Tvillingparadoxen: På färd genom rum-tiden

By Ola Larsén

Fysikern Rebecca Swift är fullt upptagen med att få all mätutrustning klar inför uppskjutningen av Ariane-5 när hon inser att sambon är spårlöst försvunnen. Detta sker samtidigt som Rebecca blir allt mera uppslukad av sin mormors dagbok, där hon finner spår av märkliga händelser som utspelade sig under andra världskrigets dagar.

Hur kom det sig egentligen att mormor hade nertecknade ekvationer och formler som var långt före hennes egen tid, idéer om förflyttningar i rum-tiden och parallella universum? Kan den senaste forskningen i CERN:s kulvertar eller rent av korpulpetens hemligheter i Notre Dame leda Rebecca på rätt spår i sökandet efter Matthew, någonstans i Einsteins kölvatten eller längs Nordsjöns gråmulna stränder?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 7, 2023
• ISBN: 9789180806886

Ola Larsén

Ola Larsén debuterade med romanen Horus öga 2020. Tvillingparadoxen är författarens andra utgåva och en fristående roman från föregångaren. Även om romanerna i sak inte har någon koppling återfinns i båda böckerna ett stort mått av författarens nyfikenhet på sin omvärld och en passion för vetenskaperna. Populärkulturella referenser och historiska skeden följer på de resor och händelser som präglat Olas professionella karriär, varvat med ett brinnande intresse för det skrivna ordet. Författaren har själv sagt att nya idéer är det sällan brist på, snarare handlar det om att få tiden att räcka till mellan musikskapande, måleri och skrivande. Ola har en yrkesmässig bakgrund som digital strateg, affärsutvecklare, marknadsförare och teknikevangelist. En kombination av kompetenser som gör att hans böcker ständigt rör sig i gränslandet mellan det vi känner till om vår omvärld och det som komma ska, oavsett om det handlar om artificiell intelligens, maskhål i rum-tiden eller senaste rönen inom partikelfysiken.

Book preview

Innehållsförteckning

SKAPELSENS PELARE

FÖRSVUNNA TANKAR

MIN LIBERTIN

ALBERT

ARIANE 5

NORDSJÖN

CERNUNNOS

DUALITET

SPREE–ATHEN

JUPITER

HAMBURG

NORDSJÖN

JOHANNES

Epigraf

Mer information

Om forfatteren

SKAPELSENS PELARE

Händelsehorisonten

Vari ligger det abstrakta? Så länge jag kan minnas har jag försökt förstå det ogripbara, att finna svar där ledtrådarna är få eller rentav omärkbara. Religionen har länge varit vår vårdkase och fanbärare inom kosmogonin, att finna svaren på livets stora mysterier, även om alternativa vägar, likt Platons idévärld, också har lämnat betydande avtryck. Att världen skulle ha uppstått ur kaos eller genom gudomlig inblandning är en lika fascinerande tanke som att det skulle existera en perfekt sinnevärld bortom vår egen bleka kopia. Vår uppfattning om det perfekta skulle alltid överträffas av den sanna verkligheten. Idag fortsätter matematiker och fysiker detta sökande efter allomfattande modeller som kan bygga broar och förklara kopplingar mellan det ofattbart lilla och det kosmiskt stora. Jag är en av dem.

Har ni någon gång funderat kring händelsehorisonten? Vid randen av ett svart hål ruvar den på existensens grundvalar. Vad finns bortom den och vad är det som driver oss att vilja utforska den kosmiska malström som slukar allt som kommer i dess närhet? Albert, jag väljer att tilltala honom så då han känns som en nära vän, vad fick honom att djupdyka i ekvationernas ekvilibristik, den plats där fiktion möter verklighet? Kanske drevs han av en inre längtan att finna svar på livets fundamentala frågor eller så var det bara av ren och skär nyfikenhet? Mitt eget sökande började när jag för första gången såg en bild av en sexdimensionell sfär och kort därefter började bekanta mig med strängteoriernas fascinerande värld. Det blev för mig en metamorfos över vår egen otillräcklighet i att kunna förstå och visualisera det abstrakta. Elva dimensioner, varav blott fyra är vi människor i stånd att uppfatta. De andra sju låter sina osynliga tentakler beblanda sig med den kosmiska väv vi alla består av. Vilka svar på livets gåtor håller dessa alternativa verkligheter i sitt sköte, kan det vara så att de också agerar portaler till parallella universum? Enligt strängteorin är det inget som hindrar att det skulle kunna finnas hundratals kopior av mig, antingen i den värld vi känner till eller i jämnlöpande existenser, likt Alice underbara äventyr i spegellandet. Kanske kommer mitt sökande aldrig att få ett svar, men visst vore det häftigt om förflyttningar i rum-tiden vore möjliga? Hur många gånger har jag inte fantiserat om att vara en del av Ludvig XIV:s överdådiga hov eller låta Aniara ta med mig till en fjärran galax?

