Gift folk I: -

By H.G. Wells

Madge Pope är dotter till en vagnmakare som hamnat i ekonomiska bekymmer på grund av den nyuppfunna bilen. Rag är en vetenskapsman specialiserad på kristallografi. Trots att de båda är väldigt olika struntar de i Madges familjs invändningar och gifter sig med varandra som unga. För att laga ett äktenskap som snabbt har gått åt styr bestämmer de sig för att göra en resa till vildmarken.Gift folk är en satirisk och absurd skildring av det edwardianska samhället.I originalöversättning av Karin Jensen-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 30, 2016
• ISBN: 9788711677735

Book preview

Första boken

Marjorie marries

Första kapitlet

En dag med familjen Pope.

I.

En ovanligt söt flicka satt i en andra klassens kupé på ett av de tåg, som utan att förhasta sig puttra fram genom mellersta Englands lantliga nejder, från Ganford i Oxfordshire till Rumbold Junction i Kent. Hon var på väg hem till sin familj i Buryham efter att ha vistats på besök hos goda vänner i Gloucestershire. Hennes far, herr Pope, hade varit en framstående kraft inom vagnfabrikanternas värld; numera hade han dragit sig tillbaka från rörelsen och levde på pengar. Han hade på två månader — med början den 15 juli — hyrt Buryhams prästgård med möbler och inventarier för en summa av sju guineas i veckan. Och nu var hans dotter på väg till sommarnöjet.

I början hade hon ivrigt gått upp i nöjet att resa, suttit rak och uppmärksam, iakttagit allt, som funnits att se på plattformerna till de stationer, där tåget stannade. Men småningom hade färdens långtrådighet och den soliga eftermiddagens hetta fått henne att sjunka samman, och nu satt hon bekvämt hopkrupen i sitt hörn med de nätta tåspetsarna stödda mot bänken mitt emot, färdig att helt sedesamt flytta ned dem vid första åsynen av en medpassagerare. Hennes ansikte antog allt mer och mer ett uttryck av sömnig fundersamhet. Hon önskade nu, att hon inte köpt en andra klassens biljett till Reading, ty då hade hon haft råd att bestå sig en kopp te och sålunda kunnat väpna sig mot den slöhetskänsla, som höll på att smyga sig över henne.

Hon reste i andra klass i stället för tredje, som hon borde ha gjort, tack vare en av de små avvikelser från pliktens väg, som äro nära nog oundvikliga för ungt folk i hennes ställning. De båda gossarna Carmel jämte en kusin och två vinthundar hade följt henne till stationen, de hade bildat en pittoresk och om välstånd vittnande grupp på plattformen och tillvunnit sig två unga bärares tydliga beundran. Det hade överstigit Marjorie Popes krafter att erkänna, att familjen hade för vana att åka i tredje klass — såvida inte faderns nerver förbjödo det. Hon hade därför gjort en hastig beräkning — hon visste på pricken, hur mycket hon hade kvar, efter att ha lämnat drickspengar — och funnit, att hon nätt och jämnt hade råd till utgiften. Hon hade kvar fyra pence — och vid Buryham skulle det bli ännu en bärare att betala!

Hennes mor hade sagt: — Du blir ju riktigt förmögen! … Nå, begreppen om förmögenhet variera. Marjorie hade ännu en mängd detaljer i friskt minne, och hon fattade beslutet att åtminstone under de närmaste dagarna i Buryham undvika alla diskussioner i penningfrågor.

Det fanns i Marjories yttre företeelse mycket, som förklarade, att hon reste i andra klass, även om hon fördenskull måste försaka sitt eftermiddagste. Det låg till exempel en avgjord prägel av diskret elegans över hennes kläder, ehuru kjolen såg ut att vara till åren kommen, och hennes reseffekter saknade varje spår till stil. Hon hade dem allesamman omkring sig i kupén, en starkt utspänd väska, en präktig tennisracket i sin ram, en kappsäck av billig vit korgflätning, hophållen av remmar, och en spritt ny väska för toalettsaker av imiterad marokäng, vars förföriska yttre skvallrade om, att den varit ganska dyr i inköp. Den väskan hade varit ett av hennes största ekonomiska missgrepp i Oxbridge. Föremålen omkring henne talade i sanning ett uttrycksfullt språk om oförenliga ståndpunkter …

