1994

By Christian Diesen and Ingemar Härd

"Vem är jag? Johanna Karlsson, bonddotter från Arks socken i Småland.Vad vill jag? Vrida tiden ur led, bekämpa orättvisor, erövra världen. Sverige är för litet för mig, lantluften för kvävande."Den svenska sjuttonåringen är en av tre som har chansen att få spela Jeanne D'arc i nästa stora Hollywood-film. Hennes snaggade hår och herrkostymbeklädda figur har imponerat på regissören Mr King, som reser runt världen för att hitta nästa stora talang. Men Johanna vill inte bli filmstjärna, hon vill sätta världen i brand, och hon ska spela rollen som krigare oavsett om Mr King ger henne rollen eller inte.I väntan på det beslut om kan förändra hennes liv finner Johanna nya bekanta i Göteborg, som visar henne vart den verkliga kampen finns. Under det mörka 1990-talet möts mörka politiska krafter, och Johannas trygga vardag är snart ett minne blott.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2019
• ISBN: 9788726272482

Book preview

DEL ETT

ETT

Hon var ofri, rena slaven.

På flickrumssängen böcker och trosor, en gammal resväska av pressad papp. Modern in i rummet som en cirkelsåg: Vad är det där för dumheter!

Johanna fortsatte tigande packa väskorna. Nallen med de mjuka öronen lämnade hon kvar. I plånbokens hemliga fack hade hon ett tidningsurklipp.

Du stannar här!

Den sista striden ringde ännu i öronen. Vagnen, den sista i tågsättet, var av äldre typ, med avskilda kupéer, dålig fjädring och en dammig röklukt som aldrig skulle kunna vädras ut.

När konduktören klippt hennes biljett tog hon av sig stövlarna, lade upp fötterna på sätet mitt emot och lutade huvudet tillbaka mot antimakassen. Hon slöt ögonen och tänkte: tisdagen 6 januari. Nu börjar mitt nya liv. Nej, nu börjar mitt liv.

Vem är jag? Johanna Karlsson, bonddotter från Arks socken i Småland.

Vad vill jag? Vrida tiden i led, bekämpa orättvisor, erövra världen. Sverige är för litet för mig, lantluften för kvävande.

Hon riste sitt huvud och det långa tjocka håret av kastanj följde trögt efter. Mitt hår är för långt. Det första jag ska göra när jag kommer fram är att klippa det. Kort. Ultrakort. Utan det svallande håret blir det svårare att fånga mig, men lättare att nå mig.

Nu hade hon övertygat sig själv. Hon log och gav på nytt det framrusande landskapet utanför tågfönstret en chans att göra sig gällande. Men enformigheten var tröttande: skog, skog, åkrar, inte en människa, skog, några enstaka bilar och så mera skog. Och en bil som hon kände igen, med sorg och värme; en sliten duvblå Duett. Snart gav den upp.

En väg löpte längs med rälsen: långtradare med timmer och okända laster, nedsaltade Volvos med ingen annan än föraren i och en liten röd tvålformad bil som länge försökte hålla jämna hjul med tåget, men som till sist blev hindrad av en mjölkbil. Som en uttänjd navelsträng var vägen, till slut brast den.Skogen bredde ut sig igen, granarna stod där som en snöklädd ogenomtränglig mur, fem minuter, glesnade sakta... äntligen ett fält!

Inte stort, bara en inäga i skogen. Längs skogsbrynet; ännu en smal väg, och på vägen: en brun lastbil.

Hela fältet var fullt av döda människor.

De flesta av kropparna – det kan ha varit trettio, fyrtio – var helt eller delvis översnöade. Endast konturerna av huvud, kropp och ben kunde skönjas under den kalla vita svepningen. Men i några fall var kropparna frigjorda; av människors eller vindens kraft. En äldre man med kraftiga grå kläder låg på rygg med händerna på bröstet, stel av isblå frid. En yngre man med skägg framåtstupa i en pöl av fruset blod. En kvinnas ansikte; rynkig hy, slutna ögon, skymten av ett huckle. Och en bit längre bort – ett ben. Ett ensamt kvinnoben i petrolgrön modestövel.

