Jackpot

By Mats Christoffersson

När Thomas Ernberg får frågan om han vill frakta en Mercedes från Hamburg till Göteborg accepterar han erbjudandet omedelbart. Han har inte många åtaganden sedan hans äktenskap gick förlorat och dessutom ekar plånboken tom efter ett par dåliga affärer. Vad han inte inser är att det här är början på hans livs största äventyr. Uppdraget utförs på begäran av koncernen Richardsson och Thomas hinner inte köra långt innan inser att han är förföljd. Kort därpå hittar han en väska i bilen och då faller alla bitarna på plats. Frågan är bara vad han ska göra nu? Jackpot är en thrillerkomedi som utkom första gången 1992.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 18, 2021
• ISBN: 9788726746617

Book preview

kassetten…

Första kapitlet

Jag öppnade först höger öga. Långsamt. En millimeter i taget. Det var tungt. Och det tyckte inte om vad det såg när ögonlocket väl segat sig upp en bit. Ljuset var smärtsamt.

Det vänstra ögat fick gå igenom samma prövning. Det tyckte inte heller om vad det såg. Och varför, resonerade jag, skulle man se när man kunde blunda. Och blunda. Och blunda. Och sjunka ner i det stora, svarta mörker som var oändligare än den svartaste natt. Ett stort, tryggt, svart hål i universum.

Men ögonlocken ville trots allt upp och fladdra igen. Långsamt, långsamt, upp… upp. Sedan ville också huvudet upp och se sig omkring. Det fick det. Någon klippte till det med en cementsäck och det lade sig till rätta igen i sitt svarta hål. Men hålet var plötsligt inte lika rofyllt längre. Röster gjorde sig hörda någonstans därute i mörkret och ett svagt ljus sipprade in.

– Hjärnskakning, sa en röst. Den talade franska.

– Han vaknar nu, sa en annan röst.

Sedan stängde någon en dörr och det svarta hålet ändrade form till ett stort mörkt draperi som långsamt drogs undan.

Jag blinkade mot ljuset och rörde huvudet på prov en centimeter åt höger. Ingen cementsäck den här gången. Bara någon som övade på sin puka därinne. Jag låg stilla igen och blinkade. Sedan måste jag ha somnat.

– Monsieur, sa en ny röst. Monsieur vakna!

Rösten var mjuk och vitklädd. Den torkade mig i ansiktet med något som var svalare och ljuvligare än öknens största oas. Jag lät ögonlocken sega sig upp på alla fyra.

– Bon monsieur, ni vaknar ju, sa rösten uppmuntrande.

Rösten stod i något slags sjukrum, så mycket förstod jag. Den tittade vänligt på någon. Den hade en termometer i handen.

– Gapa monsieur, sa den och jag gapade. Det var uppenbarligen mig den menade.

Den vänliga rösten satt i sina rena, vita kläder på sängen, tålmodigt väntande. Sedan tog den termometern. Den gick ut ur rummet.

Jag rörde huvudet en centimeter igen och blundade. Pukaspelaren tog det lugnare nu, slog bara några enstaka lite tankspridda slag. Men det fanns uppenbarligen andra aktörer därinne som ville visa sina konster i stället. En scen från en film jag sett någon gång pockade på uppmärksamhet.

Jag är själv med. Jag och en kvinna. Vi stiger ur en bil, en Volvo. Hon har en bag över axeln. Vi är på väg tvärs över en gata till en låg vitrappad byggnad. Kvinnan ler mot mig och pekar på något, hon tar mig lätt i handen. Hon går före mig, jag följer efter. Hon stannar på andra sidan gatan. En man står bredvid henne. Han tar hennes arm, hårt och obehagligt bestämt. Hon vrider och vänder, kämpar för att slita sig loss och springa. Han håller henne med bägge armarna. Jag skriker hennes namn. En stor bil finns plötsligt alldeles nära mig. Den kommer närmare, närmare och närmare… mörkret exploderar omkring mig och jag faller. Djupt ner i en bottenlös brunn. Där stannar filmen, det flimrar till för ögonen.

– Clara! ropade en röst i rummet. Jag kände igen den. Det var min.

– Clara!