Marjorie hade en visserligen liten, men mycket bestämd haka och en anmärkningsvärt mjukt och vackert formad mun. Hennes näsa var fint böjd och synnerligen välbildad, och hon blickade ut i världen med ett par lugna, gråblå ögon under jämna och starkt utvecklade ögonbryn, som påfallande svuro mot vekheten hos nedre delen av ansiktet. Hon hade en rikedom av kopparrött hår, som låg i vågor tillbakastruket från den låga, vackra pannan och de fint formade öronen, och hon hade den klara och varmt färgade hy, som står så väl till rödblont hår. Hennes hals var späd och fin, och hennes långa och smärta kroppslinjer gåvo löften om mogen skönhet. Hon hade tennisspelerskans och simmerskans lätt tillbakaskjutna axlar och lediga hållning. En dag skulle hon bli en ståtlig och vacker kvinna av den rödblonda typen. Hon bar en enkel dräkt i silvergrått med stänk av blekgrönt, och kring hennes midja slöt sig ett grått läderbälte, där nu två rosor med gräddvita kalkar slokade.

Det var den synliga Marjorie. Någonstädes utom tid och rum fanns en osynlig Marjorie, som blickade ut i världen med dessa trohjärtade ögon, log eller trutade bedrövad med de mjuka röda läpparna och drömde och undrade och trånade.

II.

Vad den osynliga människovarelsen skulle se besynnerlig ut, om genom någon ännu så länge ofattbar upptäckt, något slags andlig X-strålsfotografering, vi skulle kunna få den att framstå i full belysning! För länge sedan läste jag en bok med namnet Själsgestalter, som var full av genialiska tankar, men jag tvivlar mycket på, att det som sålunda uppenbarades, skulle äga någon gestaltning, några varaktiga, fasta konturer. En själ är någonting vida mer böljande och vagt — åtminstone om den tillhör en individ, ännu så pass ung, att den icke stelnat och hårdnat. Ting glida in i den och bli till ett med den, ting göra sig åter fria och lämna den, ting undergå en förvandling därinne och skifta och taga annan färg och lösas upp och växa till och virvla om och smälta ihop med varandra. Man kan föreställa sig det hela, skulle jag tro, som en oredig och vidunderlig blandning, vari en vilja gjuter liv, ett vaggande, utflytande kaos, vari det då och då spritter till av impulser — ett trögt floddjur av föresatser, som vältrar sig inne i ett dödvatten av gyttja och starrgräs, strandvrak och drunknades kroppar. Ibland lockar glädjens solsken liv däri, ibland åter ligger det i mörk och stygg orörlighet under en dyster sinnesstämnings moln, stundom sveper en vinande stormby fram däröver, och allt blir förvirring och uppror …

Och säkert är, att aldrig voro dessa osynliga människoväsen så oredigt hopade om varandra, så ansatta av oro, så lätt uppviglade till tumult, som de äro i detta nu. Jag har hört sägas, att en gång rådde även bland dem ett slags ordning, de bildade slutna kretsar, alltefter trosbekännelsen, som var kristallklar — de organiserades i olika samfund, som passade dem liksom handsken passar handen, dvaldes inom klarlagda gränser för rätt och orätt, livets riktlinjer från vaggan till graven. Så förhåller det sig icke längre. Helheten har splittrats för de flesta av oss; även om den bindes ihop och kittas samman, vittrar den sönder likt ett förtorkat fröhus, somligt har fallit i spillror, och annat har sjunkit i jorden …

Har jag i någon mån gjort begripligt, hur det stod till med Marjorie?

Vad hade hon för religion?

I skolbetyget och frejdebetyget angavs det, att hon tillhörde Englands kyrka. Hon hade döpts enligt bruket inom denna institution, men hon hade hittills undvikit konfirmationen, och ehuru denna kyrka är en stor och mäktig och inflytelserik sammanslutning med många villiga tjänare, hade den aldrig lyckats bibringa hennes klara och snabbtänkta intellekt något begrepp om vad den ansåg, att Gud och världsalltet hade för avsikter med henne. Den hade ej förmått ådraga sig hennes uppmärksamhet och taga någon konkret utformning för henne. Å andra sidan hade en del humorister och andra författare, den allmänna meningen omkring henne och kanske också hennes egen lilla klipska iakttagelse av mera ytliga ting hos henne skapat den rätt bestämda övertygelsen, att dess avsikter i mångt och mycket voro skäligen svävande, att vad den sade, ej sades med denna absoluta ärlighet, som är en logisk nödvändighet för varje auktoritet på religionsområdet, och att dess härskarevilja omfattade så många politiska och sociala intressen, att det nog fick stå till med behandlingen av hennes odödliga själ.

