Gatans barn

By Claire Rayner

Weean har levt på gatan så länge han kan minnas, han är en av de bästa ficktjuvarna i stan och drömmer om att en dag bli gatuförsäljare. Jesse Constam tillhör stadens elit, men besöker regelbundet området kring Covent Garden för att erbjuda hjälp till de behövande. En kväll möts Weean och Jesse under våldsamma förhållanden, och snart bestämmer sig Jesse för att ta Weean under sina vingar. Weean får nya kläder, undervisning, och möjligheter som han tidigare bara kunnat drömma om. Om nätterna återvänder han till sina gamla hemkvarter, och lär där känna Lil. Med Jesses hjälp och Lil vid sin sida verkar ett annat liv möjligt. I takt med att Weean blir äldre förstår han dock att hans drömmar krockar med kraven som ställs på honom, och han blir varse att de värsta av svek kommer från de man älskar mest. Dramatiska romaner om släkten Lackland.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2018
• ISBN: 9788711793152

Book preview

Första delen

1

Hon stod dold bakom de tunna muslingardinerna i vardagsrummet och såg honom försvinna i skymningen längre neråt Gower Street. Han gick efter fackelpojken med raska, nästan muntra steg. Ljuset glimmade på käppens silverkrycka, och konturerna av hans höga hatt avtecknade sig tydligt mot det rykande skenet. Förtvivlan och missräkning kändes som en tung klump i bröstet på henne, fick henne att sjunka ihop och med en retlig och vag rörelse dra ihop sjalen över de smala axlarna.

Hur kunde han uppföra sig på det här viset? Varför gjorde han det? Hade han inte allt han kunde önska sig här hemma — i det här huset som hon försökt göra så trivsamt och elegant som det över huvud taget var möjligt?

Hon vände sig om och lät blicken glida över rummet, över de vita panelerna, de glänsande mahognymöblerna, kolbrasan som brann så skönt i den stora, öppna spisen, de många vaxljusen som fick den turkiska mattan att glöda i djup purpur.

Tänk, att lämna allt det här och ge sig i väg dit — hur kunde han sätta så lite värde på sin egen ställning här i livet? Om han hade betett sig som andra äkta män och kanske gått och tagit sig ett eller ett par glas någonstans i S:t James, det hade hon väl kunnat stå ut med. Och även om han hade gjort som en del andra karlar och sagt åt henne att han skulle till S:t James, fast han i själva verket gick någon annanstans, så skulle det inte heller ha känts så förnedrande. Men att ge sig i väg till ett sådant där ställe och dessutom ha fräckheten att tala om det för henne — hon fick lust att stampa i golvet av ursinne och skrika ut hela sin förtvivlan.

Dorothea såg upp från sin bok med huvudet på sned på sitt vanliga fågellika sätt och sa med ängslig röst:

— Mamma? Hur är det, mamma? Ska jag hämta luktsaltet eller …?

Charlotte lyckades pressa fram ett blekt leende och skakade på huvudet.

— Tack, men jag mår utmärkt. Det var bara något jag kom att tänka på … bry dig inte om det, du. Skulle du inte vilja läsa lite för mig innan du drar dig tillbaka? Det är ju snart tedags också. Det skulle jag allra helst vilja.

Dorothea började lydigt läsa. Hennes mor slog sig ner i sin stol vid brasan och höll den broderade solfjädern framför ansiktet med en elegans som om vardagsrummet vore fyllt av beundrande gäster som iakttog henne. Men hon kände sig långt ifrån så lycklig som en elegant dam borde känna sig.

Jesse, som vid det laget var på väg över Oxford Street, visste precis hur hon kände sig. Han visste precis vilka tankar som korsade varandra under de där grekiska lockarna som passade hennes smala, förgrämda ansikte så illa, och han log elakt i skydd av överrockens höga krage. Att hon kände som hon gjorde i fråga om hans små utflykter var faktiskt en del av det nöje han fick ut av dem. Att föreställa sig henne sitta där stel och prudentlig i det dockskåpsfina vardagsrummet gav liksom en extra krydda åt det som nu mötte hans blick.

Han kom över till andra sidan gatan och slängde en slant åt fackelpojken för att bli av med honom. Så begav han sig in i virrvarret av gränder som ledde bort mot Seven Dials, nära Covent Garden. Han hejdade sig ett ögonblick och kastade en blick över axeln.

