Fruntimmer : Noveller

By Ann Mari Falk

Charmiga, intelligenta, rara, oåtkomliga. Kvinnors gåtfullhet har i alla tider varit ett stort ämne i litteratur, och detsamma gäller även i denna novellsamling. Vardagsscener skildras med precision och humor.På Sveriges vackraste dansbana, ute vid vattnet, surar en brådmogen Lasse för att den vackra Britta väljer att dansa med sin kusin istället för honom. Fem barndomsvänner, som efter tjugo år återförenas och jämför sina liv. Och en gift man vars otrohetsaffär med den söta Eva riskerar till slut att förstöra allt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788711864715

Book preview

Försommar

Pojken knöt snusnäsduken om halsen och stoppade in flikarna under skjortan. Han rättade på de nypressade flanellbyxorna, spände till svångremmen och mönstrade skorna. De var oklanderligt vita, men gymnastikskor är nu en gång inte idealet att dansa i. A andra sidan var det obekvämt med läderskor, eftersom han skulle ro över sjön och hade en besvärlig väg fram till dansbanan. Gymnastikskorna fick duga.

Han gick in i föräldrarnas sängkammare och såg sig i spegeln. Det håret, det håret, stod det inte på ända igen. Mammas kamkofta på och hennes hårborste blöttes i handkannan. Det var för besvärligt med denna kalufs, borde den inte bli utsliten av all vattenborstning och varför skulle pappa vara så ekonomisk, att barnen måste kortklippas före landsflyttningen. En klippning fick räcka för hela sommaren. Häpnadsväckande! Men pappas fina blå seglarblazer fick han låna. Pojken drog den på och speglade sig igen — ängsligt syntes det mycket, att han inte riktigt fyllde ut axlarna. Baskermössan sattes som krona på verket. Pojken var klar för lördagsdansen.

Föräldrarna satt på glasverandan och lade patience.

— Ska du till Storön på fröjd?

Pojken dolde sin otålighet. Pappa var inte alls rolig, när han försökte tala slang.

— Ja. Hej.

— Lasse!

Vad var det nu då. Han vände i trappan.

— Kostar det någonting?

— Danserna kostar femton öre.

— Femton öre! Då lär du inte ha råd med många. Skall du inte bjuda flickan din på någonting annat. Förfriskning eller vad som serveras?

— Min flicka???

— Nej, nej, du har förstås ingen flicka. Här får du en slant. Men du får göra skäl för den. Långreven.

— Inte behöver pappa betala mig. Jag hade tänkt göra i ordning den i alla fall. Tack snälla pappa.

Lasse rusade nedför grusgången till bryggan. En hel femma. Pappa var bra bussig ändå. Inte ens omständigheten att ekan var oöst förstörde Lasses humör. Han satte sig på aktertoften med fötterna upp och öste, försiktigt för att inte stänka ned byxorna och visslade glatt Sjösalavalsen. Nu kunde han dansa varenda dans, bjuda på sockerdricka och köpa ett stort paket cigarretter.

Det tog en halvtimme att ro från Lasses sommarö till Storön, fastän Lasse var en baddare att ro. Han drog upp båten i en skreva, där den låg så osynlig som möjligt. Det förekom ibland element vid Storöns dansbana, som med förtjusning lösgjorde båtar och sparkade ut dem att driva omkring eller till och med helt resolut knyckte dem. Lasse vågade inte tänka på, vad pappa skulle säga, om båten kom bort.

Från den plats där Lasse förankrat sin eka, var det bara tre, fyrahundra meter till dansbanan men en besvärlig väg uppför en bergsluttning med förrädiska mosslager och risig vegetation, som övergick i barrskog. Dansbanan låg på en platå omgiven av lövträd. Det var den vackraste punkten på ön och gång på gäng kom rykten om spekulanter på dansplatån, spekulanter som ville riva dansbanan och bygga en villa. Det borde nära nog vara idealplatsen för en villa, högt läge men skyddad av skogen och trots det en utsikt över sjö, näs och vikar, som var förtrollande.

När Lasse kom så nära dansbanan, att han skymtade den, stannade han och andades ut, tog av baskermössan. Den borde ha tryckt till håret, så att det höll sig i styr resten av kvällen. Han kände efter, om benan låg, som den skulle, rättade på byxorna och borstade av pappas fina blazer. Så satte han på sig en min, som på en gång skulle vara glättig, obesvärad och likgiltig och klev in på dansbaneområdet. Hon var redan där omgiven av hela gänget. Lasse stegade fram rätt till henne. Hans ögon glittrade och lyste.

— Hej, hej, Britta.

— He-ej, Lasse, sa flickan släpigt och fortfor att prata med en lång pojke med mörkt slickat hår. I detsamma spelade Storöns Orchestra upp och flickan tog pojken under armen och spatserade upp på banan.

— Killen är hennes kusin från Kalmar, upplyste Lasses vän Calle honom, innan Calle med dam följde efter.

