En försvunnen värld

By Sir Arthur Conan Doyle

Edward Malone, en irländsk yngling, är reporter för tidningen Daily Gazette. Han letar efter ett nytt långväga uppdrag som är förenat med äventyr och fara i hopp om att imponera på den kvinna som fångat hans hjärta, Gladys. Efter att ha bönat och bett sin redaktör om ett alldeles särskilt farligt uppdrag råds Malone att diskutera saken med den högt ansedda men något ökände zoologen professor Challenger.Professor Challenger påstår sig ha varit på en två år lång expedition i Sydamerika, men bevisen är grumliga. I hopp om att avväpna den reporterhatande professorn och finna sanningen om hans påstådda expedition förklär sig Malone till en student, något som snabbt uppdagas av professorn. Malone slängs ut av professorn men släpps in igen efter att ha vunnit professorns respekt. Malone ger sig ut på en liknande expedition till Sydamerika för att bekräfta vad professorn anförtrott sig Malone, nämligen att det fortfarande ska finnas levande dinosaurier där. Det ska visa sig finnas en hel värld med växt- och djurarter som man trott varit utdöda sedan länge. Efter att ha hamnat i oroligheter med den inhemska populationen återvänder Malone och hans följe till England och Malone är ivrig att berätta för världen och sin hjärtas dam Gladys om sina äventyr. Kommer Malone att kunna bekräfta och redogöra för de fynd som professor Challenger först hävdat och kommer Gladys äntligen gå med på att gifta sig med den nu högst äventyrlige Malone?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788726198836

Sir Arthur Conan Doyle

Arthur Conan Doyle was a British writer and physician. He is the creator of the Sherlock Holmes character, writing his debut appearance in A Study in Scarlet. Doyle wrote notable books in the fantasy and science fiction genres, as well as plays, romances, poetry, non-fiction, and historical novels.

Book preview

Sir Arthur Conan Doyle

En försvunnen värld

Översatt av Hanny Flygare

SAGA Egmont

En försvunnen värld

Översatt av Hanny Flygare

Originaltitel: The Lost World

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726198836

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

M IN plan är helt enkelt den

Att en stund av nöje skänka

Gossen som kan manligt tänka,

Mannen som är gosse än.

MR E. D. MALONE ANHÅLLER ATT FÅ meddela, att professor G. E. Challenger tagit tillbaka såväl sitt förbud om publicering som sitt hot om stämning för smädligt skrivsätt samt att han, sedan han blivit övertygad om att ingen i denna bok förekommande kritik eller kommentar är framställd i förolämpande syfte, förbundit sig att icke ställa nägot hinder i vägen för densammas offentliggörande och spridning. Mr E. D. Malone ber också att få uttala sin tacksamhet mot Mr Patrick L. Forbes på Rosslyn Hill, Hampstead, för den skicklighet och förståelse han lagt i dagen vid utarbetandet av de skisser, som hitförts från Sydamerika, samt sin erkänsla för Mr W. Ransford, Elm Row, Hampstead, för hans om sakkunskap vittnande, värdefulla hjälp vid behandlingen av fotografierna.

Streatham 1912.

FÖRSTA KAPITLET .

»HJÄLTEDÅD OMGIVA OSS.»

M R HUNGERTON, hennes far, var verkligen den taktlösaste människa i världen — en pösig, uppblåst, snaskig gammal papegoja, visserligen mycket beskedlig men helt upptagen av sitt eget enfaldiga jag. Om någonting kunnat avlägsna mig från Gladys, så var det tanken på en sådan svärfar. Jag är övertygad om att han innerst trodde, att jag tre gånger i veckan kom över till »Kastanjerna» för att få nöjet att sällskapa med honom och höra honom utveckla sina åsikter om den dubbla myntfoten — ett ämne vari han var ett slags auktoritet.

Minst en timme satt jag den aftonen och hörde på hans prat om hur dåliga pengar drevo ut goda, om silvret som värdetecken, om rupiens fallande i värde och om den riktiga normen för växelrörelse.

»Antag», skrek han i sin vanmäktiga iver, »att alla skulder i världen samtidigt blevo uppsagda till omedelbar inbetalning. Vad skulle väl under våra förhållanden då inträffa?»