Bakom honom låg de upplysta butikerna med sina glimmande skyltfönster, där all världens härligheter fanns att beskåda — gyllene och glittrande spritdrycker i kristallflaskor, exotiska frukter som ananas, fikon och apelsiner, juvelerarnas och silversmedernas otroliga rikedomar, manufakturhandlarnas färggranna sidenband och tyger. Där fanns de välnärda krämarna som var inställsamma och krypande till och med när de köpslog om priset och som stod där bakom sina diskar beredda att betjäna överklassen till klockan tio och kanske ännu längre om det skulle behövas.

Men framför honom låg de illa upplysta och kullerstensbelagda gränderna, vilkas invånare var undernärda och trasiga. De smala husen trängdes om utrymmet, och de dynghala rännstenarna stank av fattigdom, sjukdomar och elände.

Han lyfte på huvudet och drog djupt efter andan medan han kände den där välbekanta, angenäma känslan stiga inom sig. Han drog rocken tätare omkring sig, tog ett stadigt tag om mitten av promenadkäppen och begav sig med högburet huvud rakt in i misären.

Ibland, i stunder av självrannsakan, hade han funderat på sin inställning till rysligheterna i Seven Dials och Bermudas, Porridge Islands smutsiga elände och Holy Lands fallfärdiga ruckel borta vid S: t Giles. Och han hade undrat hur det kom sig att han kunde känna något intresse för dessa gränder och prång som vilken annan man som helst av hans sort bara skulle känna avsmak och avsky för. Men han fördjupade sig aldrig i det, föredrog i stället att intala sig själv — som han också brukade säga till dem i hans bekantskapskrets som frågade — att hans besök i Londons slum inte bottnade i någonting annat än en djup medkänsla med samhällets olycksbarn, i en äkta filantropi som krävde en personlig insats bland dem som behövde hjälp.

— Jag tänker inte två mina händer och försöka komma undan med några ynka guldmynt, käre vän! brukade han säga till dem bland sina stallbröder som gjorde narr av honom när han sökte deras sällskap efter en kväll i Seven Dials. Nej, så lätt dövar man inte sitt kristliga samvete. Jag går själv och ser efter var min hjälp behövs, och där ger jag den också!

De brukade bara skratta och anklaga honom för att ha mycket tvivelaktiga avsikter med sina utflykter och kom med grova skämt om rännstenarnas kjoltyg borta i Seven Dials. Men han bara smuttade på sitt glas helt oberört och skakade på huvudet — det verkade inte som om han brydde sig det minsta om vad de sa.

Och varför skulle han göra det? Skarpsinnig som han var, visste han att han åtnjöt gott anseende hos dem alla för sitt affärssinne, sin slughet och sin sällsynta förmåga att fortsätta att göra vinster — stora vinster — i en bransch som var helt beroende av import under de här segslitna krigsåren. Han förblev framgångsrik och alltmer välbeställd, kunde flytta från sin gamla bostad bakom kontoret i Eastcheap till Gower Streets förnäma omgivning. Och just därför kunde han vara hur självisk han ville när det gällde hans nattliga utflykter. Det fanns ingen man som skulle vända honom ryggen för en sådan sak.

Men han visste mycket väl hur det egentligen förhöll sig och varför han hade en sådan förkärlek för den stinkande slummen. Även om den del av staden, där han själv hade växt upp som enda barnet till en fattig änka, inte hade varit fullt så eländig, så hade den varit eländig nog. Han hade verkligen upplevt fattigdomens hela skam, medan han snattat, bytt och lurat sig till den handfull guldmynt som skulle göra det möjligt för honom att starta eget. I hans unga ögon hade det inte gjort så mycket att den eländiga mat han fick inte kunde mätta honom eller att hans lappade och sjaskiga kläder inte kunde hålla honom varm. Nej, det värsta var den sårade stoltheten. Han kunde se sönerna till de mer lyckligt lottade strosa omkring på hans gator och hata dem för deras överflöd och sig själv för den ynkliga figur han var. Och att nu promenera omkring där i blomman av sin ålder och bli avundad av alla som såg honom var hans sätt att gottgöra det stackars barn han en gång hade varit. Att ge sig i väg dit från sitt eleganta och bekväma hem i den fashionabla stadsdelen och sedan kunna återvända hem framhävde på ett högst tillfredsställande sätt de höjder han hade nått.

Tanken på hemmet fick hans läppar att kröka sig av skadeglädje. Där satt nu Charlotte i all sin härlighet som hon hade strävat efter ända sedan hon gifte sig med honom tio år tidigare — men hon var för sjuk av ilska för att kunna njuta av den. Han kunde fortfarande erinra sig vilken ömhet han hade känt för henne en gång i tiden, hur förtrollad han hade varit av hennes späda, ljusa uppenbarelse, hur rörd han hade blivit av hennes situation — änka som hon var och ensam i världen med den fyra år gamla Dorothea. Han hade lovat henne guld och gröna skogar och menat vartenda ord.

