En knackning för bergsfrun

By Owe Wallin and Marianne Wallin

Ingenjören på Björks Mekaniska AB väcks en morgon av fruktansvärda nyheter – en man är död efter en grotesk olycka. Dödsfallet verkar med tiden likna något värre än en arbetsplatsolycka. Samtidigt som ingenjören närmar sig svar hopar sig frågetecken och fler oförklarliga olyckor. Jakten på sanningen leder till hämndbegär och oförrätter som sträcker sig flera generationer bakåt i tiden.En knackning för bergsfrun är en hårdkokt deckare som utspelar sig över tid och rum, i Högsby, Småland men även i Vetlanda och Stockholms skärgård. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9788727061603

Book preview

Marianne Wallin

Owe Wallin

En knackning för bergsfrun

SAGA Egmont

En knackning för bergsfrun

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©2006, 2023 Marianne Wallin och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061603

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

– Hallå. Hallå. Ingenjörn. Är du där?

Yrvaken stirrar ingenjören på mobiltelefonen i sin hand. Under ett kort ögonblick begriper han ingenting. Samtidigt jobbar hjärnan hårt för att inte hela situationen ska falla ihop och försvinna tillbaka in i sömnen igen.

– Men svara då! Hör du mig? Det har hänt nåt förskräckligt.

Med ett ryck tar han sig samman, håller mobilen mot örat och slänger samtidigt en blick mot väckarklockan. Kvart i sex. Det är fortfarande halvmörkt i rummet.

– Vem är det? Och vad är det som hänt?

– Hör du inte? Det är ju jag. Stina! Stina-på-ettan. Du måste komma ner till fabriken. Nu genast!

– Men människa. Lugna ner dig. Svara på mina frågor. Vad handlar det om? Vad vill du?

Rösten skorrar hes och morgonraspig vilket gör den strängare och mer befallande än vad som varit hans avsikt.

Reaktionen blir omedelbar. Hennes hysteriska snyftningar får mobilen att svämma över av ljud. Ingenjören betraktar den uppgivet med en trött skakning på huvudet. Efter några långa sekunder hör han henne dra ett par hulkande andetag i försöken att stötvis få tillbaka kontrollen över orden.

– Han är dö! Fattar du? Det är blod överallt. Maskinen slog ihjäl han.

Dessa fyra korta meningar är tillräckligt för att få ingenjören klarvaken. Nu gäller det att ta sig till jobbet fortast möjligt.

– Rör inget. Bli kvar där du är. Ring efter ambulans. Jag kommer så fort jag kan.

Med tankarna spretande åt alla håll rycker ingenjören till sig kläderna från den slitna fåtöljen. Att det blir gårdagens kalsonger och strumpor bryr honom inte. Sedan Solveig flyttade till Spanien är det en hel del i hans liv som inte längre känns viktigt.

Utanför huset hugger han tag i den slitna cykeln. Han svär över att den för en gångs skull blev låst föregående kväll, får upp husnyckeln ur fickan och rusar tillbaka in på hyresrummet. Cykelnyckeln ligger turligt nog på sin plats i skålen på byrån.

Mellan Storgatans pittoreskt vindlande husrader trampar ingenjören på så mycket han och den oväxlade cykeln förmår. Ekipaget svänger vänster ner för backen, över Kyrkebro och vidare längs Kyrkogatan. Den gamla damcykeln skramlar oroväckande. En lätt, kall dimma har lagt sig över Emån och kylan biter i fingrarna. Trots det fina höstvädret börjar nätterna bli obekvämt kalla.

– Vad i helvete har hänt? muttrar han för sig själv.

Tankarna rusar. Vem kan ha gjort något där i natt? Nu tar det väl fullständigt hus i helsike. Inte lär det bli någonting vettigt gjort idag. Och en måndagsmorgon till råga på allt.

Med undantag för en vit Toyota Corolla som svänger ut från Ringvägen direkt efter kommunhusets röda trägarage ligger Kyrkogatan öde. Bilen fortsätter i samma riktning som ingenjören.

Fördjupad i funderingar kring det omskakande telefonsamtalets konsekvenser är han inte medveten om sin omgivning förrän sirener hörs på avstånd. Ljudet får honom att resa sig upp över sadeln och lägga mer kraft i varje tramptag. Gummit i däcken sjunger skorrande i kontakten med asfalten. Från en av villatomterna på höger sida slinker en gråvitrandig katt ut i gatan. Ett ögonblick ser det allvarligt ut innan han vinglande återfår balansen och störtar vidare.