Borta vid lastbilen, en gammal Bedford – av den modell som ser bullig och lite sorgsen ut – höll två män i afghanpäls på att lyfta upp ett lik på flaket, slängde just upp en kvinnokropp i svarta elastabyxor och blå anorak. Trots det långa avståndet kunde Johanna tydligt se inte bara såret i kvinnans panna utan också de döda stirrande ögonen. På flaket låg redan flera kroppar att döma av fötterna hon såg. På marken låg ett knyte, en hoprullad filt...med ett spädbarn?

Så var det hela över, granarna bildade åter ridå, men på hennes näthinna stod scenen etsad. Hon andades snabbt, ytligt, kände hur hon vitnade, var rädd att det skulle svartna, blundade för att besegra bilden.

Såja, lugna dig...

Hon var inte ensam i kupén längre. Snett emot henne satt en fårad liten man i 60-årsåldern. Han betraktade henne deltagande: Vi är snart i Norrköping. Sedan visste han nog inte vad han skulle säga.

Hon såg på honom. En gammal man i luggsliten gråspräcklig överrock över en gulnad nylonskjorta. Hans simmiga blåvita ögon mötte hennes ur en underdånig position.

Jag borde kanske presentera mig? Han sträckte fram sin hand. Hon såg på den – ovanligt bred för att sitta på en så mager man, ådrig, valkig och med tre tatuerade prickar i tumvecket. Gösta Melin.

Jag heter Johanna. Av någon anledning – fadern? flykten? – tyckte hon att det räckte med förnamnet. Sin skräcksyn ville hon absolut inte berätta om. Hon drog tillbaka sin hand så snart hon kunde och vred huvudet mot fönstret för att visa att hon inte ville prata.

Mannen såg obestämt ivrigt hundaktig ut. Han lade sitt ansikte i ytterligare veck, sökte ett samtalsämne.

Jag är trollkarl.

Jaså. Johanna blev tvungen att vända blicken från fönstret.

Jo, jag ska säga dig så här, han gjorde en konstpaus, att det land som härjas av en kärring ska räddas av en jungfru. Orden utsades lugnt och eftertryckligt och mannens beskäftighet verkade som bortblåst.

Johanna var störd, men förnam samtidigt den angenäma sötman av uppmärksamhet. Hon försökte få någon mening i det dunkla budskapet. Men vem var jungfrun som skulle rädda landet? Ja, inte var det Mona Sahlin i alla fall... kärringen var klar: Aha, du menar Bildt!

Gubben gjorde några lustiga rörelser med underkäken. Jag vet inte vad det var du såg utanför fönstret förut. Själv såg jag ingenting, men vad jag förstår måste det ha varit en glimt av världens ondska. Han såg frågande, uppfordrande på Johanna och rynkade godmodigt pannan.

Johanna svarade inte. Gubben sjönk ihop, blev mindre.

Johanna kände olusten växa starkare. Hon ville vara ifred med sina tankar, det var något...storslaget över den apokalyptiska vision hon nyss haft: det avslitna benet, det avslitna benet med modestöveln på. Knytet på marken, knytet med barnet. Den döda modern som kastades upp på lastbilsflaket.

Övning? Krigsspel? Nej, en sådan realism kunde inte vara möjlig. Filminspelning? Ja, kanske. Men var fanns kamerorna, regissören, assistenterna, hela filmteamet?