Men det hade varit innan det gick upp för honom vad hon egentligen ansåg om honom, innan han visste hur mycket hon skulle komma att förakta det som hon brukade kalla för hans tarvlighet, råhet och allmänna »avsaknad av känslighet och förfining». Nå, nu fick hon i alla fall leva som fint folk där i huset på Gower Street. Det gladde honom att han hade kunnat ge henne det, medan han på alla sätt visade att han var och förblev den han alltid hade varit. Tarvlig? Rå? Okänslig? Om det var sådan hon ansåg att han var, om det var därför hon drog sig undan honom och inte tålde att han tog i henne ens, då skulle hon vid Gud få se att hon hade rätt. Då kunde hon få sitta där i sitt fina hus och tycka precis vad hon ville om mannen som hade gett henne alltihop.

Men allteftersom han trängde djupare in i slummen och lät ljusen och ljuden från Oxford Street försvinna i fjärran, sjönk tankarna på Charlotte undan som de alltid brukade göra och ersattes av nya intryck och upplevelser. Reaktionerna hos folk omkring honom följde alltid samma mönster, konstaterade han till sin stora tillfredsställelse.

Först blev de medvetna om att en från överklassen befann sig där mitt ibland dem. Sedan kom de närmare och cirklade omkring honom, medan de väntade på det rätta tillfället att slå ner på honom och ta vad de kunde. För den som var klädd som han och var dum nog att ge sig rakt in i lejonkulan, han betraktades utan vidare som lovligt byte och ansågs inte vara värd mänsklig hänsyn.

Så kom då igenkännandets ögonblick, när skenet som föll ut från den öppna dörren till ett matställe gjorde hans ansikte fullt synligt, när någon ropade hans namn, när mumlet spred sig och några började hojta välkomnande hälsningar. Då brukade han svinga sin hatt för dem och vifta vänskapligt med käppen. Och i nästa ögonblick var han omgiven av skrikande, skrattande och tiggande ungar.

Han älskade det där ögonblicket när han blev igenkänd, när en del av männen ryggade tillbaka eller smög sig undan efter att sekunden före ha varit beredda att slå ner honom. Det hade tagit många år av sådana här vandringar för att uppnå den respekten för hans egen person. Han hade varit med om en del ordentliga slagsmål och åstadkommit många otäcka skador på sina motståndare med knivbladet som låg gömt i den svarta promenadkäppen med silverkryckan. Och han satte värde på det. Han var känd för att kunna ge tröst och hjälp i svåra fall. Och fast hela området var befolkat av idel tjuvar, kopplare och annat löst folk, var det ingen som önskade honom något ont eller som vågade ta risken att försöka råna honom mitt framför ögonen på de andra. Den som rånade honom visste mycket väl att han själv inte skulle komma undan så fort han hade något av värde på sig. Själva myllret av människor i den här helveteshålan var skydd nog för en sådan som han.

Den här kvällen i slutet av april det sjunde året av det franska kriget var han alltså på väg genom gränderna, bort mot knutpunkten där de sju gatorna möttes och de sju urtavlorna stirrade ner på var och en av dem. Han hade en skock halvnakna, trasiga och smutsiga ungar i släptåg och kände sig nöjd med sig själv och den värld han levde i.

---

Pojken kände sig också belåten med sig själv den här aprilkvällen. Dagen hade börjat bra och väckt honom med riktig vårvärme, där han låg och sov på höloftet bakom mr Mills gård på Endell Street. Han hade legat där en liten stund och blinkat upp mot strimman av blå himmel som syntes genom det trasiga taket och njutit av solvärmen i ansiktet. Om det blev en het sommar, skulle det bli mycket sjukdomar och ont om mat. Då gjorde den fuktiga hettan att maten ruttnade och stank, så att till och med han med sin härdade mage och glupande aptit inte kunde få ner en bit. Bakom honom låg den bistra, kalla vintern som han hade lyckats överleva ännu en gång. Han hade växt en hel del, märkte han, för byxorna som satt ledigt i höstas var nu för korta och gick knappt att få igen om magen.