De roterande ljusen från ambulansens tak syns på långt håll. Skylten med Börje Björks Mekaniska AB belyses underifrån av det spöklikt fladdrande blåljuset och skuggorna bryts mot det kallt vita lysrörsljus som strömmar ut från fönsterraden ovanför företagsnamnet. Vid det här laget är ingenjören både andfådd och svettig. Han lyfter blicken från framdäcket och försöker få en första uppfattning om situationen.

En man ägnar sig åt att öppna dörrarna baktill på utryckningsfordonet. Med största säkerhet en av de som kom med ambulansen. Den andre av dem är på väg mot dörren till fabriksbyggnadens personalingång. I öppningen står en mager blonderad kvinna och väntar otåligt. Hon är klädd i en blå och ganska sliten arbetsoverall. När hon ser honom komma åkande i hög fart den sista biten fram till parkeringsplatsen får hon kvickt upp armarna i luften, viftar och skriker:

– Skynda dig! Skynda dig! Vilken tid det tog. Det liknar faan. Alltihop. Aldrig sett nåt värre.

Samtidigt som ingenjören slänger ifrån sig cykeln på gräsmattan rusar hon fram mot honom. Ögonen lyser av skräckblandad förtjusning och hon hugger ivrigt tag i hans vänstra arm. Greppet är obehagligt hårt. Han försöker få henne att släppa.

– Du kan aldrig tro det. Hela jävla huvet är hopklämt. Han ser precis ut som en hackspett i nobban.

Med kvinnan fortfarande hängande vid armen tar sig ingenjören ända fram till personalingången samtidigt som han försöker få ordning på andhämtningen. Trots kylan klibbar skjortan mot hans svettiga kropp. De båda ambulanssjukvårdarna befinner sig strax bakom dem.

– Vem är det som har ringt? Enligt larmcentralen skulle det röra sig om en arbetsplatsolycka.

Han är lång, med snaggat ljust hår och har muskler som gör sig bra i uniform. Inte mer än trettio och tydligen van vid att ta befälet i röriga situationer. Hans kompis skymtar snett bakom. En liten tunn karl med glest hår och försynt uppsyn. Innan ingenjören hinner få fram ett ljud börjar den upphetsade kvinnan:

– Ringde? Det var Stina. Stina-på-ettan alltså. Just nu sitter hon uppe på verkstadskontoret. Vit i ansiktet som ett lakan. Uppförde sig helt knäppigt. Inte alls som hon brukar. Jag fick nästan dra till henne. Hon vart totalt hysterisk. Bara for runt och flaxa. Som en nackad höna.

Medan kvinnans högljudda ordflöde fortsätter försvinner samtliga in i byggnaden. Ingenjören först och fortfarande med hennes fingrar i ett krampaktigt grepp om armen. Smärtan irriterar men han kommer sig inte för att göra något åt det.

Samtidigt som alla hunnit in i själva tillverkningslokalen hör ingenjören på nytt sirener. Det står med ens klart för honom att även polisen har larmats. Det är ju klart att de också ska hit och snoka.

Hela hallen är upplyst av de kalla, skarpa lysrören högt uppe i taket. Alla blinkar till inför det ovana ljuset och den blonde vänder sig på nytt till ingenjören.

– Kan du visa oss olycksplatsen?

Nu blir Stina-på-montaget både upprörd och ilsken. Hon vägrar acceptera att bli nonchalerad på detta vis.

– Han vet väl för fan ingenting. Kom samtidigt mer er ju. Det är här borta. Kom med. Kuken har tryckt ner han i skruvstycket. Jag sa ju att han ser ut som en hackspett. Helt jävla plattmosad alltså.

Den tunnhårige hajar till ett ögonblick och stirrar från henne till ingenjören.

– Vem hade tryckt ner, sa du?

Kvinnan fortsätter raskt bort mot ett stort buromgärdat bearbetningscenter. Besvärad inser ingenjören det bisarra i situationen. I ett behov av att förklara vänder han sig mot mannen bredvid sig.

– Jo, du förstår. Företaget som tillverkar roboten heter KUKA – med stora bokstäver. Det är väl nån sorts förkortning. Alla på verkstan kallar den för … Kuken.