När Marjorie aldrig gick i kyrkan, följde hon sin fars exempel. Även han påstod sig tillhöra Englands kyrka, men han var i själ och hjärta en oförbätterlig ateist, dock med stor vördnad för bruket och den goda tonen och med en utpräglad skräck för att stöta på ett eventuellt ogillande hos andra män inom hans klass. För övrigt tyckte han i hemlighet illa om präster på grund av deras konstiga kragar och det inflytande, som de onekligen hade på kvinnorna. När Marjorie vid fjorton års ålder hade trängtat efter prästerliga ceremonier och sådan religiös näring, som kunde tilltala hennes känsloliv, hade han sagt: — Så’nt där vill jag inte veta av! — och skickat henne ut på landet till en bondgård, där det fanns kalvar och kattungar och ett lamm, som föddes upp med flaska. IIennes mor gick tidtals i kyrkan, varvid hon röjde mycket ortodoxa tänkesätt och noga höll reda på formaliteterna. Men stundom försvann kyrksamheten helt och hållet, och då lutade hon åt den uppfattningen, att Christian Science nog var det enda saliggörande. Till omväxling lät hon en amerikan behandla sig med någon sorts helbrägdagörelse. Men helbrägdagörelsen var för dyr, för att man skulle kunna hålla på länge med den, och på så sätt hade ändå den gamla tron inte helt och hållet mistat sitt grepp om familjen.

I skolan hade Marjorie fått undervisning i vad jag skulle vilja kalla en väl inlindad kristendom — en måttfull och diskret lära, avsedd i första hand att icke irritera föräldrar. Korsfästelsens pinsamma symbol, den svårtydda gåtan om vad återlösningen skulle frälsa henne från, på det hela taget religionens mindre tilltalande faser hade häri fullständigt underordnats en vida behagligare föreställningsvärld och ett lätt dis av känslosamhet. Hon hade skyddats, ej blott mot invändningar mot hennes religion, utan även mot sådant, som kunde sägas till dess försvar — de båda sakerna höra samman. Och jag tror inte, att det just var hennes fel, om hon nu växte upp likt den stora massan aktningsvärda engelsmän, med sin religiösa läggning frostnupen i sin knopp och en nyförvärvad benägenhet att betrakta alla slags funderingar om, varför hon var till, om vadan och varthän, som ganska dumma och meningslösa och framför allt vittnande om mycket dålig smak.

Sedan alltså den kristallglob splittrats, som en gång höll samman själarna, får man inte vänta annat än att finna henne litet osäker och ombytlig beträffande bevekelsegrunder, utan den trygga förmåga, en naivare tidsålder ägde, att noga skilja på rätt och orätt och draga upp de skarpa gränserna mellan gott och ont. Hon levde i själva verket icke i en värld av rätt och orätt, tingen buro icke dessa stränga namn. Nedrigt och bussigt hade ersatt de mera ålderdomliga beteckningarna. I en värld, där smidig förbindlighet övervunnit den stora lidelsen och Gud varken hädas eller tillbes, uppväxer ovillkorligen denna generation av ungdomar, som måhända ser sig om något häpen och med en känsla av att någonting fattas, men som dock ofelbart slutligen hittar fram till den stora förlösande frågan: Varför skulle vi då inte roa oss och göra det trevligt för oss?

Hos Marjorie liksom hos de flesta mänskliga varelser fanns dock någonting, som begärde ett ändamål och en mening med tillvaron. En flicka, som tillhörde ytterkretsen av hennes kotteri i elementarläroverket, brukade svänga sig med uttrycket, att hon levde för stunden, och för Marjorie blevo dessa ord oupplösligen förenade med talarinnans slappa mun, slänbärsliknande ögon, feta, pussiga kinder, på vilka rodnaden plötsligt slog upp, och hennes vana att skrika till och komma rusande på ett tillgjort och ograciöst sätt. Marjories natur bjöd henne att taga livet på ett allvarligare och mera ståndaktigt sätt.

