Vägs ände

By Gullan Sköld

Det är någonting som skaver i relationen mellan Ingrid och Sven. Stockholmsparet lever i ett på ytan problemfritt äktenskap tillsammans med sina två tonårsdöttrar och varsitt bra arbete, men något verkar saknas. Efter femton år som gifta och en allt mer slentrianmässig tillvaro präglad av gnabb, pikar och gräl, tycks en temporär separation vara enda lösningen.

I samma veva dyker den nya unga kollegan Mona upp på Svens arbetsplats och en hastigt uppflammande förälskelse mellan dem sätter hela situationen på sin spets. Som om det eskalerande triangeldramat inte vore nog inträffar ännu en katastrof, något som gör att hela familjen tvingas omvärdera allt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726227215

Book preview

författaren.

Kap. 1 Vid havet

Havet välte, stormen ven

En man överbord, kapten!

Jaså

De korta stroferna ur en gammal diktbok – var det inte Fröding? kommer för honom där han sitter på den gamla träbänken nere vid vedbastun. Havet välte, det är bra uttryckt. Havet häver sig verkligen upp i enorma grågröna sjok när det blåser hårt och välter liksom ut innehållet i sin egen buk, bara för att ett ögonblick senare åter ta sats när en ny våg kommer rullande, resa sig och spy ur sig vattenmassorna i sitt innandöme igen.

Han har aldrig tyckt om havet. Det är skrämmande stort, mäktigt, ogästvänligt, kallt och avvisande, och liksom likgiltigt för vem eller vad som råkar hamna i dess våld. Ungefär som kaptenen på Frödings skuta. Jo, han förstod väl att det inte var havets likgiltighet som poeten ville beskriva, utan människans inneboende likgiltighet för allt vad som sker runt omkring, så länge det inte berör henne själv närmare. Var och en är sig själv närmast, en besättningsman mer eller mindre, vad spelar det för roll, vi är alla utbytbara, åtminstone vi som är längst ner på samhällsstegen. De som är högre upp, har viktiga jobb och är kända och omskrivna, de behöver bara oss andra som staffagefigurer i ett drama. De små får aldrig spela huvudrollen. De är bara tjänarna som måste finnas för att dom där uppe ska kunna leva sina viktiga liv så bekymmersfritt som möjligt. Ett slags Uebermensch-ideal, javisst, Fröding var väl påverkad av Nietzsche, tänker han och drar termojackan tätare om sig.

Stormen har tilltagit nu, vågtopparna lyser vita med fradgande kammar, det dånar och smäller när vattnet når bryggan och den gamla badstegen. Klipporna och stenarna närmast bastuhuset är redan översköljda av vattenmassorna, som för med sig grönslick och blåstång i långa söndertrasade sjok in mot land. Man kan nästan känna smaken av saltvatten på tungan när vågorna häver sig mot stranden och kastar sina vattenkaskader upp mot bastuväggen.

Han borde gå in i värmen, men stannar kvar; det är något fascinerande med havet också, något som lockar och drar, och dessutom tänker man så bra här ute. Och han behöver tänka.

Kan inte förstå varför han hamnat här, i yttersta havsbandet med bara några kobbar och skär som bryter horisontlinjen. Inte det att han inte tycker om vatten, det gör han visst, men han föredrar lugna insjöar med sötvattenblänk och näckrosor.

Han minns en rankig roddbåt, med vars hjälp man kunde ro drag under stilla sommarkvällar; det enda som hördes var årbladens försiktiga plask då de klöv vattenytan, kanske en och annan storlom som skrek långt bort.

Åtskilliga ljusa junikvällar hade han och fadern tillbringat i den gistna gamla ekan där i barndomens insjö, där han lärt sig simma, dragit upp en jättegädda och sett en flicka naken för första gången i sitt unga pojkliv. Han ler åt minnet. Han och några kompisar hade spionerat på ett par flickor som tänkte ta en simtur i badsjön.