– Herre jävlar. Vad grisigt, hörs den ljushårige ambulansmannens röst borta från bearbetningsutrymmet. Rör inget. Ingen får gå in där förrän polisen har gjort vad de ska. Han är ändå så satans död som nån kan bli.

I samma sekund öppnas personalmatsalsdörren och två poliser i uniform blir synliga. En äldre man och en ung kvinna.

Vilket omaka par, är ingenjörens spontana reaktion. Och hur ska hon klara av att se liket?

– Är det här inne som olyckan har inträffat?

Frågan kommer från den manliga polisen samtidigt som båda två närmar sig den tysta skaran. Han sträcker ut handen mot ingenjören.

– Polisinspektör Larshammar. Sören Larshammar. Det här är min kollega, polisassistent Rockner. Jenny Rockner. De sa på SOS Alarm att det hade inträffat en arbetsplatsolycka. Stämmer det?

Ännu en gång hinner Stina-på-montaget först. Darrande i kroppen av upphetsning, gränsande till hysteri, pekar hon bort mot den nätomgärdade roboten.

– Konstapeln. Konstapeln. Han låg där borta redan när vi kom. Helt jävla mosad alltså. Aldrig sett nåt så äckligt i hela mitt liv.

Sören Larshammar nickar åt Jenny. Direkt går hon fram till kvinnan, rör mjukt vid hennes underarm och pekar i riktning mot tre slitna, lindrigt rena stolar i trä och stålrör.

– Kom med så sätter vi oss här borta.

Kvinnan i overallen vill helst inte hamna så mycket som en millimeter från händelsernas centrum och tvekar en sekund. En irriterad blick från Larshammar får henne att rycka på axlarna och motvilligt ta sikte på pausrutan.

– Vad heter du? Vem mer än du kom? Var det du som ringde?

– Ja, det var ju förstås Stina som fixade själva ringandet. Stina-på-ettan alltså. Hon sitter där uppe på kontoret och är alldeles väck. Vad jag heter? Stina, så klart. Stina-på-montaget.

Vid anblicken av Jenny Rockners förvirrade uppsyn fortsätter hon:

– Ja, egentligen heter vi inte Stina, nån av oss. Men vi har kallats för det ända sen vi gick i skolan. Vi gick i samma klass hela tiden. Jag heter Ann-Kristin och Stina-på-ettan heter Kristina. Det liksom bara vart så.

Mer förklaring än så blir det inte. Med en knyck på nacken tittar hon sedan på den fönsterförsedda utbyggnaden en våning upp och Jenny följer hennes blick. Just då öppnas dörren längst till vänster och en robust kvinna blir synlig.

Det måste vara den där Kristina, noterar Jenny. Hon ser verkligen hängig ut. Alldeles vit i ansiktet. Stina-på-ettan tar stöd mot räcket och närmar sig långsamt, långsamt trappan ner till själva tillverkningshallen.

Under tiden har ingenjören och polismannen tagit sig runt nätburen, förbi materialmagasinet, den ena fleroperationsmaskinen och sedan vidare in i det trånga utrymmet mellan nätet och ytterväggen.

De båda männen flämtar högt och Larshammar tar omedvetet ett steg bakåt. Synen är vidrig. Gallerdörren in till produktionscellen står öppen och en ung man ligger bakåtlutad med skallen fastklämd i ett hydraulskruvstycke.

Han är definitivt död. Det kan ingen hysa minsta tvivel om. Huvudet mäter knappt tio centimeter tvärs över. Ögonen har trängt ut ur sina hålor och näsan pressats framåt på ett groteskt sätt.

Åskådaren får en bisarr känsla av att den döde provocerande räcker ut sin mörkt grålila tunga mellan de knäckta käkarna. Intorkat blod och något som måste vara hjärnsubstans har vällt ut ur huvudet. Överallt på golvet, kroppen och maskinens olika delar finns intorkade fläckar av den kletiga blandningen.

– Oj, för satan, väser polismannen fram, samtidigt som han får upp ena handen framför munnen. Vad i helvete har hänt?

Ett hysteriskt fnitter bubblar fram ur ingenjörens inre tillsammans med den korta kommentaren:

– Vad han ser löjlig ut.

