Om du skulle dö

By Kjell E. Genberg

På Polishuset kan det vara svårt att komma in i gänget som ny. Inte minst som kvinna i en kår där kvinnoföraktet härjar vilt. Det får Alice Meander erfara och hennes ställning blir inte bättre när hennes hölster fastnar i ett stuprör och hon behöver be om hjälp för att komma loss. Men även Stig Olsen har det tufft. Hans sambo har försvunnit utan några spår och han vet hur polislogiken fungerar. Dyker hon inte upp snart eller om någonting händer henne, så är han genast huvudmisstänkt.När en varusmuggling från Arlanda, som leder till mord och mordförsök, sätts de två poliserna och kåren under prov. De privata problemen hamnar i skymundan när tiden är knapp...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726710908

Book preview

1. Morgontimmar, onsdag

Det rådde inget tvivel om att den som bodde i lägenheten var ungkarl. Alla krukväxterna var döda men det var någonting som växte i kylskåpet.

Det fanns ingen därinne. Meander stoppade tillbaka pistolen i hölstret. Kollegan hade gått in i sovrummet på andra sidan den lilla avlånga hallen. Plötsligt ropade han till och Meander drog pistolen igen och skyndade dit, redo att skjuta om det behövdes.

Kollegan hette Kristoff Nilsson och hade jobbat på roteln, sades det, sedan tiden kring Kristi födelse. Fast det var inte alldeles sant. Under romarrikets dagar var han anställd i Dalsland. Han hade varit påläggskalv men tydligen inträffade någonting för han blev aldrig chef så som både han själv och alla andra trott. När det stod klart för honom åldrades han hastigt och numera gjorde han inte mer än reglementet beordrade honom.

Det var mörkt inne i det svettdoftande rummet. Någon säng fanns inte, bara en madrass på golvet. Kristoff (hur kunde han heta något så urbota konstigt, hade många undrat) lade ett finger över läpparna. Meander stannade mitt i steget, satte försiktigt ner sulan på det klibbiga golvet och lyssnade spänt. Det hördes ett lätt skrapande ljud, men det var omöjligt att avgöra varifrån det kom.

Bröstet hävdes och sänktes. Det var svårt att kontrollera andhämtningen efter den hastiga språngmarschen i trappan. Nilsson hade tagit hissen sedan Meander förklarat att det var bäst att någon skar av den flyktväg som trappan eventuellt utgjorde.

Kristoff nickade mot fönstret. Framför det var två gardiner fördragna så pass att det endast fanns en liten glipa mellan dem. Ena gardinvåden rörde sig lite. Bara en aning, men ändå märkbart.

Meander höll Sig Sauer-pistolen hårt i tvåhandsfattning och nickade mot Kristoff. Kollegan åstadkom en lätt grimas, ett slags känsloyttring som kunde betyda allt från leda till rädsla, innan han sakta förflyttade sig fram mot fönstret.

Så var han där. Han nickade mot Meander som hastigt osäkrade sitt vapen. Det metalliskt klickande ljudet tycktes fylla rummet. Givetvis var det en hörselvilla. Spända nerver som blev till förstärkare.

Meander sög in luft, höll andan med vapnet riktat mot gardinen. Nilsson ryckte undan tyget och Meander tvingade fingret mot avtryckaren att vara alldeles stilla. Det var svårt. Kallsvett bildades ovanför ögonbrynen, men det var nödvändigt att hålla fingret i styr. Sig Sauer var ett oberäkneligt vapen, det hade man poängterat redan på polisskolan, under en fortsättningskurs i samma veva som gamla Walther PP ersattes av den nya pistolen. Det var flera kolleger som avlossat skott i våda, någon hade till och med skjutit sig i foten. En del av vapnen hade modifierats för att inte kunna avlossas så lätt. Men ännu inte Meanders.

Det fanns ingen bakom gardinen. Genom den smutsstrimmiga rutan syntes den tuviga ängen i gryningsljuset. Egentligen var det ingen äng, fast stadsplanerarna kallade den så på sina kartor. Det var en gräsplanterad schaktmassetipp som låg mellan de grå trevåningshusen och uppfarten till motorvägen. Den var kanske hundra meter bred och i det grå dunklet syntes tydligt en gestalt skynda bort mot vägen.