Så där låg jag. Utan någon egentlig uppfattning om tiden. Medan minnesbitar, ansikten, lösryckta ord och händelser dansade en nyckfull, osorterad balett någonstans bakom ögonen.

En polarnatt, eller en sekund senare, upptäckte jag att jag faktiskt kunde pussla ihop fragmenten till hela bilder. Vem jag var till exempel, eller varför jag låg där i sjukrummet.

– Hur fan kunde jag vara så djävla dum?

Det var min röst som ställde frågan. För vilken gång i ordningen höll jag inte räkning på längre.

Jag såg plötsligt hela kedjan av händelser fullständigt klart framför mig.

Andra kapitlet

Jag mindes exakt när vi möttes första gången. Det var inte särskilt länge sedan. Måndagen den 11 mars 1991, halv tio på förmiddagen. Ett årtal som betytt mycket för en massa människor. Inklusive mig. Hon stod där som ett smycke i det grå, opersonliga marsdiset utanför en viss herr Hoffmans kontor – bilhandlare m m i kvarteren bakom järnvägsstationen i Altona, Hamburgs motsvarighet till Södertälje.

Mitt nattåg från München hade anlänt tidigare på morgonen – jag åkte helst tåg, även längre sträckor – och jag hade tillbringat en timma eller så på stationens McDonald's i väntan på att Hoffnan skulle öppna.

Prick halv tio var jag på plats utanför kontoret. Och där, i det råkalla småregnet, stod hon.

Var hon vacker? Många skulle nog omedelbart tycka det. För min vanliga smak var hon visserligen formfulländad, men hade kanske ändå lite för mycket av det mesta på det där massivt tyska viset. Men det var bara första intrycket. Jag anade ännu inte hur totalt hon skulle komma att förvrida huvudet på mig. Lika lite anade jag hur vilt och intensivt vi skulle leva tillsammans. Eller vilka förföljelser vi skulle komma att utsättas för av en oförstående omvärld. Blicken jag gav henne var visserligen uppskattande men ändå rätt flyktig.

Hon var en Mercedes 500 Coupé. Silvermetallic med ljus läderklädsel, inläggningar i ädelträ, automatväxel och sollucka. Under huven, skulle jag snart upptäcka, morrade en tiger och hon hade en fantastisk stereo.

Jag rotade i min gamla, nötta läderjacka efter papperet jag fått av Rickardsson och läste det igen. Allt verkade stämma: adressen, firmaskylten, den glänsande bilen.

Rickardsson, kanske jag ska förklara, var min chef på den tiden. Grundare och ägare till Rickardsson Invest – en glad 80-talsskapelse med fastigheter, skalbolag, diamanter, ja, allt som rörde sig i sossarnas Sverige på programmet.

Nu när bankernas prunkande penningträd avlövats i snålblåsten från kollapsade finansbolags ödsliga styrelserum, återstod mest lite småtrist och lågbudgeterat vardagsfiffel.

Piratkopierade dataprogram och import av bättre begagnade och uppsminkade tyska lyxbilar, t ex. Porschar, BMW:ar, feta Mercor. Rickardsson hade näsa för nya marknader när det gällde den typen av livsnödvändigheter.

På olika diffusa sätt, Hoffman var ett, fick han tag i de här bilarna synnerligen överkomligt i Tyskland, körde hem dem till Göteborg och sålde dyrt. Men inte för dyrt. Och inte sällan med adress Polen och Baltikum.

Göteborg var ju nerlusat med svartjobbande polacker, estländare och andra som gärna sov 14 man i en byscha ett halvår eller så för glädjen att få slava ihop till bil och kylskåp. Killar med mycket begränsat intresse att få veta varifrån bilarna kom eller vem som ägt dem tidigare.

Det hela var en ganska diskret och inte särskilt omtalad verksamhet inom koncernen, som Rickardsson gärna kallade firman. Kanske ett uttryck för hans aldrig släckta dröm om koncernchefstitel och medlemskap i Rotary. Jag var också på sätt och vis en del i den gnidige gamle svindlarens dröm om big business och socialt avancemang i förening. Titulerades informationschef men fungerade mest som allmän springpojke och förvaltare av ett par industrihotell som Rickardsson köpt på exekutiv auktion i Skövde och Mariestad. Med baktanken att förvandla dem till flyktingförläggningar.