Mer blir det inte. En högröd färgton växer fläckvis upp från halsen och sprider sig över det morgonbleka ansiktet. En skammens rodnad. Varför gjorde jag så där? Hörde någon vad jag sa? Hjärtat lägger in högsta växeln och ingenjören tvingas koncentrera sig på den egna kroppen för att bli av med effekterna av det pinsamma intermezzot.

– Sånt här ska inte kunna hända! utbrister han sedan. Hela skiten ska ju stanna så fort nån öppnar grinden. Hur har du burit dig åt Lus-Anders?

Vidden av det hela börjar sjunka in och nästa fysiska reaktion ockuperar honom. En rysning fortplantar sig genom hela kroppen, samtidigt som hjärnan går upp på högvarv. Något är konstigt med säkerhetsbrytaren. Nackhåren reser sig och rösten vägrar först att göra tjänst. Han måste harkla sig flera gånger.

– Där. Ser ni där? Den idioten har spärrat den där brytaren med el-tejp. Hur ända in i helsike har han kunnat få för sig att göra nåt så vansinnigt idiotiskt korkat? I alla lägen är sånt en dödssynd. Varenda anställd på det här stället känner till reglerna. Kuken är fullständigt livsfarlig att komma i närheten av om han är igång. Med en lyftkraft upp till hundratrettiofem kilo. Fattar ni? Han har helt enkelt lyft upp Lus-Anders. Hur lätt som helst. Sen är han via programmeringen beordrad att var enda gång lämna över sitt arbetsstycke till den andra maskinen. Och den i sin tur klämmer till utav bara helvete. Vilken fasansfull död.

Larshammar tar ett steg närmare och sticker in huvudet genom nätdörröppningen. Men också den här gången drar han sig hastigt tillbaka.

– Inte har den där nåt på akuten att göra, konstaterar han torrt. Killen har varit död ett bra tag. Jag måste kalla på förstärkning. Tekniker och annat folk. Eftersom det här är en arbetsplats måste vi utreda ett eventuellt vållande. Kan bli åtal av sånt här.

Efter en blick på sitt armbandsur fortsätter han:

– Dyker det upp en massa folk här framåt sjusnåret?

– Det lär nog göra så. Dagfolket börjar då så det blir rätt många.

– Det kan ni glömma. Anläggningen ska vara stängd och tom på folk tills vi är färdiga. Inget får röras och jag vill inte ha en massa folk som trampar omkring. Vi spärrar av hela området runt fabriken och informerar folk varefter de dyker upp.

– Vad tänker ni säga? Och direktör Björk? Han kommer att bli fullständigt tokig. Honom ringer jag direkt.

– Vi berättar så lite som möjligt. Det har hänt en olycka och de får gå hem. Ni får kalla in jobbarna igen när det går att återuppta produktionen.

Ingenjören skakar resignerat på huvudet medan han långsamt går bort mot trappan upp till verkstadskontoret. Vad var det jag sa? Det här kommer att bli en helvetisk dag. Ett telefonsamtal till Björk och allt brakar loss på allvar, inser han. Eller har det inte gjort det redan? Varför bar han sig åt på det där viset? Den grabben är ju näst intill pedantiskt ordningsam.

Någonstans i ingenjörens hjärna pockar en dov signal på uppmärksamhet men han orkar inte reagera.

– Rockner! Var håller du hus? Vi har massor som måste fixas. Du får lämna kärringarna ett ögonblick och hjälpa till här.

Jenny Rockner dyker upp med Stina-på-montaget i släptåg. Kvinnan i overallen glor enfaldigt lystet och vädrar fler sensationer. Insikten om att hon för en gångs skull befinner sig på första parkett när något riktigt uppseendeväckande inträffar är en berusande upplevelse.

Jenny vänder sig om.

– Vill du vara vänlig och gå ut i matsalen och ta hand om din arbetskamrat. Hon är i stort behov av hjälp och stöd från dig just nu.

Ett ögonblicks tvekan, men efter en skarp blick från Larshammar drar hon sig långsamt mot dörren. Respekten för manliga auktoriteter väger tungt och tar överhanden. Stina tvingas inse att hon blir lurad på konfekten. När dörren slagit igen tar Larshammar fram komradion samtidigt som han vänder sig mot ambulansmännen.