– Där är han! skrek Meander.

Kristoff Nilsson hade redan sett och börjat krångla sig ut genom fönstret.

– Spring runt, sade Nilsson.

Sedan fick han grepp om stupröret och började hasa ner mot marken. Meander tvekade. Lägenheten låg mitt i huslängan. Det skulle ta flera minuter att komma runt och under den tiden var Nilsson ensam i jakten efter den okände. Meander log vid tanken på att hjärnan faktiskt registrerat den de jagade som den okände. Så hade Per Steen, rotelchefen, kallat honom vid genomgången före insatsen.

Meander stoppade vapnet i hölstret, bestämde sig och hävde sig ut genom fönstret. Nilsson var nu nästan nere vid marken. Fingrarna fick tag om det brunmålade stupröret och kroppen gled neråt allt snabbare.

Plötsligt blev det stopp.

Pistolens axelhölster hade hamnat mellan väggen och stupröret. När Meander gled neråt hakade det fast i krampan som fäste röret vid väggen. Det gjorde ohyggligt ont när kolven tryckte in i armhålan.

Kristoff Nilsson hade hunnit springa fem, sex meter när han uppfattade klagoskriket. Han vände sig om och såg Meander hänga som en docka på husväggen.

– Jag sitter fast! stönade Meander halvhögt.

Kristoff såg att pistolen och hölstret har kilats in mellan väggen och stupröret. Han lirkade fram sin mobiltelefon och tryckte på en av snabbnummerknapparna. Signalerna gick fram men ingen svarade. Kristoff morrade någonting och stoppade tillbaka apparaten i fickan.

– Bilen med de andra svarar inte. Häng kvar, sade han med ett nästan elakt grin och började åter springa över gräsmarken mot vägen.

Framme vid den tvåfiliga, asfalterade vägsträcka som var påfart till motorvägens norrgående del stannade han. Nu syntes inte någon enda människa till längre. Allt som tydde på liv var några billyktor som sken på motorvägen där morgondimman var på väg att lätta. På andra sidan vägen fanns ännu ett bostadsområde. Dystra hus som vagt framträdde i diset. Han hukade sig ner och försökte finna några spår i det daggfuktiga gräset. Det låg en använd kondom vid hans vänstra fot och nu när han såg sig närmare omkring lade han märke till kolapapper, tomma ölburkar och plastkassar lite här och var. Några färska fotspår kunde han inte upptäcka.

Han hasade nerför slänten mot påfarten. Det kom en gammal Fiat med hackande motor och föraren, en äldre man med keps, gjorde en häftig rattrörelse när han plötsligt fick se en människa där vägtrafikförordningen troligen sade att inga fotgängare fick finnas. Bilen girade och slirade men så återfick föraren lugnet och gasade på i riktning mot motorvägen.

Nilsson vandrade en bit längs vägkanten. Ingenstans kunde han se tecken på att någon bil stått parkerad nyligen. Hundrafemtio meter längre ner i backen fanns ett övergångsställe. Han gick dit. På andra sidan asfaltsträngen såg han kulverten, en kakelklädd grotta fylld av klotter, som gick under motorvägen. Han skyndade sig genom den och på andra sidan skymtade han lite tydligare bostadsbeståndet han sett från slänten. Det gick en liten belagd väg från kulverten till området. Den kantades av släckta gatlyktor.

Det är ingen idé, tänkte Nilsson. Jag hade kanske hunnit om Meander gjort som jag sagt. Jag hade karlen i sikte när skriket hördes. Nu är det för sent.

Morgonen blev allt ljusare medan han lufsade tillbaka över gräset. Det stod några gestalter vid husfasaden och för ett ögonblick trodde han att det var kollegerna från bilen som kommit. Sedan såg han att det var andra människor, folk från fastigheten. De stod och stirrade på personen som hängde från stupröret. Det var tre kvinnor och en man och de talade ett språk som han inte förstod. När han närmade sig tystnade de och backade undan.

Nilsson blängde upp mot Meander.