Nu sitter jag istället här i mitt lilla krypin i Cambridge och analyserar de koder och instrument som snart ska få följa med Ariane 5 upp i rymden.

FÖRSVUNNA TANKAR

King’s Cross 2019

Om Rebecca inte hade vänt sig om hade kanske allting slutat annorlunda. Kanske hade hon då märkt att popplarna ute på fälten ryste av obehag. Kanske hade hon också noterat de två skogsduvor som flög upp och ner. Nu stod hon istället med ryggen vänd mot de daggtunga hedarna bakom. En timmes vandring genom rostbruna färger och disiga åkrar hade gjort henne frusen in på bara skinnet. Utan framgång försökte hon gnugga händerna varma.

Den lilla bänken i bersån hade sedan länge passerat sitt bäst före datum, men gick fortfarande att använda om man var försiktig. Matthew skulle inte masa sig ur sänghalmen på en god stund ännu och hon hade, kylan till trots, gott om tid att stänga omvärlden ute och njuta av stillheten. Dagboken var ordentligt tummad och flera blad låg lösa. Mormors sirliga handstil var ibland svårläst, men icke desto mindre visste Rebecca förmodligen nu mer om sin mormors uppväxt än någon annan. Det som irriterade mest var att några sidor var bortrivna. Finkamningen av vinden hade varit resultatlös och genomlysningen av bottenvåningen gav heller inga ledtrådar. Fanns det verkligen belägg för allt det mormor påstod sig ha upplevt i början av fyrtiotalet? En labyrint av häpnadsväckande möten och osannolika skeenden. Om det var dikt eller verklighet kunde hon inte avgöra och att allt dessutom hade utspelat sig mitt under ett brinnande krig kändes än mer absurt.

Frukost!, Matthews rop genom köksfönstret fick henne att hoppa till. Hon såg honom stå med bar överkropp viftande energiskt med stekspaden. Morgonsolen fick honom att kisa och det dröjde ett tag innan han fick syn på henne.

Det fräste ordentligt när äggen simmade runt i den flottiga stekpannan. Doften sipprade ut i hallen där Rebecca kämpade med att få av sig kängorna. Blöta och leriga fick de stå och torka ute på trappen. När hon stel i kroppen reste sig upp syntes gårdskatten smyga bland buskarna och Rebecca skulle precis till att kalla på den när hon ryggade tillbaka. Vad var det den bar på i munnen? Av storleken att döma hade hon först gissat på en kraftig råtta, men det var inte vad hon såg. Ett bylte av något slag, nästan lika stort och otympligt som katten självt. Rebecca ropade på Matthew, men tillfället var redan borta när han till slut dök upp vid hennes sida. Att han dessutom log så där inställsamt irriterade.

Att nyfikenheten hade besegrat äggen insåg hon när hon stunden efter, stående på alla fyra, spanade in under det täta grenverket. Kaniner hade under decennier skapat ett virrvarr av tunnlar och krypin i den taggiga gamla häcken. Några ställen stora nog för att ett litet barn skulle kunna åla sig fram. Fattades bara att Påskharen skulle dyka upp därinne irrande runt med sin klocka. Hon var precis på väg att hasa sig ut när hon såg något gyllene blänka på marken. En sista gymnastikövning och fingertopparna kunde precis nå och nypa om den lilla metallbiten där den låg halvt begraven i den torra jorden.

De satt båda och betraktade det lilla föremålet som till synes arrogant låg på vardagsrumsbordet och blängde tillbaka mot dem.

- Var hittade du det, sa du?

- Under häcken, någon meter in bara.

- Det är inte vem som helst som har burit det där märket, det förstår du väl?

- Tror du på allvar att andra världskriget skulle vara som en blind fläck på min historiekarta? Jag vet väl för fan vad ett järnkors är.

Oavsiktligt eller inte, men om det var något Rebecca avskydde var det när Matthew tåg på sig sin besserwisserkofta, något som tyvärr inte hörde till ovanligheterna.

- Jo, men tänkte kanske att du inte hade hela bilden.

- Nu får du ge dig.

Rebecca hade fått till sig mer än nog, när hon demonstrativt reste sig och gick ut i köket.