– Se till att det där andra fruntimret inte tuppar av. Sen kan ni dra er tillbaka. Det här tar en stund och ni behövs säkert bättre på annat håll. Grabben har inga ytterligare behov i det här jordelivet. Rockner. Du letar fram en bunt med plastband i bilen och spärrar av hela området runt fabriksbyggnaden. Ta till ordentligt. Jag vill inte ha en skock hyenor som snokar omkring. I en sån här håla måste detta vara årets sensation. Säg åt jobbarna att de får åka hem igen. Det kommer besked senare under dan om när produktionen kör igång igen. Och att det hänt en olycka. Säg inget mer. Svara inte på frågor. Jag ska se till att få hit rätt folk under tiden. Och prata inte med några journalister.

Inne på sitt kontor sjunker ingenjören tillbaka i skrivbordsstolen. Den tydligt hörbara sucken uttrycker både trötthet och återhållen ilska. Samtalet med direktören blev kort. Ett morgonsömnigt grymtande som arbetade upp sig till ett vrål, tre på varandra följande svordomar och därefter ett kort klickande ljud i luren. Nu dröjer det inte många minuter förrän Björk brakar in här för att härja och domdera.

Hur kunde över huvud taget alltihop det här hända? Frågan kommer tillbaka med samma envishet varje gång. Ingenjörens trötta förvirrade hjärna försöker samla sig till någon form av logiskt tänkande. Varje försök misslyckas. Det som nu har uppdagats inträffar helt enkelt inte. Det gör bara inte så. Varför just i den här fabriken? Och varför just nu? Det kunde absolut inte ha kommit mer olägligt. Fast det finns inte något tillfälle som är lämpligt för sådant här.

Han ser framför sig hur det måste ha gått till. Robotens griparm tar tag om Lus-Anders skalle, lyfter upp hela kroppen, svänger den bort mot skruvstycket och lägger den på plats. Sedan tar hydrauliken över och klämmer till med 60 000 Newton. Hur låter det när ett kranium trycks ihop och knäcks som ett ägg?

Illamåendet väller upp och han lutar sig instinktivt framåt med ena handen tryckt mot munnen. En rytande stämma nere i fabrikslokalen bryter tystnaden. Han bli stel i hela kroppen.

– Ingenjörn! Var håller du hus din olycka? Sitt inte där uppe och tryck i din kvart. Kom ner hit omedelbart!

Ingenjören reagerar direkt. Vad sa han? Olycka. Det är väl för helsike inte mitt fel. Det fattas bara att karln skyller alltihop på mig. Men bara ett ögonblick senare har irritationen fått ge vika för en överväldigande längtan bort från den ohanterbara situationen. Bort från Börje Björks Mekaniska AB, hyresrummet i villan på Storgatan, Högsby, Småland, Sverige. En sugande längtan till hustrun Solveig och Malaga. Intensiteten förvånar honom faktiskt. Varför åkte han över huvud taget tillbaka därifrån?

Långsamt tar han sig ner för trappan samtidigt som direktör Svante Björk närmar sig med bestämda steg.

– Det begriper du väl. Vi kan inte stänga hela det här stället bara för att det har hänt en olycka. Vi ligger redan efter med flera order och får vi inte iväg gods i kväll så blir det här dyrt. Vem har du tänkt ska betala det?

Ingenjören stirrar på Björk med stora förvånade ögon. Vad är det karln säger?

– Du är ju för ända in i helvete inte riktigt klok!

Långsamt och med betoning på varje stavelse försöker ingenjören hamra in betydelsen av det inträffade.

– Killen är död! Har du inte begripit nåt? Och här står du och gapar över leveranser och kostnader. Lus-Anders ligger där inne och är fullständigt hopklämd i huvet. Titta efter själv. Sen kanske du stämmer ner tonen. Förresten så är det polisen som har spärrat av fabriken och gett order om att ingen får komma in. Du får väl skicka räkningen till länspolismästaren, eller vem som bestämmer nu för tiden, och sen vara tacksam om du slipper åtal för arbetsmiljöbrott.

Direktör Björk rusar upp till sitt kontor medan ingenjören hastigt svänger runt och skyndar bort mot dörren till personalmatsalen.

Kaffe. Han måste helt enkelt ha en stor kopp svart kaffe för att orka med mer av den här vansinnesföreställningen. Plus den där Björk.

Stina-på-montaget studsar upp från en stol när ingenjören stiger in i rummet. Innan han hinner vända och fly går hon till anfall.