– Djävla fruntimmer! skrek han. Varför gjorde du inte som jag sa?

– Få hit någon som hjälper mig loss, stönade Alice Meander. Kolven trycker i armhålan. Jag har inte fått något blod till högra armen på en lång stund. Det finns ingen känsel i den längre…

Nu såg han att hon var alldeles vit i ansiktet.

– Fruntimmer! mumlade han en gång till och tog mobiltelefonen igen. Jag begriper varför du blev förflyttad från jobbet i stan… du är mer till besvär än nytta!

Den här gången fick han svar och eftersom han redan var på uselt humör gav han patrullens chef en avhyvling för att de inte svarat tidigare.

– Det hände inget på en timme, för fan! Vi gick ut och tog ett bloss. Vem tusan kunde ana att du skulle ringa just då?

– Tillkalla en stegvagn eller vad fan som helst, röt Kristoff Nilsson. Meander sitter fast på väggen på andra sidan huset.

– Sitter på väggen? Hur har det gått till?

– Fråga inte så djävla mycket, och i synnerhet inte mig. Gör bara som jag säger.

Kristoff Nilsson tryckte på knappen som avbröt samtalet. Sedan såg han uppåt.

– Du får snart hjälp, sade han buttert. Fast vad mig anbelangar kan du gott hänga kvar.

– Det gör ont, klagade Alice.

– Om du gjort som jag sa hade du inte haft ont. Dessutom hade jag troligen hunnit haffa den där typen. Kanske till och med fått hjälp av de uniformerade. Om du kommit ut rätt väg hade de säkert sett dig, fast de stod och rökte.

En målad bil kom skumpande in bakom huset. De fyra åskådarna stirrade mot den som om de sett en uppenbarelse. Det var inte helt olikt en sådan, för över den lilla skogsdungen en bit bakom polisbilen började solen stiga och kastade rödaktiga strålar genom det redan tunna diset. Sedan vände de bofasta på klacken och försvann åt andra hållet.

Alice Meander bet ihop tänderna för att inte kvida. Smärtan i armhålan hade flyttat sig ner mot sidan. Det var som håll. Uppe under armen gjorde det inte alls ont längre, hon kände ingenting där och det skrämde henne. Alice hade gjort sitt bästa för att hålla fast i stupröret och avlasta tyngden, men nu orkade hon inte längre. Skorna hade lädersulor och gled mot rörets målarfärg.

Alice Meander kände sig plötsligt som en stripteasedansös, en kvinna för allas beskådan.

Polisbilen stannade alldeles nedanför henne och två män klev ur. Hon kände igen dem båda. Bilbefälet var en karl i 35-årsåldern som hette Peter Löfgren och med honom följde den kanske tio år yngre Jonas Björk.

– Har ni skickat efter assistans? frågade Nilsson när Löfgren kom fram till honom.

– Radiocentralen lovade skicka någonting som passade. Fast jag vet inte vad det kan bli. Du förklarade inget vidare, Kristoff. Förresten… du behöver väl inget säga om att vi lämnade bilen för att ta en rök?

– Det får vi se, svarade Nilsson snävt.

Jonas Björk hade stått och kikat upp mot väggen en stund. Plötsligt hävde han ur sig ett skrattliknande ljud.

– Jag tror att vi kan få ner meanderthalaren utan extern assistans, sade han. Vi har visst en stege bak i bilen.

Han fick inte upp bakluckan genast utan måste hämta bilnycklarna som satt i tändningslåset. Sedan tog han fram en skjutbar stege i aluminium. Han drog ut den till full längd, säkrade delarna med sprintar som hängde i små kedjor och sedan kunde han klättra upp intill stupröret.

Ett par sekunder senare kunde Alice ställa ner foten på en stegpinne. Hon skrek nästan rakt ut när pistolkolven inte längre tryckte mot pulsådern och blodet började strömma ut i armen. Det brände som eld och efter en liten stund kändes fingertopparna som om de blivit elektriska.

Hon försökte få loss pistolen med Jonas Björks hjälp, men det ville sig inte. Krampan mellan väggen och stupröret hade vikt sig och röret satt inte mer än ett par centimeter från den knottrigt sprutrappade fasaden.