Lasse kände närapå en klump i halsen. Så hans Britta bar sig åt. De hade ju stämt möte här i kväll och nu var hon som om Lasse varit — ja, kusin. Han gick fram till räcket kring dansbanan och lutade sig mot det och följde Britta och smålandskusinen med ögonen. De dansade äckligt, Lasse såg rött, när flickan lutade sig mot sin kavaljer, smög sig intill honom. Fy sjutton, hon blundade, när hon dansade med honom. Kusin kantänka!

Det blev alldeles fullt på dansgolvet. Pojkar i långbyxor tryckte flickor i långbyxor tätt intill sig, musiken blandades med ett sorl av halvhögt prat, ett och annat fnitter trängde igenom.

Runtomkring dansbanan stod löshästar och hängde. Närmast musikestraden stod ligistgäng och skrek ut sina kvickheter. Är dom där redan färdiga, tänkte Lasse, här blir nog trevligt innan kvällen är slut.

Han gick ett par varv kring dansbaneområdet och lagade, att han kom flanerande fram till sitt gäng just som de samlades efter första dansen. Britta och kusinen observerade honom inte.

På en bänk vid ingången satt en ensam tös. Hon var klädd precis som Lasse i grå långbyxor, vit skjorta, snusnäsduk om halsen, blå blazer och vita gymnastikskor. När musiken spelade upp, stramade hon till, såg sig försiktigt om för att uppsnappa, om någon tänkte bjuda upp henne och fick ett ledset uttryck i ögonen, när ingen kom.

Lasse bjöd upp henne. Han ogillade flickor, som kom ensamma till dansbanor, men Britta kunde gärna se, att han inte var den, som hängde läpp för hennes ombytlighet. Mister du en, står dig tusende åter kysser du en, står där hundra och gråter. För resten var det mycket värre att kyssa en pojke och sedan strunta i honom än att komma ensam till Storöns dansbana.

När Lasse kommit upp på dansbanan, slog han ihop klackarna och bockade:

— Lars Lindberg.

Sedan blev han generad. Han skulle bara ha sagt: Lindberg. Flickan gjorde en otymplig bugning:

— Inga Berggren.

Och så dansade de.

Lars var missnöjd. Han följde med ögonen en svartlockig flicka med pigg uppnäsa och glada ögon. Det här flickebarnet var nästan rödhårigt och inte alls solbränt. Men hon dansade mjukt och väl, inte påträngande. Lasse blev generad, om hans danspartner gned sig för tätt intill honom.

Flickan varinte heller glad. Det var skönt att ha blivit uppbjuden, men det var en fasligt ung pojke. Säkert inte mycket äldre än hon och så såg han så barnslig ut med uppåtsträvande hårtestar och fräknig näsa. Men det var hemskt skönt att bli uppbjuden.

Efter dansen återvände Lasse till Britta. Inte ens det hot hans dans utgjort mot hennes suveränitet, kom henne att låtsas om honom. Hon dansade ideligen med smålänningen.

Då gick Lasse från dansbanan och satte sig i en klippskreva, rökte cigarretter för att hålla de millioner mygg, som bodde i dansbaneområdets lövdunge, på avstånd. Lasse surade.

Sjön låg nära nog som en spegel. Några enstaka kvällsbrisar fyllde för ett ögonblick seglen på de båtar, som låg och längtade efter vind för att föras ut till Sandhamn. Bortom trädtopparna på öarna mittemot stod några kraftiga molnbankar. Lasse stoppade pekfingret i mun och höll upp det i luften och försökte av alla krafter spå väder. Det kunde han inte.

På hans skor klättrade röda myror. Nej, fy tusan, hade han satt sig i ett myrbo. Lasse flög upp, borstade av myrorna och vände ryggen åt naturscenerier. Fran dansbanan kom tonerna av Sjösalavalsen. Han kunde dansa vals. Tänk vad Britta och han dansat förra lördagen. Då kände Lasse den där klumpen närapå i halsen, gick och bjöd upp ensamma Inga Berggren. Det var andra gången och inte mer hon blev uppbjuden och Lasse togs emot med ett leende.

Hon har vackra ögon, tänkte Lasse och la armen fast om henne.

Han ser rysligt rar ut, tänkte hon och såg ännu gladare ut.

Och de dansade taktfast till: Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Nu satte sig Lasse på den ensamma bänken med flickan. Jodå, skärgärden var så vacker, att segla var så roligt, hon hade badat två ganger i dag. Ja, hon bodde pa Storön för första sommaren.

Efter Tango Jalousie drack de sockerdricka och Lasse upptäckte, att flickan hade söta skrattgropar och flickan fann, att Lasse hade vacker mun.

Efter Parlez-moi d’amour gick de ut på berget och Lasse talade om för Inga, var de svåraste grynnorna i farvattnet låg och hon beundrade honom för hans kunskap och vilda äventyr på sjön.

Smålandskusinen hade bjudit upp Calles flicka och Britta stod ensam, när Lasse kom tillbaka med Ingas arm under sin.

— Lasse!

Inga stannade vid Brittas