Julros och slåtterblomma

By Axel Hambræus

Om bara en timme skulle han kliva in i kyrkan och påbörja sin predikan, men aldrig förr hade han känt sig så tom i huvudet och tom i hjärtat. Och detta trots att han hade gått och tänkt på sin predikan hela veckan. En dålig predikan skulle leda till en dålig kollekt och Gud visste att de behövde en bra kollekt. Hur skulle de annars kunna hjälpa de utsatta i samhället? En präst med tomt huvud och tomt hjärta söker inspiration till sin predikan, tornväktarens dotter Linda träffar en underlig pojke och konstnären Torbjörn hittar en övergiven postsäck på tågstationen. "Julros och slåtterblomma" är en novellsamling av författaren Axel Hambraeus. Samlingen består av 16 noveller som kretsar kring kristendom, historia, tro och människoöden världen över. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726683158

Book preview

författaren.

Sergeant Karlssons bilkommendering

I utkanten av ett litet municipalsamhälle i norra Dalarna ligger en liten frälsningsarmélokal. Den är till hälften ett uthus, synes ursprungligen ha varit en ladugårdslänga, till hälften är den bebodd. På den bakgård, där den är belägen, kommer man direkt in i armélokalen, en avlång sal med den enklaste inredning: bänkar som ingen kan somna i, en estrad längst fram och på fondväggen Arméns kända märke med orden Blod och Eld. En trång dörr i fondväggen leder in till den torftigaste av bostäder: ett litet kök, en sovalkov och ett finrum.

Om man kan tala om en armés utposter, så finner man här en av dem. Ibland händer det, att den som står på post därute stupar, andligen talat, och då står posten tom en tid.

Pastor Ahle hade alltid varit glad över Frälsningsarmén, ända sen han som liten pojke var bekant med brevbärar Hasselberg. Det var den gladaste människa han kände i den lilla bergslagsstad, där han växte upp, och så blåste Hasselberg trumpet. Under sin brevbäraruniform bar han alltid sin röda armétröja, och lille Elof Ahle älskade röd färg, trumpeter och glada människor.

Det var inte många som tillhörde Armén i det lilla municipalsamhället. Men vad gör det, om en trupp är liten, bara den är tapper och har en bra ledare. Kanske var de ledare som sändes till denna utpost alltför bra. De kämpade tills de dignade. En och annan nådde helt enkelt svältgränsen. Ty de få åhörare som kom till deras möten hade inga ekonomiska resurser. Arméns folk är mest fattigt folk.

En dag fick pastor Ahle höra att frälsningsofficeraren, en kvinnlig kapten, måst sändas till sjukhus och att hennes nerver tagit skada av svält och överansträngning.

Han gjorde sig bittra förebråelser, ty kaptenen hade flera gånger bett honom komma och tala vid ett möte eller en arméauktion, för att de »skulle få mera folk». Ahle hade sagt nej, antingen hade han inte tid eller ville han inte vara något slags lockfågel för publiken, om han nu verkligen var det. Han beslöt emellertid, att nästa gång någon bad om hans medverkan vid Armén, skulle han inte säga nej.

Men den saken lät nu vänta på sig, ty i ett par år stod armélokalen tom. Det var något som fattades i det lilla samhället, när inte den röda flaggan hissades på söndagarna, när inte den lilla musikkåren spelade om lördagarna mitt i Byxtorgets bilkarusell och i alla husmödrars inköpsbrådska. Det var något som fattades av den himmelska barnaglädjen och den dåraktiga trosglöden. Och alla de många människorna från de torftigaste hemmen hade ingenstans att gå. I kyrkan var det så högtidligt och i bönhusen hörde de inte riktigt hemma. Nej, deras hem var Armén. Där kände de igen golvdraget hemma och imman som rann på pärlspåntade väggar. Där talades deras eget språk, och där var en glädje som inte fanns på andra ställen.

En dag, det var en regnruskig novemberdag, fick pastor Ahle se en syn som han aldrig sett förr, åtminstone inte i municipalsamhället. Det var inte den lilla bilen, som i och för sig såg ut som färdig för skrothögen, utan det var frälsningssoldaten som satt vid ratten. Det var det rundaste fruntimmer som tänkas kan, och uniformen hon bar såg ut att kunna spricka var som helst och när som helst. Under arméhatten blickade ett par okynnigt glada ögon.