En stor traktor hindrade effektivt alla bilar från att köra om på den smala vägen. En rutt in mot London som dessutom var kantad av meterhöga stenmurar stora delar av sträckan. Tålamod var kanske inte Rebeccas paradgren, men hon stålsatte sig likväl och undvek frestelsen att använda tutan. Humöret var heller inte på topp med morgonens gnabb i färskt minne. Matthew kunde ibland reta gallfeber på henne med sitt mästrande sätt. Det var ju dessutom så sent som förra sommaren de hade semestrat i Normandie och besökt museet i Bayeux. I en liten glasmonter hade det hängt en hel rad av tyska förtjänsttecken. Känslan i maggropen, när hon såg alla järnkors, tyska örnar och hakkors var svår att återge, en absurd blandning av fascination, rädsla och avsky.

Mormor kom åter för henne. Varför hade hon lämnat sitt hemland strax innan kriget bröt ut? Det fanns inget judiskt påbrå i släkten och mormor var respekterad inom sitt forskningsgebit på universitetet i Hamburg. Dagboken sträckte sig tyvärr inte så långt fram i tiden och de sista raderna var blott fragmentariska anteckningar som knappt gick att tyda. Det hade dock inte slagit henne tidigare att de ekvationer som fanns nerklottrade lite här och var i boken också kunde utgöra ledtrådar till det förflutna. I det matematiska mikrokosmos Rebecca dagligen befann sig i kunde en ekvation säga mer än tusen ord. Det skulle definitivt bli intressant att titta närmre på dem väl tillbaka i hemmet igen. Traktorn vek till sist av och fortsatte in bland sädesfälten. Plymer av damm och skrämda småfåglar var till slut det enda som skvallrade om dess framfart bland åkrarna. Det var en ren och skär njutning när Rebecca äntligen kunde lägga i femmans växel.

Området i och omkring King’s Cross hade verkligen förändrats jämfört med tiden som barn. Byggnaderna runt stationen hade blivit allt högre och allt svulstigare. Internationella teknikbolag stod i kö för att flytta in i de glasbetäckta kontorskropparna där det tidigare hade stått slitna gamla tegelbyggnader. Uppvuxen med Harry Potter kunde hon ibland sakna det ruffa och genuina. Både Rebecca och hennes syster hade varit som uppslukade av magin kring perrong 9¾. Hon tog heller det inte för helt osannolikt att det var den unge trollkarlen som lett henne in på forskarbanan. Lite mystik fanns där allt när man stod i labbet med skyddsglasögonen på.

Hon bättrade på läppglanset, tog jackan under armen och letade upp närmsta P-automat. Nu fick hon försöka släppa morgonens insikter och fokusera på mötet.

Bletchley Park 1940

Visarna på det stålinfattade urverket på väggen hade sedan länge passerat midnatt, trots det kände Helen sig inte riktigt färdig med sina uträkningar. En lampa i taket blixtrade till och slocknade. Att elen kom och gick hörde numera till vanligheterna. Inte nog med att Alans maskiner slukade en hel del ström men även krigets obönhörliga knackningar på dörren gjorde att systemen inte gick att fullt ut lita på. Hon betraktade tankfullt rotorbladen som tillsynes outtröttliga malde på med förmiddagens inmatningar. På pappret framför sig hade hon skissat en oförklarlig figur där böljande geometriska mönster gled in i varandra. Ett ormbo där hundratals snokar låg tätt hopslingrade likt ett silvrigt garnnystan. Vad den oformliga illustrationen försökte säga henne var inte lätt att förstå. Ju mer den betraktades desto mer komplex blev den, som om den levde sitt eget liv. Hon kvävde en envis gäspning.

Den beigea kappan hängde ensam kvar i vestibulen. Hatten fiskades ner från hyllan och Helen öppnade dörren som vette ut mot den grusbelagda innergården, stelt omgärdad av mörka kasernbyggnader. Vakternas strålkastare panorerade sakta över området, men i övrigt var allting stilla. Hon följde muren en bit tills hon nådde den smala stig som, via ett skogsparti, letade sig slingrande hela vägen ner till byns centrum.

Träden stod avvaktande längs vägen. Det var nästan att hon kunde erfara deras långsamma andedräkt. Det lilla ledljus som byn kastade mellan stammarna räckte hart när till för att se vägen framför sig, men Helen hade inte några problem att hitta rätt efter nästan ett år på Bletchley Park. Månljus plirade emellanåt fram mellan molntussarna och formade magiska ting på stigen.