Och dock arbetade inom henne allehanda krafter och inflytelser, somliga av högre ursprung, andra värdiga en liten svartalv, somliga simpla, andra listiga och förslagna. Hon kände livligt och önskade med brinnande begär, och måhända kom hon egentligen i handling den förkastliga levnadsregeln närmare än dess ursprungliga förkunnerska. Hon ägde en förnimmelsens skärpa, som kom henne att njuta av tusen olika ting, solsken och tyger, djurs snabba och målmedvetna rörelser, ett landskap, andra unga flickors skönhet, en kvickhet, en sympatisk röst, en skarpsinnig bevisföring, konstens teknik och syftemål. Hon hade ett klart och snabbtänkt ingenium, som gav henne tillfälle att lysa kanske något för lättvindigt i skolan och vid universitetet, ett snabbt väckt och översvallande deltagande, som vann människor hastigt, men sedan föranledde besvikelser, och en mycket bestämd övertygelse om fröken Marjorie Popes vikt och betydelse i världsalltet. Och när någon mycket klar föreställning om vad hon skulle tycka om att bli — förestånderska för en fortsättningsskola för unga kvinnor, den första kvinnliga medlemmen av parlamentet, hustru åt en vild hövding på Borneo eller åt en stor upptäcktsresande eller åt en miljonär eller åt en social föregångsman eller Georges Sand eller den heliga Teresa — behärskat hennes fantasi i några veckor, steg en helt annan, men ännu mer lockande dröm upp vid den förras sida, tävlade med den och drev den på flykten. Det var mindre, att hon förkastade sin gamla dröm, än att hon så livligt tjusades av den nya, och hon snarare glömde den gamla drömmen än övergav den, helt enkelt därför, att hon blott var en person och därför ej ägde möjlighet att förverkliga dem båda.

Hos vissa slags personligheter väckte Marjories stora mottaglighet för intryck en stark lust att påverka henne. Människor av de mest olika typer sökte få henne under sitt inflytande, och de misslyckades sällan. Många, däribland hennes mor och hennes skolföreståndarinna, voro fullt och fast övertygade om, att de voro de vägledande krafterna i hennes liv. Så var i alldeles särskild grad fallet med hennes mors svägerska, tant Plessington. Tant Plessington ägnade sig åt socialt och politiskt arbete av den stränga och tuktande sorten — hon hade härvidlag även användning för sin man — hon var barnlös, och hon drev sin egen Rörelse, de Goda vanornas rörelse, en framstegsvänlig rörelse, som i stor och välvillig utsträckning sysslade med de mera värnlösa lägre klassernas mat- och husliga förhållanden i allmänhet. Hon bjöd Marjorie till sig, tog henne ut på långa promenader, som hon kryddade med instruktivt samspråk, och tycktes stundom ha för avsikt att vilja testamentera sin mantel, sin rörelse och hela härligheten åt sin egen lilla Madge. Hon talade om att lära in sin unga släkting, så att hon en gång skulle kunna bli hennes efterträderska, och köpte åt henne fru Humphry Wards alla romaner, allt efter som de kommo ut, i förhoppning att hos henne kunna tända den politisksociala ärelystnadens låga, det omättliga begäret efter middagsbjudningar med framstående gäster, som är så utmärkande för den mera inflytelserika varieteten av det engelska kvinnosläktet.

Det var snarare tack vare sin egen vana att tala i monologer än genom något medgivande från Marjories sida, som hon invaggade sig i den tron, att hennes unga släkting gick med på alla hennes förslag. De gledo in i Marjories medvetande och försvunno sedan. Det är visserligen sant, att hon under nära en vecka livligt utmålat sig själv som skyddsängel och inspirerande genius åt någon stor och modernt lagd statsman, men denna bild förjagades av en vida mer varaktig dröm, som väckts till liv av ett skyltplakat, som hon sett på någon utställning, och som talade om ett liv i sorglös och obunden frihet, huvudsakligen uppfyllt av spännande ritter på osadlad häst genom dunkla skogar ut mot ett skummande, solglittrande hav — i en dräkt, vilken säkerligen skulle ha förefallit tant Plessington mindre lyckad.

Om ni kunnat se Marjorie i hennes järnvägskupé med solskenet — ett solsken, som den smutsiga fönsterrutan gjorde fläckigt — lekande kurra gömma i håret och glidande av och an på hennes ansikte, alltefter som tåget följde linjens kurvor, skulle ni helt visst ha tyckt som jag, att hon var söt, och ni hade möjligen till och med gått så långt, att ni förklarat henne vacker. Men för att finna Marjorie avgjort vacker, måste man först bli kär i henne. Ni skulle nog ha undrat, vad det var, som föregick bakom de där sömnigt tankfulla ögonen. Troligen skulle ni vid åsynen av henne ha viskat: Hon drömmer vaken.

