Skärgårdsdrömmar och familjehemligheter

By Sabine Schulz

Första delen i Sabine Schulz feelgood-serie Det stormar på Hasslö.Efter att ha blivit uppsagd från sitt jobb och kämpat sig igenom en tråkig skilsmässa bestämmer Rebecca sig för att byta kurs i livet. Hon är i grund och botten ganska tacksam för skilsmässan, förutom att det känns tungt att bli ratad. De vuxna barnen är upptagna på var sitt håll och hon är i desperat behov av att komma på fötter igen. Så vart ska hon ta vägen? Svaret blir, något oväntat, en fiskarstuga på blekingska Hasslö. Med hjälp av avgångsvederlaget från jobbet inleds hennes nya drömliv i skärgårdsidyllen.När den första höststormen drar in över ön börjar Rebecca undra vad hon egentligen har gett sig in på. I det gamla brygghuset hittar hon något, som får henne att intressera sig för husets historia. I en gammal brudkista ligger en bunt tyska sedlar – och en brosch med en omisskännlig symbol. Hur hänger de samman med hennes lilla stuga? Tillsammans med vännen Malou ger Rebecca sig ut på jakt efter svar, och hon inser snart att grannarna på ön vet betydligt mer än de vill ge sken av. Vad är det för hemlighet hon plötsligt har snubblat över?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788728044544

Book preview

Kapitel 1

Lördag 26 oktober

Radions sjörapport gick redan tidigt på morgon ut med en varning om att ett oväder hastigt skulle dra söderut, ut över öarna. Vind och regn skulle tillta i styrka för att under natten slå till med full kraft. Rebecca hade lyssnat men inte riktigt förstått innebörden av vad en storm på en liten ö skulle innebära.

Strax efter midnatt kulminerade ovädret och Rebecca var med ens klarvaken. Hon tände sänglampan, steg långsamt upp från den varma sängen och ställde sig vid fönstret samtidigt som hon försökte intala sig själv att lite ruskväder inte var något att vara rädd för. Sanningen var att hon aldrig upplevt något liknande och hon var skräckslagen. Stormen for fram som ett rasande vilddjur. Soptunnan välte med en smäll och kanade över gårdsplanen. Bara inte soporna blåser iväg, tänkte hon ängsligt.

Huttrande försökte hon urskilja om det lyste hos någon granne, men det såg mörkt ut överallt. Inte så konstigt med tanke på att de flesta husen bara var bebodda under sommarmånaderna.

Locket på brevlådan, som hon efter bästa förmåga satt upp bara några dagar tidigare, slog upp och ner och förde en ensam kamp mot vinden.

Rummet var kyligt och hon konstaterade att elementet var iskallt. Det tydde på att det måste ha varit ett strömavbrott tidigare under natten. Den tunnslitna pyjamasen värmde dåligt, och i det svaga skenet från lampan försökte hon förgäves hitta morgonrocken. Istället drog hon på sig en tjock tröja och ett par yllesockor.

Vad är det som händer? sa hon samtidigt som lampan fladdrade till några gånger. Sällan hade hon känt sig så maktlös, och den romantiska dröm hon haft om ett boende vid havet var som bortblåst. Var det så här det skulle bli?

Kapitel 2

Längtan till havet och önskan om ett nytt liv efter den minst sagt upprivande skilsmässan ett drygt år tidigare hade fört henne till Hasslö, en liten ö i Blekinge skärgård med strax under tusen bofasta. En smal bro var enda förbindelsen till fastlandet, såvida man inte ägde en båt. Någon fast överfart med färja hade aldrig funnits, och trots att bron inte var tillräckligt bred för att två bilar skulle kunna mötas på den, måste det ha varit en lättnad för öborna när den väl kom på plats.

För Rebecca var den gamla klaffbron en del av charmen med ön och det lilla samhället. Varje gång hon kom från fastlandet överväldigades hon av vyn. Öarna låg som små pärlor och skiftade färg efter årstiden. Det gick en buss ut till ön om än inte så många turer om dagen, förutom under sommarmånaderna då invånarantalet nästan femdubblades.