Vi badar näck! hade de hojtat och rusat ut i det julivarma vattnet. Han och kompisarna hade gömt sig bakom en tät gran, och fnissande hade de sett hur flickorna, det var två stycken, så där en 13-14 år gamla, skrikande och plaskande hade sprungit ut i den långgrunda viken, kastat sig i vattnet och simmat förbi stenen, där det djupa tog vid. Han och kompisarna stod länge bakom de stickiga grangrenarna, ända tills den första flickan gick upp ur vattnet. Hon var ganska smal, ljuslätt, nästan rödhårig. De långa flätorna med blå rosetter hängde drypande våta ner mot hennes små bröst, som var spetsiga och uppåtstående, som en rosa hundnos, tänkte han. Kroppen i övrigt var vit, men lite fräknig, tyckte han; han kunde inte se så noga på håll. Hennes mage var platt, den lilla trekanten längst ner var i samma färg som flätorna, bara lite mörkare.

Den andra flickan hade varit brunare i hyn, solbränd, och med långt mörkt hår som flög då hon sprang. Men henne såg han bara på ryggen, skinkorna var vita, där hade hon inte solat. Innan hon kom upp fick de lov att smyga iväg; det hade kommit någon på badstigen, och de ville förstås inte bli ertappade med att stå och glo på småtjejer.

Nu hade han egna småflickor; de var som sin mamma, tokiga i havet, älskade att simma, segla, surfa och åka vattenskidor. Ja, det var förstås för deras skull som de köpt det här stället. Fiska däremot gillade de inte; han fick ensam ge sig ut i aktersnurran, det blev inte så ofta, men han gillade att dra strömming. I mitten av juni brukade strömmingen stå tätt därute i viken, så han behövde inte åka långt. Han tyckte om att se land, flickorna retade honom att han inte ville följa med på långseglingar, haha, pappa klarar inte av att bara ha vatten runtomkring, han måste ha nära till land. Landkrabba! retades de, och Ingrid brukade fylla i: Du är en riktig fegis! Är det en karl jag har gift mig med eller en hare?

Det har börjat blåsa mera nu, och han ser hur regnet närmar sig som en vaddgrå gardin där utifrån Kogullskär. Vågorna är mer än meterhöga och möter regnet som smattrar ner i allt snabbare takt. Han trycker sig närmare bastuhusets vägg så att det utskjutande taket ger skydd mot vätan, regn är värre än storm, tycker han. Kanske borde han gå in ändå. Middagen är nog snart klar. Han har varit borta länge nu. Ingrid är väl sur som vanligt när han är försvunnen just som hon behöver hjälp med matbestyren. Men han orkar inte med henne just nu. Inte med henne och inte med flickorna. Jo, flickorna, det är ju för deras skull han fortfarande är kvar, kvar i äktenskapet, kvar vid havet fast semestern redan är slut och han mycket hellre skulle vilja bo inne i stan i stället för att pendla fram och tillbaka. Men snart går det inte längre; barnen börjar skolan, och det är för långt och omständligt för dem att åka till och från varje dag. Om han inte hade varit en sådan mes hade han väl slagit näven i bordet för länge sedan. Du får bo därute vid havet ensam, om du är så jävla förtjust i sommarhuset! skulle han kunna ha sagt, men nej. Ingrid har rätt. Han är en mes, en ynkrygg till karl som inte borde gift sig alls, i alla fall inte med henne. Som är stark som ett mudderverk och modig som en tiger.

Konstigt att hon inte gett sig ut med segelbåten idag i stormen, funderar han. Det hade väl varit en rejäl utmaning, hon älskar ju sådana. Han skulle inte kunnat hindra henne om hon hade bestämt sig för att ge sig av i den rykande stormen. Men flickorna skulle hon inte fått ta med sig. Inte ut på havet och inte ut från huset. Han var rädd om dem, han älskade dem så det nästan gjorde ont. Och han skulle kämpa med näbbar och klor för att få behålla dem, någon jäkla söndagspappa tänkte han inte bli!

Pappa, pappa, det är mat! Du måste … Han hör knappt Saras rop genom stormen, genom vågdånet, genom regnet, vinden grabbar tag i orden och förvandlar hennes rop till något oformligt, obegripligt. Han vet inte vad det är han måste innan han går in; det är kanske något med båtarna som borde förtöjas säkrare, eller så ska han bära in den vita trädgårdsmöbeln i förrådet. Blåsten hugger tag i hans jacka, kepsen lyfter från huvudet och singlar iväg över den lilla gräsplätten framför huset.