Ett prassel i kronorna högt där ovan fick tiden att stanna till i steget. Fullmånen skänkte ljus över grönskan där uppe och längst ute på en gren satt en vilsekommen kråka. Normalt sett var hon inte särdeles lättskrämd, men tröttheten kanske grumlade den vanligtvis så rationella hjärnan. Tyst och eftertänksamt vred fågeln sin näbb. Helen skulle just till att röra på sig när kråkan plötsligt befann sig på andra sidan stigen, fyra meter bort. En identisk gren som gungade lätt när fågeln ruggade sig. Sekunden därpå hände det igen, men nu flera trädstammar längre bort. Inom loppet av ett fåtal sekunder hade kråkan avverkat ett otal olika platser bland trädtopparna, till synes oberörd och ovetande om vad som hade skett. Pulsen steg. Gick det överhuvudtaget hålla för sant det som nyss bevittnats? Skulle någon tro på henne om hon berättade? Vad skulle Alan säga?

Trots hans egenheter hade hon ett gott öga till honom. Om känslorna var besvarade var svårt att avgöra. Från arla morgon till sena kvällen satt han instängd på sitt kontor, fullkomligt uppslukad av sina beräkningar. Dock fanns där uppenbarligen något som lockade honom tillräckligt för att åtminstone en gång om dagen sticka in huvudet och fråga om han fick störa. Ett leende och så den där eviga nyfikenheten. Ett vilsekommet papper på bordet kunde få honom att stanna och begrunda morgonens uträkningar längre än vad som var passande. Det gick aldrig att koncentrera sig förrän Alan åter hade lämnat och allt återgått till det normala.

Sedan en tid tillbaka hade hon fördjupat sig i modulära former. Fascinationen för komplexa funktioner kunde hålla henne bortkopplad från omvärlden i timmar och det var först när hon började på Bletchley hon hade hittat likasinnade vildhjärnor. Alan Turing var den som trollband henne mest. Att han i mångas tycke var en enstöring bekymrade henne inte och trots att han ägnade Joan mer uppmärksamhet i det dagliga hoppades hon att påvisbara framsteg med de modulära formerna skulle skifta hans fokus.

Skogens mörka väktare täckte åter stigen med sina långa grenar. Kråkfågeln stod ingenstans att finna utan granarnas toppar pekade åter tyst mot natthimlen. Kanske hördes de viska sinsemellan, men nere vid trädens fot hade en knapphåls fall mot marken lätt kunnat höras. Nyfikenheten trumfade nästan den kåre som letade sig in under kappan och fick kroppen att rysa till. Kråkans väg mellan träden trotsade all logik, men här och nu var inte tillfället att processa alla intryck.

Hon log för sig själv, tog i tanken adjö till kråkan och skyndade vidare längs stigen.

Genève 2019

Trots att Mark Haddington hade varit stationerad på CERN i nästan åtta år kunde han fortfarande känna samma fascination när han vandrade runt i kulvertarna. Kilometervis av kablar och rör trängdes i de trånga tunnlarna under den schweiziska myllan. Mäktigast var dock att se Large Hadron Collider i sitt fulla majestät. En gigantisk portal mot framtiden hämtad ur valfritt rymdepos. En rund silverglänsande kassavalvsdörr visade vägen till en värld där protoner rusade fram i nära nog ljusets hastighet, glatt påhejade av energistinna acceleratorer som inget hellre ville se än när dessa mikroskopiska partiklar kolliderade med varandra.

Hissen saktade in. Vid den här tiden på dagen var det få som rörde sig inne på campus. Kafeterian var fortfarande tom på folk, men Mark valde ändå att slå sig ner vid ett av borden. Ett allt sämre väder utanför fick fönstren att imma igen och byggnaderna tvärs över gick inte längre att se.

Det ihärdiga regnandet och de tunga molnen på himlen fick honom att minnas när den saltdrypta dimman äntligen lättade över barndomens bukt strax norr om Aberdeen. En plats där mörka ekor guppade sorglöst. Han skulle aldrig glömma den påföljande eufori som infunnit sig när en frisk vind till slut drog isär himlens draperi och blottlade Vintergatan ovanför. I all sin prakt hade kosmos klätt himlavalvet i en purpurfärgad mantel fylld av ädla stenar. Det var där och då han hade bestämt sig för vilken väg han skulle vandra. Oaktat kylan och att vassruggarna hela tiden hade envisats med att finna glipor mellan kläderna låg han alltjämt kvar med ögonen fixerade på natthimlen. Men dubbla sockar och en vinterjacka till trots hade kung Bure vägrat att kapitulera och Mark hade till sist fått se sig besegrad.