– Rena pengar. Alla papper i ordning, som han älskade att säga.

Det var precis lika trist som det låter. Men vad gör man?

Min egen lilla reklambyrå hade inte lämnat andra spår än röda siffror efter sig. Namnet Tomas Ernberg, det är jag, var inte särskilt gångbart längre, vare sig hos banken, hos min före detta, AnnaBritta, eller någon annanstans. Äta måste man, så det fick bli hos Rickardsson, som jag kände sedan några jobb jag gjort för ett av hans tillfälliga fastighetsbolag.

Chaufförsuppdrag ingick normalt inte i rutinerna, men nu var det i alla fall så, denna grå marsmåndag i Altona, att jag skulle köra hem en ny bil åt Rickardsson. Jag hade stillsamt förhört mig om möjligheterna till ett litet förskott på 5 000 kr och fått det här uppdraget på köpet.

– Alla papper i ordning. Bara att tuta och köra. Men försiktigt, det är inga billiga grejor, sa Rickardsson.

– Tackar, sa jag och kvitterade ut mina 5000. Dvs precis vad jag behövde för en vit vecka i Kitzbühl. Om det var något jag behövde, tyckte jag, så var det en vit vecka långt borta från kontor, kostymer och industrihotell. Vem skulle inte tycka det, förresten? Jag tog uppdraget som en skänk från ovan och lyckades förvånansvärt snabbt glömma alla eventuella dubier inför beskedet om klara papper. Man blev lätt lite glömsk i Rickardssons tjänst.

Bra affär alltså, låt vara något trist. I uppdraget ingick inte färjetransport Kiel-Göteborg utan körning gällde hela vägen, med några små båtskutt vid Puttgarten och Helsingör.

– Där kan du passa på att käka, sa Rickardsson. Men maten får du betala själv.

Det var inte med någon större entusiasm jag satte pekfingret mot dörrklockan och ringde på.

– Ja, ja, alles in beste Ordnung. Gute Reise.

Herr Steinberger, den före detta mellanviktsmästaren som kallades försäljningschef hos Hoffmans, hade ordnat sådana här små ärenden förr.

– Papperen finns i kuvertet, här är nycklarna und Sie können ganz ruhig fahren.

Därmed stängde herr Steinberger bildörren med ett dovt dunk. För hans del var saken utagerad.

Men han vinkade faktiskt riktigt vänligt, tyckte jag, när jag svängde ut från trottoaren bort mot trafikljusen vid stationen.

Och inte nog med det. Just som ljuset slog om till grönt såg jag i backspegeln en lång silverhårig herre (Hoffman?) sälla sig till mellanviktsmästaren, livligt vinkande även han. Eller kanske snarare vilt gestikulerande.

Aningen förvånande – alles var ju in beste Ordnung. En ny blick i backspegeln när jag gled ut i strömmen av bilar avslöjade än mer förvånande händelser. Den silverhårige började springa efter mig.

Skulle jag stanna? I så fall var? Morgonrusningen i Altona är inte ämnad att stanna i. Väl inne i den framvällande massan är det bara att välla på.

Den silverhårige fortsatte springa med god fart, nu med mellanviktsmästaren i hälarna. Jag bromsade och spanade efter en lucka i filen bredvid för att kanske kunna åka slalom in mot trottoaren.

Men så gör man inte. Arga visslingar och armviftningar från en stukmössad polis föröver avgjorde det hela. Jag körde vidare, fick väl stanna längre fram och ringa.

En sista blick i backspegeln innan stationen försvann i fjärran – och ny förvåning.

Den silverhårige hade fattat mellanviktsmästaren i kavajslagen och skakade honom våldsamt. Det hade jag aldrig vågat.

Ett hastigt ögonkast till höger avslöjade en ovanligt lägligt placerad Shellmack. Att vrida om ratten, blinka och böka in bilen i riktning macken – med upprörda tutningar ringande i öronen – var ett ögonblicks verk. Tror tom att jag vinkade tacksamt till den tutande Golf-föraren, som iförd cigarr och rutig keps backade två millimeter och lät mig passera. Kom inte sen och säg att inte tyska bilförare kan vara vänner på vägen.

