Växande hot

By Bertil Mårtensson

Det är vintertid i Malmö och kriminalaren Jan Erelius har äntligen fått lite ledigt. Efter att ha lyckats avslöja en omfattande plan till terrorattentat i Sverige kan han äntligen pusta ut, lägga upp fötterna och göra precis ingenting. Men det dröjer inte länge innan en härva brutala mord på unga kvinnor rycker honom tillbaka in i tjänsten. Allting tyder på att Sverige har fått en seriemördare på halsen ... I samma veva får en pensionerad kollega till honom ett brev. Innehållet är hotfullt och tycks varna om en tid som komma skall: en tid av lidande och död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 28, 2020
• ISBN: 9788726345209

Book preview

Vinter över Malmö

Vintern anlände till Malmö i mitten av december det året. Den var mera rå än kall. Den var mörk och fuktig. Knappast någon välkomnade den. Ändå hade alla sagt sig längta…

Stora blöta snöflingor föll glest med oregelbundna stunder av uppehållsväder, lade sig på gatorna och dog, varför det blev halt, lade sig på de julhandlande och stressade människornas ytterkläder, hattar och mössor och dog, varför man blev blöt, och vägrade envist – när de stötte på en gräsmatta – att göra den det minsta vit. Den riktiga vintern fanns i skyltfönstren med deras påsprayade industrisnö, och eftersom det här tycktes vara enda sättet att frammana barndomens julstämning så såldes numera sprayerna överallt på varuhus och dekorerade här och var villafönster och lägenhetsfönster ute i förorterna. Resultatet var inte direkt övertygande. De bästa kompositionerna kunde erinra om vintern i Disneyland, de sämsta visade bara att någon sprayat konstfrost på sitt fönster i onaturlig symmetri.

Nere i centrum hade syntetvadden fått sin årliga renässans. Den var torr och den var vit. Den var den moderna tidens riktiga snö. Så inne på varuhusen rådde julstämning, och de blöta flingor som klibbade vid ens ansikte och kläder när man var på språng från ett varuhus till ett annat kunde helt enkelt inte upplevas som vinter.

Men det var ju ändå just vad de var, dessa Malmövinterns utsända försvagade förtrupper som självdog vart man än såg, och – om man inte hade tur – på ens egna glasögon.

Inne på ett stort varuhus i Gamla stan, som numera med alla nybyggnader och rivningar knappt längre gör skäl för namnet, gick en gammal dam omkring och julhandlade på sitt eget speciella sätt. Det var en propert klädd kvinna, som såg ut att vara omkring de sjuttio. Hon hade stråhatt mitt i vintern med ett brett svart band om kullen. Håret hade en gång varit korpsvart, kanske långt och förföriskt. Nu var det gråspräckligt och uppsatt med knut i nacken. Hon hade en fodrad poplinkappa med pälskrage, kanske imitation, och på händerna tunna vita handskar i spetsbrodyr. Och hon hade en svart handväska, ett mellanting mellan en liten handväska och en stor handväska. I den stoppade hon då och då ner små saker.

På handskavdelningen ett par dyra skinnhandskar i mansstorlek och utförande, på bokavdelningen en liten barnbok om den sagolika hästen Palle (extrapris 5.75 inkl. moms), och detta låg nu tillsammans med en schal och en askkopp med Malmö museums ingraverade bild i botten på hennes medelstora handväska.

Den gamla damen stod nu under bevakning. En kvinnlig expedit i tjugoettårsåldern men med samma myndiga min som en äldre föreståndarinna på ett kvinnligt fängelse hade tipsat två varuhusdetektiver, som nu följde den välklädda damen på hennes vidare odyssé i konsumtionens vinterland.

De var civilklädda och i trettiofemårsåldern. Just nu såg de ut som om de skulle velat vara tungt beväpnade. De bevakade en brottsling, en förhärdad förbrytare, varken mer eller mindre.

Tanten stannade och tittade vid ett vykortsstånd. Varuhusdetektiverna fingrade på några tidningar, en avledande manöver. En extraanställd kassörska som såg det visste inte vilka de två männen var och funderade på om hon skulle kalla på hjälp. Det behövdes inte. Detektiven släppte tidningen när den gamla damen i poplinkappan plötsligt bröt upp och gick mot en avdelning för imiterade pärlor, ringar i någon gulmetall à 6.80 och direkt avskräckande öronprydnader i mjukplast som föreställde tropiska blommor och var svagt självlysande i mörker. Här hände det!