Men nu var det vår och solen var varm och vänlig, och snart skulle det finnas färsk frukt på torget, nya ostar och kanske till och med färskt kött att köpa i Hungerford. Vid blotta tanken tog han ett skutt från loftet ner på gatan, uträttade bekymmerslöst sina behov i rännstenen och begav sig sedan visslande bort mot marknaden i Hungerford, där kommersen redan var i full gång och där det fanns möjlighet att komma över både det ena och det andra.

Och han hade verkligen gjort en hel del goda kap. Han hade stulit en handfull musslor, stoppat på sig två nygräddade köttpajer och hällt i sig nästan ett halvt stop öl, som en grönsakshandlare varit dum nog att ställa ifrån sig medan han sålde kål till en omfångsrik matrona. Sedan hade han smitit under några långkärror, blivit utskälld av en skrikande fiskgumma och med nöd och näppe klarat sig undan en ölutkörares vinande piska.

Han hade haft gott om tid att njuta av vimlet och stimmet och ropen och skriken, att strosa omkring som en riktig sprätt och mumsa i sig sina pajer och titta på folk. Om man hade frågat honom ifall han tyckte om marknaden, skulle han ha stirrat oförstående på en, för hur skulle man kunna låta bli att tycka om den? Oväsendet var som ljuv musik i hans öron, han tyckte om att höra när kvinnor och barn ropade ut sina varor, när karlarna skrek och skojade och slogs och svor åt varandra för allt och ingenting. Hur kunde man låta bli att tycka om de nyslaktade fårkropparna, grönsakerna och blommorna som lyste i alla färger i den starka aprilsolen, pärlhalsbanden och allt det andra krimskramset, halsdukarna och sidenbanden som viftade i vinden, barnen som kilade runt benen på månglarna och stal vad de kom över? De lyckligast lottade barnen hade mödrar som fångade in dem, örfilade upp dem och gav dem mat, medan de lämnade fältet fritt för dem som precis som han själv måste stjäla för att få någonting i magen över huvud taget. Så hur var det möjligt att inte tycka om marknaden?

Det bästa av allt hade kommit ganska tidigt, strax efter det att han hade stoppat i sig resterna av de stulna pajerna. Då utbröt plötsligt ett vilt slagsmål mellan en gumma som sålde krimskrams och en annan som hade sitt stånd för begagnade kläder alldeles bredvid. Klädmånglerskan var själv så väl påpälsad med underkjolar, kjolar, tröjor och sjalar, att det verkade som om hon gick omkring med halva sitt lager på sig. Först stod han där och njöt av spektaklet när de två häxorna rullade runt i gyttjan och bet varandra och klöstes och sparkade och visade både det ena och det andra när kjolarna flög upp — till stor förnöjelse för alla de grönsakshandlare som samlats i en ring runt dem för att titta på och heja på dem. Det var då det plötsligt slog honom vad han höll på att gå miste om.

Kvinnorna var så upptagna av sitt slagsmål och åskådarna så fängslade av den bittra kampen, att han hann undersöka större delen av de paltor som låg travade på den gamlas stånd. Han bestämde sig slutligen för ett par byxor som var nästan hela, bortsett från en reva över baken, och som var mycket större än de trånga han nu hade på sig.

Han hade också fått ögonen på en skjorta som föll honom i smaken. Den hade en gång varit av fint, vitt linne men hade numera antagit en gråaktig ton, och en ful reva över kragen vittnade om att dess senaste ägare hade slutat hos bödeln. Men pojken var inte sjåpig, huvudsaken var att den passade.

Han hade stoppat skjortan och byxorna under armen och tänkte just sträcka sig efter en rock som såg bra ut, när klädmånglerskan plötsligt blev medveten om vad som försiggick bakom ryggen på henne. Hon slet sig ur motståndarens grepp och försökte få tag i tjuven som helt lugnt lade beslag på så många av hennes bästa varor. Men innan hon hunnit ta sig upp på fötter igen, var han försvunnen i vimlet på marknaden.

Han hade tagit på sig sina nya finkläder och sålt sina gamla paltor till en lumpsamlare för ett par pence. Eftermiddagen tillbringade han makligt liggande i solskenet med magen full av öl och grisfötter, som han kunnat köpa för sina nyförvärvade slantar. Och han kände sig mycket nöjd och belåten med tillvaron.