Segelbåten verkar ligga ganska säkert förtöjd, men aktersnurran sliter otåligt i sina tampar, han fäster en reservlina runt den bortre pollaren och lyfter upp motorn ur vattnet. Tack och lov är båtbryggan ganska skyddad; vinden kommer från nordväst och når inte in i deras badvik. Vid bastubryggan hade det inte varit roligt att ha några flytetyg förtöjda idag.

Han går med nedböjt huvud och dröjande steg mot det gula huset. I kväll väntar en uppgörelse och kanske ett uppbrott.

Kap. 2 Samtalet

Jaså, det är dags att komma nu, det var på tiden, säger Ingrid när han öppnar dörren till storstugan. Vad fan har du gjort ute så länge i den här stormen? fortsätter hon med ett för Sven välkänt tonfall, det hon brukar använda när hon är riktigt sur.

Jag har väl inte varit borta så länge, försöker han, jag har ju fixat båtarna och trädgårdsmöblerna och allt det andra som skulle ordnas i det här jävla vädret.

Ja, ja, svarar Ingrid, jag är van att du håller dig undan så snart det är hushållsarbete på gång. Vet du, jag kommer inte ihåg den dag du lagade middag senast, fortsätter hon, och han ser ett par röda fläckar på halsen som inte brukar finnas där i vanliga fall. Det är ganska frustrerande att aldrig veta om du ställer upp eller inte, och flickorna tycker också det är trist att du sällan är på plats när något ska fixas gemensamt. Även om du är fysiskt närvarande verkar du befinna dig på någon annan planet när du är här hemma. Är det problem på jobbet?

Hennes ton är lite mildare nu, kanske inser hon att hon gått ut för hårt.

Han tänker på hur det varit på hans arbete i skolan den senaste tiden. När vårterminen var slut var han det också, mycket på grund av den sjua som hade föregåtts av mellanstadiets larmrapporter, och som var den värsta klass han tagit emot under sin nu nästan tjugoåriga lärarkarriär. Den bestod av en samling osnutna, ouppfostrade skitungar helt enkelt, som det till en början var fullkomligt omöjligt att få någon fason på. Upprepade föräldramöten och samtal med elevvårdsteamet om de allra värsta busarna hade inte gett några resultat alls. Att undervisa hade varit nästintill omöjligt, bara de snälla flickorna längst fram hade lyssnat till hans utläggningar, och de allra flesta struntade i läxorna. Men så småningom lyckades han i alla fall få till stånd normala arbetsrutiner, och när vårterminen var slut hade han till och med fått blommor och kramar av alla i klassen. Han hade mot all förmodan också lyckats lära dem lite tyska, och fått dem att inse att alla moment inte kan vara lika roliga när man ska lära sig ett nytt språk.

Nu hade höstterminen precis börjat med planeringsvecka för lärarna, och han visste att han skulle få ta emot en ny sjua, som också den var en problemklass, och naturligtvis gruvade han sig för höstterminens jobb. Men fanns det egentligen någon enda person som hela tiden älskade sitt arbete? Jo, Ingrid, möjligtvis, hon var avdelningschef på ett stort företag, reste mycket och hade en skyhög lön som säkert kompenserade eventuellt långtråkiga arbetsuppgifter. Det var ingen sinekur att vara lärare nu för tiden, visst inte, men han gillade sitt jobb, trots allt. Det hände förstås att han avundades Ingrid som slapp gå i clinch med truliga tonårsungar varje dag. Ja, det vill säga, hon hade ju de egna barnen, Sara och Sandra, men de hade inte kommit in i puberteten riktigt än, och var faktiskt ganska hanterbara. Just nu satt de och slevade i sig spaghetti och köttfärssås med god aptit. Sara som var äldst, hade ärvt mammas rödlockiga hår, blåklintsblå ögon och, när det var sommar, en massa fräknar på näsan, medan Sandra var mörk och brunögd. Han hade ibland undrat hur två blåögda föräldrar kunde få ett brunögt barn, han hade till och med frågat biologiläraren på skolan om det överhuvudtaget var möjligt, men fått till svar att det bruna anlaget kan ligga latent, och att det var ett naturligt, men ganska ovanligt snedsprång av naturen.

Nu är du så där frånvarande igen, hör han Ingrids röst från andra sidan matbordet. Kan du åtminstone inte svara på min fråga?