Den gamla damen tog ett plastpärlhalsband och släppte ner det i sin svarta väska. Ingen såg det utom de två samt – av en slump – en tredje man som just passerade och som tydligen var en observant natur. Utgången låg tio meter bort. Hon satte fart och försvann ut på gatan. Men de två detektiverna visade nu sin beslutsamhet och snabbhet. Några sekunder senare kom de in med henne igen.

– Följ med här bara!

De höll henne under armarna och mer eller mindre bar henne i riktning mot en lyckligtvis närbelägen hissdörr. Det var varmt i varuhuset och de hade tydligen rätt dålig kondition. Svettpärlorna trängde fram på deras pannor – det berodde möjligen också på den uppladdade psykologiska spänning som så plötsligt utlösts i handling.

Den tredje mannen, som inte alls liknade Orson Welles, följde efter med ett undrande uttryck i ansiktet. När hissdörren precis skulle slå igen om de tre, detektiverna och offret, tog han tag i knoppen och öppnade den igen.

– Tack, sa han vänligt och steg in.

Den gamla damen verkade chockad och förvirrad.

De två såg missbelåtna ut.

– Det här är ingen hiss för allmänheten egentligen, sa en av dem.

– Nej, jag vet det, sa den tredje mannen och visade ett litet föremål för honom. Detektiven tappade hakan.

– Vilken våning ska vi till? sa den fräcke, närmast hissknapparna eftersom han kommit in sist.

– Längst upp, sa de. Motvilligt.

– Då säger vi det.

Han tryckte och hissen steg till väders. När den stannat öppnade han dörren och lät den gamla damen gå ut först. De två följde strax efter. Vintermoln hängde över deras ansikten. De ogillade att ha mist initiativet.

– Ni kan visa vägen, sa han till dem, så hjälper jag damen här.

– Rakt fram, sa den ene. Det står VD på dörren.

– Jag förstår. Vi kommer. Var inte oroliga.

Han bjöd den gamla damen sin arm och hon uppskattade tydligen detta galanteri. Dörren till VD öppnades och de gick in.

Mjuka heltäckande mattor. Konst av C–O Hultén och Jacques Zadig. Ett magnifikt bord av solid ek. Tre telefoner och en diktafon. Porträtt av en kvinna stående i en ram på bordet. Troligen hustrun. Och bakom allt detta VD själv i poppigt grårandig kostym.

Han kände igen sina detektiver och sa:

– Vad är det här?

– Den här kvinnan, sa en av dem, tillgrep ett halsband i bijouteriet. Vi har skäl att tro att hon tillgripit andra saker också. Expedit Nilemark vid handskavdelningen varskodde oss och så skuggade vi henne.

– Bra, sa VD. Vi måste vara hårda mot det här ofoget. Det får bli polissak det här. Titta i hennes väska.

De två tog väskan ifrån den protesterande damen och tömde den på VD:s ekbord.

Ut föll alltså stöldgodset: ett plasthalsband, en barnbok om hästen Palle, en schal, ett par herrhandskar, en askkopp med motiv från Malmö museum samt en börs i svart läder, ett par damhandskar, en spetsnäsduk och en kam.

Den gamla damen såg sig vädjande omkring. Den tredje mannen hade ännu inte uppmärksammats av VD. Nu gick han fram till skrivbordet och tog upp halsbandet.

Han tittade på prislappen.

– Sex och åttiofem, mumlade han.

– Vem är ni då? sa VD barskt.

Den tredje mannen log tankfullt. Han tog fram samma föremål som han visat för de andra i hissen och visade det för VD.

– Mitt namn är Jan Erelius och jag är kriminalkommissarie här i stan, sa han.

VD:s haka föll också ner, men han behärskade sig snabbt.

– Jag förstår, sa han, ni råkade komma förbi och bestämde er för att hjälpa oss.

– Det kan man säga, sa Jan Erelius. Du (han betonade detta du) sa något om polissak?

– Ja, sa VD, vi skickar numera alla sådana här fall direkt till polisen. Vi måste vara hårda. Vårt årliga svinn…

– Det förklarar saken, sa Jan Erelius.

– Vilken sak?

– Att domstolarna är överhopade av sådana här fall, sa Jan Erelius. Den ena femminuterstragedin efter den andra.

Han suckade och så vände han sig till den gamla.