– Vilken tur att du kom. De tvingar mig att sitta här alldeles ensam. Det blir en nervattack snart. Stina-på-ettan tog de med i ambulansen men inte brydde de sig om mig. Vad händer där inne? Såg du han? Aldrig i hela mitt liv har jag sett nåt så äckligt. Och vem ska berätta för Lus-Anna? Har ni tänkt på det? Hon kommer förresten aldrig att greja det här. Så fjollig som hon är med sin lillbrorsa.

Hon ser det direkt trots att hans fysiska reaktion är försumbar.

– Kunde ana det. Ni har förstås inte haft en tanke på det. Typiskt karlar. Ni har ta mig faan bara teknik mellan öronen. Och på andra ställen också för den delen.

Att han inte ens tittar åt hennes håll efter en så busfräck vits irriterar henne kolossalt. Hon blänger surt på honom.

– Finns här nåt varmt kaffe? Jag har inte fått frukost än.

Framme vid automaten hittar han en stor, brun porslinsmugg av 70-talsmodell, sätter den under röret och trycker därefter tummen två gånger mot den gröna knappen på apparatens framsida. Den fräser, spottar och släpper sedan ifrån sig rykande varm ånga. Bittert skarp kaffesmak hjälper till att klarna huvudet.

– Inte vet jag vad polisen tänker göra. De väntar visst på nån expert just nu. Alla på dagpasset har fått gå hem igen. Vid det här laget är väl nyheten ute på hela samhället. Björk är fullständigt vansinnig för att produktionen har stoppats. Jag blev riktigt förbannad så han fick sig en omgång. Det blir väl nåt jag få äta upp till dödsdagar. Men jag kunde inte hålla käft länge.

Plötsligt inser ingenjören vad han håller på med. Tala alltför frispråkigt med Stina-på-montaget är något man bör akta sig för. Kaxig och spånig i en obehaglig blandning. Hon för garanterat allting vidare, men i vilket skick kan ingen i förväg veta.

– Apropå nåt annat. Varför har du inte blivit tillsagd att åka hem?

Med en självbelåten min svarar hon:

– Viktigt vittne, förstår du. De ska ställa en del frågor. Jag var ju den första som såg liket.

Stina-på-montaget har verkligen blommat upp, väl införstådd med sin betydande position. Hennes roll i händelseförloppet kittlar fåfängan. Tidningarna skriver naturligtvis om det här. Med lite tur blir kommer hon på bild. Nästan som en riktig kändis. Tanken får henne att le och ingenjören reagerar direkt.

– Vad sitter du och flinar åt? Akta dig noga och pladdra inte för mycket. Man vet aldrig så noga vad det blir av sånt där. Och det man inte har sagt behöver man heller inte ångra.

– Men lägg av! Jag har väl inte gjort nåt fel. Har minsann inget att vara rädd för.

Hon sätter förnärmat näsan i vädret, stirrar ut genom ett av de fönster som vetter mot parkeringen och förblir tyst stående så i nästan en hel minut.

– Förresten kommer den där experten snart. Han heter Ekberg och jobbar visst i Jönköping, sa den där polissnärtan. Hans Ekberg. Undrar om han är snygg?

När dörren öppnas och mannen kliver in går romantikens sol i moln för Stina-på-montaget. Ekberg måste vara över sextio och ser ut som en dyster gammal åkarkamp. Endast förhoppningen om lite havre i krubban håller honom igång. De tunga ögonlocken åker upp en aning när han ser sig omkring i det opersonliga rummet.

Sex slitna bord med perstorpsplatta och ett obestämbart antal olika stolar av trä och stålrör. Gardinerna har inte varit moderna på många år och säkert inte sett insidan av en tvättmaskin på åtskillig tid. Det luktar av gammalt kaffe och cigarettrök. Hans blick söker upp de två personerna i rummet. Ingenjören går fram mot honom med framsträckt hand medan Stina-på-montaget åter har satt sig på en stol. I tankarna konstaterar hon att livet som ensamstående tvåbarnsmor lär fortsätta ett tag till.

– Välkommen. Kul att se er är kanske inte rätt uttryck, men jag antar att nu börjar det i alla fall hända nåt. Bara gå här och vänta känns obehagligt enerverande.

Han sträcker ut sin hand.

– Jag är anställd som produktionsingenjör på det här företaget. Alltihop inträffade inne i verkstan. Jag ska visa er.

Under samtalet har kvinnan åter rest sig och tar de få stegen fram mot de båda männen.

