Fuska i sin existens

By Bernt Carlson

Absurda situationer, ett liv i limbo och drömmar om något bättre. Fuska i sin existens tar oss med på en sällsynt resa i sjuttiotalets Stockholm. Vi får följa den 31-årige Set Dompff, som efter att ha vaknat upp ur en mardröm om sin egen begravning plötsligt känner oro över värdelösheten i sitt liv. I en vardag kantad av arbetslöshet och alkoholism väntar han ständigt på en ödesvändning. Han lovar sig själv att påbörja sitt bokprojekt vilken dag som helst, men i stället ränner han runt på stan med andra likasinnade.
Bernt Carlsons roman är fylld med mörk humor och absurda situationer, men bjuder också på en bottenlös sorg över att inte riktigt passa in. Det är en berättelse om en man som längtar efter något mer, men som inte riktigt vet hur han ska nå dit.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788726890570

Book preview

Bernt Carlson

Fuska i sin existens

SAGA Egmont.

Fuska i sin existens

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1981, 2023 Bernt Carlson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726890570

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Hela ceremonin klaras av betydligt fortare än brukligt. Kistan sänks så hastigt att den dunsar i jorden. Prästen kommer med sina standardord och tillägger något om att livet ändå hade måst avbrytas i takt med tendenser i tiden. Alla de svartklädda klämmer pliktskyldigt fram några tårar. En kraftig kråkstämma hörs från en tallruska intill.

Min ansökan om att som aska strös ut i en lund har blivit avslagen. Jag är vid fullt medvetande och full känsel när maskarna gör sitt lysande jobb, och vi kommer varandra mycker nära…

Jag slog upp ögonen och letade längs min svettiga bål efter tamparna så att jag skulle kunna dra ut åtminstone en del.

— Bara dom inte går av! mumlade jag ängsligt.

Jag blev förvånad och lättad när jag inte fann vare sig likmaskar, lysmaskar eller hål och vred huvudet mot det dammiga fönstret i mitt källarrum som vette emot gatan. Ett ansikte försvann snabbt, men jag brydde mig inte om hur länge han eller hon stått och betraktat min oroliga sömn: jag skulle börja iaktta andra i sinom tid som revansch. Solen skymtade svagt, och ovanligt många ben verkade vara på snabb marsch där utanför. Det var nämligen den lördag då herr Bernadotte skulle förmälas med tyskan.

Jag begrundade detta medan jag vaskade mig på den alltid lika källarsvala toaletten och den omskakande drömupplevelsen började avta. Sedan det stora tillkännagivandet om giftermålet var nationen på alla de sätt välpreparerad, intill hjärntvätt, och vi otaliga monarkister kunde se framtiden an med stor tillförsikt, det stod väl klart.

Jag vattnade den rakade kaktusen och intog en fattigmansfrukost, på bland annat ett relativt färskt bananskal, och blev medveten om att jag höll fönstret under uppsikt och undrade om det var en kvinna som stirrat in. Jag tänkte att det var så pass länge sedan jag haft någon att det var dags att göra något åt det nu.

Det hördes stampanden från våningen ovanför, där mitt värdpar, herr och fru Blörmén, huserade. Sådant brukade inträffa när de var upprymda eller otåligt väntade på något, jag började känna dem ingående. Jag klädde mig i min mörkgröna finkostym — den enda jag ägde, men ännu helt acceptabel — och gick upp till dem och ringde på. Sedan maken öppnat med en kort hälsning blev de helt begeistrade och såg inte åt mig, för TV-sändningen från vigselakten hade just börjat. Frun satt med sin vanliga rödvinsflaska vid fötterna. Jag frågade om jag kunde få ytterligare uppskov med de oerlagda hyrorna men de viftade bort ämnet som en bagatell. Jag hade valt rätt tillfälle, nu var i alla fall försöket att vidtala dem gjort.

Utkommen på gatan ställde jag mig att glo in genom mitt eget fönster.