Jag gav det självklara svaret, att jag då bleve ruinerad, vilket hade till följd, att han rusade upp från sin stol, förebrådde mig mitt vanliga lättsinne, som gjorde det omöjligt för honom att i min närvaro avhandla något allvarligt ämne, och klampade ut ur rummet för att kläda sig till något frimurarsammanträde.

Så var jag då äntligen ensam med Gladys och det betydelsefulla ögonblicket var inne. Hela den aftonen hade jag känt mig som soldaten, då han väntar på signalen, som kallar honom till ett farligt utfall. Hoppet om seger och fruktan för nederlag skifta då i hans sinne.

Hon satt med den där stolta, fina profilen tecknad mot den röda gardinen. O, vad hon var vacker! Och dock så svåråtkomlig! Vi hade varit vänner, riktigt goda vänner, men jag kunde aldrig med henne komma utöver samma slags kamratskap som det, vilket rådde mellan mig och mina medarbetare i tidningen Daily Gazette — ett fullkomligt öppet, fullkomligt vänligt umgänge, men fritt från allt som kunde tyda på kärlek. Instinkten säger mig, att det inte är smickrande om en kvinna är alltför uppriktig och obesvärad i förhållande till mig. Så fort kärleken vaknar, åtföljes den av blyghet och osäkerhet — ett arv från de gamla råa dagar då kärleken och våldet ofta gingo hand i hand. Det böjda huvudet, det vikande ögat, den svävande rösten, den skygga hållningen — dessa, icke den fasta blicken och det raska svaret, äro passionens verkliga kännetecken. Till och med under mitt korta liv har jag lärt mig inse detta — eller också har jag ärvt det i det medfödda släktminne som vi kalla instinkt.

Gladys besatt i rikt mått alla kvinnliga egenskaper. Somliga ansågo henne kall och hård, men den tanken innebar ett högmålsbrott. Den fint bronserade hyn, nästan orientalisk i färgtonen, det korpsvarta håret, de stora, glänsande ögonen, de fylliga men utsökt väl tecknade läpparna — allt vittnade om värme och glöd. Men jag visste alltför väl med mig, att jag hittills icke lärt mig hemligheten att framkalla dessa känslor. Hur det än gick, hade jag dock beslutat att ej längre gå i ovisshet utan få saken avgjord i kväll. Hon kunde inte värre än säga nej och det var bättre att vara en avvisad tillbedjare än en accepterad broder.

Så långt hade jag kommit i mina funderingar och ämnade just bryta den långa och otrevliga tystnaden, då ett par kritiska mörka ögon vändes mot mig och det stolta huvudet med ett förebrående leende skakades.

»Jag har en förkänsla av att ni ämnar fria, Ned. Ack, om ni ville låta bli det — det är så mycket roligare som det är.»

Jag drog min stol litet närmare hennes.

»Hur kunde ni veta, att jag ämnade fria?» frågade jag med oförställd förundran.

»Vet man inte alltid när sådant är i faggorna? Blir väl någonsin en kvinna oförberett utsatt för någonting sådant? Men, bästa Ned, vår vänskap har ju varit så sann och så angenäm! Nog är det synd att fördärva den. Tycker ni inte, att det är någonting härligt i att en ung man och en ung kvinna kunna tala så obesvärat med varandra som vi gjort?»

»Jag vet just inte det, Gladys. Ser ni, jag kan ju tala alldeles obesvärat med — med stationsinspektoren också.» Jag begriper inte hur denne tjänsteman blev inblandad i saken, men det var han emellertid nu och narrade oss båda att skratta. »Det tillfredsställer mig inte alls. Jag vill slå mina armar om er, känna ert huvud vila vid mitt bröst och — o, Gladys, jag vill —»

Hon hade sprungit upp från sin stol, då hon sett tecken till att jag ämnade i handling förtydliga vad jag ville.

»Nu har ni förstört alltsammans, Ned», sade hon. »Allt är så roligt och så naturligt tills sådant här kommer med i spelet. Det var verkligen skada. Varför kan ni inte lägga band på er?»

