Fantomen

By Kjell E. Genberg

Frihet till slut. Två män har lyckats rymma från anstalten i Kumla, men ännu mer häpnadsväckande än att två fångar lyckas ta sig ut ur Kumla är att de blir avrättade innan de hunnit kliva ur flyktbilen. Samtidigt är det kaotiskt i Stockholm. En beskyddarliga målar gatorna röda med de som de anser förtjänar att mista livet. Döden verkar ständigt närvarande för huvudstadens småkriminella... det är således fullt upp för stadens polisstyrka att få ordning och reda på grejerna. Förhoppningsvis innan fler dör.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710779

Book preview

Förord

Ett stort tack till:

Min hustru Birgitta för all tänkbar hjälp

Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm som lyckats hålla mig vaken under tio tysta år

Olov Svedelid vars uppmuntran varit ovärderlig

Otto Holm som sett till att jag inte gjort bort mig alldeles i polisproceduren

Kapitel ett

Det började bli dags.

Janne Backman såg på klockan samtidigt som nyckelskramlet hördes utanför. Fyra fångar gick i sällskap med en vakt förbi hans öppna celldörr. En av dem nickade in mot honom och han återgäldade hälsningen lika tyst. Han reste sig långsamt från britsen och tittade ut i korridoren. Dörren till studierummet öppnades och de fyra männen låstes in. Vakten återvände.

– Det är promenadtimme för dig, sade pliten. Ta på dig lite extra för det är aningen kyligt i dag.

Backman hämtade en tröja och tog på sig den. Han log för sig själv. Det här var nästan för bra för att stämma.

– Vilka fler finns därute i dag? frågade Janne. I förra veckan fick jag dra runt en timme alldeles ensam. Det är inte allför kul.

– Du får sällskap av Mahler, svarade fångvaktaren. Och av mig förstås. Det är inte mycket roligare för mig heller. Bara så du vet.

De gick tillsammans i den trista korridoren och kom fram till dörren som vette ut mot rastgården. Horst Mahler stod redan och väntade där tillsammans med en annan vakt som genast gick därifrån när de övriga anlände. Fångvårdaren i Janne Backmans sällskap låste upp dörren och de två internerna gick ut tillsammans.

Det var visserligen lite kyligt i luften, men annars var det en härlig dag med hög himmel ovanför murarna. Vaktmannen satte sig intill dörren och tände en cigarrett för att fördriva lite av den timme som de två internerna enligt reglementet skulle tillbringa i friska luften.

Janne Backman och Horst Mahler promenerade sakta genom promenadgården. Så långt bort de kunde komma från dörren stannade de. Janne tog fram ett paket Prince och skakade fram en cigarrett åt Mahler. Horst tände den med sin egen tändare och höll lågan brinnande till dess Janne också fått in ett rökverk mellan läpparna. Backman drog ett bloss och kontrollerade armbandsuret samtidigt som han stoppade tillbaka cigarrettpaketet i fickan.

– Är du beredd? frågade han.

– Jag har varit beredd i tio dagar nu, svarade Horst Mahler. Jag hoppas verkligen att det här kommer att fungera.

Janne Backman log belåtet.

– Det kommer att gå som på räls, sade han. Det kommer du att få se om bara några sekunder. Jag litar helt på att du fått det att fungera.

Han hade knappt pratat färdigt förrän det hördes en ilsken surrande ringsignal inne i korridoren. Vakten vid dörren reste sig och såg efter vad saken gällde.

– Nu har någon studerande jävel blivit pissnödig igen, ropade han. Att de aldrig lär sig att gå på muggen innan de börjar läsa. Nu får ni två klara er själva i några minuter medan jag håller fram den där kraken.

Han försvann in i byggnaden och dörren låstes bakom honom. Janne Backman och Horst Mahler väntade i tjugo sekunder och under tiden tittade de granskande upp över murkrönet.

– Nu sticker vi! sade han. Var inte orolig att synas från avdelningen. Det här har jag kollat gång efter annan. Bort till trappan.

De två männen skyndade fram till en trappa som ledde upp på byggnadens tak. Uppe på taket sprang de hukande fram till ena takhörnet. Mahler stirrade ner mot marken nedanför och ruskade på huvudet så att det långa håret fladdrade.

– Verdammt, så högt, muttrade han.