En dröm? Nej, ingen dröm. Gubben kanske tror jag hade en mardröm, eller tror ingenting, vill bara ställa sig in, men själv vet jag att jag inte sov. Jag såg. Och vad jag såg måste ha varit ett avsnitt ur det hundraåriga kriget, det krig som alltid pågår, aldrig tycks sluta, det krig som för några år sedan fördes vid Persiska viken och sedan intagit både Somalia och Jugoslavien, det eviga kriget mellan rikare och rik och mellan rik och fattig... den stora döden... fanns det en värdighet i döden måste den bero inte bara på att man dött för sin sak, utan också på att man haft rätt. Men till och med hos dem som dog för en dum sak fanns en okuvlig värdighet, en storslagenhet. Gubben här satt som en rak motsats, en krum antites till den magnifika massakern; en kuvad själ i en motståndslös kropp.

Det växlades inte fler ord dem emellan förrän tåget växlades in på Stockholms central.

Tack för sällskapet, sa Johanna.

Trollkarlen kastade en förvirrad blick på henne och log skyggt.

Kylan utanför tåget var skarp och stack innanför kläderna på ett helt annat sätt än på landet. Det var en befrielse att komma ned i underjorden. Johanna lät sig viljelöst föras med den starka strömmen av folk som flöt fram i gången under Centralen. Äntligen, en del av storstad. En i mängden. Än så länge...

Framme vid spärrarna till T-centralen stoppade hon in sin väska i en förvaringsbox. Frisören väntade. Efter att ha förkastat ett par klippotek – fyrahundra spänn?! – hamnade hon hos Alfredo i en tom och gammaldags herrfrisering med rödvitblå lampa utanför och en doft av Hega rakbalsam innanför. Och där blev hon av med håret gratis mot att Alfredo fick behålla det. Det hade inte varit helt lätt att övertyga honom om att hon skulle snaggas och även sedan manen fallit fick hon driva honom vidare gång på gång: Kortare! Kortare!

Efter en halvtimme klev hon ut igen, lättad, naken, och följde Drottninggatan, artären in i stadens kommersiella hjärta. Nu skulle hon också ömsa skinn.

Efter att ha köpt de kläder hennes förnyelse krävde, vandrade hon planlöst kring i city för att fullborda sin plan. Sent på eftermiddagen slutade hon söka, närmsta fotoaffär fick duga.

Hon sitter plötsligt på en hög pall och vrider sitt välformade huvud i olika poser i takt med att fotografen, en lång rödhårig kille i tjugoårsåldern, bränner av sina blixtar. Hennes hår är mörkt rött och centimeterkort, lite längre upptill och fram, som tioårspojkar hade håret somrarna innan Beatles. Mascaran är kraftigt pålagd, ögonskuggan duvblå och läpparna som skuggmoreller. Hon bär en roströd jumper och ett par vida kritstrecksrandiga herrbyxor och genom kameraögat tycker sig fotografen se en världsvan ung kvinna, självmedveten och arrogant, men samtidigt öppen och mjuk. Hennes ansikte har så barnsliga drag att hon tycks omedveten om att kroppen är en kvinnas.

Med en professionell min i sitt smala ansikte angrep den unga fotografen motivet ur alla tänkbara vinklar genom att med knyckiga rörelser inta den ena mer förvridna ställningen än den andra, oftast med vänstra axeln uppskjuten till örat och benen vinklade som ett stativ. Kommandoorden stöttes fram med en kraxande röst och lätt exalterad underton: Upp med hakan! Kasta huvet bakåt! Se åt sidan...

Efter två rullar fick det räcka. Jaha, så var det klart. Han vevade tillbaka den sista filmen. Hörru... vart du ska gå med dina bilder? Vet inte, svarade Johanna och tog på sig den kavaj som hörde till de nyinköpta second hand byxorna.

Jag kanske kan hjälpa dej, svarade fotografen, lät världsvan. Jag känner många i branschen, tillade han svävande.

Johanna vägde honom med blicken. Vi kan väl diskutera saken vidare när bilderna är klara?

Visst, visst! Ivrigt. Jag ska ha dom klara i morrn.