»Det är inte min uppfinning», invände jag. »Det är naturen, det är kärleken som talar.»

»Det är kanske olika då båda älska, men jag har aldrig erfarit det där.»

»Men ni måste göra det — ni som är så vacker, så själfull. O, Gladys, ni är skapad för kärlek! Ni måste älska!»

»Man får vänta tills det kommer.»

»Men varför kan ni inte älska mig, Gladys! Är det mitt utseende eller vad är det?»

Nu veknade hon litet. Hon räckte fram handen — hennes ställning var så vänlig och behaglig då hon böjde sig ned — och så tryckte hon tillbaka mitt huvud. Med ett drömmande leende betraktade hon mitt uppåtvända ansikte.

»Nej, det är inte det», sade hon till sist. »Ni är inte någon egenkär pojke, så jag kan tryggt säga er, att det inte är det. Det ligger djupare.»

»Min karaktär?»

Hon nickade strängt.

»Vad kan jag göra för att förbättra den? Sätt er och låt oss tala om saken. Nej, jag försäkrar, att jag skall hålla mig lugn, bara ni sätter er.»

Hon såg på mig med en undran, ett tvivel, som var långt mera i min smak än hennes oförbehållsamma tillit. Hur primitivt och rått ter det sig inte, när det sättes på papperet. Och det kan ju hända, att den där känslan bara är en egendomlighet hos mig. Emellertid satte hon sig.

»Så säg mig då nu, vad som är på tok med mig?»

»Jag är förälskad i en annan», sade hon.

Nu var det min tur att springa upp från stolen.

»Det är inte någon särskilt», förklarade hon och skrattade då hon såg uttrycket i mitt ansikte, »det är bara ett ideal. Jag har aldrig träffat på någon man av det slag jag menar.»

»Beskriv honom för mig. Hur ser han ut?»

»Han skulle kunna se ut ungefär som ni.»

»Vad det är älskvärt av er att säga så. Nå, vad är det han har för sig, som inte jag gör? Tala ut! Är han absolutist, vegetarian, aviatiker, teosof, övermänniska — jag skall försöka mig på saken, Gladys, om ni bara säger mig vad det är som behagar er.»

Hon skrattade åt tänjbarheten i min karaktär. »För det första», sade hon, »tror jag inte, att mitt ideal skulle tala så där. Han skulle vara en strängare, styvare man, inte så benägen att rätta sig efter en tanklös flickas nycker. Men framför allt måste han vara en man som kan handla, som kan verka och som skulle kunna se döden i ansiktet utan att bli rädd — en man av stora handlingar och sällsamma erfarenheter. Mannen själv skulle jag aldrig älska utan den berömmelse han vunnit, ty den skulle kasta sin återglans på mig. Tänk på Richard Burton! Då jag läste hans hustrus levnadsteckning över honom, förstod jag så väl hennes kärlek. Och lady Stanley! Har ni någonsin läst det underbara sista kapitlet i boken hon skrivit om sin man? Se, det är män av det slaget, som en kvinna kunde dyrka av hela sin själ och dock bli större, inte mindre, på grund av sin kärlek — ärad av hela världen såsom en den där livar till ädla bragder.»

Hon var så vacker i sin hänförelse, att det inte var långt ifrån att jag flyttat vårt mellanhavande över på ett annat plan. Jag gjorde dock våld på mig och fortsatte tankeutbytet.

»Vi kunna ju inte alla vara en Stanley eller en Burton», sade jag. »Dessutom yppar sig inte något tillfälle därtill — jag har åtminstone inte råkat på något sådant. Gjorde jag det, skulle jag försöka.»

»Men vi omgivas ju av idel tillfällen. Det är någonting utmärkande för mannen av det slag jag menar, att han själv skapar sina tillfällen. Hjältedåd omgiva oss, väntande på att bli utförda. Det tillkommer männen att utföra dem, kvinnorna att belöna sådana män med sin kärlek. Tänk bara på den unge fransmannen, som i förra veckan steg upp i ballongen. Det blåste alldeles förfärligt, men enär det tillkännagivits, att han skulle stiga upp just då, ville han nödvändigt göra det. Vinden förde honom ett tusenfemhundra engelska mil på tjugofyra timmar och han föll ned mitt i Ryssland. Det är män av det slaget jag menar. Tänk på den kvinna han älskade och tänk vad andra kvinnor måtte ha avundats henne! Se det är sådant jag skulle tycka om — att bli avundad för min mans skull.»

