Farligt vatten

By Emma Vall

Det gamla varvet luktade av rötskadat trä och salt. Deras motorbåt slog mot de gamla bildäcken när det svarta havet rörde sig oroligt. Vaksamma ögon såg sig omkring. Det var i det här skedet det var som farligast, det var nu de riskerade att bli avslöjade. Tyst arbetade de vidare, sida vid sida. Sjuttonåriga Svala ska spendera sommarlovet på Vaxholm, bo på sin pappas segelbåt och jobba på ett glasscafé. Hon ser fram emot en sommar fylld av sol, bad och fest. Det dröjer dock inte länge innan festandet går för långt. Någon säljer hembränt till ungdomarna och snart går det riktigt illa. Ett par ungdomar hamnar i koma efter att ha druckit den hembrända spriten och Svala bestämmer sig för att ta reda på vilka det är som ligger bakom försäljningen. Det visar sig vara farligare än vad hon hade trott ... "Farligt vatten" är den fjärde boken i deckarserien om Svala. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 25, 2020
• ISBN: 9788726368871

Book preview

Vall

1

D et var en perfekt plats. Nära Vaxholm. Ändå långt borta, ensligt.

Det gamla varvet luktade av rötskadat trä och skräp. Sådant som bara låg slängt där utan att någon egentligen visste hur det kommit dit. Gamla presenningar, färgburkar, kvarglömda åror, murkna brädor och tillbehör till sedan länge sönderrostade båtmotorer. Byggnaderna var skeva, en gång rödmålade. Fönsterrutorna var krossade eller igenspikade.

Förfallet gjorde ingenting. Tvärtom. Att platsen var så undangömd och bortglömd passade deras syften. Likaså fritidsbåtarna som låg vid bryggorna. Båtfolket stannade högst en natt och hade bara ögon för sina båtar och för havet. Att folk kom och försvann gjorde att de själva inte väckte någon uppmärksamhet.

En liten tid till skulle båtarna ligga öde under veckorna längs bryggor som sträckte sig ut mot det mörka havet som magra armar. Himlen tryckte sig som ett tungt lock ovanpå alltihop, regnet hängde i luften. Moln, vatten, land, allt flöt ihop. Inga konturer, inga färger, nästan inget liv.

Helt nära låg idyllen Vaxholm, en av sommarsveriges största knutpunkter. Där i folkvimlet, bland semesterfirare och skärgårdsbor, väntade en lönsam marknad.

Ingen kunde ana att byggnaden vid Rudes varv bara någon kilometer bort dolde en sådan rikedom.

Deras snabba motorbåt låg och slog mot de gamla bildäcken när det svarta havet rörde sig oroligt. Vaksamma ögon tittade sig omkring. Det var i det här skedet det var farligast, det var nu de kunde bli avslöjade. Tysta arbetade de sida vid sida.

En av segelbåtarna vid bryggan gjorde dem oroliga. Någon fanns redan i den. De spejade uppför den smala grusvägen som kantades av spöklika silhuetter av båtar som väntade på att läggas i.

Under vintern hade de ogenerat kunnat komma och gå. Nu fick de vara försiktiga. Nu när sommaren började. När båtägarna kom.

Lasten flyttades under tak. De var ensamma, ändå kändes den där segelbåten som ett vakande, bistert öga.

2

– S nart framme. Jan lät glad på rösten. De närmade sig Vaxholm och båten.

Svala tittade på sin pappa. Det var hans segelbåt, men det var hon som skulle bo i den. Hon hade inte varit ombord på Amandla på flera år. Hon hade inte heller gått omkring i den mysiga lilla sommarstaden och mumsat glass på mycket länge. Men det skulle hon ta igen. Sju veckors sommaridyll väntade. Och jobb förstås.