Janne Backman hade redan hävt sig över takfoten och hängde med underkroppen utanför huset där avdelningen inrymdes. Han flämtade sakta medan ena handens fingrar och båda fötterna sökte fäste på väggen. Så kände han en krampa med fingrarna och fick in ena foten i en ojämnhet. Han släppte taket med andra handen. När han var tätt tryckt mot väggen kunde han också kontrollera hur det såg ut nedanför. I utrymmet mellan byggnaden och avgränsningsmuren fanns inte en människa. Det gick faktiskt ganska lätt att klättra ner längs väggen.

Han var halvvägs nere när han upptäckte att Horst Mahler fortfarande stod och tvekade uppe på taket.

– Kom nu, för fan! väste han uppåt. Du får inte sabba alltsammans med att bli kvar när jag sticker.

Mahler bet ihop tänderna och hävde sig över takkanten. Ett par minuter senare stod båda på marken och skyndade mot avgränsningsmuren.

– Mein Gott, den kommer vi aldrig över.

– Håll nu käften och följ mig, svarade Janne Backman.

Han följde den sju meter höga muren en bit till dess han kom fram till ett ställe där en del puts ramlat av. Där fick han tillräckligt fäste för att komma upp en bit. Han bet samman tänderna och höll i sig med ena handen medan han med den andra fiskade upp en kaffesked, en gaffel och en kniv ur fickan. Janne lyckades sticka in skeden i en spricka i muren ett par decimeter ovanför huvudet och sedan han känt efter att den satt säkert hävde han sig vidare. Han kunde höra tysken flåsa under sig. Själv kände han sig inte särskilt trött ännu och det tackade han anstaltens konditionsredskap för. Men han anande att det skulle kunna bli ganska jobbigt längre fram.

Janne fick upp ena knät på skeden. Den böjde sig lite, men inte så farligt. Han kunde vila på den medan han körde in gaffeln djupt i en annan spricka högre upp. När han stod på den var det en barnlek att fästa måltidskniven över sig.

Med foten på knivbladet fick han grepp med fingrarna om murkrönet och med ett stönande hävde han sig upp.

Mahler var strax under. Janne Backman lade sig ner på muren och räckte honom handen. Ögonblicket efter var båda däruppe. Horst Mahler lät som om han drabbats av astma.

– Du borde ha tränat upp dig i stället för att sitta och bläddra i porrtidningar för jämnan, skrockade Backman.

– Du kunde ha sagt åt mig.

– Det har jag gjort, påminde Janne Backman.

– Men du förklarade aldrig varför, sade Mahler.

– Tror du jag är en idiot? Om sådana här saker snackar man inte alltför mycket. Kom nu… du orkar en bit till.

– Jag orkar hur mycket som helst fast det inte låter så, sade Mahler och flinade brett.

Avgränsningsmuren ledde fram till den yttre muren. De skyndade fram längs krönet. Backman tittade bort mot byggnaden de nyss lämnat. Inga tecken på att rymningen ännu var upptäckt. Han tittade på klockan. De fem minuter han fått garanterade av den studerande kamraten var till ända. Nu skulle det inte dröja innan pliten låste upp dörren till rastgården och fann den tom.

Och efter det skulle helvetet bryta lös.

Så befann de sig på yttre muren, den som officiellt kallades omslutningsmur, som också mätte sju meter på höjden.

– Vi måste hoppa, bestämde Janne Backman.

– Då går benen åt helvete! Vi bryter alla ben vi har om vi hoppar från den här höjden.

Janne skakade på huvudet och började förklara hur det skulle gå till.

– När du släppt taget aktar du dig noga för att vara spänd. Titta neråt och var inte rädd. Det är rädsla som får dig att spänna musklerna. Så fort du kommer ner på marken knäar du och rullar runt med huvudet bort från muren.

– Fan, du låter som om du varit med i Baader-Mainhof-gänget.

– Ja, i den Rote Armé Fraktion som utbildade fallskärmsjägare uppe i lapphelvetet, svarade Janne. Jag hann vara med i början innan jag straffade ut mig, så jag lärde mig lite om hur man landar. Häng med nu!

Han lade sig tvärs muren och hasade sig ut över kanten. Hela tiden såg han till att fingrarna hade grepp. Mahler gjorde likadant någon meter ifrån honom. Så hängde de i raka armar på muren utsida och det kändes plötsligt inte lika högt.