Han hade tagit askfatet hon tillgripit och nu höll han det framför henne. Hon tittade oförstående på honom.

– Vad är det här? sa han vänligt men tydligt.

Hennes blick virrade från honom till föremålet.

– Det… vet jag inte, sa hon.

– Vet inte, utbrast VD. Ni har ertappats med att stjäla allt det här, och ni vet inte…!

– Var tyst ett slag, är du snäll, sa Jan Erelius.

– Var kommer den här ifrån? sa han till damen och höll nu fram den svarta börsen.

– Vad gör ni med min börs? sa hon. Och hon grep efter den.

– Ett litet ögonblick, sa Jan Erelius. Han öppnade börsen och tog upp en del av innehållet. Han höll upp det så att alla kunde se. Tre hundralappar och en hel del tior.

– Det här torde inte vara olovligen tillgripet, sa han konstaterande, och han stoppade ner det i börsen och gav den till den gamla, som snabbt stoppade ner den i sin kappficka.

Nu vände han sig till VD.

– Vi ser här en typisk tjuv, sa han. Med trehundrafemtio kronor på sig tillgriper hon slugt ett antal ovärderliga saker, som detta halsband av plast à sex och åttiofem, denna schal, denna barnbok, dessa herrhandskar…

– Jag har aldrig stulit något i hela mitt liv, kom det nu från den gamla. Hennes röst var gäll. Jag ska anmäla er för polisen…

– Jag är polis, sa Jan Erelius. Har damen tänkt betala för de här sakerna?

– Vilka saker? sa hon.

– Dom här som ni har tagit. Kom här!

Han ledde henne närmare skrivbordet.

– Det är min näsduk, sa hon. Vad menar ni! Och det är min kam. Den köpte min stackars man till mig.

– Den här schalen, sa Jan Erelius, har damen köpt den?

– Ja, den minns jag, sa hon. Den skulle min dotter få.

– Men ni har inte betalt den, säger männen här.

– Det skulle jag göra vid utgången, sa hon med fullkomlig självklarhet. I kassan vid utgången.

– Och dom här handskarna, sa Erelius.

– Vad är det för något? sa den gamla.

Hon visste ingenting om handskarna.

– Det är bra, sa Jan Erelius. Vill damen sätta sig härborta, ska jag tala med varuhuschefen. Kom här.

Han ledde henne till en läderfåtölj och placerade henne där.

– Jag tror inte på de där undanflykterna, sa VD, när kommissarien återvände till honom.

– Men herregud, sa Jan Erelius, tanten är senil. Tänker du göra polissak av det här? Okej. Då får jag ta henne med mig. Till polisförhör. Hon är väl sjuttiofyra… sjuttiofem. Stoppar på sig saker och glömmer att hon gjort det. Hon tror hon ska betala vid utgången. Okej, vi förhör henne och skickar hem henne i en bil och så blir det beslut om åtal och efter några veckor eller månader får hon en kallelse till rätten. Och då har hon glömt allt det här. Hon får en chock. Och hon har väl barn. Hur ska dom ta det?

– Vi måste… sa VD.

– Du kommer själv att bli gammal, senil och gaggig en dag, sa Jan Erelius. Hur vill du bli behandlad då? Med en viss aktning, trots de galenskaper du kan komma att hitta på, eller som en missdådare? Vi blir ju alla senila en dag, mer eller mindre, och hur mycket kan man inte veta på förhand. Det är allmänmänskligt. Du har väl själv en mor? Skulle du vilja ha henne hämtad av polis?

VD såg ner på sakerna på skrivbordet.

– Vad gör vi då? sa han, gripen av eftertanke till sist.

– Hon har väl barn, sa Jan Erelius. Dom får komma och hämta henne. Ni tar tillbaka era saker – eller låter henne köpa dom.

– Men vi måste ju hitta ett sätt att förhindra stölder, sa VD. Vårt årliga svinn är…

– Sluta i så fall med att ställa ut alla saker så de frestar kleptomaner, barn, åldringar och riktiga skurkar. Det är det bästa rådet jag kan ge. Ett annat är – riktiga varuhustjuvar jobbar ofta i par. De kan komma med en barnvagn med ett barn i och det är ändå plats för mycket mer under madrassen och täcket. Vem gör något åt dom? Eller det kan vara en person med propert utseende och i sina bästa år. Era varuhusdetektiver bara bugar sig för den noble mannen, men han har fickorna fulla av klockor till ett värde av kanske femtusen. En riktig tjuv jobbar efter system. Sådana här amatördetektiver – han gjorde en gest mot de två, som blängde surt tillbaka – lurar han hur lätt som helst.