– Stina. Stina-på-montaget, säger hon och sträcker fram en benig hand med ovanligt långa fingrar. Det var jag som kom först. Tillsammans med Stina-på-ettan förstås. Men henne körde de iväg till sjukan för hon palla inte mer. Jag kan berätta allt du behöver veta.

Ingenjören avverkar ännu en suck samtidigt som Ekberg höjer ögonbrynen några snäpp till.

– Såja, fröken lilla. Det blir nog tid för det om en stund. Sitt ner här så länge. Jag säger till. Först måste jag ta mig en egen titt på det som har hänt.

Snopen och rejält irriterad sätter hon sig ner igen medan männen försvinner ut genom dörren. Det sista hon hör är:

– Ekberg. Hans Ekberg.

– Vad snabbt du kom. Nån sa att du jobbar i Jönköping. Jag trodde det skulle dröja några timmar till.

– Ni hade tur. Sen tidigare ett besök inbokat i närheten så jag har varit uppe tidigt idag. Det företaget får vänta tills jag är klar här.

Tystnaden och det skarpt vita ljuset från lysrören i verkstadslokalen frammanar ett intryck av absurd overklighet. Känslan får ingenjören att rysa. En kort stund har han lyckats hålla åsynen av Lus-Anders hopklämda ansikte och trasdockeliknande kropp ifrån sig. Fullständigt förträngt verkligheten i en innerlig önskan att olyckan helt enkelt inte har inträffat.

Motvilligt traskar ingenjören iväg bakom Ekberg efter att noggrant ha pekat ut riktningen bort mot olycksplatsen. Trots den unge mannens buttra uppsyn och obekväma tystnad gillade han verkligen honom. Grabben var en utpräglad enstöring som sällan pratade med någon av de övriga arbetarna. Helst ville han ha det sena kvällsskiftet för att ensam kunna sköta om sina maskiner. Duktig var han också.

Plötsligt blir ingenjören varse ett besvärligt problem som företaget nu står inför. En likvärdig ersättare för Lus-Anders hittar man inte i en handvändning. I Högsby finns säkert ingen med tillräckliga kunskaper och vem vill flytta hit ut i obygden när liknande jobb finns överallt och oftast med bättre betalt.

– Detta ser allvarligt ut, konstaterar Ekberg och rycker ingenjören tillbaka till den obehagliga verkligheten. Hur kunde den här unge mannen få för sig att blockera säkerhetsbrytaren med tejp? Finns det ingen på företaget som informerar de anställda om det mest elementära säkerhetsarbetet? Alltid samma visa. Folk tycks nästan vilja ta livet av sig. Om du bara visste hur mycket vansinne jag har sett i mina dar.

Ingenjören hajar till. Vill ta livet av sig? Inte skulle väl Lus-Anders ta livet av sig på det här vidriga sättet? Eller är alltid självmord så här?

Snabbt inser ingenjören hur lite han vet om den unge mannens liv. Var Lus-Anders deprimerad? Hade grabben försatt sig en situation där det enbart fanns den här vägen ut? Alkohol, spelmissbruk, kärleksproblem? Nej, det där får andra ta reda på. Är det något sådant med i det här kommer sanningen säkert fram med tiden.

Ekberg befinner sig nu inne i nätburen och går runt, sätter sig på huk, tar några steg tillbaka och går ett varv till. Med en ådrig, rynkig gammelmanshand river han sig i det gråsprängda håret.

– Det är en sak här som jag definitivt inte begriper. Vad var det för fel som behövde åtgärdas? Som krävde att roboten fortfarande arbetade medan grabben stack in huvudet? Du som har vana vid det här och har sett maskinen i drift vid åtskilliga tillfällen. Har du nåt förslag?

Försiktigt går ingenjören in i buren och trycker sig avvaktande mot kanten på buröppningen. Det gäller att inte stöta mot liket. Med huvudet upptaget av polismannens fråga lutar han sig bara ett litet ögonblick bakåt. Mot roboten. Nästa sekund kommer det instinktiva rycket. Tänk om maskinen startar och gör om sitt bestialiska dåd.