Huset blev visserligen dyrare än hon från början tänkt sig, men efter noggranna kalkyler och många sömnlösa nätter slog hon till. I slutändan visade det sig att hon varit den enda budgivaren. Oavsett detta var det som om huset ville ha henne och ingen annan. Det generösa avgångsvederlag hon erhållit i samband med företagets omstrukturering och avdelningens centralisering utomlands hade räckt till handpenningen, och försäljningen av den gemensamma bostaden efter skilsmässan gjorde visionen om fiskarstugan med punschveranda och spröjsade fönster möjlig.

Drygt ett halvår tidigare hade hon fått både nycklarna till huset och förhoppningen om ett nytt liv i sin hand. Hennes far hade undrat om hon inte tagit sig vatten över huvudet när hon avslöjat projektet. Men hon behövde en omstart. Att inte längre vara önskvärd efter tjugofyra års äktenskap och bli utbytt mot Gittan på jobbet hade varit olidligt. Flykten till ön var det enda som skulle kunna få henne på fötter igen.

En grov plan för renovering tillsammans med eget sunt förnuft avgjorde saken. Mycket kunde göras på egen hand eller med hjälp från släkt och vänner. Dyra hantverkare skulle nog inte behöva bli nödvändiga i första taget. Det var inte utan anledning hon valt en ekonomiskt inriktad yrkesroll. Att hon skulle vara snål, som hennes dotter Amelie påstod, såg hon som en elak överdrift och tänkte på den gången hon tejpat skalmarna på glasögonen som gått sönder. En kollega kunde inte låta bli att kommentera fattigmanslagningen, och Rebecca skämdes fortfarande över att hon ens tänkt tanken att behålla de trasiga glasögonen.

På ovanvåningen fanns två små sovrum, varav ett var tänkt som kombinerat arbetsrum och sovrum för den sedan länge utflugna Amelie, telningen, som aldrig tycktes vilja bli vuxen. Rummet stod oftast tomt och rymde ett antal ännu ouppackade kartonger. Det andra rummet var Rebeccas sovrum. Ett tappert försök att inreda i New Englandstil blev inte helt lyckat. Det såg inte alls ut som i inredningstidningarna. Alltför många saker verkade samsas på det begränsade utrymmet.

Det väl tilltagna gästrummet på bottenvåningen var tänkt för Andreas och hans familj som inkluderade finaste Anton tre år och Alice fem år. Även om han själv bodde i en nybyggd villa med en stor nyanlagd trädgård där det alltid fanns något att göra plus hans allt mer krävande arbete, fanns en förhoppning om att de ändå skulle se mer regelbundet nu när Rebecca helt och hållet rådde över sin egen tid. Tanken på barnbarnens kladdiga kramar och leriga stövlar fick agera plåster när det kändes som svårast.

Kapitel 3

Första sommaren på ön hade obemärkt övergått till höst. Rebecca stod vid fönstret och iakttog ängsligt det som fram till nu varit ett fantastiskt sommarparadis. Träden stretade mot stormens hänsynslösa styrka, och de få buskarna som fanns låg närapå jämsides med marken.

Det här är det värsta jag varit med om, sa hon och slog armarna om sig själv.

Stormbyarna tog tag i huset. Träet knakade, hängrännorna visslade och takpannorna skallrade. Trots att det var närmare fyrahundra meter till havet hörde hon hur vågorna dånade när de slog mot piren. Genom fönstret såg hon en vindskiva flyga iväg. Regnet piskade och hon bestämde sig till slut för att väcka bästa vännen Malou som sov i gästrummet på nedervåningen. Rebecca tassade nerför den branta trappan och svor åt sig själv för att trappräcket fortfarande inte var uppsatt.

Tanken var att hon och Malou tillsammans skulle ägna helgen åt att röja i det förfallna brygghuset som ingen verkade ha brytt sig om sedan det en gång byggdes. På sikt var det tänkt att förvandlas till en inbjudande gäststuga. Nu kändes det som om den lilla byggnaden knappt skulle överleva natten.