Förlåt, vad var det du frågade? svarar han och tittar ut genom köksfönstret, där regnet fortfarande slår mot rutan och vinden sliter i ekens grenar vid husgaveln.

Om det var problem på jobbet, upprepar hon med en lite vassare röst nu, samtidigt som hon kastar en blick på flickorna, som himlar med ögonen och viskar något till varandra.

När ni är klara kan ni gå från bordet, säger hon och de lyder, går in i vardagsrummet och sätter på TV:n, där Allsång på Skansen precis startat och ’Stockholm i mitt hjärta’ ekar ut över folkhavet.

Jag vill skiljas, säger han.

Ingrid blir blodröd i ansiktet, lägger ner kniv och gaffel på tallriken och stirrar oförstående på honom.

Hon är tyst en lång stund, sedan säger hon: Men det vill inte jag. Skiljas, vad är det för dumheter? Och förresten har du inte råd, med din futtiga lärarlön. Du har inte råd att betala underhåll. Du vet ju hur mycket jag är borta i tjänsten, och då måste du följa flickorna till ridningen och fotbollen. Och du har ju inte ens bil. Kom ihåg att bilen jag har är företagets.

Vad är det för infall du fått plötsligt, fortsätter hon, och han inser att de befinner sig ljusår ifrån varandra, hon har inte ens snuddat vid tanken att de skulle gå skilda vägar. Vi funkar ju bra ihop, fortfar hon, jag drar in slantarna, hur tror du annars vi skulle ha råd med det här huset och lägenheten inne i stan? Och snart är barnen stora, då kan vi bo här mera. Du gillar ju att fiska.

Jag vill ha delad vårdnad, som alla andra moderna människor, säger han och sänker rösten när han ser hur båda flickorna tycks släppa TV-rutan med blicken och vända sig åt deras håll.

Som alla andra moderna människor, upprepar hon med hånfull röst. Vadå, modern? Jag har inte träffat någon enda person som är mera tråkigt konventionell och gammaldags än du, riktigt som en folkskollärare av den gamla stammen.

"Jag är inte folkskollärare, utan adjunkt, ska jag be att få påpeka. Och förresten är det inget fel med folkskollärare. Du ska alltid generalisera, bara för att du träffat en folkskollärare som är tråkig och gammalmodig, så drar du alla över en kam."

Hon tiger, sitter och stirrar in i den öppna spisen där elden har falnat nu, bara några blålysande flammor slickar ett förkolnat vedträ på en glödbädd som håller på att slockna. Precis som vårt förhållande, tänker han.

Eller är det han som har fel? Har Ingrid rätt, passar de inte trots allt ganska bra för varandra? Beslutsamheten att skiljas från henne, denna supereffektiva, självständiga, kompetenta kvinna, som han blivit så våldsamt förälskad i för en evighet sedan, mycket på grund av just de egenskaperna, är inte lika stark längre. Han har alltid haft svårt att bemöta hennes argument, hon är sylvasst logisk, kritisk och krävande, men älskar han henne inte innerst inne i alla fall? Eller är det hennes styrka, hennes självklara auktoritet, hennes sociala begåvning som han älskar och avundas? Själv kan han känna sig både mesig, misslyckad och annorlunda ibland. Så har det alltid varit, sedan han var liten. Du är för vek, pojk, hade hans pappa sagt och bekymrat betraktat sin känslige son som hellre ville sitta inne och läsa än spela ishockey med de andra grabbarna.

Men han och Ingrid kompletterade väl varandra? Om hon bara någon gång kunde visa att hon behövde honom, verkligen hade behov av honom, på ett känslomässigt djupare plan, inte bara som en praktisk lösning på vardagsproblemen.

Hon har rest sig ur den gamla kökssoffan, och börjat gå mot diskbänken med de smutsiga tallrikarna. Plötsligt vänder hon sig mot honom, och han ser att hennes ögon är blanka.

Jag är gravid, säger hon, rakt ut i luften.

Gra… gravid, du menar med barn, stammar han.

"Ja, just det, med barn, havande med ett foster. En kvinna kan bli det om hon ligger med en man, i detta fallet med sin man", säger hon spetsigt.

Men vi har ju inte …, säger han förvirrad.

Inte legat med varann på länge menar du. En gång räcker, det borde du veta, säger hon.

Är du säker, jag menar, har du kollat med test och så?