När han i vuxen ålder hade återvänt fanns den väl upptrampade stigen från stranden till morföräldrarnas stuga fortfarande kvar. Den oansenliga byggnaden helt byggt i sten hade stått pall för vädrets makter, men på insidan var behovet av renovering stort. Plastmattorna i köket var nedslitna och framme vid ugnen fanns stora hål där farmor hade tillbringat åtskilliga timmar med spisrosor på kinderna. Köksbordet där Mark hade suttit med läxorna från sommarkursen var begravt i ett tjockt lager damm. Det hade varit pappas förslag att grabben inte skulle sitta sysslolös en hel sommar på landet och Marks uppenbara talang i att räkna förtjänade att uppmuntras.

Farfar dukade under i kriget och det hade dröjt åtskilliga år innan farmor hade orkat återvända.

Känslorna gentemot studietiden på Cambridge var minst sagt blandade. Nog för att han emellanåt hade känt sig stolt över att få trampa i Newtons och Hawkings fotspår eller glädjen i att betrakta alla stakbåtar som sakta gled fram i de pittoreska kanalerna, men det var de hårda tagen bak stängda dörrar som i slutändan hade satt djupast spår. Antalet gånger han hade blivit spolad på de offentliga toaletterna vill han inte ens tänka på. Men mobbningen och pennalismen till trots hade det inte märkts på studieresultaten och när stipendierna skulle delas ut hade Mark varit först upp på podiet.

Efter tio år i elitens korridorer och otaliga promenader i de sekelgamla pelargångarna, omgärdade av nyklippta gräsmattor, skedde något inom honom som ställde allt på ända. Han mindes hur han hade suttit och kliat sig i skägget, djupt försjunken i Heisenbergs osäkerhetsprincip. Ekvationen var för honom lika magisk som Alice i Underlandet där den låg utskriven i blyerts framför honom.

Av alla ekvationer han brottats med låg denna honom närmast hjärtat. Den hade tagit honom till platser långt bortom fantasins gränser. In i små mikroskopiska världar där andra lagar rådde och där partiklar kunde utföra allsköns märkliga ting. Som att befinna sig på två platser samtidigt, bara för att nämna något. Doktor Who’s tidsresor kändes plötsligt allt annat än omöjliga.

Det var i samma stund han hade insett att Cambridges snäva ramar inte skulle ge honom rätt förutsättningar för att utforska dess fulla potential. Heisenberg och hans likar förtjänade ett fokus långt bortom vad akademins värld kunde erbjuda.

Mark kunde höra att Large Hadron Collider åter var aktiv. De bekanta ljuden vibrerade i väggarna och det var dags att bege sig tillbaka till kontrollrummet.

London 2019

Styrelsen hade åter sagt nej med hänvisning till pågående budgetarbete. Rebecca hade försökt ringa Matthew för att prata av sig, men hade inte fått något svar. Ibland funderade hon på om han medvetet valde att inte ta luren för att han inte orkade höra på hennes monologer. Stundtals var det som om han stålsatte sig för att inte verka ointresserad där han satt nersjunken i soffan med sporten på som fondvägg. Det var oerhört irriterande när sorlet från kommentatorerna på teve letade sig in i deras samtal likt spam på nätet.

Det gick nästan att fysiskt känna hur konkurrenterna njöt efter ännu ett bakslag. Mjukvaran var definitivt redo och tillräckligt stabil för att kunna testas vid nästa provskjutning. Raketen skulle dessutom bara föra med sig en reguljär vädersatellit upp i omloppsbana så riskerna var försumbara. Åtminstone enligt henne själv. Och att forskningsområdet stundtals var ifrågasatt från statligt håll skulle inte få hindra henne från att fortsätta försöka övertyga privata finansiärer i att investera i projektet.

Medvetenheten fanns där så klart hela tiden - att det var som att leta efter den berömda nålen i höstacken. Problemet hade om inte annat gäckat vetenskapen i snart åttio år. Matematiker över hela planeten hade kliat de små grå i jakten på det illusoriska svaret utan framgång, men Rebecca var övertygad om att de hade letat på fel ställe. Kvantgravitation lät sig inte strykas medhårs i de kungliga biblioteken där flitens lampor spred sitt ljus över gulnade ark fyllda av nerklottrade ekvationer. Istället hade hon, tillsammans med en liten grupp forskare, lyft blicken mot världsalltet. Det stora intet högt där uppe, den mörka och isande plats där endast ISS stod för den mänskliga närvaron.