Generad över den orationella reaktionen ruskar han på sig och svaret kommer långsamt:

– Nej men en sak slog mig direkt. Alltihop verkar så orimligt. Inte alls likt Lus-Anders. En del av de yngre grabbarna här är hopplöst omogna och nonchalanta. Vill gärna och ofta imponera på varandra. Särskilt inför tjejerna som jobbar här. Men inte Lus-Anders. Dessutom var han ju alldeles ensam när det hände. För mig är det fullständigt obegripligt.

– Inte ovanligt faktiskt. Att man inte kommer fram till nån enkel förklaring. I förra veckan var jag på ett ställe utanför Tingsryd. Den stackars saten dog inte, men blir säkert invalid för livet. Kom inte ihåg ett dugg om hur det gick till när han störtade från taket. Ja, inget av det som hände strax dessförinnan heller. Så där går vi antagligen bet.

Ny tystnad. Ekberg betraktar det fastklämda liket, djupt engagerad i varje detalj av det sceneri som breder ut sig framför honom. Ingenjören vet inte riktigt hur han förväntas agera. Därför förblir han stående försiktigt lutad mot roboten.

En blandning av lukter slår emot honom på ett sätt som han inte minns från det förra tillfället. Den motbjudande stanken av blod och hjärninnehåll blandas med de bekanta lukterna av oljor och metall. Den sammantagna effekten blir en kväljande odör. En skarp kontrast till hans tidigare så positiva erfarenheter av den särpräglade arom som alltid förekommer där metaller bearbetas. I detta ögonblick är ingenjören säker på en sak. Lukten av metall kommer han aldrig någonsin mer att kunna uppleva utan en känslomässig koppling till just den här avskyvärda morgonen.

En högljudd och irriterad röst sätter ny fart på händelseutvecklingen. Steg närmar sig.

– Ingenjörn! Var håller du hus nånstans?

Strax därpå dyker en mager medelålders man upp bakom fleroperationsmaskinen. Han är lång och skulle till och med kunna beskrivas som högrest om det inte vore för den skolioskrökta ryggen. Resultatet ger istället ett intryck av fågelskrämma och gam.

Anblicken av mannen får Ekberg att sucka invärtes och reflexmässigt frammana en av sina cementerade fördomar.

Ytterligare en hopplöst inkrökt och småsnål fabrikör. Långt ifrån ett modernt företagande. Säkert är han lågutbildad, har ärvt företaget och under hela sitt liv aldrig bott någon annanstans än i Högsby. Gudarna vet hur många sådana jag stött på genom åren. Det dyker säkert upp några stycken till innan pensionen om tre långa år gör att jag slipper ifrån alla dessa osympatiska individer.

– Har här uppstått några problem? frågar Ekberg, i en överdrivet artig ton och söker samtidigt stram ögonkontakt med den annalkande mannen. Mer än detta förstås, avslutar han och pekar bort mot det fastklämda liket.

Direktör Björk har stannat upp, stirrar först på den civilklädde polismannen och låter sedan blicken vandra vidare till liket. Den röda färgen i hans upprörda ansikte tonar långsamt över till blekgrått. De plirande ögonen vidgas mer och mer. Med blicken griper han tag i ingenjören och utbrister:

– Varför sa du inte …?

Ingenjören förstår först inte vad repliken förmedlar men reagerar sedan blixtsnabbt.

– Skulle inte jag ha sagt hur det ligger till? Nej nu går det för långt. Om du inte hade huvet så in i herrans fullt med dina vinster hade du redan på telefon hört vad jag berättade. Karln är stendöd. Krossad i maskinen. Ditlyft av Kuken. Det har jag redan sagt till dig. Så kom inte här och var chockad.

Ingenjören försöker få ner pulsen med några djupa andetag.

Svante Björk rycker på axlarna.

– Det kan göra detsamma. Jag går in till mig och är där om ni vill nåt.

Snabbt vänder han om och försvinner bort över verkstadsgolvet. Ekberg har tyst lyssnat till ordväxlingen.

– Direktör för bolaget, förstår jag? Alltid så här trevlig och tillmötesgående? Är det han som har ansvaret för arbetsmiljön på det här stället?

På väg mot nätburens öppning stöter ingenjören till Lus-Anders kropp med ena armen. Den obehagliga upplevelsen får honom att fortast möjligt fly ut till den relativa tryggheten. Med känslorna något så när under kontroll igen går innebörden i det Ekberg har sagt upp för honom.

– Han är naturligtvis ytterst ansvarig i egenskap av arbetsgivare och ägare, men det är jag som har det