Det är klart att jag är säker, jag är inte född igår, svarar hon uppgivet.

Anar han en spricka i rösten, en ändring i tonläget?

Men du är ju över fyrtio, återtar han. Jag menar, är det inte stor risk för fostret då, för skador när man är så gammal?"

Man gör fostervattensprov, är det något kromosomfel eller annan missbildning kan man avbryta graviditeten, säger hon, och rösten är metalliskt hård igen, utan ett spår av rörelse. Och jag tänker behålla barnet, hur det än är.

Det är alltså därför du inte vill skiljas. Nu är det hans röst som bryts. "Det är för att du vill ha en far till barnet som du inte vill skiljas, inte för att du vill ha mig, för att du älskar mig", säger han.

Ett barn på väg är väl ett skäl så gott som något att inte skiljas, anmärker hon torrt, med sin vanliga logiska skärpa.

Hur länge, jag menar hur långt gången är du? När ska barnet komma?

Fem veckor, fostret är drygt fem veckor gammalt. Så det blir ett vårbarn, tillägger hon med ett snett leende.

Han hör hur Sara och Sandra skrattar och pratar med varandra inne i vardagsrummet. TV:n står fortfarande på, men det verkar som de slutat titta och i stället ägnar sig åt sina mobiler, TP eller något annat sällskapsspel. Utanför fönstret börjar augustikvällen övergå i natt. Stormen har bedarrat något, och det har slutat regna. Fullmånen kastar ett kallt sken över verandan, och han hör en kattuggla hoa från skogspartiet bakom båthuset. Det är något overkligt över alltsammans, hela scenen skulle kunna vara en dröm, tänker han. Sitter han verkligen här med sin hustru och talar om skilsmässa och ett nytt barn? Det är mera än tio år sedan Sandra föddes. Och nu ska han bli pappa igen. Vill han verkligen ha ett nytt barn, nu när läget är som det är? Och framför allt, vill han verkligen fortsätta äktenskapet med Ingrid?

Sara och Sandra, nu måste ni gå och lägga er, hör han Ingrid ropa inåt vardagsrummet.

Snälla mamma, en liten stund till kan vi väl få vara uppe, vi har så kul, ropar Sara till svar.

Nej, hopp i säng nu, glöm inte att borsta tänderna. Ingrid är obeveklig. Har hon sagt ifrån, då är det stopp. Hon är bra på att hantera barn, fast och konsekvent.

Jag tar en promenad, säger han. Jag måste få tänka.

Ingrid svarar inte, går fram och ställer sig vid köksbänken och börjar skölja av tallrikarna. Han ser hennes bara nacke där några rödblonda slingor fallit ur tofsen hon bundit om sitt långa hår. På en plötslig impuls går han fram och kysser henne i nackgropen. Hon vänder sig häftigt om och slår armarna om honom. Hon gråter.

Gå inte ifrån mig, lämna mig inte, snyftar hon. Vi behöver dig.

Han gör sig fri från hennes grepp, tar sin jacka och går ut i den månklara augustinatten.

Kap. 3 Promenad i månsken

Han har aldrig tänkt på det tidigare, men deras hus ligger ganska isolerat längst ute på ön. De har havet som närmaste granne, havet och skogen, tallskogen som Ingrid älskar för dess stolta, rena, höga stammar. Själv tycker han bättre om granar, riktigt gamla granar med gråvita lavar på de nedhängande grenarna, som tycks skydda den skrovliga stammen och marken därunder. Han har suttit under åtskilliga sådana träd varma sommarkvällar när han som barn studerade fåglar. Blickstill, med fågelboken som han fått av mamma i present på tolvårsdagen i näven, hade han inväntat att någon vingburen individ skulle slå sig ner på en gren över hans huvud, kanske öppna näbben och kvillra rakt ut i luften, till synes obekymrad om hans närvaro. Han minns hur han fått se bofinkar och lövsångare, koltrastar, ja till och med en steglits en gång och blivit alldeles hänförd över att vara så nära att han kunnat iaktta hur fågelns hjärtslag fick det lilla bröstet att häva sig snabbt, snabbt, hur näbben öppnade sig och strupen frambringade kaskader av melodislingor, så vackra att han nästan rördes till tårar där han satt. I den djupa granskogen nära hans barndomshem fanns också andra träd, buskar och blommor som han så småningom med hjälp av en gammal flora som han hittade i mammas bokhylla lärde sig namnen på.