Kollegorna från Paris var redan på plats när Rebecca kom in på kontoret och det trots gårdagskvällens ganska blöta tillställning. Hon var knappast ensam om att känna sig aningen mosig och i efterhand ångrade hon att hon hade tackat ja när hälften av teamet hade valt att gå på klubb i Soho. Huvudvärken bultade som en pistong över pannbenet när anoraken drogs över huvudet och för att därefter klämma sig ner på en stol i det trånga mötesrummet. Stämningen var, trots gårdagens utsvävningar, fokuserad. Och trots omfattande överläggningar och stundom hätska diskussioner var alla rörande överens om att jorden inte var rätt plats för att finna bevis för kvantgravitation. I princip hade det krävts en partikelaccelerator stor som Vintergatan för att utföra ett liknande experiment på jorden.

Det var svårt att under mötets gång helt släppa gårdagen. Matthew var inte direkt svartsjuk av sig, men hade ändå muttrat surt när hon på ostadiga ben hade vinglat fram till sängen vid tresnåret. Och att mysa lite fram på småtimmarna hade det inte varit tal om. Stanken av öl och sprit var avtändande hade han sagt och demonstrativt vänt sig med ryggen mot och somnat om.

Även Sebastien gjorde sitt bästa där han med röda ögon stod framme vid whiteboarden och försökte förklara hur variationer i rum-tiden kunde sudda ut ljussignaler. Eller hur man fick energirika fotoner att färdas i olika hastighet. Dessa effekter blev dessutom större ju längre avståndet var. Varpå det följer sig att de mest lovande kandidaterna att observera borde vara avlägsna astronomiska objekt. Han hade envist försökt övertyga kollegorna vid CERN att det de letade efter var en genuin suddighet som inte enbart kunde förklaras med att ljus färdas genom stoftfyllda områden. Därför var också rymden det enda vettiga alternativet framåt, men som så ofta förr handlade allt till slut om monetära medel, vilket de alla i rummet återigen bittert hade fått erfara.

Att Sebastien hade varit väl påflugen när de skulle ta en gemensam taxi hem märktes det inte ett spår av dagen efter. Ett styng av eget dåligt samvete fanns dock kvar. Hon kunde livligt erkänna att det nog hade getts lite för många positiva signaler på dansgolvet, men skyllde i efterhand allt på alkoholen. Hon såg hur hans mörka lugg hängde i stripor över kinden när han böjde sig fram över datorn för att analysera de senaste provresultaten, men redan på minen syntes det att inget nytt hade framkommit under den senaste körningen.

Rebecca var helt på det klara med svårigheterna de stod inför, men att återigen höra Sebastiens negativism irriterade. För honom var glaset alltid halvtomt. Det var inte så man byggde drömmar. Att hela tiden gräva i sitt inre efter svar tenderade lätt att föra en på villovägar när man i stället borde öppna sitt sinne och låta känselspröten smaka på vinden. Skeptiker fanns där tillräckligt många av för att fylla en atlantångare, nära och kära inte undantagna.

Hon kom ihåg när hon skulle förklara för sin blivande svärfar vad arbetet på universitetet gick ut på och hur han kort därpå hade avfärdat det hela som nonsens. Grundforskning, vad ska det vara bra för? Har någon någonsin haft någon glädje av att veta hur en amöba blir till? Hon hade försökt förklara så lättförståeligt som möjligt, men svärfar hade envist vägrat att lyssna och likt en skrämd emu stoppat huvudet i sanden. Mamma var som tur är av en annan skola eller möjligen låtsades hon bara för att göra sin dotter glad. Oavsett hade hon nickat förstående när Rebecca försökte dela sina tankar om gravitation och varför det var så intressant att studera. Rebecca hade tagit chansen när mamma flätat hennes hår och hade då återgett ett exempel som hennes lärare använt redan under första terminen på Cambridge: Om man bara tog bort några få elektroner från sitt hår när man drog av ulltröjan skulle den elektriska kraften som stöter bort håret lätt överglänsa all samlad gravitationskraft från planeten jorden. Mammas efterföljande axelryckning hade kanske inte direkt sårat, men insåg samtidigt att det var nog lika bra att i fortsättningen bara vara Rebecca hemmavid.

Lunchen var kvickt överstökad. De två trekantsskurna smörgåsarna med ost och skinka från 7-Elevenbutiken på hörnet var i stort sett uppätna när hon stunden efteråt klev in i hissen igen. Kanske borde man ha följt med de andra ut, men å andra sidan var det ibland lika skönt att få en stund för sig själv framför datorn.