För en sekund funderade Rebecca på om de inte borde packa och åka till Malous lägenhet i stan, men hon insåg att det skulle vara vansinne att försöka ta sig över bron i detta väder. Vågorna slog förmodligen över bron och bilen, som var av italiensk fickstorlek, skulle förmodligen inte klara färden över.

Någonstans ute i mörkret stod en dörr och slog oavbrutet. Ytterbelysningen fladdrade till och det blev becksvart. Hon slog tån i något hårt och svor till. Vid trappräcket låg en sjal som hon svepte om sig.

Vakna, Malou, vakna! Huset håller på att blåsa bort.

Inget svar förutom långdragna snarkningar. Malou, som vanligt döv för omvärlden, var nog som alltid utrustad med öronproppar såväl som sovmask. Rebecca bankade hårt på dörren och klev in i rummet.

Malou, är du vaken?

Malou mumlade något obegripligt.

Lyssna!

Malou var en ståtlig kvinna som inte skämdes för sina kilon. Med förvånansvärd lätthet kom hon snabbt ur sängen och rörde sig kvickt mot ytterdörren.

Jag ger mig sjutton på att det är brygghusdörren som står och slår. Om den flyger av, kommer den att landa på min bil, sa hon, nu klarvaken.

Rebecca nickade. Ska du eller jag gå?

Hon hann inte avsluta meningen, Malou var redan ute på förstugetrappen på väg i riktning mot brygghuset och dörren som slog.

Rebecca småsprang efter. Ytterbelysningen blinkade till. Strömmen var tillbaka och spred nu ett blekt sken över gårdsplanen.

Strunta i dörren, det gör inget om den lossnar, ropade Rebecca.

Malous blonderade hårsvall stod som en flagga rakt ut och Rebecca kunde inte låta bli att skratta.

Kanske du ska flytta din bil, fortsatte hon och försökte se allvarlig ut.

Den lilla sportbilen var Malous ögonsten. Mintgrön med alltför matt lack och en och annan buckla som gjorde att den stack ut – fast av fel anledning. Bilen var allt annat än välskött men hade enligt Malou proveniens. Om opera visste hon inte särskilt mycket, inte om bilar heller. Men eftersom det påstods att den gamla porschen en gång tillhört en berömd operasångare, var den, enligt Malou, väldigt exklusiv.

Och vart ska jag flytta bilen tycker du?

Rebecca svarade inte. Det fanns ingen bra plats att flytta den till. Hon gick mot brygghuset. Grannen Ljungmans hundar Pompe och Pontus verkade oroliga och morrade när hon närmade sig.

Normalt brukade de båda Riesenschnauzerhannarna gläfsa glatt så fort de såg henne. Nu stod de utanför hundkojan och skällde högljutt i ösregnet medan de vankade av och an längs staketet. Hon försökte lugna dem och ropade att de skulle gå in i sin koja, men de brydde sig inte om hennes försök till kommando.

Det lyste hos Ljungman och konturerna av honom var väl synliga där han satt vid köksbordet till synes oberörd av vädret och de skällande hundarna. Han är väl van vid alla sorters väder, tänkte hon. Med ett djupt andetag tog hon tag i handtaget och tryckte med hjälp av kroppsvikten igen den gamla dörren, satte snabbt på haspen och sprang tillbaka in till huset med Malou hack i häl.

Det hela kunde inte tagit mer än några minuter. Ändå stod de genomblöta i farstun och snörvlade. Rebecca slet av sig de blöta kläderna och drog på sig en mjukisbyxa full med hål och ett par uttjänta filttofflor som ingen längre visste vems de var, eller var de kommit ifrån.

Malou skrattade högt åt Rebeccas allt annat än snygga byxor och noppiga tröja, som dessutom satt bak och fram, men hon tystnade när strömmen återigen gick.

Rebecca, som trots allt kände sig något lugnare nu när Malou var vaken, trevade på fönsterbrädan efter tändstickor. Hon lyckades tända den stora fotogenlampan och nickade mot Malous fina sidenpyjamas som nu hängde på en galge, blöt och smutsig. Malou drog på sig en irriterande snygg men något för snäv morgonrock, gäspade stort och sa:

Så här är det på vischan. Vill du att vi sitter uppe en stund? Annars går jag och lägger mig igen. Om bara några timmar är det morgon och det finns inget mer vi kan göra just nu.