»Jag skulle gärna ha gjort detsamma för att behaga er.»

»Men ni skulle inte göra det bara för att behaga mig. Ni skulle göra det för att ni inte kunde låta bli, för att det föll sig naturligt för er — emedan mannen inom er fordrade att få ge sig till känna på ett heroiskt sätt. Ni beskrev till exempel explosionen i Wigan förliden månad. Kunde ni inte, trots gruvgasen, ha gått ned i stenkolsgruvan och hjälpt det stackars folket?»

»Det gjorde jag.»

»Men ni talade inte om det.»

»Det var väl ingenting att skryta med.»

»Se, det visste jag inte.» Hon såg på mig med något mer intresse. »Det var modigt gjort av er.»

»Jag var tvungen att göra det. Om man skall ge en god beskrivning på någonting, måste man vara på platsen och se det.»

»Vilket prosaiskt skäl! Det förtar ju allt det romantiska i saken. Men av vilket skäl ni än gjorde det, gläder det mig, att ni gick ned i gruvan.» Hon räckte mig handen, men med så mycken mildhet och värdighet, att jag bara böjde mig ned och kysste den. »Jag är intet annat än en dåraktig kvinna med en ung flickas fantasier. Men ändå är detta någontig för mig så verkligt, det utgör till den grad del av mitt väsen, att jag inte kan låta bli att handla därefter. Om jag gifter mig, vill jag gifta mig med en ryktbar man.»

»Och varför skulle ni inte det?» utbrast jag. »Det är kvinnor lika er, som elda männens mod. Ni har eldat mitt. Ge mig bara ett tillfälle, och ni skall få se att jag begagnar mig av det. För resten har ni rätt i att männen borde själva skapa sig tillfällen och inte vänta tills de bjudas dem. Tänk bara på lord Clive — en fattig bokhållare och han erövrade Indien. Vid himlen, jag skall minsann uträtta något i världen, jag också.»

Hon skrattade åt det plötsliga utbrottet av min irländska iver.

»Varför inte?» sade hon. »Ni har allt vad en man kan önska sig — ungdom, hälsa, krafter, uppfostran, energi. Nyss var jag ledsen för att ni talat. Nu gör det mig så glad, så glad — om det väcker sådana tankar hos er.»

»Och om jag —?»

Hennes hand låg som varm sammet över mina läppar.

»Ej ett ord mer, sir. Ni skulle ha varit i redaktionslokalen och gjort er plikt där redan för en halvtimme sedan, men jag hade inte hjärta att påminna er. Någon dag längre fram, när ni tillkämpat er en ställning i världen, skola vi kanske åter tala om saken.»

Och detta var anledningen till att jag den dimmiga novemberkvällen sprang ifatt Camberwell-spårvagnen med hjärtat brinnande i bröstet på mig och med det fasta beslutet, att icke en dag till skulle förgå untan att jag funnit någon uppgift, värdig mitt hjärtas dam. Men vem i all världen hade väl kunnat tänka sig den fast otroliga form den bragden tog eller de sällsamma mått och steg, som ledde till dess utförande?

Detta inledande kapitel skall kanhända i läsarens tycke ingenting ha att göra med min berättelse. Därförutan hade det dock icke blivit någon berättelse av. Det är först när mannen går ut i världen i den tanken att möjligheter till hjältedåd omgiva honom och med den levande föresatsen att gripa sig an med det som kommer inom hans synhåll, det är först då han sliter sig lös från det liv han redan känner och vågar sig ut i det underbara, mystiska skymningsland, där de stora äventyren och de stora belöningarna vänta. Och så trädde jag in i Daily Gazettes redaktionslokal, jag, den obetydlige medarbetaren i denna tidning, fast besluten att om möjligt ägna mig åt något vågsamt företag, som vore min Gladys värdigt. Var det hårdhet, var det själviskhet, att hon bad mig att till hennes förhärligande sätta mitt liv på spel? Sådana tankar kunna uppstå hos den medelålders mannen men aldrig hos den eldige tjugotrearingen under den första kärlekens feber.