Han hade haft tur fram emot kvällen också. En taskspelare dök upp för att ge en föreställning på Bedford Street, och det hade kommit en massa folk dit för att titta på. Bland dem var några druckna bankbud som förirrat sig från The Strand på väg tillbaka till sina arbetsgivares butiker i City. Han hade fått ögonen på dem ganska snart efter det att taskspelaren kommit i gång och långt före de andra pojkarna som också hade de här gatorna som sin arbetsplats. Han smög sig bakom männen och hade vittjat deras fickor långt innan taskspelaren var klar med sina konster. Och han hade lyckats göra en bra affär med gubben som köpte tjuvgods, långt innan buden upptäckt vad som hänt och nyktrat till av skräck vid blotta tanken på hur rasande deras arbetsgivare skulle bli över förlusten.

Det hade varit en bra dag, en rent fantastisk dag, den bästa på mycket, mycket länge. Nu stod han och hängde lättjefullt utanför matstället på Monmouth Street och överlade med sig själv om han skulle stega in i stor stil och beställa kvällsmat nu när han var stadd vid kassa, eller om han skulle försöka komma över en köttpaj på det vanliga sättet. En sovereign var ju trots allt en sovereign och borde inte slösas bort så där lättsinnigt på saker som man lika gärna kunde få gratis om man bara var snabb i vändningarna. Med så här mycket pengar på fickan skulle han rentav kunna tjäna mer. Det skulle inte behövas mer än lite smarta inköp här och där av varor som han kunde sälja borta vid Oxford Street, till tjänsteflickorna i de fina husen där. Och ett, tu, tre så skulle han kunna ha ett alldeles eget stånd. Och vara sin egen, precis som de där skrythalsarna på Drury Lane som kunde proppa sig fulla med mat och dryck vareviga dag bara på det som de sålde till herrskapen.

Han försjönk i dagdrömmar, i vilka han struttade fram längs Drury Lane i fina kläder med silverrova och fickan full med pengar, medan de andra höll sig på respektfullt avstånd och pojkar som han själv tiggde om en slant.

Det var då han plötsligt blev medveten om mannen som dök upp framför honom på gatan.

Det verkade vara en egendomlig karl vid första anblicken. Han gick mitt i gatan, precis som kopplarna på Drury Lane, i stället för att hålla sig tätt intill husen som en vanlig människa. Men det var tydligt att han inte var någon hallick, han hade i varje fall inga lättklädda flickor med sig, inga trasgranna slampor som kastade utmanande blickar mot männen runt omkring. Och hans kläder, sedan! Stövlarna, rocken, den förnäma höga hatten …

Pojken stirrade och tankarna virvlade runt i huvudet på honom. Så kom han ihåg. Han hade hört talas om det där högdjuret som ingen tordes röra vid, för han var visst en slug jäkel och lika redo för en ordentlig omgång som vem som helst här i Seven Dials. Det var ingenting för en ficktjuv, inte ens för en sådan överdängare som han själv. Och ändå …

Pojken iakttog cylinderhatten som rörde sig obesvärat genom folkmassan och såg hur slöddret, som varje anständig medborgare i London var rädd för, vek undan och släppte fram honom utan att antasta honom.

Och plötsligt greps han av den där upphetsningen igen, som dagens lyckade kap hade fört med sig, och av den där obetvingliga längtan efter pengar och välstånd.

Hade han inte alldeles nyss stått där och drömt om hur han skulle kunna skaffa sig ännu mera pengar än han redan hade? Hade han inte alldeles nyss sagt åt sig själv att han inte behövde så rysligt mycket mer för att komma sig upp här i världen och kanske rentav skaffa sig ett eget hus? Tanken svindlade ett ögonblick inför detta fantastiska och samtidigt omöjliga. Men när den breda ryggen i den förnäma rocken höll på att försvinna i skymningen längre neråt gatan och med den hans chans att förverkliga sina drömmar, då växte sig tanken allt starkare och viskade slutligen: Varför inte? i örat på honom. Och nästan utan att veta vad han gjorde rusade han efter mannen med händerna nerkörda i fickorna på de nya byxorna och den dyrbara sovereignen i sin hårt knutna, smutsiga näve.

Rädslan steg inom honom för varje steg han tog. Han hade hört talas om Constam, om kniven som han hade gömd i den där käppen, om hur han hade stuckit ihjäl en karl som bara hade råkat komma för nära i trängseln.

Och ändå fortsatte han att smyga efter mannen genom de skumma gränderna med en professionell ficktjuvs hela smidighet. Kosta vad det kosta ville, men han skulle försöka muddra Constam i kväll. Efter en sådan här dag måste det helt enkelt vara meningen att han skulle göra det. Efter en sådan här dag, när allting hade gått så bra, skulle han vara bra korkad om han inte löpte linan ut. Constam tiggde om att bli muddrad en vacker dag, så som han gick omkring och skyltade med sin rikedom här i Dials. Och pojken var den som tänkte göra det.