Och drömde gjorde hon, och på sätt och vis var det om mycket vackra ting. Men de voro henne dock ganska fjärran. Hon tänkte på, vad det skulle vara gräsligt roligt att få ösa ut pengar med fulla händer — ha en sjö att ta utav och bara ösa.

Ty ni bör veta, att familjen Carmel, hos vilken hon just nu varit bjuden, hade alldeles ohyggligt gott om pengar. De hade två automobiler med sig ut på landet, och pojkarna hade lov att använda den ena av dem som om den varit en gammal cykel. Marjorie hade en billig vit bästa klänning, som sytts året förut av en liten fransk sömmerska i Chelsea, ett lyckligt fynd av hennes mor, och den var enkel och klädsam och inte dum alls, och hon hade använt sina gröna pärlor och sitt egyptiska snäckhalsband. Men Kitty Carmel och hennes syster hade en ny klänning nästan varenda kväll, och stiliga armband och hängsmycken med rubiner, stora äkta pärlor och guldfiligran och väl ett halvtjog vackra och dyrbara nålar och spännen att sätta i håret. Allting hemma hos dem var fint och rart och fanns i överflöd; jungfrurna voro vänliga och väluppfostrade och läto aldrig skymta något tecken till brådska eller fnurrighet, och man behövde inte störta upp ur sängen om morgnarna för att hinna få sin del av de förlorade äggen och det andra till frukosten. Hela dagen, och även när de gingo för att bada i det lilla prydliga gröna och vita badhuset vid sjön, gick Marjorie och drogs med en känsla av, att hon hade så otillräckligt av allting. Kitty Carmel, som fyllt tjuguett år, hade sin egen checkbok och tog på kredit i minst ett halvt dussin fina butiker. Och båda systrarna hade ordnat sina egna rum alldeles som de själva ville ha dem, vilket hade blivit rätt effektfullt, men kommit Marjorie att i sitt stilla sinne fundera på, hur ett rum skulle kunna inredas av en flicka med verkligt färgsinne och smak och urskiljning …

Tåget saktade farten för sjuttonde gången. Marjorie tittade upp och läste: Buryham.

III.

Hennes drömmar förflyktigades, och med ett par snabba rörelser lyfte hon ned sin spånkorg ur nätet och sköt upp kupédörren. Hon blev i en hast full av förväntan. Där nalkades i gåsrad hennes äldre syster Daffy, den yngre brodern Theodor och hunden Tupé. Sydney och Kom voro inte nere. Daffy hade ej kopparglans i flätorna som sin syster, hon var helt rätt och slätt rödhårig, hon var större än Marjorie och hade oregelbundna tänder i stället för Marjories jämna rad. Dem visade hon nu i ett brett och okonstlat välkomstleende. Theodor uppträdde utan hatt, lantligt rufsig i håret, ivrigt gestikulerande i ett övermått av gott lynne. Hunden Tupé spjärnade vid ändan av ett band och gjorde gläfsande och förvirrad sitt bästa att välkomna orätta människor genom att sno sitt koppel kring deras ben.

— Tupé! ropade Marjorie och viftade med väskan. — Tupé!

Alla kallade hunden Tupé, därför att han påminde om en sådan, men namnet var förbjudet inom faderns hörhåll. Fabrikören hade bestämt, att det rätta namnet för en familjehund i England är Towser, och gjorde sitt bästa för att utrota ett öknamn, som dels saknade hävd och dels ej var särskilt välklingande. Följden blev naturligtvis, att hela familjen med undantag av fru Pope envist hängde fast vid Tupé.

Genom Marjories hjärna flög en blixtlik jämförelse med den Carmelska elegansen.

— God dag på dig, Daffy. Nå, hur mås det? frågade hon och räckte ut sin spånkorg, när systern stigit fram.

— Bussigt, sade Daffy. — Var har du väskan?

— Teddy, sade Marjorie och lät den pösande kappsäcken följa på väskan. — Kom fram och gör nytta!

— Pass på, Tupé! sade Theodor och uppfångade i sista sekunden kappsäcken.