ANDRA KAPITLET .

»PRÖVA ER LYCKA HOS PROFESSOR CHALLENGER.»

J AG HADE alltid tyckt om Mc Ardle, den gan le buttre, kutryggige, rödhårige nyhetsredaktören, och jag hoppades verkligen att han också tyckte om mig. Beaumont var naturligtvis den egentlige chefen, men han levde i den förtunnade luften av någon olympisk höjd, från vilken han ej kunde urskilja någonting obetydligare än en mellanfolklig kris eller en splittring i kabinettet. Ibland sågo vi honom i ensligt majestät draga in i sin helgedom med stirrande blick och anden svävande över Balkanbergen eller Persiska viken. Han stod över och var oåtkomlig för oss. Men Mc Ardle var hans förste adjutant och det var honom vi kände. Den gamle mannen nickade då jag steg in och han sköt glasögonen högt upp i sin kala panna.

»Efter allt vad jag hör, tycks ni sköta er bra, mr Malone», sade han vänligt med sin skotska brytning.

Jag tackade honom.

»Explosionen i kolgruvan var väl skildrad. Så även eldsvådan i Southwark. Ni har verklig förmåga att framställa saker åskådligt. Vad var det ni ville mig?»

»Be er om en tjänst.»

Han såg orolig ut och hans ögon undveko mina.

»Hm. Vad är det fråga om?»

»Tror ni, sir, att ni skulle kunna skicka mig på någon långväga mission för tidningens räkning? Jag skulle göra mitt bästa att utföra uppdraget och skicka er tillförlitliga underrättelser.»

»Vad för slags mission är det som föresvävar er?»

»Vad som helst, bara det är förenat med äventyr och fara. Jag försäkrar, att jag skulle göra mitt allra bästa. Ju svårare det vore, desto bättre skulle det passa mig.»

»Ni tycks mycket angelägen att riskera ert liv.»

»Säg hellre att rättfärdiga det, sir.»

»Min käre mr Malone, det där låter mycket — mycket överspänt. Jag är rädd att tiden för de speciella missionerna nu är förbi. Utgifterna motsvaras knappast av resultaten och i alla händelser kunde ett så beskaffat uppdrag endast anförtros åt en erfaren man med ett namn, som vunnit allmänhetens tillit. De stora svarta fläckarna på kartan äro nu i det närmaste utfyllda och romantiken får ej rum någonstädes. Men vänta litet!» tillade han och hans ansikte lyste upp av ett leende. »Apropå de svarta fläckarna på kartan, fick jag en idé. Hur skulle det vara att avslöja en bedragare — en modern Münchhausen — och göra honom löjlig? Ni skulle kunna visa allmänheten vilken lögnare han är! Vad sägs om det? Vore inte det bra?»

»Jag är med om vad som helst — reser vart som helst — jag gör inga invändningar.»

Mc Ardle satt några minuter försjunken i tankar.

»Jag undrar just om ni kunde komma på vänskaplig fot eller åtminstone i vänligt samspråk med mannen», sade han till sist. »Ni tycks vara ett slags snille i konsten att bli nära bekant med folk — man må kalla det sympati eller animal magnetism eller ungdomlig vitalitet eller vad man vill. Jag har själv erfarit det.»

»Ni är alltför god, sir.»

»Varför skulle ni inte pröva er lycka hos professor Challenger i Enmore Park?»

Förmodligen såg jag litet häpen ut.

»Challenger!» utbrast jag. »Professor Challenger, den ryktbara zoologen. Var det inte han som spräckte skallen på Blundell vid Daily Telegraph?»

Redaktören log bistert.

»Fäster ni er vid sådant? Sade ni inte, att det var äventyr ni åtrådde?»

»Jo, men i förening med någon verklig uppgift, sir», svarade jag.