Utan att släppa Constam med blicken fortsatte han att smyga efter honom. Han kände både rädsla och hopp men framför allt den där olidliga spänningen som en jägare erfar när han lurar på sitt intet ont anande byte.

2

Förföljandet och smygandet — där han ömsom förlorade mannen ur sikte, ömsom upptäckte honom igen — höll på så länge, att det var nästan som om jagandet blev en huvudsak, som om han hade glömt bort varför han höll på så här. Hatten rörde sig någonstans framför honom i det tilltagande mörkret, allteftersom mannen trängde längre och längre in i slumområdet. Det blev allt svårare att hålla ögonen på den och vara riktigt säker på vilken gathörna den försvann runt. Det var inte så mycket folk ute nu, för till och med här i Dials var man rädd för att gå ut efter mörkrets inbrott. Men pojken gav inte upp, han fortsatte att smyga fram längs skuggorna under de fallfärdiga husväggarna och vänta på att hans stund skulle komma.

Jesse skulle inte ha kunnat säga exakt när han blev medveten om figuren bakom sig. Först hade han haft en hel svärm med rännstensungar omkring sig, men de hade så småningom tröttnat när det gick upp för dem att han inte tänkte ge dem fler slantar den kvällen. Så hade han blivit tilltalad av ett par målade slinkor som erbjudit sina tjänster. Men när de kände igen honom, hade de skrattat och gått därifrån för att leta upp en mindre framstående kund. Och så hade det varit den här figuren som följde efter honom hela tiden.

Trots att han hade besökt Dials och Holy Land och Bermudas i alla dessa år och var stolt över sin speciella ställning där, hade han aldrig låtit uppmärksamheten slappna inför de faror som lurade där. Han hyste fortfarande samma fruktan för de här trakterna och deras invånare som när han första gången gjorde en avstickare från Oxford Streets trygga och ombonade miljö. Och det var i själva verket just den där fruktan som gav en extra krydda åt hans utflykter. Den hade också gjort honom nästan övernaturligt känslig — det var som om han kunde se utan att titta, höra utan att lyssna, känna utan att behöva röra — men han förrådde aldrig med en min vad han kände.

Därför fortsatte han med samma likgiltiga och nonchalanta uppsyn utan att se sig om en enda gång — men han var hela tiden mycket väl medveten om skuggan som gled fram bakom honom.

Det var ingen stor och kraftig karl, det märktes på rörelserna. Snarare en liten, lätt och snabb — förmodligen en pojke. En som fick lita mer till list än till rå styrka och som därför måste behandlas med lite mer respekt. Vilken dumbom som helst kunde försvara sig mot en vanlig buse — vilken dumbom som helst med ett väloljat knivblad i sin promenadkäpp, rättade han sig med en liten grimas.

Han ändrade riktning med flit. Han hade varit på väg mot Covent Garden för att så småningom nå fram till det virrvarr av gränder mellan S:t Martins Lane och Strand som kallades för Bermudas. Men nu vände han västerut och höll sig i utkanten av Covent Garden, medan han skickligt och vant tog sig fram genom de mörkaste och farligaste gränderna.

Han rörde sig fortfarande med skenbar otvungenhet medan han i smyg lät ena handen pröva den infällda kniven i käppen. När han kände att den villigt svarade på hans lätta tryckning på silverkryckan, saktade han farten något. Det var som om han signalerade till pojken där bakom att den rätta tidpunkten var inne.

De befann sig inne i ett litet prång som inte var bredare än att två personer knappt kunde passera varandra men som ledde ut till en bättre upplyst gata, där det fanns några matställen och en krog. Han visste att pojken måste göra det han tänkte nu, om han över huvud taget skulle göra något.

Och pojken lydde, nästan som om offret hade stannat upp och ropat på honom. Han kom utfarande ur skuggorna snabbt men tyst, och Jesse stålsatte sig för sammanstötningen. Han visste med en gång vad pojken tänkte göra. Han var inte ute efter att skada honom eller döda honom. Han tänkte bara ge honom en ordentlig smocka som fällde honom till marken och tog luften ur honom så pass länge att pojken hann rota igenom hans fickor och sedan ta till flykten.

