora vägen.

En vägskylt pekade mot Ljusdal men efter bara ett kort stycke tog hon av mot höger. Paul hann uppfatta namnet Föne på vägvisaren

Ska vi inte åka hem? frågade han.

Hon saktade in för ett möte och ökade sedan farten igen.

"Jag