Medan fotografen i mörkrummet famlade efter hennes kropp och själ, satt Johanna först på det dygnetruntöppna McDonalds på Vasagatan och sedan på ett fik, Mon Cheri på Kungsgatan och funderade på hur hon skulle lösa övernattningsfrågan. Hon hade gjort av med så mycket pengar på kläder att hon inte gärna ville spendera några på ett hotellrum. Hon kunde ju träffa någon kille på någon av klubbarna hon läst om i Aftonbladets Puls, men man vet ju aldrig...

Nej, det fick vänta. Den behagliga kaffesmaken i munnen dröjde kvar och i hennes huvud började tankarna på den närmsta framtiden ta form: kanske det gick att skaffa vissa strategiska fördelar inför det stora provet nästa dag...

Några timmar senare gick Johanna in genom den sedan många år mest omtalade porten i landet. Vaktposten, som till Johannas förvåning visade sig vara en kvinna, gav henne en vänlig nick och lät henne passera in utan att ens antyda något om legitimation.

Johanna hängde av sig jackan i den bemannade garderoben och närmade sig försiktigt glasväggshålet ur vilket sorlet strömmade, betraktade en prakt som måste ha krävt många människors fattigdom: marmor, speglar, kristall, vitaste linne, guld och brokad, mahogny. Hon blev stående länge i dörren i sin stora herrkostym som snarare framhävde än dolde hennes kvinnlighet.

Så länge stod hon att det blaserade folket i lokalen som hade nog med sig själva, en efter en kastade prövande, uppskattande, avundsjuka, eller lystna blickar mot henne; och när de närmast sittande väl uppmärksammat henne började de som satt längre bort undra vad de förstnämnda tittade på, vilket sedan fick de som satt med ryggen åt att vända sig. Det var dags för hennes entré.

Nu såg alla voajörerna den alltför unga kvinnan i den just tillräckligt för stora herrkostymen (det vackert åldrade tyget föll kring hennes rundningar med självklar följsamhet) gå mot en medelålders man – ena foten exakt framför den andra vilket skänkte gången en höftvaggning som var äldre än kostymen.

Han var en av de få som inte hade uppmärksammat henne, en man med gråbrunt hår runt en limpformad flint. Mannen hade de tråkigaste, mest oansenliga kläderna i lokalen: en brunartad kavaj med lammgrå Vringad tröja över en beige skjorta utan slips. Han satt med ett glas vitt vin i handen och tycktes inte fästa någon vikt vid de övriga i sällskapet, en yngre man i italiensk linnekostym och en hårdmålad medelålders kvinna i stora glasögon.

Johanna kom ljudlöst fram till mannen i den bruna kavajen, närmade sig honom bakifrån. Väl framme lade hon sin hand lätt på hans axel: Could it be me you´re looking for?

TVÅ

Lite gubbstelt, med axlarna redan fulla av avvisande värdighet vände han sig långsamt om för att avspisa den förväntade väntande groupien, men stannade i snedvridet läge med halvöppen mun. Han kippade några gånger mot den unga kvinnan med det vackert skulpterade huvudet, den släta hyn över de höga kindknotorna och de bergtungefärgade ögonen. Hon var så vacker att han kände en påtaglig fysisk smärta i magen. Do you know who I am...? frågade han, nästan blygt.

Yes mr King, svarade hon och log så rasande lockande aningslöst medvetet som bara unga flickor kan.

Well, please take a seat... Log tillbaka, som bara inbilska gentlemen kan. Långt ner i förlängda ryggradens yttersta spets tänkte han bort Isabella Rosselinis optionskontrakt på rollen som Jeanne d’Arc – hell she’s too old, aint she?! – och försökte föreställa sig den här unga flickan till häst med rustning och som ungt sto rustat till inridning och det gick alldeles för bra. Nå, tänkte han, även om hon inte kan spela så agerar hon riktigt bra. Och eftersom detta ändå är en promotional tour för mig, kan ju den svenska pressen få tro att den här persikan kan få rollen. Peaches and cream...

Läste hon hans tankar? Hon log brett med glittrande ögon: I’m sure I’m the right woman for you...