– Så polisen befaller oss alltså att bygga om hela varuhuset! utbrast VD full av pompös indignation.

– Jag befaller er ingenting, du frågade hur man skulle få bort stölderna, och jag gav ett råd. Take it or leave it, som amerikanen sa… Nu kan jag förstås inte hindra er från att göra polissak av det här om du insisterar…

– Åh herregud, sa VD, nej, nej… Han torkade sig i pannan.

Så småningom fick Jan Erelius ur den gamla kvinnan namnet på hennes dotter. Efternamnet var relativt ovanligt, så han hittade det lätt i telefonkatalogen. Han ringde upp.

– Hallå, sa en ljus röst.

– Goddag, sa han, det här är kriminalkommissarie Jan Erelius, jag ringer om er mor…

– Gode gud, har något hänt… är hon död?

– Lugn, sa han, hon är välbehållen, men vi skulle uppskatta om ni ville komma hit och hämta henne.

Han förklarade.

– Herregud, sa dottern, har hon gjort det nu igen. Jag kom precis hem… Jag kommer genast då.

Det var en ganska parant kvinna i trettiofemårsåldern som kom instörtande tjugo minuter senare med andan i halsen.

– Mamma, sa hon, mamma…

Hon hade tårar i ögonen.

– Brittan… sa den gamla. Kommer du här?

– Det förstår du väl att jag måste komma, när du är så dum, sa dottern. Hon vände sig till Jan Erelius.

– Hon är så åderförkalkad, sa hon. Hon glömmer och ibland vet hon inte riktigt… Och man vill ju inte sätta henne på ett hem. Kanske vi måste ändå.

– Här är hennes andra saker, sa Jan Erelius. Dottern tog genast väskan och lade ner kammen och näsduken.

– Tog hon det här? sa hon om det andra.

– Jag har aldrig stulit någonting, sa den gamla med oväntad skärpa. Jag har köpt en schal till dig i julklapp.

– Jaså, sa Brittan. Men mamma, då ska du inte säga det. Det ska ju bli en överraskning på julafton i så fall.

– Då får jag köpa något annat, sa den gamla.

– Hon stoppar på sig saker, sa dottern till Jan Erelius, men så glömmer hon att betala, eller också glömmer hon att hon tagit dom. Det är hopplöst.

– Jag förstår, sa kommissarien. Du måste ha det svårt ibland. Men är hon så senil blir det kanske bäst med ett pensionärshem ändå. Hon har ingen man…?

– Nej, pappa är död. Tur är det. Det hade varit hemskt för honom att se henne så här. Mamma, kom nu så går vi. Och så lovar du att inte gå ut och julhandla utan mitt sällskap.

– Men du ska inte veta vad jag köper till dig, sa den gamla. Som andra senila människor kunde hon ibland vara hur logisk som helst.

– Då får Mats följa med och köpa till mig, sa Brittan. Kom nu. Det blir inga påföljder?

Detta sa hon vädjande till de fyra i rummet.

VD skakade på huvudet.

– Det är klart, tvingade han fram, en så gammal människa… inte kan man…

Flickan log.

– Ni är så förstående och rara, sa hon, det ska jag säga till alla människor hur förstående och rara ni varit…

Och så var de borta.

– Ja, hej då, sa Jan Erelius. Då går jag också. Jag skulle handla litet själv med.

– Tack för hjälpen, sa VD matt.

– Det var ingenting, sa Jan Erelius.

Han lämnade så småningom varuhuset och tittade på trädet utanför som traditionsenligt klätts upp med julgransbelysning. Bakom låg kanalen, skymd av alla bilar som rusade förbi i täta floder. Snön föll, nu något vitare. Fortfarande dog den vid kontakt med människa eller asfalt. I gräset låg den som strimmor av fukt. Kvällskylan hade krupit fram.

Jan Erelius tog sina två paket under ena armen, och med sin fria hand vek han upp kragen till skydd mot snön, som annars skulle krypa nerför ryggen medan den smälte.

Ett enkelt fall, tänkte han. Om bara alla var så enkla.

Snatterierna var inte hans avdelning.

Han tillhörde våldsroteln och han visste redan att det kunde bli en arbetsam vinter.