Bredvid henne satt en annan salvationist, som var lika tunn som den andra var bred. Hon hade ett fint, blekt ansikte och såg betydligt mer andlig ut än chauffören.

Nästa söndag var flaggan hissad på armélokalen, och när Ahle gick förbi grinden in till bakgården, där Armén hade sitt kvarter, såg han på anslagstavlan, att det var välkomstmöte för kapten Blomgren och sergeant Karlsson.

Pastor Ahle älskade vedsågning. I prostgårdsparken hade han tagit ner ett par gamla grova björkar, som han kapat och kluvit och lagt upp i travar. Han hade bestämt sig för att på måndagsmorgonen köra in traven i vedboden för att ha den till lördagskvällarnas brasaftnar under vintern.

Månen stod nära sin nedgång i väster, när Ahle klockan fem på morgonen kom ut i den kyliga, klara novembermorgonen. Det låg rimfrost på marken. De nakna träden kastade fina skuggor på rimfrosten, och det var så där ljuvligt tyst som det kan vara på morgnarna. Ahle hade en kärra med gummihjul. Han hade redan full last av de tunga björkkubbarna, då han kom att tänka på armébilen som han mött några dagar tidigare. Han såg för sig den lilla armélokalen med plåtkaminen, där gamle korpral Borg brukade brassa på mitt under pågående möte för att hålla lokalen varm. Borg brukade då halvt viskande citera general Booths ord: Ingen blir frälst, som fryser om fötterna.

När Ahle kom fram med sin kärra till vedboden, stannade han. Han kunde omöjligt köra in den där kärran i sin egen vedbod, när han tänkte på den eländiga plåtkaminen i den torftiga armélokalen. Han fortsatte ut på vägen till kyrkan, vek av ut till västgärdet, kom till staketet med anslagstavlan. Han var glad åt gummihjulet. Spöklikt tyst löpte kärrhjulet in i grindhålet. Månen kastade djupa skuggor på bakgården. Där låg armélokalen i andra ändan av huslängan.

Ahle visste inte, var armén hade sin vedbod, därför lastade han av veden vid ingången till lokalen.

Han hade tänkt köra dit en enda kärra ved. Men hur det var, så blev det fem, och då var det slut på vedtraven.

Det gick några veckor. Man var i adventstiden. En lördag satt kapten Blomgren och sergeant Karlsson på pastorsexpeditionen. Det fanns något som hette flyttningsbetyg. Och när den saken var expedierad, frågade sergeanten om pastor Ahle hade någon bil.

– Nej, tyvärr.

– Då kanske vi kan få skjutsa pastorn nån gång.

– Ni har bil? Jag tror mig ha sett den.

– Ja, jag har den till låns. Det var en man i Småland, som blev frälst. Han hade varit full och fått sitt körkort indraget, och han lånade oss bilen tills han får igen körkortet. Jag hoppas det dröjer ett bra tag.

– Och nu vill ni ut och köra med mej?

– Ja, vi är ju nya här, och vi tänkte vi kunde få lite hjälp med att hitta i utmarkerna och bli bekanta med folk.

– Bra, andra söndagen i advent skall jag till Finnmarken. Skall vi göra sällskap dit då?

– Överenskommet, sa sergeanten, men kom i samma ögonblick ihåg rangordningen. Eller hur, Kapten!

Kapten nickade. – Det blir bra, sa hon.

Andra söndagen i advent, tidigt om morgonen, innan solen ännu gått upp, stod bilvidundret utanför prästgårdsgrinden. Sergeant Karlsson satt vid ratten och kapten Blomgren i baksätet. Det hade snöat bra under natten och var inte plogat än.

– Har ni snökedjor? frågade Ahle.

– Nej, blev svaret.

Bilen dundrade iväg. Samhället blixtrade förbi, sen kom byarna, sedan de stora myrarna, de långa skogarna. Bilen slukade mil efter mil. Snön blev djupare, men än gick det bra.

– Få se hur det går vid Djupnäs, sa pastor Ahle.

– Djupnäs, vad är det? sa sergeanten.

– Det är världens ände, sen är det en mil kvar till Näckådalen.

– Bor näcken där?

– Ja.

– Har pastorn sett honom?

– Nej, inte sett, men hört, han spelar vid några gamla skvaltkvarnar.

Solen hade stigit upp. Bergen var granna att se i sin vita vinterskrud. Det gnistrade av kristaller i alla regnbågens färger.