Johanna gick långsamt runt i hotellsviten, kände på möblernas mörka, lackglänsande trä, luktade på de dyrbara kallorna i vasen på skänken mellan fönstren – är inte detta begravningsblommor? – lyfte prövande på kristallkaraffen med det ambrafärgade innehållet och beundrade utsikten: Ur det här perspektivet har jag aldrig sett ett Sheratonhotell förut; inifrån och ut.

Stadshusets tre kronor lyste som ett diapositiv genom panoramafönstren och medan hon hörde det dämpade duschandet från det smärre marmorpalats som hörde till sviten tänkte hon tillbaka på de timmar som föregått hennes upphöjelse till hotellprinsessa och altarhelgon in spe. Hur producentmogulen King försiktigt förhört sig om hennes eventuella talanger som skådespelare, ja, försiktigt, som om han gick på nattgammal is, som om han valde frågorna utifrån hennes förväntade svar, som om han valde bort frågor som han var rädd skulle avslöja att hon inte var rätt kvinna för honom. Som rollfigur, tänkte hon bestämt, inget annat.

Och hon smålog vid minnet av hans världsvant resignerat belåtna here-I-go-again uttryck i ansiktet när hon – fullt ärligt – talat om att hon kommit upp frän Småland,small country, samma dag och inte hunnit ordna nattlogi. Och hur hon själv inte visat några beräknande drag utan enbart oskuldsfull troskyldighet, och tackat för hans erbjudande om den tredje bädden i hans svit.

När han kom ut från badrummet bar han en mörkblå rökrock i något sidenskimrande material över ett par randiga pyjamasbyxor. Would you mind ligthing my cigar? frågade han och i de tankar hon befann sig fanns ingen annan association än den freudianska och alldeles försent förstod hon att han talade om sin Havanna, så istället för att sträcka ut handen efter bordständaren på skänken som hon täckte med sin kropp, svarade hon med ung arrogans: Sorry, your cigar makes me sick och kunde inte sedan ta tillbaka, fast hon nog aldrig riktigt känt cigarrdoft. Hon försökte minnas.

Mr King gjorde en förvånad grimas, och sa Well, I’ll have my smoke in the bathroom then.

När han kom ut i rummet igen drog Johanna just nattlinnet över huvudet. Hennes bröst avtecknades i nattmotljuset.

Långsamt gick han fram mot henne och försökte dra in magen, de nakna fotterna sjönk djupt ner i den flossade vita heltäckningsmattan. Men när han kommit så nära att hon var inom kontakthåll vände hon sig helt om. Du luktar gubbe, sa hon halvhögt och mest för sig själv.

Han förstod inte vad hon sagt – men måste ha förnummit avkylningen – och efter att förgäves ha försökt få henne att översätta det – oh it doesn’t mean anything particular, but, butt... – gav han upp och frågade vilken sida av sängen hon föredrog. Sängen var mycket bred, un plus grand lit, och Johanna valde den vänstra sidan, närmast fönstret, sade godnatt och somnade genast.

Nästa morgon fick Johanna kaffe på sängen och marmelad på täcket. Det rostade brödet låg vackert under äkta linnehanddukar på en silverbricka. Sedan gick hon ut och kissade och klädde om i badrummet. Hon valde samma kläder som dagen innan men bytte ut den roströda tröjan mot en mossgrön.

När hon kom ut log Mr. King förtroendeingivande åt henne, berömde hennes klädsmak, eller snarare det sätt på vilket hon bar upp sina kläder, harklade sig och sade sedan, på ett sådant diskret och opåstridigt sätt att hon faktiskt började tycka om honom, att han skulle se det som en ynnest om hon lät honom bekosta något verkligt elegant åt henne och skyndade sig att tillägga att hon kunde se det som förskottsersättning för det appearance hon under dagen skulle göra för bolagets räkning.

Det blev en Givenchykostym, grå med silverstänk och brynjekrage – en veritabel rustning, och efter en lunch med fasan och fransk potatisgratäng på Stallmästargården åkte de limousine upp till Filmhuset på Gärdet.