– Försök att vända, stönade Backman. Så här…

Han skiftade grepp med ena handen och vred samtidigt kroppen. Så lyckades han skifta också andra handens tag och hängde med ansiktet från betongen. Mahler försökte göra samma sak, men han var nära att tappa taget.

– Det går inte.

– Gör det, för helvete! Om du kommer fel därnere bryter du ryggen och då hade du haft det bättre om du stannat kvar.

Horst Mahler prövade på nytt och den här gången lyckades det. Båda andades djupt och flämtande.

– Släpp! befallde Janne och lät fingrarna lossna från muren.

Sekunden efteråt dunsade han i marken. Han knäade och rullade ett par meter och sedan stod han upprätt igen.

Mahler hängde fortfarande kvar.

– Stanna då, för fan, sade Backman kallt och började springa därifrån.

Sekunden efter hade också Mahler landat och rullat runt. När han skyndade efter Backman haltade han.

De var på väg mot ett litet skogsparti. Väl framme vid de första buskagen vände sig Backman om. Mahler kom linkande ett tiotal meter efter honom. Janne Backman stirrade bort mot fängelsebyggnaden. Fortfarande inte ett ljud därifrån. Han ruskade på huvudet och log när han tänkte på att Mahlers kompis lovat köra diarrétricket. Det hade tydligen gått hem.

Så var Mahler bredvid honom.

– Slog du dig? frågade Backman.

– Jag tror att jag vrickat foten. Det gör helvetes ont. Men det kan göra detsamma nu. För helvete, man, vi har lyckats rymma från specialavdelningen på Kumla.

Janne skrattade till.

– Tro inte att du får någon extra medalj för det. Vi är inte de första.

– Kanske inte, men vi tillhör trots allt en ganska exklusiv klubb.

De skyndade genom skogen och hukade bakom en sten en bit från vägen på den andra sidan träden. Janne såg på klockan.

– Vi är lite tidiga. Tre minuter kvar…

Sekunderna tickade sakta fram medan de stirrade bort mot vägkröken ett hundratal meter ifrån dem. Så dök en bilfront upp i kurvan. Det var en röd bil och den körde inte särskilt fort.

– Ser du vad det är för märke? frågade Backman.

– En Opel… tror jag.

– Ja, det är en Opel Mantra. Perfekt!

Just där skogsdungen började saktade personbilen in. De kunde se föraren söka längs skogsbrynet med blicken.

– Det är han, sade Janne. Kom.

De lämnade skuggan bakom stenen och kom med några snabba kliv fram till vägen. Bilens förare bromsade och lutade sig mot höger. Framdörren öppnades. De båda rymlingarna klev snabbt in och så var bilen iväg igen, nu med betydligt högre fart.

Mannen vid ratten bar sportiga bilhandskar. Han sade ingenting förrän de kommit nästan en mil bort från platsen där de plockats upp. Janne Backman och Horst Mahler satt också tysta, Backman för att han visste att föraren ville ta initiativet och Mahler för att han var alldeles utpumpad.

Backman undrade lite över de märkliga färdvägar föraren valde. I stället för att köra mot Stockholm svängde han in på vägen som enligt skyltarna ledde till Falun. Denna Dalarnas metropol var en vit fläck på Jannes karta.

– Grattis! Det här gick ju bra, sade föraren till sist. Nu gäller det för er att ligga lågt i några dagar. Jag har en känsla av att det kommer att bli ett pådrag utan all like efter er. När någon rymmer från säkerhetsavdelningen på Kumla tappar hela kriminalvårdsstyrelsen ansiktet om vederbörande inte återbördas ganska snabbt.

Janne Backman tog upp cigarrettpaketet och stoppade en Prince i munnen.

– Rök inte i bilen, är du hygglig, sade mannen vid ratten. Jag har slutat och vill inte frestas att börja om igen.

Janne suckade lätt och stack tillbaka rökverket i paketet.

– Har du hittat något ställe där vi kan trycka en tid?

– Ja.

– Vad händer sedan då?

– Vi har skaffat en lägenhet i Tallinn. Om en vecka, tio dagar tar ni turistbåten till Estland. Då går ni igenom den tull som troligen bevakas minst i hela Sverige. Ingen kan tänka sig att ett par förrymda fångar vill till det gamla kommunisthelvetet, i synnerhet som ingen av er har någon anknytning till de baltiska staterna. Sedan kommer en av mina tyska kontakter till Tallinn med bil och kör ner er genom Lettland, Litauen och Polen till östra Tyskland. Han ser till att ni får nya pass. Du, Janne, kommer att få stålar så att du klarar dig gott där nere.