Han hade nog varit ett förfärligt tråkigt barn, tänkte han, satt alltid med näsan över en bok och lät sig sällan övertalas att följa med kompisarna på fotboll eller friidrott. Men han hade känt sig trygg, ensam med sina böcker eller ute i naturen, något som han sällan gjorde i större sällskap, tillsammans med kända eller okända människor.

Han har gått ett långt stycke nu, ner mot stora vägen som leder in mot staden. Vinden har mojnat ytterligare, det stiger fuktiga dunster från marken, det är tyst i skogen. Månen har vandrat en bit upp på himlen; stor, full och orangegul lyser den upp den smala grusvägen och det enda hus som finns i närheten av deras eget; en till synes övergiven vitrappad villa med svart plåttak och fönster som gapar mörka och tomma även på dagen i fullt dagsljus. De båda grindhalvorna hänger rostiga och gnisslar öppna i den mojnande vinden.

Han ser inte så noga nu på natten, men han vet att huset är omgivet av en nästan helt igenvuxen trädgård, under högsommaren rik i sin blomprakt, klarblå riddarsporrar, ljust röda studentnejlikor, mörklila rudbeckia, prästkragar och ljuvligt doftande bondpion. Nu är det mest renfana i kraftiga gula bestånd, eller vildvuxna ringblommor och tidiga astrar som breder ut sig runt den lilla dammen där ägaren tidigare odlade karpar och där grodorna hörs kväka under varma, fuktiga vårnätter. Det ligger en aura av mystik runt huset som stått övergivet länge och vars ägare man inte sett till på åratal. Konstigt nog är fönsterrutorna fortfarande hela, rappningen bara fläckvis borta, men inga vandaler har åstadkommit någon vidare förstörelse som ofta sker med övergivna hus, allt ser bara vilt och förvuxet ut på något sätt. Det våldsamma regnandet har gjort att dammen framför huset tycks ha svämmat över sina bräddar. Han går in genom de öppna grindarmarna, kliver närmare genom det höga våta gräset och stirrar ner i den blanksvarta ytan, där månen ritar en ljusgul bro från kant till kant.

Huset här bakom är precis som jag känner mig, tänker han. Lite kantstött, tomt, men har ändå kanske en framtid med en ny ägare som förmår ta tag i förfallet och rusta upp det raserade. Rensa i själens trädgård och ta vara på de glädejämnen som trots allt finns där i form av en djup, spegelblank damm, mängder av sköna blomster och tät grönska. Men det kräver mycket arbete från hans sida, och kommer inte att bli problemfritt. Att göra förändringar, lämna gamla invanda hjulspår, röja upp i alla skrymslen och skapa nya spår är smärtsamt. Kanske behöver han inte lämna Ingrid? Kanske behöver de bara gå i terapi tillsammans och ta tag i sina liv igen, som det brukar stå i de där självhjälpsböckerna som han aldrig läst men hört talas om. Och flickorna, Sara och Sandra, hur ska de få plats i hans nya liv? Och fostret som växer i Ingrids mage? Vill han ha några fler barn, och framför allt, vill han ha något barn tillsammans med Ingrid? Men är det inte fegt att smita just nu? De kan ju fortsätta livet som vänner, sida vid sida, och när barnet väl är fött, kan han gå vidare, eller? Är det inte ändå fegare? Han minns med fasa de första småbarnsåren med Sara och Sandra. Nattvaket, koliken, alla infektionerna när de väl blev stora nog att gå till dagis, det uteblivna samlivet, Ingrids vredesutbrott och ständiga trötthet. Det hade varit svåra år, särskilt med Sandra, som varit ett extremt jobbigt barn, sovit lite, varit kräsen med maten och vägrat trivas på dagis när det blev dags. Jo, Sandra var lite av en ensamvarg, precis som han själv, blyg och en smula inbunden, med näsan över böckerna för det mesta. Men hon var lik sin mor också, duktig i idrott, skötte segelbåten med bravur och var inte alls så räddhågsen och ängslig som han själv varit i samma ålder. Sara var helt sin mors dotter; modig, stark, hade lätt att få kontakt med folk, populär bland kamraterna. Skolarbetet var väl inte lika roligt, men hon var inte dum, bara lat.