Rebecca ryckte på axlarna.

Gå du, jag klarar mig, sa hon trots att hon velat ha sällskap.

Hon satt ensam kvar vid köksbordet och lyssnade till vindens fortsatta framfart. Skenet från fotogenlampan kastade långa, olycksbådande skuggor på väggen. Vad skulle hon här att göra? Visionen om ett perfekt liv i den pittoreska fiskarstugan var med ens mycket avlägsen. Hon borde använt avgångsvederlaget på bättre sätt än att köpa ett gammalt hus på en ogästvänlig ö. Hon tyckte synd om sig själv och var nära tårarna samtidigt som hon tänkte på Malous ord. Detta var vischan. Det var detta hon valt. Från hundarna hördes ingenting längre.

Kapitel 4

Morgonen efter stormen på Hasslö var det mirakulöst nog nästintill vindstilla. Solen bröt då och då igenom de tunga molnen som envist dröjde sig kvar. Spåren efter stormen bestod av knäckta grenar som låg som ett gigantiskt plockepinn över tomten. Rebecca funderade på om hon inte borde röja upp på gårdsplanen innan arbetet med brygghuset påbörjades. Ordnings sinnet talade för att röja, arbetsivern däremot för att börja med brygghuset.

Den blinkande digitalklockan på spisen på minde om att strömmen kommit tillbaka och att allt var som vanligt igen. Med hjälp av några lättare svordomar, lyckades hon få igång klockan utan bruksanvisning och gnolade förstrött när hon dukade fram farmors gamla frukostservis. Både franskbrödbullar och croissanter ur frysen kunde värmas i ugnen. Äggen kokade på svag värme. Två sorters marmelad i fina glasskålar skulle, förutom tygservetterna, bli pricken över i:et. Doften från ost och skinka fick det att knorra i magen och en hoprullad bit ost slank kvickt ner tillsammans med ett glas juice. Ljudet från kaffebryggaren påminde om att det var dags för avkalkning.

Tystnaden bröts bara av den gamla köks klockans hemtrevliga tickande. Den gick på tok för långsamt men hängde kvar efter förre ägaren som en trevlig detalj. Hon skulle vilja veta vem som bott här tidigare. Vilka människor hade suttit i det hemtrevliga köket före henne. Var fanns de nu?

Rebecca gäspade. Hon borde väcka Malou som snarkade med jämna andetag och ännu inte visat några som helst tecken på att vilja vakna.

Från radion flödade Beethovens symfoni nummer fem. Ett favoritstycke. Hon tände ljusen i den gamla ljusstaken. Ett minne efter farmor. Det sas att hon älskat just den här musiken. Av farmor fanns, förutom några fotografier, bara vaga minnen och Rebecca mindes bara enstaka händelser och episoder. Ett fotografi som måste varit ett av de sista som togs, visade en mager och allvarlig kvinna med bestämd blick. Munnen bjöd inte på tillstymmelse till leende. Rebecca kunde se drag av sig själv i bilden. Var de lika även på andra vis?

Med händerna om kaffemuggen satt hon stilla och lyssnade på musiken som fyllde köket. Den hemska natten var för tillfället glömd. Musiken tystnade och hon såg ner på sina korta breda händer. Totalt olämpliga för pianospel tänkte hon och snurrade ihop ännu en skiva ost, stoppade hela på en gång i munnen och gick ut i hallen för att väcka Malou. Utanför gästrummet blev hon stående och lyssnade på de utdragna snarkningarna. Hon lät väninnan sova, tog på sig gummistövlarna och den gamla oljerocken för att på egen hand bege sig ut till brygghuset. En tjugo fots container var beställd och om vädret tillät, skulle den förhoppningsvis komma senare under dagen.

