Det spelar och sjunger

By Axel Hambræus

En morgon vaknar Sven av ett underligt ljud och när han springer ut i köket får han syn på en stolpe ute vid vägen. Hans pappa berättar att det är en telefonstolpe, så att människor ska kunna ringa varandra, men Sven är övertygad om att det är ett instrument åt änglarna. Det ser faktiskt lite ut som mammas gitarr! Och så var det det där ljudet ... "Det spelar och sjunger" är en berättelsebok av författaren Axel Hambraeus. Samlingen består av historier för stora som små, unga som gamla och kretsar kring människans tro och kristendom. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726697896

Book preview

författaren.

Änglarnas gitarr.

Ö ver den ändlösa Stormyren gick järnvägen fram, och där låg Vasselängets banvaktsstuga. Den låg liksom på en liten ö i det stora myrhavet, en ö, byggd av väldiga stenblock, mellan vilka växte några magra tallar.

Det fanns ingen annan väg än järnvägen i ödemarken. Men inga tåg stannade någonsin vid den lilla banvaktsstugan, de gingo ständigt förbi i ilande fart. Ibland pep tåget en lång signal, så att det stod en vit, visslande rök ur den blanka huven närmast skorstenen. Underligt var det att höra tåget komma brusande, och nästan underligare var det att se det. Det syntes långt borta vid ena ändan av myren; långt innan det hördes, syntes det, det kom närmare och närmare, och ju närmare det kom, desto större blev det. Det växte och växte, och till slut trodde man, att det skulle köra rakt över en, men då var det i en blink förbi med sina långa vagnar och sina dånande hjul, och så krympte det så hastigt ihop, blev mindre och mindre, och så försvann det vid andra änden av myren. Och då blev det med ens så tyst, som hade hela världen varit död, det hördes bara det eviga vindsuset i de små tallarna. Jo, det var en sak till som hördes, och det var sången från telefontrådarna.

Första gången Sven hörde den sången var en juldagsmorgon. Då var Sven så liten, det var bestämt den första jul han mindes ur sitt liv. De hade haft en julgran, som far hämtat med sin tralla långt bortifrån, ty granar funnos inte på myren. Och de hade haft ljus i granen och äpplen, och mor hade läst något så vackert och berättat om änglarna, som sjöngo i skyn. Och Sven hade fått små paket med rara saker i, och far och mor hade varit så glada, och Sven hade varit så lycklig.

Ja, det var morgonen efter den julaftonen, när Sven kom ut i den väldiga snön och solen målade himmelen rosenröd, innan den gick upp, det var då Sven fick höra en underlig sång, som han aldrig hört förr. Det var som om hela rymden sjöng, och Sven tittade upp mot himmelen och undrade, om han inte skulle få se änglarna, som mor talat om i går kväll.

Just då kom far ut.

»Vem är det som sjunger?» frågade Sven.

»Det är telefonstolpen», sade far.

Då såg Sven för första gången den stora telefonstolpen, som stod nära vedboden. Hög och väldig var den, och en förfärlig massa trådar var det, precis som på det där skeppet, som pappa hade i en flaska inne på byrån och som morbror Axel hade gjort, han som var sjöman. Och trådarna voro vita av rimfrost, och det sjöng och brusade i dem. Men Sven kunde inte tro annat än att det var änglarna, som spelade på dem, alldeles som mamma brukade spela på sin gitarr. Ty änglarna voro ju osynliga, sade mor, och då kunde de ju spela utan att man såg dem. Och det kunde väl inte låta i trådarna, om ingen spelade på dem. Ty inte lät mammas gitarr, om ingen spelade på den. Och det här var ju precis likadana trådar och minst lika många.

Från den dagen var telefonstolpen Svens käraste vän näst far och mor. Först var nog Sven litet rädd för telefonstolpen. Det tog hela vintern och våren, innan han vågade närma sig den. Men när snön smält och hela myren var vit av hjortronblom, stod Sven en dag helt nära stolpen. Mor såg honom genom fönstret och undrade vad det nu skulle bli av. Sven stod väl närapå en timme vid telefonstolpen. Gång på gång lyfte han sin hand men sänkte den åter. Men till slut sänkte han den inte. Han tog ett steg mot stolpen och klappade stolpen. En gång, två gånger, tre gånger. Nej, det var inte farligt. Då slog han armarna om stolpen och tryckte sin kind emot den. Men då skulle man ha sett! Sven blev så rädd, när han hörde det väldiga dånet, som kom hela stolpen att darra, att han sprang och gömde sig bakom vedstapeln, och sedan dröjde det flera dar, innan han vågade närma sig stolpen på nytt.