I nästa ögonblick hade Marjorie hoppat ned från tåget, varpå hon delade ut hastiga kyssar över lag och strök med handen över Tupés huvud — Tupé, som efter en lidelsefull framstöt mot en särskilt välfödd kreaturshandlare i nästa kupé gjorde krampaktiga ansträngningar för att övertyga sin omgivning, att Marjorie var den enda levande varelse, som han någonsin brytt sig om. Brodern och systern hade båda börjat en redogörelse för sakernas tillstånd i Buryhams prästgård — upplysningarna kommo stötvis, och vardera tävlade om att hinna före den andre

— medan hela sällskapet i en oredig klunga rörde sig mot utgången från stationsområdet. Marjorie vandrade fram under ett bombardemang av nyheter.

— Och vi har en åsnekärra. Jag trodde aldrig vi skulle hinna fram … Madge, vi får kliva upp i kyrktornet, när vi vill, men den där kitsliga Daffy vill inte låta mig klättra upp till kyrktuppen. Den håller absolut — man skulle inte kunna trilla ner, om man också försökte … Tänk, att jag helt enkelt blev tvungen att kliva ur vid järnvägsövergången och hala henne över … Det finns en sorts mullvad i trädgården … Aldrig i ditt liv har du sett så’na möbler, Madge. Och prästens studerkammare! Det är fullhängt med bibelspråk runt väggarna, men bakom postillorna på hyllorna har han alla möjliga tjugufemöresböcker undanstoppade … Pianot är inte så oävet … Pappa är så arg på tennisnätet — usch, det är fasligt, ja, du får själv se. Det lär nog inte dröja. Han har en insändare, som han har skickat in till Times för fjorton dar se’n, och den ska man alltid höra talas om för sina synders skull vid frukosten. Han påstår, att bilisterna har intrigerat för att den inte ska tas in … Stackars Sid gick och slog ikull sig, när hon plockade upp fallfrukt — synd om henne, helst som hon tyckte, att det inte alls var nog fint göra för henne …

En kort tystnad uppstod, medan sällskapet tog plats i den väntande vagnen. Tupé vägrade till en början att stiga upp, men tog därpå sitt parti och sökte krångla sig upp på framsätet, varifrån han skulle bli i stånd att så att säga på ämbetets vägnar skälla på allt, som han åkte förbi. Sedan detta försök fått en snöplig utgång och Theodors erbjudande att köra tillbakavisats, satte man sig i gång, och all uppmärksamhet ägnades åt Daffys manövrering över järnvägsspåren. Marjorie vände sig till sin bror med ett hjärtligt småleende.

— Hur står det till med dig, gubben lille?

— Åjo du, tackar som frågar.

— Och mamsen?

— Vi ä’ krya och raska allihop, sade Theodor, bara det inte vore för det där satans förbannade tennisnätet —

— Sch! skreko båda systrarna på en gång.

— Han säger ju så, sade Theodor.

Båda systrarna uttryckte ett oförbehållsamt och strängt ogillande.

Det här var en vacker bit väg, sade Marjorie. — Jag tycker om den där lilla stugan vid kröken.

En paus följde, varunder systrarnas ögon möttes.

— Han är här, sade Daffy.

Marjorie låtsade ingenting begripa.

— Vem är här?

— Il vostro signor Miraculoso.

— Som om man inte skulle förstå er fåniga italienska, sade Theodor och nöp Tupé i örat.

— Jaså — ja, jag nästan tänkte mig det, sade Marjorie utan att bry sig om brodern.

— Oh! … sade Daffy. — Jag visste inte —

Båda systrarna tittade på varandra och sköto sedan en sidoblick på Theodor. Han lät sig inte bekomma utan såg oförfärat in i Marjories ögon.

— Små bröder, sade han, ska förstås ingenting veta. Som de inte hade ögon i huvet! Pyttsan! Men kära ni, vi kan ju gärna byta om samtalsämne, för den delen. Låt mig tänka! Tupé har en ny sorts loppa på sig, Madge, som han får från hönsen.

— Och hur många nya påhitt har du själv? sade Daffy. — Han är värre än någonsin, Madge. Han bara blöter sin tvål för att vi ska tro, att han har tvättat sig. Det här är byns storgata. Är den inte lustig?

— Hörn bits inte, sade Theodor med en kritisk blick på den körande. Marjorie mönstrade storgatan,