Svala spejade mot himlen. Den såg inte speciellt inbjudande ut. Men så där var det ju ofta i början på sommaren. När solen sedan kom skulle havsbrisen svalka henne på däck och om det inte räckte kunde hon alltid ta ett dopp. Kasta sig direkt i vattnet från båten. Sedan kunde hon sitta på däck och kolla in alla som strosade förbi.

Bilen saktade in. Svala slutade drömma och tittade upp. Hon såg ännu inget av Vaxholm, inga gamla vackra trähus, bara fula magasin och en stor kyrkogård. Svala tittade undrande på sin pappa när han svängde ned på en ruffig grusväg.

Vad skulle de göra här? Skulle han hämta något till båten först?

Längst ned i backen låg det visserligen segelbåtar kring några bryggor. Några som ännu inte sjösatts var kvar på land.

Båtarna såg så ensamma och övergivna ut.

Rudes varv, läste Svala och kände hur något knöt sig i magen. Skulle hon bo här? Omgiven av skrot och öde magasin.

Det här måste vara varvet som Gud glömde, tänkte hon och blundade. Var fanns Vaxholm? Var fanns människorna? Hur långt bort från allting låg den här hamnen egentligen?

Jan bromsade in på grusplanen framför bryggorna. Svala hade inte sagt ett ord på en lång stund. Hennes pappa hann knappt stanna bilen förrän han var ute.

– Jag kommer att vara avundsjuk på dig hela sommaren! ropade han tillbaka mot Svala som inte fick upp sin bildörr lika snabbt. Han var redan långt ut på bryggan där hans Amandla låg.

Jan hoppade ombord på båten och strök längtansfullt med handen över inredningen medan Svala började bära ombord packningen.

Var skulle hon göra av allt? Hon hade försökt att packa ekonomiskt. Men hennes mamma och pappa hade kommit med kassar fyllda av livsviktiga saker: ficklampa, fickkniv, husapotek, husgeråd, gasol, regnkläder… Och mat, mängder av mat.

Det finns väl affärer i Vaxholm, hade Svala försökt invända.

Du kommer snart att märka vad allt kostar och då kan det vara bra att ha, hade de sagt. Som om Svala aldrig hade bott ensam. Visst, Aisa hade alltid fyllt kyl och frys innan hon reste på sina konstnärsstipendier hem till Island. Och Jan hade ofta stuckit till henne en extraslant eller skickat pengar när han stannade borta i månader. Men de verkade inte inse hur lång tid de faktiskt lämnat Svala ensam redan för tre år sedan, när hon bara var fjorton. Nog hade hon handlat mat och lärt sig tänka på vad som var billigast för att få pengarna att räcka. Hennes storebror Pétur hade tagit betydligt mindre ansvar då fast han var tre år äldre.

Hon tittade ner i de stora papperskassarna i bakluckan. Pasta i alla möjliga former. Burkar med köttfärssås. Pulversoppor. Svala visste redan nu att hennes pappa skulle få överta mycket när han skulle segla i augusti.

– Men vänta, inte ska du bära allt själv. Jan upptäckte först nu att Svala burit ombord det mesta själv.

Hon vinkade avvärjande mot honom.

– Stanna ombord och ta emot istället. Det här är det sista.

Jan såg ut som om han inte visste var han skulle göra av kassarna. Han stod tyst och tittade på alla saker på däck.

– Herregud, var ska du få plats med allt det här? sade han.

Svala svarade först inte. Hon insåg att det inte var någon idé att påpeka att det inte var hon som bett dem handla allt det där.

– Det går bra, jag är ensam och ska inte segla med båten, sade hon.

Regnet hängde i luften. Svala tittade ut över det grå vattnet och himlen som såg lika trist ut. Fortsatte det så här behövde hon knappast arbeta ihjäl sig. Ingen skulle vilja handla av henne i kiosken. Skulle hon stå ut här då, en hel sommar?

Hennes kompisar hade visserligen sagt att de skulle hälsa på. Men hon visste hur det brukade bli. Man lovade så mycket men Svala tvivlade på att de ville byta det hektiska nöjeslivet inne i Stockholm mot sommaridyllen i Vaxholm.