På något sätt trodde jag fortfarande att min något märkliga sorti från Hoffman skulle få sin naturliga förklaring så snart jag kom åt att ringa.

– Bara att tuta och köra, som Rickardsson sa. Jo, man tackar!

– Du kanske har fått fel Merca, sa jag lugnande till mig själv. Jag pratade mycket med mitt inre jag på den tiden. Hade inte så många andra vettiga personer att prata med.

– Gamla mellanviktare kan göra förargliga misstag ibland.

En uppenbarligen lika matglad som idrottsintresserad herre i vegamössa bakom disken lyfte knappt blicken från kaffekoppen, korvmackan och fotbollsbladet Kicker. Han nickade bara med mössan mot telefonhytten utanför.

Telefon fanns mycket riktigt. Telefonkatalog fanns. Namnet Hoffman fanns – i hundratal! Men ingen bilfirma Hoffman med den gatuadress jag med viss möda lärt mig utantill. Det här började bli aningen brydsamt.

– Vad fan ska man göra, tänkte jag. Ska man åka tillbaka? Ja, givetvis ska man det.

Upp med dörren till telefonhytten – och rakt i famnen på en liten mörkhårig uppenbarelse med solglasögon i knallblå bågar på näsan.

– Å ursäkta, klingade en klar stämma melodiöst, med en doft av norska i den brutna tyskan.

– Geld wechseln? sjöng hon vidare med sin klingande röst.

Jag lyssnade förtrollad.

– Ich muss mein Schwester in Bergen rufen.

Jag vet inte varför, men jag rodnade. Denna plötsliga klingande norsktyska, på en bensinmack en måndagsmorgon i Altona, mitt i förvirringen, blev kanske för mycket för en just då aningen stressad svensk hjärna. Vad menade hon? Schwester in Bergen? Var det någon slags lokal variant på skamligt förslag?

– Njet, stammade jag, jag menar non, no, nein, niente…

Vår konversation började bli lite svår att reda ut. Jag trängde mig resolut förbi den sköna som lugnt stod kvar framför hytten med de blåbågade glasögonen fästade på mig. Jag kände hennes blick i nacken när jag gick tillbaka till Mercan.

Schwester in Bergen?

– Nåväl, Tomas, sa jag till mitt inre jag. Åter till Hoffman. Hur man nu hittar dit igen.

Jag tog fram nyckeln och skulle just väcka den slumrande tigrinnan under huven när det skrek till i asfalten ute på gatan framför macken. En becksvart Merca 190 hade stannat mitt i trafikströmmen. Vid ratten satt den silverhårige och pekade åt mitt håll – fullkomligt och suveränt obekymrad om sina upprörda medtrafikanter, som gav hörbara bevis på förvåning över hans körstil. Mellanviktsmästaren bredvid honom i bilen gjorde sig beredd att kliva ur.

Scenen som följde kan jag fortfarande se tydligt som i slow motion framför mig.

Dörren öppnas långsamt, han vänder sig om, ett ben tittar fram, han står på gatan tätt tryckt intill bilen som om den plötsligt fått motorstopp mitt i rusningen, hans hand försvinner in under kavajuppslaget och uppenbarar sig långsamt med en otäckt svartglänsande tingest fullt synlig. Han håller upp den andra handen för att stoppa bilen närmast bakom sig och gör sig beredd att bana sig fram mot mig.

Då fattade jag ett blixtsnabbt beslut.

Det händer inte ofta att jag fattar blixtsnabba beslut. Tomas tvivlaren, det är jag det. Men nu förvånade jag mig själv.

Bensinmacken hade två utfarter. En ut mot huvudgatan, rusningstrafiken och den svarta Mercan. En mot en kullerstensbelagd sidogata.

Jag väntade inte på att mellanviktsmästaren skulle lyckas krångla sig fram till macken. Jag tryckte på gasen och sladdade ut på sidogatan och drog på ner mot ett gammalt industriområde och några ruffiga hyreskaserner i rött, smutsigt tegel.

Det sista jag såg av macken var norskan. Hon höll de blåbågade solglasögonen i handen och stirrade efter mig med halvöppen mun.