Hur skulle nästa lilla barn bli, det som ännu låg skyddat i fostersäcken? Kanske skulle det bli den pojke han alltid drömt om; en avbild av honom själv, med samma intressen och samma grundkaraktär. Som skulle växa upp till en mjuk, men ändå stark och inkännande man; inte bli någon feg mes, såsom han upplevde sig själv vara ibland.

Ett prasslande, följt av ett svischande i gräset och ljudet av knäckta grenar väcker honom ur hans funderingar. Rådjur som skrämts upp ur sin nattlega, eller kanske några harar som som blivit överraskade och försvunnit in i den djupa grönskan bakom det vita huset. Han vänder stegen mot grusvägen igen, månen har gått in bakom ett stort moln, så det blir nästan svårt att hitta tillbaka genom grinden.

Det är dags att vandra hemåt igen, Ingrid har säkert gått och lagt sig, han riskerar inte att bli inbegripen i någon tröttsam dispyt i kväll. Han orkar inte med det, och han är ännu inte redo för det avgörande steget. Måste få ytterligare några dagar på sig att fundera, kanske prata med flickorna, det är det han fruktar mest, hur skulle de se på sin far om han lämnade familjen? Tänk om han förlorade kontakten med dem för gott? Det skulle han aldrig överleva.

När han kliver över tröskeln är det tyst i huset. Lampan vid läsfåtöljen lyser ännu, och Dagens Nyheters söndagskryss ligger nästan färdiglöst på fotpallen. Ingrid var bra på att lösa korsord, men tröttnade oftast om det blev alltför svårt.

Han kastar en flyktig blick på det som återstår och med några snabba drag har han löst det färdigt. Han är förvånad att Ingrid misslyckats med att finna lösningen på ’bryggunderlag’- stenkistor, förstås, det kunde till och med han fast han inte själv hade byggt deras brygga. Det hade svärfar gjort med benäget bistånd av just Ingrid och flickorna som agerat hantlangare.

Han släcker lampan och tassar tyst upp till andra våningen där sovrummen ligger i mörker. Han klär av sig och smyger ner mellan de svala lakanen. Ingrid mumlar något i sömnen; han tycker det låter som ’nej, nej, jag vill inte’, men vad hon inte ville kan han inte tyda. Han ligger länge innan sömnen kommer. Förvånansvärt nog kan han koppla bort tankarna på det som hela dagen och en tid långt dessförinnan har handlat om. I stället funderar han över hur han ska ta emot den nya sjuan som ska komma till veckan. Det gäller att visa sig fast och konsekvent redan från början, det vet han, annars kan allt lätt gå överstyr. Men han vet också att han har svårt för att vara sträng, han tycker om barn och överser gärna med deras upptåg och påhitt och håller ganska lösa tyglar i klassrummet. Det brukar bli bättre efter ett tag när de ser att ¨majen¨ är en hygglig prick som vill dem väl. Och när terminen närmar sig sitt slut har han oftast fått en bra relation till dem, även om det nästan alltid finns någon elev som faller ur ramen. Han har funderat mycket över det där varför somliga barn aldrig tycks finna sig tillrätta i skolan med regler, läxor och samarbete med andra. Själv hade han trivts utmärkt i skolan, alltid gjort sina läxor och sällan varit osams med sina klasskamrater. Blev det bråk gick han undan, och om han kunde hjälpte han de elever som hade svårt för sig. Kanske var det inte någon bra lärarbakgrund att ha varit en sådan mönsterelev, men efter språkstudierna i Uppsala hade det känts naturligt att gå Lärarhögskolan och sedan börja undervisa. Och han vet att han är en bra lärare, om än lite för snäll. Men sådana behövs väl också, resonerar han, alla kan ju inte vara stöpta i samma form. Han har flera kolleger, både manliga och kvinnliga som utövar kadaverdisciplin i sina klasser. Det händer att han är avundsjuk på dem, deras auktoritära hållning och självklara lösningar på hur konflikter ska hanteras. Men han, Sven, Svempa, som han ibland kallas av sina elever är omtyckt av både kolleger, föräldrar och barn, det vet han.

Sömnen kommer smygande så småningom, som en tjuv om natten, och när han vaknar nästa morgon är Ingrid och flickorna redan