Jan tog motvilligt bort en del av sina saker från båten.

– Men om du får nån ledig dag och om ni är några kompisar som vill segla lite? försökte han erbjuda.

Svala ruskade på huvudet. Han hade visst inte fattat att hon inte kunde segla. Han hade glömt att han nästan bara hade tagit med sig Pétur ut på sjön.

– Om du är rädd om din båt är det nog bäst att jag stannar vid bryggan, sade Svala.

– Inte har du väl glömt allt jag lärt dig, sade Jan och skrattade. Vi kanske kan friska upp dina seglarkunskaper ett par dagar i augusti innan jag seglar till Gotland?

– Gärna, sade Svala, men visste att han skulle glömma eller få något viktigare för sig.

– Nej, nu lämnar vi Amandla och käkar middag på Waxholms hotell innan jag måste tillbaka till jobbet. Det kanske är sista gången du får äta nåt gott på veckor, sade Jan glatt.

Han lever upp varje gång han kommer i närheten av havet, skärgården eller båten, tänkte Svala.

Det hade varit gott. Svala hade frossat i lax till förrätt, en stor grillad köttbit med massor av klyftpotatis och till slut en krämig chokladkaka med vispgrädde. Nu låg hon i sin lilla koj och läste. Regnet smattrade utanför. Hon öppnade en av de stora flaskorna med läsk som hennes mamma skickat med.

Hon kände sig otålig. Hon visste vad det berodde på. Båtens lilla utrymme kunde vara en trygg plats. Men det var inte tryggt när hon inte riktigt visste var hon befann sig.

Hon drog på sig regnjacka och stövlar och hoppade iland. Vinden slet i båtarnas förtöjningar. Hon kunde inte se att det lyste i någon annan båt vid bryggan. Plankorna var hala av regnet när hon ganska sakta gick in mot land. På vänstra sidan fanns de gamla magasinen med förspikade fönster. Det såg ruffigt och omålat ut. Till höger låg en tegelbyggnad som också verkade obebodd trots den blänkande skylten Kustbevakning på väggen. Några bajamajor gjorde inte miljön vackrare. Det stod inga bilar parkerade.

Hon var ensam. Ficklampans ljuskägla spelade mot tegelväggarna. Hon närmade sig magasinsbyggnaderna. Det fanns en halvtrasig skylt som talade om att man kunde köpa jord och växter. Men det var nog länge sen. Staketet var rostigt.

Svala gick lite närmare. Däremot var låset och kedjorna som höll igen grindarna nya, såg hon.

Plötsligt hördes ljudet av en bil som sakta körde vägen ner. Svala släckte ficklampan utan att tänka efter. Det verkade lite läskigt att möta någon sent på kvällen i denna mörka ensliga hamn. När bilen närmade sig ställde hon sig bakom raden av bajamajor.

Hon kände sig dum. Vad gjorde hon där, varför gick hon inte bara med lugna steg ombord på båten. Bilen körde med släckta lyktor in på planen framför magasinen. En man steg ur och gick fram till grinden. Hon hörde klirrandet av lås och kedjor. Någon gick in men hon såg inte vem det var. Hon kikade fram, ingen syntes till.

Hon gick ut på bryggan så tyst hon kunde i sina klumpiga stövlar och hoppade ombord på Amandla igen.

Hon hade tyckt det var obehagligt att hamnen var övergiven. Nu undrade hon om det inte var ännu värre att de till synes tomma husen fick nattligt besök.

Hon hade burit med sig en skön känsla av förväntan den senaste tiden. Sommaren här ute skulle bli något alldeles speciellt. Men ännu hade äventyret inte börjat.