Men det gick inte som pojken hade tänkt sig. För Jesse snodde runt med en snabbhet och vighet som nästan verkade absurd för en sådan stor och kraftig kropp. Han var som en betongmur där han stod med båda armarna framsträckta och med käppen framför sig i båda händerna så att den bildade en bom mot det häftiga anfallet. Pojken fick käppen under revbenen så att han tappade andan för bråkdelen av en sekund. Men i stället för att bli hängande där som en fisk på en metkrok, grabbade han tag i käppen och svingade sig vig som en apa i en saltomortal över huvudet på Jesse, samtidigt som han med sina bara fötter måttade en ordentlig spark mot sin motståndare. Jesse hade inte räknat med den sparken och tappade balansen. I nästa sekund halkade han i leran och föll handlöst omkull och fick pojken över sig.

Under bråkdelen av en sekund blev de båda två liggande utan att röra sig medan de försökte komma underfund med hur de skulle bete sig. Men som på en given signal vaknade de till liv. Pojken for upp och försökte ta till benen, och Jesse sträckte blixtsnabbt ut handen och grep tag i armen på honom.

Greppet var så järnhårt att pojken för första gången lät höra ett litet ynkligt gnällande. Men mannen låg kvar och höll honom som i ett skruvstäd och tvang honom att stå där böjd och hjälplös.

Jesse stirrade upp i mörkret men såg bara det lilla ansiktet som något obestämt vitt. Han överlade snabbt med sig själv utan att släppa så mycket som en tum på sitt grepp om fången. Så började han tala — barskt och utan ett spår av andfåddhet.

— Sluta upp med det där gnället. Håller jag på så där, fast du har fått omkull mig här i smutsen? Nu har jag dig, och jag tänker inte släppa dig, så det är ingen idé att du håller på och jämrar dig. Upp med dig!

Och utan att släppa taget om pojken tog han sig upp på fötter med hjälp av käppen. Så stack han den under armen och började med sin lediga hand rätta till klädseln och borsta av sig det värsta.

— Min hatt! sa han och ömsom föste, ömsom släpade pojken bort till pölen där hans hatt hade hamnat.

Pojken sparkade vresigt till den, men järngreppet kring hans arm hårdnade och fick honom att med ett tjut av smärta dyka ner och ta upp hatten.

— Gör ren den! sa Jesse befallande.

Pojken kastade en snabb blick upp mot det fyrkantiga ansiktet som glänste blekt i mörkret. Så gned han hatten några tag mot skjortan innan han gav den åt sin fångvaktare.

Jesse tog den, satte den på huvudet och verkade inte bry sig ett dugg om leran som fortfarande fanns kvar på kullen. Så svängde han på klacken och släpade med sig pojken ut ur prånget och ut på den bredare gatan. Pojken greps av skräck igen och gjorde ett nytt försök att slita sig loss. Men Jesse släppte inte taget och pojken bet ihop tänderna av smärta.

— Skraj för att någon av de stora pojkarna ska få se att du varit dum nog att ge dig på Constam? Va? Jojo. Den pojke som kan ta Constam är inte född än och kommer aldrig att bli det heller, så mycket du vet det.

— Jag ska döda dej … ja, jag ska döda dej! skrek pojken med en röst som var tunn och pipig av smärta och rädsla och stretade vilt emot. Det ska jag, det ska du allt få se, din förbannade …

Jesse stod alldeles stilla och tittade närmare på pojken i ljuset från en gatlykta. De grova ederna som forsade ur munnen på pojken fyllde honom med motvillig beundran. Efter en stund kastade han huvudet bakåt och gapskrattade.

— Du var mig en morsk en! Det finns inte en karl i de här trakterna som inte skulle falla på sina bara knän och tigga om nåd, men du, du går på som den värste … och ändå är du inte mer än en liten flugskit …

— Flugskit? Flugskit? Pojken slutade svära och såg ilsket på honom. Tror ni jag är dum, va? Jag råkar faktiskt vara den bästa ficktjuven i hela den här trakten, och aldrig har jag blivit haffad heller, nix, inte en endaste gång …

— Jaså! Jesse skrattade igen. Han är stolt också, va? Jaså, han har aldrig blivit haffad? Inte förrän i dag! Den här gången högg du allt i sten, va? Nu har jag dig, och jag kan se till att du blir hängd, vet du om det? Va? Vet du det?

Och han ruskade om pojken så att huvudet slängde hit och dit på de smala axlarna.

Pojken såg på honom en stund, såg på ansiktet som nu var tätt intill hans eget, för Jesse lutade sig ner och stirrade förgrymmad på honom. Han kände hur fruktan steg i honom igen som en flod av iskallt vatten. Så log han snett och spottade fram:

— Skitprat!