Genom de tonade rutorna såg hon ett stim med unga kvinnor som med stolta självmedvetna steg och tillbakadragna axlar gick mot sina livs roller och såg andra till förväxling lika svala världsvana på väg åt andra hållet med självsäkerheten i behåll trots att de bara fått träffa sorteringsmaskinen. Limousinen bromsade ljudlöst in vid en sidoentré och stjärnproducenten lutade sig bara en aning åt hennes håll: Well, you know what to do...

Hon nickade, just självmedvetet och steg ur bilen när den livréförsedde chauffören höll upp dörren.

I en liten sal på filmhuset trängdes journalister, fotografer, TV- och radiotekniker, ljussättare och allt vad massmediala spektakel krävde. Men varför har dom valt ett så litet rum, tänkte Johanna där hon stod och kikade bakom draperiet medan mr King höll ett litet anförande, här får ju inte alla plats, dom trängs ju till och med borta i dörröppningen. Hon hörde honom säga att han i Sverige funnit en av de tre huvudkandidaterna till rollen som Jeanne d’Arc i den kommande storfilmen – Motivering tror jag inte ni behöver – och hon såg honom göra den gest som var avsedd för henne och under fotoblixtarnas lavaregn gjorde hon sin Andy Warhoe-lentré.

Hon hade trott att hon skulle känt någon nervositet, men inget i den vägen vidrörde henne. Förutom den angenäma känslan av makt – dom är alla här för mej, dom beundrar, avundas, åtrår mej! – erfor hon en slags sexuell stimulans parad med en smula förakt; hur kan ni ägna så mycket uppmärksamhet åt en pseudohändelse när två tredjedelar av jordens befolkning svälter... Och medan hon svarade på deras förutsägbara frågor om henne själv växte båda dessa känslor, och närmade sig snabbt den kulmen då hon skulle bli tvungen att antingen ta av sig Sonia Rykiel-blusen och visa brösten för fotograferna eller börja tala om hur jordens resurser skulle kunna räddas.

En fråga från auditoriet högg isär knuten: Vad vet du om Jeanne d’Arc? Vad anser du om henne?

Hon drog andan: Säga vad man vill om Alexander den store, men jag anser nog att Jeanne d’Arc är världshistoriens mest fantastiska person... alltså en tjej i min ålder, 17 år, som kommer från ingenstans och blir överbefälhavare för Frankrikes armé... och som ser till att vända krigslyckan och rädda landet från det hotande nederlaget. Det är som en saga: Hon mötte den dyrkande skaran av fattiga bönder och krigströtta arrendatorer med fast blick och solen som gick ur moln kastade skarpa blixtar i ögonen på henne när dess löftesrika strålar reflekterades i riddarnas rustningar. Trots det bländande ljuset kunde hon inte undgå att se de nedlåtande leendena hos en del av dem, de främsta och äldsta bland dem, de redan förstörda, de i anden klena.

Hur ser du på personen Jeanne d’Arc? frågade en av dem med ett roat tonfall.

Jag ser henne som en kvinna som drivs av en obändig övertygelse, svarade Johanna. Ingen betänketid. Hon ger sitt liv för friheten. Hon slåss mot ockupanterna och hatar medlöparna. Hon hatar kriget, dödandet och förödelsen, men inser samtidigt att fred och frihet inte kan vinnas genom underkastelse. Trots att hon är kvinna och borde finna sig i kvinnans lott – i lidandet – klär hon sig i rustning för att kasta ut ockupanterna. Hon kastade stolt tillbaka sitt huvud och hörde hopen upphetsat skramla med vapnen.

Producenten höjde avvärjande ena armen. Visst var han nöjd med responsen, men utan simultantolkning...

Nu smattrade de högljutt i munnen på varandra därnere. En av dem trängde sig fram, gjorde sig till tolk för de övriga: Men hennes religiösa sida då? Ser du inte Jeanne d’Arc som en person som fått sin kallelse från Gud?