— Jaså, ser det så ut, sa jag som jag inte glott in förut. Inget vidare uppbyggligt eller konkurrensdugligt…

2

Innan jag tog rulltrappan ner till Aspuddens tunnelbana köpte jag ett litet paket John Silver i pressbyrån. Det var när jag fick växelpengarna som han kom in från vänster, hur vet jag inte, med mörka glasögon och tjock mössa djupt nerdragen.

Jag och de gamla tanterna i kön såg honom före expediten och pep till. Han satte en lång kniv mot hennes hals och hon ryckte till men sa inte ett ljud.

— Håll dig lugn, annars…! röt han till. Hit med kassan!

— Det… det är så tidigt på… på dan! viskade hon.

— Håll er lugna ni också! sa han dovt åt oss och gjorde en hotfull gest med kniven innan han placerade den mot den unga flickans strupe igen.

Han drog henne baklänges och tvingade ner henne på golvet.

— Bara för att du har så lite stålar tar jag nåt annat i stället!

Han slet upp hennes blå rock, rev ner byxorna och fick snabbt av henne trosorna och drog samtidigt ner sin gylf och var blixtsnabbt över henne, säkert påtänd eftersom han var så kåt. Hennes stora ögon såg bedjande på mig där jag stod med tjugofemöringarna i hand och svalde. Och tanterna stod kvar på tå och blängde.

— Nä nu går skam på torra land! sa en av dem hest med ihopsnörd mun. Nu har folk helt och hållet tappat respekten för allt vad moral och heder heter!

När rånaren med ett vrål fått sin utlösning flög han vigt upp med mössan på sned, och jag och tanterna drog oss bakåt, vände på klacken och snubblade mot spärren. I den satt en svart kille och halvsov. När jag något darrig viftat med 70-kortet kom rånaren springande ut ur kiosken, kolliderade med en liten grabb som föll, och försvann ut genom stationsdörren.

Innan jag klev på rulltrappan såg jag expediten sätta telefonluren till örat. Jag hörde henne inte skrika alls.

3

Tunnelbanetåget var proppat med förväntansfulla, de var ute i senaste laget och ivern gjorde att de stod och trampade och inte kunde stå stilla. Jag tyckte att det bara var skönt att följa med strömmen — jag hade på det hela taget lämnat de motströmskretsar där man äter varandras hjärnor… Ett par barn viftade med svenska flaggor av papp. Luften var minsann tjock av patos. Jag hängde i mittstången och för ett ögonblick återkom maskkänslan innanför min gå-bortkostym. Det kröp och klibbade och handen blev svettig så att jag gled ner en bit.

Jag tänkte på den våldtagna kiosktjejen och att det kanske var hon som kikat in till mig, men det var väl att ta i, att önsketänka. Du får göra något åt det! bestämde jag och tog ett fast grepp om stången med den andra, mindre svettiga kardan och avmaskade mig mentalt. Förfining kan det inte bli tal om!

Längs Hamngatan var åskådarleden på väg att tryckas ihop, de nygifta skulle snart komma förbi och häckbildningen var avancerad. En välvårdad ung dam med flygvärdinneleende och tindrande ögon hejdade mig vänligt och överräckte en lapp med texten till Kungssången.

— Eller orden kanhända behärskas redan? undrade hon.

— Dom sitter som berg, sa jag. Men jag behåller bladet som minne! Skulle man inte kunna tänka sig att man signerade? frågade jag och letade fram en penna.

— Värdet ökar knappast, men om det nu så önskas…, sa hon och skrev med välformad knäskål som underlag.

— Tack. För det mesta får man ju bara ta emot helruttna flygblad!

— Ja, inte sant? sa hon och blixtrade till med leendet igen och fortsatte med sin bunt.

Ann-Esther Lutton, hade hon skrivit. Ann-Esther Lutton, hette hon och det kanske man kunde komma att vilja utröna något om, någon gång.

Jag stoppade på mig lappen och fortsatte gatan nedåt en bit, och när det började bli lite oroligt i leden bröt jag mig igenom häckbildningen, kröp under repet och rusade in i Kungsträdgården. Det annonserades nu att paret var gängat och välsignat och på väg i sin vagn. Och det dröjde inte länge förrän folk började jubla och klappret av hästhovar hördes.