Han vände blicken mot baksätet.

– Jag utgår från att du har slantar undanstuckna i Tyskland så att du kan klara dig utan bidrag från oss, sade han. Det ingår inte i mina planer att försörja dig.

Mahler log brett.

– Jag har så jag klarar mig bara jag kommer till Tyskland.

– Det är bra. Jag vill ha igen för mina utlägg vad dig anbelangar.

– Jag skall nog klara den utgiften också.

Opeln svängde in på en liten skogsväg. Den var gropig och eländig och skuggades av höga, mörka granar.

– Fan, i sådana här trakter får jag lappsjuka, muttrade Janne Backman.

– Det får du stå ut med i en knapp vecka, svarade föraren. Fem mil inne i skogen finns ett torp där ni får bo fram till dess det är dags för Estland. Vi har fraktat dit ett bensindrivet elverk så att ni får lyse och el till elementen och kylskåpet. Det finns vedspis där, men ni får inte elda i den så att folk kan se röken från skorstenen. Kåken har varit obebodd ett tag.

– Jag förstår, sade Backman.

Efter ytterligare några minuters färd på den gropiga vägen som alltmer började likna en stig körde föraren åt sidan och stannade i en liten glänta i granskogen.

– Jag håller på att pissa på mig, sade han. Jo, Janne, du kan väl ta över och köra sista biten. Jag börjar bli trött.

Janne nickade och flyttade över till förarsätet. Han såg den andre gå in mellan granarna. Det fanns ingen radio i bilen, något som han noterade med ogillande. Det hade varit bra att veta om nyheten om deras rymning var släppt. Antagligen var den det. Han skulle fråga om det åtminstone fanns en transistorradio i stugan.

I baksätet hade Horst Mahler slumrat in.

Mannen som kört dem kom fram mellan träden och ut i solskenet. Han fumlade lite med gylfen, stannade sedan upp och stack ena handen i fickan. Så tittade han uppåt och tycktes trivas i solskenet. Han stod så i några sekunder innan han gick fram och öppnade Opelns högerdörr.

– Har du någon radio i stu…

Janne tystnade tvärt.

Den andre var inte på väg att kliva in. Han stod utanför bilen och nu hade han en pistol i handen. Janne Backman stirrade förskräckt mot det lilla svarta hålet i den dödsbringande apparatens främre del.

– Vad i helvete hittar du på, fan…

Det var det sista han sade i livet. Kulan träffade mitt i pannan och slungade huvudet mot den redan krossade och blodiga sidorutan. Horst Mahler ryckte till när han hörde skottet. Han satte sig upp i rakare ställning men hann aldrig säga någonting innan han också träffades av en kula och föll ihop över den nu blodiga bilklädseln.

Mannen med pistolen lutade sig in i bilen. För att försäkra sig om att jobbet blivit ordentligt gjort avlossade han ytterligare ett par skott mot männen.

Han tog av sig bilhandskarna, tryckte ner pistolen i den ena och knölade sedan in den andra handsken tillsammans med vapnet. Med lugna steg gick han därifrån.

Cirka hundra meter längre bort längs vägen vandrade han in bakom ett buskage. Där stod en blågrön Honda Accord av äldre modell. Han låste upp den, startade motorn och körde därifrån utan att göra sig någon större brådska. När han passerade bilen med de båda döda skakade han lätt på huvudet.

– Ledsen grabbar, mumlade han. Men jag kunde faktiskt inte göra på något annat sätt.

En timme senare stannade han på en parkeringsplats alldeles intill en bro över ett vattendrag. Han tog handsken med dess tunga innehåll och släppte den från bron. Strömmen förde med sig det lilla paketet några meter innan alltsammans sjönk och var försvunnet.

Då återvände han till Hondan och körde vidare.

Kapitel två

– Jag har varit ute med soporna. Alldeles nyss! För en stund sedan var jag på posten åt dig. Vad menar du med att jag aldrig hjälper till?

Jonas Lind dängde ner kaffekoppen på fatet så att det sprack. Det skvätte kaffe över den redan fläckiga rödrutiga duken på köksbordet. Ylva Kull hoppade undan för att komma ur vägen för en kaffestråle som flög åt hennes håll.

– Vad skulle det där vara bra för?