Förstrött började hon föra över mormors ekvationer i datorn. Nyfikenheten kring vilka hemligheter de ruvade på gjorde att det inte gick att vänta ända till kvällen. I många decennier hade de legat och bidat sin tid i en låda på vinden, men nu var tiden inne. Det gick nästan fysiskt att uppleva dragningskraften från de med blyerts tunt plitade formlerna i marginalen. Det var som om grafiten av egen kraft försökte lyfta från pappret, mutera sakta på sin väg genom luften och landa i en binär framtid där ettor och nollor tagit makten över vetenskapen.

Skärmen betraktades noggrant i hopp om att finna ett mönster. Men det som återspeglades var bara ett virrvarr av disparata uträkningar. Vad var det som mormor hade velat förmedla? Ekvationerna flyttades runt på skärmen, kanske skulle deras inbördes relation avslöjas i en annan kontext, men Rebecca var långt ifrån säker. Men oavsett den tillfälliga motgången växte sig övertygelsen stark om att ekvationerna inte bara placerats där av en slump.

- Kommer du, eller?

- Fem minuter bara, ska bara kolla en grej.

Rebecca skruvade lite på sig. Allt som oftast var det någon som pockade på uppmärksamhet när hon var som minst intresserad av samröre med andra.

- Vad är det du tittar på?

- Ekvationer som jag har hittat i en gammal dagbok.

- Vem har gjort dem?

- Min mormor.

Hon hade alltid varit mån om att ha en tydlig skiljelinje mellan det privata och offentliga. Nu kände hon sig påkommen sittande med privata saker på jobbet.

- Skämtar du? Antar att du inser att det är embryon till modulära former du har framför dig? Vem var din mormor egentligen?

På något plan insåg hon först nu att hon faktiskt inte hade en aning om vem hennes mormor var. Än mindre att få någon egentlig rätsida på mormors första tid i Storbritannien, allt var som ett blankt papper. Var det den tyska propagandamaskinen som gett mormor kalla kårar eller var det rent av kärleken som lockade på andra sidan kanalen? En sak var dock säker Sebastien må ha sett modulära former, men här fanns något mer, något som försiktigt hade nästlat sig in bland alla bokstäver, parenteser och siffror. Någonting som var helt upp och ner. Ett lekfullt eko från en tid som flytt, kanske till och med något som hade skett i verkligheten?

MIN LIBERTIN

Kent 1940

Det var en märklig syn att se gamla fiskebåtar uppslängda på stranden. Det var som om en väldig rese vårdslöst hade lyft de ur havet och på måfå placerat de här och var längs den sandblästrade kusten. Ensamma och övergivna väntade de tålmodigt på att det åter skulle bli flod. Här och var stod också skabbiga träkåkar. Saltindränkta och vindpinade betraktade de havet, utposterade som de var mellan vassruggarna högre upp.

Trots att hösten lurade runt hörnet hade Helen sin ljusa sommarklänning på sig med ett vitt skärp i midjan. Sanden var sval runt tårna då solen fortfarande stod i dis och kunde med nöd och näppe värma upp luften. Att hon lämnat koftan vid picknickkorgen ångrade hon där och då.

Oavsett hur långt man blickade syntes bara en kust utan ände. Detta var hennes första lediga helg sedan starten på Bletchley Park.

- Hel!

- Ja.

- Ser du där borta? Det är de jag ville visa dig.

Hon såg Alan stå och peka mot något som såg ut som förvuxna stenbumlingar. Mörkgrå kikade de fram bakom sanddynorna. Hon vände åter blicken mot Alan där han stod med kavajen hängande över armen och hatten svagt uppskjuten i pannan. Han log brett när han tog henne i handen. Hon kände sig upprymd för första gången på länge.

Helen mindes att hon läst något om ljudspeglar under studietiden, men hade då knappt tagit de på allvar. Det kändes mer som en ren fabrikation av engelsmännen för att skapa oro och osäkerhet på kontinenten. Det var inte annat än att hon smålog lite för sig själv nu när hon såg de med egna ögon. Alan var inte sedan att notera hennes skepsis, men insisterade på att de faktiskt hade varit till nytta, åtminstone på kortare avstånd, men att när ny teknologi slutligen gjorde entré försvann de snabbt i glömska. Nu stod de bara där som tysta observatörer över en tid som flytt.