Men hur arbetsam, det anade inte ens han.

Han räddade sig undan de efterhängsna flingorna in i sin bil på den lilla parkeringsplatsen, där ett halvdussin bilar desperat väntade på att en lucka skulle uppstå.

Hänsynslöst tände han en cigarrett och lutade sig tillbaka. Paketen lade han i baksätet. Det var ett billigt batteridrivet elektriskt tåg och en nallebjörn. Han hade först tänkt köpa något dyrare Märklin-set, men när han såg den billigare kartongen slog det honom att fina, dyra och precisionsgjorda tåg är bortkastade på en grabb på sju år. Presenter som är så fina att de läggs i ett oåtkomligt skåp och bara får tas fram under pappas överinsyn. Och hur är det inte i sjuåringens fantasi? Det billiga tåget med sina plastvagnar blir något helt annat och förtrollat, uppförstorat. För de flesta pojkar är tågperioden något som går över. Om den inte gjorde det om några år, kunde han kanske överväga dyrare saker. Då var det enklare med en liten flicka på fem år som önskade sig en nallebjörn av hela sitt hjärta. Han hade känt en särskild värme i bröstet när han valde ut den.

Han andades ut rök och var nu instängd i sin gamla bil, fönstren var igenimmade. Utanför tutade sirener kort och ettrigt. Brådskan låg som en filt över staden.

Han drog ett bloss till och tänkte på den gamla damen. Hade hon verkligen försökt stjäla eller var det bara senilitet? Svårt att säga. Hon hade kutat ut på gatan. Vid förhöret hade hon sagt att hon skulle betala vid utgången. Det gick inte ihop. Det fanns ju inga kassor vid utgångarna. Men å andra sidan är livsmedelsavdelningen arrangerad så.

I vilket fall som helst, om hon fått för sig att stjäla måste det i sin tur bero på senilitet och att blanda in polisen var vansinnigt och omänskligt. Fast VD:n skulle bara ha vetat att den uppdykande kriminalkommissarien inte var i tjänst, utan väntade på resultatet av en utredning som dragit ut på tiden. Fast han lyfte sin lön, var det påfrestande. Tekniskt var han oskyldig, det var helt klart. Någon trakasserade honom. Man hämnades så gott man kunde på högre ort.

Han hade inte fått mycket ut av sommarens mödor, som lett till att han avslöjat den djävulska planen att ockupera och begära lösen för kärnkraftverket i Barsebäck. Bättre hade det gått för Eva, som fått fast anställning på sin tidning. Hans egen insats hade först prisats av alla, men när Eva Sander kunde publicera hela historien och på så vis omintetgöra en tänkt mörkläggning av episoden, hade attityden mot honom själv på högre ort svängt. Eva hade ju fått uppgifter genom honom, men på ett stadium då ingen sekretessbeläggning varit på tal eller ens kunnat misstänkas. Dessutom hade hon själv på ett unikt sätt varit inblandad i händelseförloppet.

Det var ytterst osäkert om de skulle kunna belägga att han brutit mot sin tjänsteplikt. Men han hade stängts av från aktiv tjänst i avvaktan på en utredning, som nu dragit ut över hela hösten. Han visste att han juridiskt sett var oskyldig, det visste de också. Att ändå hålla på så här var mer eller mindre barnsligt. Men politiker beter sig ofta barnsligt när deras prestige hotas.

Han hade till och med berättat för dem att han ringt upp Eva och meddelat henne att allting var hemligstämplat under en exklusiv sekretessakt. Han hade däremot inte sagt att han vid samma tillfälle bett henne att utan hänsyn till honom publicera allt hon visste.

Han råkade tro på sådana gamla honnörsord som yttrandefrihet med mera. Han ogillade dimridåer. Om det gällde rikets säkerhet mot främmande makt kunde kanske sekretess vara nödvändig ibland. Men när det gällde befolkningens civila säkerhet borde också denna befolkning veta vad som hände och vad den riskerade. Säkerhetsbestämmelser som tillkommit till skydd mot yttre fiender skulle inte kunna användas för att skydda vissa personers prestige och föra allmänheten bakom ljuset. Men det hade han inte sagt något om. Såväl av övertygelse som av taktiska skäl behöll han sina ideologiska funderingar för sig själv. Ändå, när en person, som skickats ner från Stockholm för att förhöra honom, insinuerat att han borde ha förbjudit Eva att publicera vad hon visste, då hade han – efter