Men till slut vågade han både klappa stolpen och lägga örat mot den. Ty så som stolpen lät, när han lade örat mot den, det var sång det! Det brusade värre än själva tåget, fast mycket vackrare. Det var inte en ton utan många, som när mamma spelade på alla gi tarrens strängar på en gång, fast mycket, mycket starkare.

Sedan den stunden kunde Sven knappast skiljas från sin kära telefonstolpe. Människor som reste med det stora tåget kunde stundom uppfånga en skymt av en liten pilt, som satt med kinden lutad mot en telefonstolpe. Sven hade gjort en liten bänk av en brädlapp och några stenar, och där hade han sin lilla lekstuga och sina små leksaker. Men ofta glömde han leken för att lyssna till den underliga sången. Ibland sjöng det starkare, ibland svagare, ibland sjöng det inte alls. Men ibland blev sången så stark, att man. knappast kunde uthärda att höra på den. Då var det som om alla himmelens änglar kommit flygande för att spela och sjunga. Och då, när hjärtat blev så stort, att det ville sprängas, då började Sven också sjunga.

Mor hörde det en dag. Fastän hon malde på kaffekvarnen, hörde hon det. Hon hörde en röst börja sjunga, som inte var som en människas. Och när hon gick fram till fönstret, såg hon lille Sven sitta på sin bänk vid telefonstolpen. Han satt där med händerna knäppta och sjöng. Det var inte ord och melodi, som man var van att höra det, och dock var det en sång så vacker, att mor knappast hört någon sjunga så vackert, och ändå visste mor, att hon inte var dålig att sjunga själv.

Modern var en förståndig mor. Därför låtsade hon inte om någonting utan lät Sven sjunga i fred. Från den stunden sjöng Sven varje dag. Men alltid ensam för sig själv på sin lilla bänk vid telefonstolpen. Och hans röst blev för varje dag klarare och vackrare. Så småningom började han sätta ord till det han sjöng. Visst var det underliga ord. Han sjöng om änglarna och solen och månen, han sjöng om far och mor, om myren och hjortronen, om tåget och telefonstolpen. Ibland måste mor skratta, när hon hörde honom, ibland grät hon. Ja, ibland grät far själv, men mest skrattade han, men aldrig så att Sven såg eller hörde det, ty far var också förståndig.

En dag, när Sven satt vid sin telefonstolpe och tåget gick förbi, såg Sven, hur en främmande man stod lutad ut genom fönstret och vinkade åt honom med en underlig mössa. Sven hann inte vinka igen, innan allt var förbi. Han sprang in i stugan och talade om det för mor.

»Vem kunde det vara?» undrade han.

Mot kvällen kom en man vandrande på järnvägen söderifrån. Sven sprang in i stugan.

»Nu kommer han!» ropade Sven.

»Vem?» frågade mor.

»Han, som vinkade», svarade Sven och sprang.

Mor gick ut.

Far kom farande på sin tralla, norrifrån.

Det dröjde länge, innan mannen kom fram. Men plötsligt gav mor till ett rop. »Det är ju min bror Axel!» ropade hon.

Ja, det var verkligen morbror Axel. Han, som var sjöman. Men så trött han var. Han orkade knappast lyfta benen den sista biten. Han såg sjuk och eländig ut och hostade svårt. Mor och far ledde in honom i stugan.

Sven var alldeles lycksalig. Morbror Axel hade kommit. Morbror Axel, som han hört så mycket talas om. Morbror Axel, som hade gjort skeppet, som låg i flaskan på byrån. Det skeppet var det märkvärdigaste, som fanns i hela stugan, och Sven kunde aldrig förstå, hur det skeppet kunnat komma in i flaskan, fast far många gånger bjudit till att förklara det för honom.