Försiktigt fyllde hon hans temugg, mån om att inte skvimpa och räckte honom smörgåsen som serverades på en fint ornerad assiett. Det hade varit en diger kamp mot morgontröttheten när hon försiktigt hade tassat ner i köket för att förbereda utflyktsmaten. Fru McGovern var i och för sig inte särdeles barsk av sig, men ogillade skarpt all form av oväsen och gäster på rummet var självklart uteslutit efter halvåtta på kvällen. Det hade varit med stor tvekan som frun till slut gått med på att ge Helen en egen nyckel till ytterdörren. Det var de många sena kvällarna hem från jobbet som till slut hade fått Fru McGovern att rucka på den regeln. Helen var sällan hemma före nio och Fru McGovern var definitivt ingen kvällsmänniska.

Samtalet var till en början styltigt och formellt. Att kallprata om väder och vind eller att prata om vänner och familj låg inte för honom. Vid en fråga om han hade några syskon flöt hans blick bort över havet. Nervöst hade hon försökt berätta lite om sig själv, men tappade bort orden när hon såg honom peta med en torr gren i sanden. I stället bad hon honom att berätta mer om ljudspeglarna och såg att han sken upp. Att Helen själv skrivit ett paper om lågfrekvent elektromagnetisk strålning på universitetet underlät hon att nämna. Det var med andra ord ingen egentlig nyhet när Alan förklarade att den korta räckvidden som ljudspeglarna hade inte var någon match när radarn slutligen introducerades.

De väcktes båda ur sitt samtal av ett dovt mullrande ljud som närmade sig söder ifrån. På himlen syntes en svärm av små prickar strax under randen av ett moln. Helen gjorde sitt bästa för att få ner allt i korgen medan Alan skakade ur och vek ihop filten.

Genom vindrutan på bilen betraktade hon vemodigt ljudspeglarna i Denge. Inte heller denna gång hade de varit vaksamma nog att varna dem för att kriget stod för dörren. Alan slog på vindrutetorkarna när de lämnade de små grusvägarna. Det skulle nog dröja innan de åter kunde besöka trakterna kring Kent igen.

Sakta fick ljuset åter möta iris som om ögonen var rädda för nuets kranka verklighet. Nöjd fann hon alla upptagna med sitt och ingen verkade ha tagit notis om hennes dagdrömmeri. Alan satt som vanligt med dörren stängd till sitt lilla krypin. Rotorbladens monotona malande gjorde hela rummet sömnigt. Det var nästan så att man önskade att flyglarmet skulle gå i gång. Väcka lokalen ur sin Törnrosasömn.

Med skrivbordet intill fönstren fanns det åtminstone en liten möjlighet att skymta naturen där ute, även om det var blott trädtopparna som nådde över murarna. En kaja landade abrupt på fönsterblecket och fick henne att hoppa till. De svarta ögonen betraktade allting noggrant, likt två bottenlösa brunnar mötte de en frågande blick. Den mörka näbben pekade uppfordrande varpå den pickade med näbben mot glaset. Helen ryckte åter till och reste sig så häftigt att stolen föll till golvet. Ett unisont Hysch! hördes genom salen. Hon skulle precis till att kalla på de andra när fågeln lyfte och några få vingslag senare var den som bortblåst.

Joan syntes skaka på huvudet samtidigt som det tydligen återigen var dags att göra sig ett ärende in till Alan.

Den brunspräckliga mappen hade gjort många dagsturer och var ordentligt nött i kanterna. Varje seneftermiddag sammanställdes resultaten från dagens körningar och det var Helens uppgift att personligen lämna över den till militärkommandot på Bletchley Park Mansion. Vanligen innehöll mappen även ett maskinskrivet brev från Alan där det redogjordes för hur långt de hade kommit i jakten på Enigmas gäckande hemligheter, men så icke denna gång. Alla på kontoret visste alltför väl att resultaten så här långt var allt annat än upplyftande. Tyskarna låg hela tiden steget före och få av kollegorna såg ljuset i tunneln, inklusive chefen själv. Koderna lekte ständigt katt och råtta med matematikerna. Solen låg fortfarande högt över horisonten när hon gjorde den korta promenaden bort till den stolta herrgård där ledningen satt inhyst. Vägen dit var ett välkommet avbrott i det dagliga och gav en chans till att reflektera över hur långt de faktiskt hade kommit. Modfälld tvingades hon inse att den egna prestationen och resultaten var allt annat än upplyftande. Att koderna dagligen byttes ut var sin sak, men att det överhuvudtaget inte gick att se ett mönster var frustrerande. Återigen fanns slumpen där – som om det