Jag och andra löpstarka tog fart och rusade över Kungsan för att genskjuta, rusade rakt in i marockanernas tärningsspel och fick några svordomar efter oss. Vi hann precis fram för att mötas av herr Bernadottes stela leende och avmätta vinkningar.

— Silvia, Silvia! vrålade alla vi trogna och hon log också hon men mindre stelt och vi hurrade lyckligt och det kändes skönt att beprisa.

Bakpå majestätsekipaget stod ett par säpomän utklädda till lakejer och fingrade på avtryckarna. Hästarna i eskorten var hypernervösa, trots allt kusevalium, av all uppståndelse och sket kolossalt.

När hela följet passerat dök en rätt risig kille upp vid min sida och hade en burk starköl i näven.

— Den jäveln slängde inte köttstycken och vinkorgar till folket! skrek han i mitt öra.

— Vem då?

— Vem då? Knugen förstås! Jag hade ställt in mig på det, jag är så jävla hungrig. Gustav den tredje slängde kött och vin till folket. Det var bättre förr. På det sättet i alla fall. Du hurrade för fan! Är du monark… monarkist menar jag?

— Tja, sa jag och rätade på ryggen. Det är nog inte utan. Man har ju bearbetats en del det senaste halvåret. Vad vet man om sig själv egentligen?

Trots min bekännelse fick jag smutta på hans ljumma öl. Burkkanten var något snusbelagd.

— Jaså du, du har gått på den valsen! sa han. Jag blir så jävla lack! Du är kanske nåt fint själv?

— Menar du sviden?

— Nä, är du nåt fint själv? Va? Är du nåt fint frågar jag!

— På min ära, det kan du lita på. Jag är en Rothschild!

— En rått… en vadå?

— Äh, får jag en klunk till.

— Jag går inte på den där valsen! gick han på. Jag vet nog hur det går till. Hon var ute efter den där Charles of England först. Men han nobbade!

— Äsch, sa jag och hickade till. Det är bara förtal, du läser fel blaskor.

— Vadå läser fel blaskor? Jag läser inga blaskor. Jag snackar med folk, jag snackar med folk som hajar hur det går till och som kan byta ut tankar i all enkelhet! Kyket, fittat, knyllat… så enkelt är det.

Han drack ur och bara släppte burken, halade fram en ny och tog ett par steg framåt.

— Öh du! Öh du, tror du verkligen dom är oskulder va! ropade han till en polis som verkade slö men som nu fick liv.

— Håll dig bakom repen! röt han och pekade befallande.

— BANZAI! skrek killen tillbaka och ställde sig för ett ögonblick i japansk försvarsställning innan han vände sig till mig och besviket sa:

— Nä du, Råttkitt, han langade inte ut nåt kött och vin! Ers Majonnäs, ska jag nog säga vid nåt lämpligt tillfälle, Ers Majonnäs, du svek fansen! Och jag som är kanonhungrig… Det var bättre förr. Jag blir så jävla lack alltså!

När flygvapnets gossar dök upp ovanför oss och bringade sin och nationens hyllning i de svenska färgerna, drog jag mig försiktigt ifrån honom. Någonstans hade jag blivit ordentligt berörd av hela evenemanget. Ingen går fri från övermänniskoideal, vidskepelse, sentimentalitet och behovet av häckbildning och det kvinnliga schottissystemet, tänkte jag och rapade surt öl men längtade efter mer, surt eller ej.

Jag började röra mig bort mot den skotska säckpipeorkestern som kommit hit enkom för bröllopets skull. Någon knackade mig i ryggen, jag trodde det var killen igen.

— Hej, Set.

Det var Souissi, en algerier jag kände.

— Är du här? sa jag. Fan, har du också blivit rojalist?

— Aldrig i livet! Jag bara tittar på idioterna. Vad du är fin i kläderna då.

Hans ögon glittrade