Nu började en helt ny tid för lille Sven. Nu glömde han nästan telefonstolpen för att i stället sitta inne hos morbror Axel och språka med honom. Men till att börja med blev det inte mycket språka av. Ty dels var morbror Axel så sjuk, dels var han så förskräckligt dyster och tungsint, och till att börja med såg han inte ens åt den lille parveln, som satt på en pall innanför dörren bredvid järnkaminen. Ja, Sven tyckte, att morbror Axel såg ond och farlig ut ibland. Det var när han var som mest sjuk; då kunde han säga sådana förfärligt fula ord. Men ibland ropade han på Gud och Jesus, och ibland låg han alldeles stilla och grät, och då tyckte Sven så synd om honom, att han hade velat klappa honom, om han bara vågat. När en tid gått, blev morbror Axel mera lugn och stilla. Och en dag reste han sig upp och tittade länge på Sven, och så började han språka med honom. Och när det gått ännu en tid, fick morbror Axel flytta ut ur kammaren, och mor gjorde i ordning en hängmatta åt honom, som hon satte fast mellan telefonstolpen och vedbodväggen. Där låg morbror Axel så skönt i lä för vinden, och där kunde han också ha Sven i närheten. Ty Sven och morbror Axel blevo allt bättre vänner, ju längre tiden led. Sven berättade om änglarnas gitarr, och han fick också morbror Axel att lyssna. Men när morbror Axel låg där i hängmattan och såg telefonstolpen med alla dess trådar, då tyckte han ibland, att stolpen var masten på ett skepp och trådarna tacklingen, och då kom han ihåg havet, det stora sköna havet, som han längtade till men aldrig skulle återse. Och då blev morbror Axel åter tung till sinnes och svarade inte, när Sven talade till honom.

En dag, när morbror Axel var så där dyster, sade Sven: »Vill morbror, att jag skall sjunga för morbror?»

»Kan du sjunga, du?» sade morbror. »Har mamma lärt dig det?»

»Nej, det har änglarna gjort», sade Sven.

»Änglarna!» sade morbror Axel. »Det finns inga änglar. »

»Finns det inga änglar?» sade Sven. »Vem är det då som spelar på telefontrådarna?»

Tårarna stodo stora i Svens ögon. När morbror Axel såg det, sade han: »Visst finns det änglar! Du är själv en liten ängel.»

Men Sven kunde inte sjunga.

»Varför sjunger du inte, barn?» frågade morbror Axel och strök honom över kinden.

»Jag vill, men jag kan inte», sade Sven.

»Var det för det där jag sade om änglarna?» frågade morbror Axel.

»Jag vet inte», sade Sven, ty han vågade inte säga något annat.

Från den dagen blev morbror Axel allt sjukare. Det var nätt och jämnt, att han tålde att bli buren ut och in morgon och kväll. Men ändå ville han ut.

»Jag har levat under himmelen, och jag vill dö under himmelen», sade han. »Bara lille Sven ville sjunga», tillade han suckande. Ty hur han än bad Sven, kunde han inte få gossen att sjunga.

»Jag vill, men jag kan inte», sade Sven alltid.

En dag kunde morbror Axel inte tala. Ändå gav han tecken, att han ville bli utburen.

Det var en strålande högsommardag. Solen lyste över myren, som var alldeles gullgul av hjortron. Sven bar händerna fulla med hjortron till morbror Axel, men han var så svag, att han inte ens orkade äta.

Det var så stilla i naturen, så tyst och högtidligt. Inte ens telefonstolpen sjöng. Till och med den eviga sången i tallarna hade tystnat. Sven satt tyst och undrande på sin lilla bänk, och morbror Axel låg i sin hängmatta med slutna ögon. Han var så vit i ansiktet, stora svettdroppar pärlade på hans panna. Mor satt bredvid och viftade bort myggen med en dvärgbjörkskvist. Ibland torkade hon bort en tår med sin förklädessnibb.

Då började telefonstolpen sjunga. Först sakta, i avbrutna ackord, så starkare och starkare.

Svens lilla hjärta, som varit så beklämt en lång tid, började slå hårt av glädje.

»Nu komma änglarna igen!» viskade han. »Hör hur de spela!»

Starkare och starkare ljöd sången, till slut brusade den fram, så att den fyllde himmel och jord.