Han svarade inte. Ylva såg uppgivet på honom när han plockade ihop skärvorna och slängde dem i soppåsen under diskbänken. Han torkade av bordet med en wettexduk och prickade diskhon med den innan han åter satte sig tungt mitt emot henne.

– Varför vill du göra slut? Jag menar varför du egentligen vill göra slut, sade Jonas. Det kan inte vara för att jag inte hjälper till. Jag handlar när jag hinner, jag plockar in i diskmaskinen, startar den och plockar ur när den diskat klart. I förra veckan tvättade jag fönster när du var på tjejträff och jag gör en massa annat också.

Hon riste irriterat på sig.

– Det var inte riktigt så jag menade.

– Hur menade du då?

Ylva såg på mannen som varit hennes sambo i snart två år. Hon visste att han nu bar en vulkan inom sig, men det kantiga långsmala ansiktet var ändå nollställt. Det var bara svärtan i blicken som förrådde en del av hans känslor.

Ylva kunde till del förstå hans desperation. Han ville behålla henne för att hon innebar den största tryggheten i hans tillvaro, den tillvaro som mer eller mindre krossades för arton månader sedan när hans far sköts till döds av en narkotikapåverkad inbrottstjuv, bara veckan efter att modern somnat in på Radiumhemmet.

Först hade han bara gråtit, sedan kom den själsliga förhårdningen. Jonas menade visserligen att han inte förändrats, men Ylva kände det tydligt, kanske för att hon nu var den enda som stod honom riktigt nära.

– Nå?

Ordet kom som ett piskrapp.

– Du har blivit så annorlunda.

Hans läppar stramades till en aning innan han svarade.

– Annorlunda! Du påstår hela tiden att jag förändrats, men hittills har du inte lyckats förklara på vilket sätt jag ändrat mig.

Ylva hade mycket nära till tårarna.

– När jag träffade dig var du en väldigt snäll kille, nästan alldeles för snäll, sade hon hest medan hon försökte svälja klumpen i halsen. Du var så mån om mig, om oss…

Jonas tog den tomma koppen och gick till bryggaren för att fylla på kaffe. Han tog en klunk och grimaserade lite åt hettan.

– Om någon fortfarande är mån om oss så är det jag, sade han bittert. Och vad det andra anbelangar så är det i så fall du som ligger bakom. Du tjatade hela tiden om att jag inte skulle vara så timid, att det var dumt av mig att undertrycka min egen vilja, mina egna önskningar. Du sade att det fick mig att sakna personlighet. Jag har jobbat mycket med att släppa fram den personligheten och nu är du missbelåten med den. Hur skall du ha det egentligen?

Ylva kunde inte svara. Det var sant det han sade, fast det var samtidigt en förvanskad sanning. Hur skulle hon med ord kunna förklara skillnaden mellan två sanningar?

Han ställde ifrån sig den tomma kaffekoppen och gick till henne. Hon kände de starka armarna om sig och då började tårarna rinna. Jonas strök med handen över hennes ansikte och torkade undan det våta.

– Du vet att jag älskar dig, sade han lågt. Jag skulle aldrig vilja göra dig något illa. Om du känner dig omtumlad och osäker just nu är det fullt naturligt. Vi skall ju ha ett barn.

Nu snyftade hon högt och han kramade henne hårdare.

Att du inte begriper, tänkte hon. Barnet är ju en del av min olycka. Jag ville aldrig bli med barn, inte med dig, inte med någon, men allra minst med dig, så som vi har det nu.

Det hade blivit till för lite över tre månader sedan. Då hade de också grälat – och försonats i en häftig kärleksstund.

När hon en tid därefter kom tillbaka från apoteket med ett positivt besked på graviditetstesten var hon helt inställd på att ta abort, men överrumplades helt av hans glädje över att de skulle bli föräldrar.

– Nu gifter vi oss! ropade han och kramade nästan sönder henne.

Den propån hade han kommit tillbaka till gång efter annan. Först skrattade hon bort frieriet, men han var envis och godtog inte hennes påstående att de kunde vara tillsammans utan ring och prästvälsignelse.

När han förstod att hon verkligen inte ville gifta sig blev han butter och tvär. Inte direkt elak mot henne, men inte långt ifrån. Det gjorde Ylva ännu säkrare på att hon fattat rätt beslut.

Nu återkom Jonas till frågan.

– Jag