— Va? Skitprat? Och varför skulle det vara skitprat? Jag skulle kunna se till att du åkte inför rätta i Newgate innan solen gick ner i morgon och fick stifta närmare bekantskap med farbror bödeln innan du hunnit bli en vecka äldre. Vad sägs om det, va?

Pojken såg hånfullt på honom.

— Ni kommer hit till Dials lite för mycket. En sån förbannat vräkig typ! Vad är såna som ni ute efter egentligen? Men ni gillar att komma hit, va, annars skulle ni väl inte komma? Fast om ni skulle få mej hängd, då skulle ni nog inte komma hit mer, för då skulle dom inte låta er gå fri. Ingen skulle kunna hindra dom från att ta er, ifall ni lät hänga mej. Ni skulle inte gå säker här längre, och eftersom ni gillar att komma hit så är det rena skitpratet!

Jesses ansikte klövs i ett långsamt leende. Så dunkade han pojken i ryggen med sin andra hand och såg förtjust på honom. Pojken stirrade först misstroget tillbaka, så kände han sig säkrare i sadeln och vågade sig på en munter nickning tillbaka.

— Gosse, där var det allt jag som högg i sten! Nej, det var fel att kalla dig för flugskit. Du är allt riktigt klipsk för din ålder. Och den karln har aldrig blivit född som Jesse Constam skulle skicka till bödeln, och inte den pojken heller. Och det vet du lika bra som jag. Så vad ska vi göra med pojken som försökte ge sig på Constam, då? Va? Jag ska tala om för dig vad vi ska göra. Vi ska bjuda honom på en slurk gin. Och en bit mat också. Vad sägs om det, va?

Pojken lutade lite på huvudet och såg misstänksam ut.

— Varför det?

— Varför det? Varför det? Jo, som belöning, min gosse, som belöning! Du försökte dig på mig, och det var inte dåligt. Och fast du ylade och tjöt som en skock katter i mars när jag tog dig, så visade du att du inte gick av för hackor. Och sedan kom du på mig när jag började prata om att dra dig inför rätta. Och nu råkar jag vara både hungrig och törstig och i behov av lite sällskap. Så kommer du med eller inte?

— Släpp armen då, sa pojken som fortfarande var på sin vakt.

Jesse brast ut i skratt igen.

— Förbanne mig, hade jag inte glömt det. Så där ja, gosse lille — du kanske trodde att jag tänkte släpa i väg med dig till domarn i alla fall, va? Nå, det är ju inte så konstigt ifall du trodde det. Men det ska jag inte, jag lovar!

Pojken stod där och gned sig över armen och böjde på fingrarna när känseln började komma tillbaka i dem. Så nickade han, som om något plötsligt gått upp för honom.

— Är det pojkar ni kommer hit till Dials för? För det är lika bra jag säjer som det är med en gång, att det är inte min avdelning. Jag sa ju att jag är ficktjuv.

— Pojkar? Pojkar? Först såg Jesse förbryllad ut, sedan begrep han vad pojken menade. Nej! Och låt mig aldrig höra dig säga sådana saker! Jag kommer hit för andra saker som du inte har med att göra. Men nu frågar jag dig igen. En slurk gin och lite mat! Säg ja eller nej men gör det kvickt, mig kvittar det lika. Men jag tycker om när en pojke har lite framåtanda och vett i skallen, och du tycks ha gott om båda delarna. Det är därför och inte för någonting annat som jag bjuder på kvällsmat. Nå, hur ska du ha det?

— Vad tar ni mej för? En dumbom? Om det inte är pojkar ni är ute efter, då är jag inte den som tackar nej till lite mat och dricka. Pojken log ett brett leende och kunde inte låta bli att ta ett krumsprång i ett plötsligt anfall av uppsluppenhet.

— Kom an då, pojk! Till bords!

Jesse dunkade till pojken en gång till så att han snurrade runt och började sedan gå med målmedvetna steg gatan fram. Pojken traskade belåtet vid hans sida. Han vände upp sitt ansikte och frågade:

— Vart skulle ni gå när ni gick hit till Dials i dag? Kom ni hit för att äta kvällsmat? Men varför gör ni det när ni kan få precis vad ni vill ha där de andra herrskapen äter?

— Vart jag skulle gå? Se, det var en intressant fråga. Verkligen en mycket intressant fråga! Jesse skrattade bullrande och strålade mot pojken. Vad har du mer för frågor att komma med? Fast tro inte att jag tänker svara på några som jag inte har lust att svara på. Men fråga på, fråga på bara! Jag gillar pojkar med huvudet på skaft!

Efter en stund sa pojken:

— Vart ska vi