– Vänta, sa Björk och klättrade ner.

Han var tillbaka strax efter med ett kort bräckjärn och sedan var Alice fri. Kristoff Nilsson hade betraktat alltsammans från marken. Nu lade han handen på Peter Löfgrens axel.

– Jonas, kör henne till farbror doktorn i den målade, sade han. Jag och Peter tar den civila bilen och åker in för att skriva rapport.

– Skitstövel, viskade Alice Meander.

Jonas Björk stödde henne medan hon fumligt lossade axelhölstrets spänne och tog det av sig. När hon räckte vapnet till honom snuddade han vid hennes bröst och hon vände sig mot honom med ett hårt ord på tungan. Men hon svalde ordet för han tycktes inte ens ha märkt att han tagit på henne.

– Du ställer till det för dig, sade han lågt.

– Vad menar du?

Hans skratt lät annorlunda nu.

– Till exempel att man hittar dig hängande på en vägg, svarade Jonas. Kom ner nu så skall jag köra dig till akuten.

Alice stod på marken och svängde med armen. Alla muskler verkade fungera. Jonas Björk sköt samman stegen och placerade den i bilen igen. När han satte sig bakom ratten gick hon runt fordonet och slog sig ner på passagerarsätet.

– Till exempel! sade hon och betraktade honom granskande. Det betyder att det finns mer.

– Det gör det säkert, svarade Jonas.

Han släppte av henne vid läkarstationens akutintag sedan han efter vägen bett radiocentralen förvarna om att de var på väg dit.

– Du får ta dig tillbaka till stationen själv, sade han. Jag har inte tid att vänta.

– Det är all right. Det tar inte mer än tio minuter att gå.

Hon togs om hand av en stressad sköterska som kände och tittade på armen. Sedan bad hon Alice vänta tills läkaren blev ledig.

– Det verkar inte vara någon fara, sade hon. Alla reflexer tycks fungera, men jag kan inte släppa iväg dig. Det är jourhavande som har betalt att göra sånt. Du kan vila på sängen om du vill.

Sedan var hon borta.

Sängen verkade inbjudande men Alice satt kvar i stolen. Att lägga sig ner kändes som att acceptera ett nederlag. Hon visste att det var löjligt, men det mesta som hänt den här natten kändes löjligt.

Väntrummet var litet och saknade fönster. Alice Meander kände olusten stiga. En stund kämpade hon emot, men så reste hon sig och öppnade dörren mot korridoren.

Hon funderade över vad som hänt och det som troligen skulle komma att hända. Glåporden hon skulle få i omklädningsrummet, gliringar om brudar som slänger sig i väggen och blir sittande kvar, tjejer som inte duger till att ha en enda fot på jorden. Och sedan det gamla vanliga om att hon blivit tvångsförflyttad från stan, antagligen för att de på gamla roteln var klyftiga nog att göra sig av med henne.

Det fanns ytterligare två kvinnor i polishuset, men hon visste att hon inte kunde räkna med något stöd från dem. Hon kom utifrån, hon var ett hot. Inte vacker kanske, men ändå snyggare än någon av de andra. Det visste de, därför stödde de till fullo männens mobbning.

Efter nattens händelse skulle ingenting bli lättare – och allt för att en slampa blivit skadad.

Nej, tänkte Alice, jag får inte bli bitter. Fast nog var den tjejen en slampa. Hon hade sett henne då och då i köpcentret, okammad och med alldeles för mycket mascara. Ibland hade hon suttit helt öppet och hånglat med någon av grabbarna som satt där och drack öl direkt ur burken. Hånglat och fått en klunk bira som betalning.

Det var antagligen dit hon varit på väg längs cykelvägen intill parken i centrum då en mopedåkande yngling kört för nära och knuffat till henne. Hon hade känt en hård stöt och sedan var mopedisten förbi, hade hon berättat vid första förhöret, men hon hade inte kommit sig för med annat än att skrika några okvädningsord efter honom där han försvann runt första bästa gathörn.