Johanna skrattade till: Nej, religion är för mej inget annat än mental bekvämlighet. Och att Jeanne hade en religiös framtoning beror givetvis på att det för henne inte fanns någon annan väg att skaffa sig den position hon behövde för att göra den insats hon ville göra. Om hon inte sagt att hon var kallad av Gud – hur skulle hon då ha kunnat övertyga kungen och generalerna att hon var en bättre befälhavare än dom?

Nu skakade tvivlarna på huvudena därnere och hon kunde urskilja en filmviskning: Är det meningen att vi ska baxna nu?

Johanna fortsatte: Man måste anpassa sig till sin tids villkor. Och vad behöver man idag för att skaffa sej en tribun? Hur ser dagens predikstolar ut? På medeltiden fanns det bara ett säkert sätt att sprida budskap snabbt och simultant; det var via religionen, kyrkorna och gudstron var den tidens Rapport. Ja, ni förstår... Hon log, det var härligt, hon kunde svara på frågor hela kvällen och natten.

Mr King reste sig ur sin stol; audiensen var till ända. Journalisterna susade besviket och någon skrek till Johanna: Då tror du alltså inte på Gud?

Mr King vinkade och höjde rösten. Thank you, gentlemen, thank you ladies!

Beats the shit out of me, sa han förvånat medan han förde henne ut ur rummet.

Johanna svarade inte, men log.

Mr King log tillbaka, och tog farväl med en kyss på kinden: I will call you, babe! Han skyndade in i sin SAS-limousine för att glida iväg mot Arlanda och nya talanger i Helsinki.

Johanna traskade iväg till en bank på Karlavägen, löste ut checken på 500 dollar som hon fått från filmmogulen för att täcka sin hemresa. Sedan tog hon tunnelbanan till Centralen, hämtade väskan i lobbyn på Sheraton och gick till biljettluckorna på stationen. När hennes turnummer plonkat fram stockade det sig i halsen och efter några sekunder var hemfärd utesluten och Tranås svalt. En enkel Göteborg.

Hon köpte båda kvällstidningarna. Den enas löpsedel meddelade Hon bantade 60 kilo, den andras Kriget fortsätter.

TRE

Sent på tisdagkvällen hade Johanna anlänt till Göteborgs centralstation. Ungefär i höjd med Skövde hade flykteuforin fått ge vika för tågtristessen. Före Falköping hade hon tagit ut alla sina kommande segrar i ovillkorligt förskott – underskottet på minnesbanken var vid det laget astronomiskt. Mellan Herrljunga och Vårgårda hade hon rekapitulerat det komprimerade dygnets händelser; nu var smaken som gammal Bugg.

Den sista biten mellan Alingsås och Lerum präglades av oro: Visst var det rätt att göra uppror, men gällde inte elfte budet även där? Tänk om morsan ringer polisen – det vore inte otroligt, hon var ju helt slut i huvet... Fast var föräldrarna det största problemet? Ja, pappan var ju inget problem, en fåordig troende undersätsig man med infallna kinder som ständigt byggde om och till ekonomibyggnaderna; vad som helst för att slippa undan ettret från fruns munhåla.

Mest hade Johannas tankar kretsat kring den fyra år äldre Magnus, på hans svartsjuka, våldsamhet och ständiga sexuella krav. Sedan de – hon – gjort slut för sista gången i höstas hade han nästan betett sig som en psykopat; förföljt henne med växelvis telefonsamtal, blommor och brev, väntat utanför skolan som en juvenil de Niro, skapat hennes eget Cape Fear av hot, avböner och löften om bättring.

Och slutligen hade hon sjunkit in i en ytlig slummer medan tågsättet slamrade genom Partille. De sista oändligt långsamma kilometrarna in genom ett ödelagt snöpudrat industriområde som sett krigshärjat ut hade stämningen nått bottenläge; allt var