Gårdsplanen var blöt och på några ställen där regnvattnet ännu inte hunnit rinna undan bredde stora pölar ut sig. Stockrosorna, som normalt stod stolt uppbundna längs med förråds väggen, var knäckta. De låg raklånga på marken som en gest av uppgivenhet. Rebecca skakade på huvudet och tänkte att det fick bli nästa projekt att röja efter stormens framfart. Pompe gläfste glatt på andra sidan staketet och hon klappade honom ömt, glad att han lugnat sig.

Dörren till brygghuset hade fått sig en rejäl smäll under natten då vinden nästan lyckats slita den ur sina gångjärn. Det krävdes en rejäl kofot innan dörren slutligen gav med sig och gick att få upp. Ett ögonblick funderade hon på varför hon inte bara gjorde som resten av familjen föreslagit rev och byggde nytt. Kanske var hon onödigt envis, men när en tanke väl fått fäste var hon ganska orubblig. Byggnaden skulle bevaras. Det fanns både elektricitet och vatten framdraget, om än så länge bara kallvatten. En snickare hon lärt känna på ön bedömde projektet som värt att ge sig på, och kanske skulle det inte bli så kostsamt.

Efter lite trevande hittade hon strömbrytaren. Skenet från lampan gjorde ingen större nytta, och det tog en stund innan ögonen vant sig vid mörkret. Hon drog in doften. En blandning av fukt och fotogen. Huset var rejält för fallet och allsköns bråte hade samlats på hög i nästan ett sekel. Redan tidigare hade hon hittat stora damejeanner, som enligt grannen använts till jästa drycker. Nu stod några av dem, väl rengjorda, på verandan. En trampsymaskin av märke Singer skulle kanske också kunna komma till användning.

Ett spindelnät kittlade på näsan och hon frustade högt. Det hängde spindelnät överallt. Hon lät blicken glida över allt skräp och kände en lätt oro. Det var väldigt mycket bråte att ta itu med. Men det skulle inte få hindra henne.

Snett ovanför ingången fanns ett loft där hon tidigare sett en massa kartonger. Hon klättrade sakta uppför den något bräckliga stegen och lovade sig själv att köpa en ny. Väl uppe log hon nöjt och konstaterade att utrymmet skulle bli ett perfekt sovloft. Det vackra halvmåneformade fönstret med spröjs gav tillräckligt med ljus, även en grå dag som denna, och en normallång person kunde stå upprätt.

Lätt om hjärtat började hon undersöka lådor och kartonger. Hon slängde ner dem efter hand som hon konstaterat att de innehöll skräp. De tyngre och de som borde undersökas mer noggrant fick stå kvar. Hon hittade allt från takpannor och udda kakelplattor till gamla kläder och trasiga leksaker. Det mesta kunde utan omsvep gå rätt ner i containern. Längre in mot väggen stod en kista med välvt lock. Rebecca fnissade för sig själv, när hon myndigt sa:

Skånsk brudkista, tidigt artonhundratal, inget större värde, och associerade till ett TVprogram som hon brukar titta på. Hon strök med handen över den smutsiga klenoden, och såg framför sig hur den en gång fraktats ombord på en liten skuta på väg till Hasslö en fin sommardag, med en nybliven brud på väg till sitt första hem.

Den skulle absolut komma till användning om hon bara kunde få ner den. I fantasin stod den redan på plats i hallen. På något vis hade den ju kommit dit upp, så då borde det rimligtvis gå att få ner den. På utsidan av kistan stod något skrivet med snirkliga bokstäver som hon inte kunde tyda förutom årtalet 1878. Var det då den unga bruden kommit till ön?

Hon synade låset som gapade tomt efter en nyckel.

Synd, muttrade hon och drog lätt i locket. Låset klickade till och det tunga träet gav ljudlöst efter. Den var inte låst. Försiktigt lyfte hon upp locket, lutade det mot väggen och visslade till när hon såg innehållet.

Låren var fylld med kläder, hattar och tyger som allt verkade vara av bättre kvalitet. Hjärtat slog hårdare. Någon hade lagt sig vinn om att spara allt som en kavalkad av vackra minnen. Överst låg något som liknade en sorts skepparkavaj. Under den låg en enkel klänning med små, blå blommor, omsorgsfullt vikt och inslagen i silkespapper. Den