Den lilla läslampan sken svagt, annars var det becksvart i kabyssen. Ingen ljus sommarnatt precis. Båten gungade. Svala var inte säker på om hon tyckte att det var rofyllt eller jobbigt. Hon var trött och behövde sova. Men det var som om hennes kropp var i otakt med vågorna. Hon hade definitivt tagit med sig fel slags böcker; nästan bara deckare. Det insåg hon redan när hennes pappa svängde ner till den här ruffiga hamnen. Då hade det varit dag. Nu var det natt och hon var ensam.

Svala slängde undan den bok hon börjat på. Hon ville inte läsa om en kvinna som vandrade omkring ensam på natten bland till synes tomma magasin i en läskig hamn i Sundsvall.

Svala kollade att hon ställt väckarklockan. Hon skulle vara i glasskiosken redan klockan åtta för att lära sig allt av ägaren och ta emot varor. Hon var nog bara lite nervös för morgondagen. Hon hade aldrig haft något annat jobb än extrajobbet i bokhandeln i vintras.

Och hon skulle inte vara ensam i glasskiosken. Det skulle komma en tjej till, men hon visste inget om den person som hon skulle tillbringa en stor del av sommaren med.

Det kändes rått och fuktigt, som att sova i tält. Svala huttrade till och drog upp sin pappas tjocka dunsovsäck över hakan.

3

S vala låg ensam i en roddbåt mitt på havet. Den gungade och krängde. Plötsligt skar ljudet av en mistlur genom luften, det var dimma, hon anade konturerna av en stor Finlandsbåt, tutan ljöd igen, genomträngande, hon kunde inte stänga ute ljudet.

Ljudet?

Hon satte sig upp så häftigt att hon slog huvudet i hyllan ovanför kojen i förpiken. Hon gnuggade med handen mot den ömma hjässan.

Hon hade lyckats sova sig igenom klockans enträgna snoozeljud och stängt av det varje gång.

Nu var hon sen! Så pinsamt att komma för sent den allra första dagen. Hon slet på sig jeansen och en randig tröja, drog fingrarna genom håret, hoppade i sina sneakers och sprang.

Bryggan gungade under henne. Magasinets fönstergluggar glodde på henne när hon rusade backen upp. Hon tog vägen genom kyrkogården, förbi minigolfbanan, över den stora gräsplanen. Nu såg hon havet och stenpiren som ramade in gästhamnen. Det låg en länga av röda träbodar nära strandkanten. Där skulle glasskiosken ligga. Det var Lea, hennes bror Péturs tjej, som tipsat henne om sommarjobbet.

Hon spurtade nerför backen i så hög fart att hon nästan fick tvärbromsa utanför bodarna. Glasskiosken såg helt öde ut. Bara en tjej i hennes egen ålder stod lutad mot väggen. Hon såg inte het och rödblommig ut som Svala gjorde efter språngmarschen. Lugnt fimpade hon en cigarett och log mot Svala.

– Bråttom? sade hon och såg oförskämt sval ut i lång ljus hästsvans, jeans och en snygg ljusblå skjorta. Runt midjan hade hon nonchalant knutit en blå tröja.

– Ingen har kommit än. Är det du som också ska jobba här? fortsatte hon sedan och nickade mot kiosken med namnet Glassboden.

Svala hade hunnit hämta andan.

– Jag försov mig och fick rusa. Men det hade jag tydligen inte behövt. Svala sträckte fram en hand och presenterade sig.

Anna hade kommit med bussen och hon berättade att hon hade väntat nästan en halvtimme.

Det blev tyst. Svala betraktade henne i smyg.

Hoppas att hon inte är så snobbig som hon ser ut, tänkte Svala, då kommer vi inte att ha mycket gemensamt. De slog sig ner på soffan framför bodarna.

– Här ska vi alltså hålla till i sommar. Anna log.

– Ja, bara vädret blir bättre, annars lär vi inte sälja särskilt många glassar… Svala tystnade, det lät töntigt att prata om vädret.

– Får bli varmkorv i stället, fnissade Anna just som glasskioskens ägare kom cyklande i sakta mak längs kajen. Han var i Svalas