»Just det, ja. Jag förmodar, att så där våldsam är han väl inte alltid. Blundell råkade väl ut för honom i en olycklig stund eller också tog han honom kanske inte rätt. Ni har kanske bättre lycka eller mera takt. Där är det helt säkert någonting i er stil och Daily Gazette skulle taga upp det.»

»Jag vet verkligen ingenting om honom», sade jag. »Jag erinrar mig bara hans namn i sammanhang med stämningen för att han slagit Blundell.».

»Jag har några anteckningar som kunna tjäna er till ledning, mr Malone. Jag har sedan någon tid haft ögat på professorn.» Han tog fram ett papper ur en låda. »Se här ett sammandrag av hans meritlista. Det är helt kort.

‘Challenger, George Edward. Född i Largs, N. B. 1863. Uppf. Largs elementarskola och Edinburgs universitet — Assistent vid British Museum 1892. Amanuens i departementet för komparativ antropologi 1893. Avgick samma år efter hätsk kontrovers. Tillerkänd medaljen för zoologisk forskning. Medlem av utländska sällskap’ — ja, det var en lång ramsa, omkring två tum med fin stil — ’Société Belge, American Academy of Sciences, La Plata, m. m., m. m. Utgivit: »Några iakttagelser rörande åtskilliga kalmuckhuvudskålar»; »Grundlinjerna till den vertebrala evolutionen» och en mängd avhandlingar, bland vilka »Det grundfalska i Weissmannismen», som gav anledning till en het diskussion på Zoologiska kongressen i Wien. Förströelser: Promenader och alpbestigningar. Adress: Enmore Park, Kensington, W.’

Se där — tag det med er. Jag har intet vidare åt er att göra i kväll.»

Jag stack in papperslappen i plånboken.

»Än ett ord, sir», sade jag, då jag märkte, att det var ett skalligt huvud och inte ett rött ansikte, som var vänt mot mig. »Jag har ännu inte klart för mig, varför jag skall uppsöka denne herre. Vad har han gjort?»

Ansiktet vändes åter mot mig.

»Han anträdde en enslig expedition till Sydamerika för två år sedan och kom tillbaka i fjol. Utan tvivel hade han varit i Sydamerika men vägrade att säga, på vilken punkt av denna världsdel. Han tog sig för att i svävande ordalag skildra sina äventyr, men då man började se honom i sömmarna, slöt han sig som ett ostron i sitt skal. Något underbart har han upplevat eller också är mannen en ärkelögnare — vilket väl är det troligaste. Han hade med sig några skadade fotografier, som sades vara förfalskningar. Han har blivit så ilsken att han förolämpar var och en som gör honom frågor och kastar herrar referenter utför trapporna. I min tanke är han en mordlysten monoman med vetenskaplig läggning. Sådan är han, mr Malone. Kila nu till honom och försök vad ni kan få ur honom. Ni är stor nog att sköta er själv. Ni kan vara trygg, ty ni känner ju till lagen om arbetsgivares ansvarsförpliktelser.»

Ett grinande rött ansikte förvandlades än en gång till en kal skalle, kantad med rödaktigt fjun. Audiensen var avslutad.

Jag gick över till Savages klubb men i stället för att stiga in där lutade jag mig mot Adelphi-terrassens balustrad och stod länge och såg ned i den bruna, oljiga floden. Jag tänker alltid sundast och klarast i fria luften. Jag tog fram professor Challengers meritlista och studerade den vid det elektriska lampskenet. Och då fick jag vad jag skulle vilja kalla en ingivelse. I egenskap av journalist ansåg jag det, efter vad jag fått höra, omöjligt att komma i beröring med den hetlevrade professorn. Men de där kontroverserna, som två gånger omnämndes i de biografiska notiserna, kunde ej betyda annat än att han var en vetenskaplig fanatiker. Månne icke häruti låg en blottad punkt, där man kunde komma åt honom? Jag skulle försöka.

Jag steg in på klubben. Klockan var nyss elva och det stora rummet var tämligen fullt, ehuru den livligaste tillströmningen ännu inte börjat. Min blick föll genast på en lång, mager, knotig man, som satt i en länstol vid brasan. Han vände sig om då jag drog fram min stol till hans. Han var den bästa jag kunnat önska mig