Då började Sven också sjunga.

Den sjuke öppnade sakta sina ögon. Vem var det som sjöng? Han fick se lille Sven. Var det han som sjöng? Men kunde en människa sjunga så! Nej, det var inte en människa som sjöng. Så måste änglarna sjunga.

Och den sjuke slöt ögonen. Slöt dem för alltid.

Men Sven sjöng och sjöng, sången, som änglarna lärt honom, och den sången bar morbror Axels själ till himmelen.

Matudu, hövdingens son.

I nte långt från missionsstationen, inte längre än på några bågskotts avstånd låg den hedniske hövdingens hydda. Hövdingen hade varit missionärernas vän ända till dess en dag hans äldste son kom hem och berättade, att han beslutat bliva en kristen. Då hade hövdingen blivit förfärligt ond och förklarat, att ynglingen ej längre fick vara hans son, samt hade under hugg och slag kört bort honom från hemmet.

Efter den dagen förbjöd hövdingen var och en som hörde till hans hus att ha någon som helst beröring med missionärerna. Sin näst äldste son, Matudu, som bara var 11 regntider gammal, förklarade han nu för sin äldste son och blivande efterträdare, och han inpräntade hos honom dagligen och stundligen, att missionärerna voro hans liksom hans faders fiender.

Man kan förstå, att lika glada som missionärerna voro över att hövdingens egen son blivit en kristen, lika bedrövade voro de över att detta kommit att vålla fiendskap mot dem från hövdingen och hans släkt. De gjorde flera försök att åstadkomma förlikning, men hövdingen var obeveklig. Han svarade ej på deras hälsning, vände ryggen till, då de försökte tala med honom, ja, sista gången missionären kommit till hövdingens hydda hade hövdingen och hans män kommit emot honom med hotfullt höjda vapen. Till och med lille Matudu, elvaåringen, en riktigt smärt och vacker negergosse, hade spänt sin båge och siktat med sin pil mot missionären och ropat: »Jag vara Matudu, hövdingens äldste son. Jag aldrig bliva en kristen. När jag bliva hövding, jag döda alla missionärer.»

När Matudu sade detta, skrattade hövdingen, men missionären höjde, innan han gick, sina händer och sade: »Jag är en kristen, och jag välsignar er i Jesu namn.»

Nu hade hövdingen förbjudit sin son att gå bort till missionsstationen. Men det är med hednabarn som med många andra barn, att de inte alltid lyda sina föräldrar.

Mellan hövdingens by och missionsstationen sköt en tät skog in av baobaträd med grova stammar och lummiga kronor. I den skogen strövade ofta Matudu omkring med sin båge och sköt till måls på ödlor och ormar, varav det vimlade i skogen. Eller också klättrade han, vig som en apa, omkring uppe i träden och kastade sig från gren till gren. Ibland »råkade» han under dessa färder komma nära intill missionsstationen. Det yttersta trädet i dungen stod så nära, att man från dess krona kunde se ned över hela den lilla missionsstationen.

Matudu kom till slut varje dag att »förirra» sig till denna utsiktsplats, och därifrån följde han nyfiken och intresserad allt som tilldrog sig bland hans fiender missionärerna. Tänk, om han hade vetat, att hans äldre broder många, många gånger setat i just detta träd och att han här lärt känna och älska missionärerna. Nu såg han ofta sin »döde» broder gå mellan husen där nere, såg honom bära vatten och hugga ved, såg honom förbinda sjuka på verandan. Ja, en gång hörde han honom till och med predika, en vacker kväll strax före solnedgången. Varje gång Matudu hörde eller såg sin broder kramade han bågen, som han höll i handen, i hat mot missionärerna, som »dödat» hans broder. Men på samma gång kände han en viss tillfredsställelse, att det gått som det gått, ty nu skulle ju han en gång bliva hövding i sin broders ställe.

Men medan hövdingen och hans hus »andades hot och mord» mot missionärerna, bådo dessa dagligen till Gud, att han skulle göra dem till deras vänner igen. »Bruka vilken av oss du vill», plägade missionären bedja, »hjälp oss att vara beredda att, om så gäller, offra livet för att rädda deras arma själar.»

Nu hade missionären och hans hustru ett enda barn,