Hon hade ont i armen (precis som jag, tänkte Alice) men trodde det berodde på att hon fått en smäll av mopeden. Därför reagerade hon inte förrän en pensionär ropade från en av parkbänkarna att hon blödde. Då såg flickan blodet som droppade. Mer behövdes inte för att hon skulle svimma.

På sjukhuset, dit hon fördes med ambulans, konstaterades att blodflödet kom från ett skottsår. Man hittade en liten kula i muskelvävnaden och därmed var polisen inblandad.

Det dröjde inte länge innan man hittat platsen där skottet avlossats. På en balkong till ett utdömt hus, där lägenhetsdörrarna var uppbrutna och våningarna användes för intag av knark eller som kärleksnästen, fann teknikerna patronhylsor till ett salongsgevär.

Detta lugnade i viss mån polisledningen. Den dåre som stått där och skjutit hade tydligen gjort det på skoj. Att skada andra på skoj hade blivit ett allt vanligare fenomen. Det handlade tydligen inte om mordförsök utan var ett ungdomsupptåg. Allvarligt nog för att kräva en utredning men knappast något som skulle rendera skytten särskilt lång tid bakom lås och bom. Om alls. Var han – för det brukade alltid vara en han – mycket ung skulle de sociala myndigheterna ta över.

Alla var övertygade om att det var en ung man. Därför hade man inte heller vidtagit alla de försiktighetsåtgärder som annars var vanliga då det gällde att gripa en beväpnad missdådare. Det borde man kanske ha gjort för i dammet på ett bord fanns avtryck av ett annat vapen, en 9 millimeters pistol. Men det fanns ingen anledning, tyckte utredarna, att bry sig om den saken eftersom det var oklart om det var ett äkta vapen eller en replik.

Dagskiftet hade fått upp ett spår och överlämnat uppgiften om Daniel Glans, född 1972, till nattpersonalen, som Alice tillhörde den här skiftveckan, tillsammans med en adress. Det var dessutom ont om folk, för i huvudstaden pågick ett större idrottsevenemang av det slag som brukade utlösa våld både på och runt arenan. Dit hade flera av distriktets poliser kommenderats.

Därför fanns bara tillgång till en enda bil med uniformerad personal som stöd när hon och Nilsson gick in i huset för att hämta den man trodde var salongsgevärsskytten.

Och hon hade klantat sig.

Läkaren som kom in för att titta på henne var ung, till och med mycket ung, tyckte hon. Han klämde henne på revbenen, klämde henne på armen och lät henne svänga på båda armarna.

– Det ser bra ut, sade han. Du kan gå.

Sedan var han ute ur den lilla skrubben innan hon ens hunnit säga tack. Då hon gick därifrån höll hon på att kollidera med en säng som skulle dit in. Bädden kördes av en sköterska i solkig dräkt och i den låg en gammal man med gulaktig hy. Ansiktet var insjunket. Han såg döende ut. Det var kanske därför han skulle förpassas utom synhåll för andra patienter.

Det kändes skönt att komma ut från sjukhuset, ut från den illavarslande odör som alltid finns på ställen där människor skall botas eller dö.

Eller födas.

Själv var hon född på Norges nationaldag, den 17 maj 1960 och blev mantalsskriven i en kommun söder om huvudstaden som dotter till Birgitta och Rick Meander. Föräldrarna var säkert inte lyckliga tillsammans, eller också – brukade hon tänka – var det hon som bar skulden till att de skilde sig 1961. Kanske var det så. Sedan hon blev polis hade hon mer än en gång upplevt att skrikande småbarn kunde knäcka förhållanden som andra uppfattade som lyckliga.

Medan hon vandrade genom frisk morgonluft till polisstationen funderade hon lite över varför kollegerna inte tyckte om henne. Det kunde bero på att hon var nykomling i gänget och själv ansåg hon också att det var den troligaste orsaken. Ingen hade bett henne komma. Hon blev förflyttad från ett annat polisdistrikt och det var något som ibland födde misstänksamhet. Eller var det värre än så? Kunde de ha tagit reda på att hon inte var lika ren i blodet som de andra på stationen?

Hennes mor Birgitta var hur svensk som helst, dotter till den 1959 framlidne byggnads-grov-arbetaren Gösta Meander och hans hustru Svea från Idenor utanför Hudiksvall. Svea hade dött 1991 och Alice visste att modern varit med på begravningen.

Rick hette från början White men tog i samband med giftermålet med Birgitta hennes efternamn. Han var i sin tur oäkta son till mister White, den förste negern på Södermalm, där ingen visste att hans förnamn var Bubba.

Det syntes inte på henne att hon hade svarta gener i sig. Visserligen hade hon mörkt hår och grönbruna ögon, men det var något som också fanns hos många andra.

Men om de visste… Sedan hon kom hit hade hon hört pratet bland poliserna om dem som inte var svenskar. Det fanns rätt många utlänningar i distriktet och hon måste erkänna att alla inte var Guds bästa barn. I början reagerade hon mot att dessa i snacket på stationen buntades ihop med uttryck som blattarna eller svartingarna men efter ett tag kändes det helt naturligt. Det var hos dessa nykomlingar i Sverige som större delen av arbetet tilldrog sig. Det kunde man utläsa av rapporterna som hopades på olika rotlar. Efter ett tag var det ingen som tänkte på att genuina svenskar oftare än andra belönades med muntliga varningar och rapporteftergift.

Hon stannade till utanför optikerns butik, där det fanns en spegel till höger om ingångsdörren. Nej, utan att veta något från början kunde ingen ana att hon till en fjärdedel hade amerikansk-afrikansk arvsmassa i sig. Fast numera fanns ju förstås gedigna möjligheter att via dator ta reda på det mesta om en medmänniska.

Men varför skulle en polis börja granska en annan polis. Sedan hon ruskat på huvudet inför den uppenbara trötthet som fanns i spegelbildens ansikte gick hon sakta vidare.

Sedan föräldrarna skilt sig, och mor undvikit att tala om Rick trots en del barnsliga frågor, gick Alice i lågstadiet i Västerhaninge. Birgitta arbetade som vikarie på biblioteket och där träffade hon ingenjören Bo Marklund som ursprungligen kom från Piteå. De började sällskapa och efter ett tag fanns han nästan alltid i deras lägenhet i den del av Västerhaninge som gick under namnet Svarta Kärret. Efter en tid kom de överens om att flytta ihop för gott och med hjälp av hans sparpengar och lån från bank flyttade Birgitta och Alice tillsammans med honom till en villa i Vallentuna.

Där gick Alice igenom högstadiet och gymnasiet och blev så småningom kär i en kille som bestämt sig för att bli polis. Eftersom hon inte ville vara ifrån honom sökte hon också till polisskolan.

Hon blev antagen, men inte han och kärlekssagan tog slut.

Alice gick ut poliskursen som etta sitt år, hamnade i uniform på Södermalm och kom så småningom till spaningsroteln på Kungsholmen. Där arbetade hon som yngste kriminalinspektör tillsammans med äldre kollegan Sven Nyman, som alla menade var Stockholms – om inte Sveriges – bäste spanare.

Alice tänkte efter. Det hade förekommit en del anspelningar på att hon kunde vara farlig att jobba ihop med. Och antydningar om att hon inte var riktigt klok.

Nog tyckte hon att hon var klok. Men minnena av det som hände den där olycksaliga natten för ett par år sedan kunde hon aldrig bli av med.

Efter polisens omorganisation hamnade både hon och Sven Nyman på våldsroteln. Då en knarkligas huvudmän skulle gripas lånades de in av narkotikaroteln och operationen kunde ha varit bättre organiserad. Då de stormade in i bilverkstaden söder om söder där ligan hade sitt högkvarter uppstod skottlossning och Sven blev skjuten.

Alice dödade mannen som sköt Sven – en ryss med lettiskt pass och adress i Riga – och blev själv sårad. Efter en knapp vecka fick hon lämna sjukhuset och en tid senare friades hon av intern-utred-ningen för sitt dödande skott.

Värre gick det för Sven.

Hans lever hade blivit svårt skadad, men han överlevde med hjälp av livsuppehållande apparater i hela sex och en halv månad.

Alice träffade honom tre dagar innan han dog. Då såg han nästan genomskinligt gul ut. Det fanns inget kvar av den styrka och kraft som