Nu var man vid avtagsvägen vid Djupnäs. Bilen lyckades komma över den skrangliga bron över älven, men sen mötte snön. Vägen var nu en hålväg som gick tätt intill den skummande Djupån. Pastor Ahle förstod, att man aldrig skulle kunna ta sig fram den milslånga väg som var kvar till Näckådalen.

Men sergeant Karlsson var outtröttlig. Hon gasade på. Hon körde fast. Hon backade. Bilen suckade och kved, motorn jämrade sig.

– Om vi ändå haft snökedjor, sade Arle.

– Det hade inte hjälpt mycket, sa sergeanten. Men Gud hjälper. Han vill att vi skall komma till Näckådalen.

Det gick några kilometer till. Så satt man fast igen.

– Vi har en skovel, sa sergeanten.

Under hela tiden hade kapten Blomgren setat tyst och ljuvlig i baksätet. Det var en frid över hennes ansikte, som det gjorde en gott att bara se på. Hon log åt sergeanten, som letade fram skoveln i bagageutrymmet.

– Om vi bara haft en skovel till, sade Ahle.

– Det har vi, sa sergeanten. Men jag tyckte inte det passade, att pastorn skulle sköta en skovel.

– Åh, jag är inte rädd för grovarbete, sa Ahle. Langa fram skoveln!

– Fint, sa sergeanten.

Medan de skottade, sade den lilla runda sergeanten:

– Det ser ut som om det inte vore första gången pastorn sköter en skovel. Han kan kanske köra skottkärror också!

– Lika bra som sergeanten kan köra bil.

De skrattade och de skottade. Så körde de en bit. Stannade och började skotta på nytt.

– Menar sergeanten att vi skall hålla på så här sju kilometer till?

– Visst, sa sergeanten. Gud vill att vi skall till Näckådalen i dag.

– Ja, vi kanske kommer fram i kväll, sa Ahle.

– Det gör detsamma, bara vi kommer fram.

Man hade nu skottat fram till ett kalhygge. Där hade snön blåst undan, så vägen låg nästan bar. En hel kilometer gick bilen med god fart. Sen kom skogen igen. Snön var nästan meterdjup.

– Nu måste vi av och skotta, sa sergeanten, när bilen ohjälpligt satt fast.

– Ja, sa Ahle. Han kände att han började bli arg på denna förstockat envisa sergeant. – Nu skall vi skotta en ordentlig vändplats, och sen kör vi hem, sa han.

– Menar pastorn, att vi ska vända, när vi är så nära? Bara en liten halvmil kvar.

– Ja, jag tror inte vi kommer fram till Näckådalen på det här viset.

– Vi kan gå, sa sergeanten. Gud vill att vi skall till Näckådalen i dag.

– Hur vet sergeanten det?

Sergeanten såg med »enfaldens öga och oskuldens tro» på prästen.

– Pastorn har för liten tro, sa hon. Vi är ute i Guds ärende till själarna i Näckådalen, och vi skulle vända för lite snö!

– Hon därinne, förlåt, kaptenen, klarar aldrig en halv mils pulsande i snön.

– Hon kan sitta här och be för oss. Vi behöver inte vara mer än två. Jesus sände ut två i taget, står det ju.

Ahle måste le. Han började skotta igen. Han var genomblöt och försökte skotta i takt med sergeanten. Det lilla runda fruntimret hade en otrolig fysik.

Magrar hon inte på det här, så magrar hon aldrig, tänkte Ahle.

Nu satt de i bilen igen. Det gick en bit, så satt de fast.

– Vi vilar ett tag, sa Ahle. Jag har thermoskaffe och smörgåsar med mig. Min omtänksamma fru har tänkt på er och fyllt två thermos.

– Det skall smaka härligt, sa sergeanten.

Man drack kaffe i bilen och det var just dags att börja skotta igen, då något hände någonstans neråt Djupnäs. Det lät som om åskan började gå mitt i smällkalla vintern. Så hördes ljudet av en grov motor.

Ahle kikade genom den immiga rutan efter en flygmaskin. Nu var motorbullret alldeles över dem, och i detsamma tutade en bil.

– Snöplogen! skrek Sergeanten. Halleluja! Sannerligen, Gud är god mot Israel!

Det var snöplogen, och det var den största av alla, Mammuten kallad. Ahle steg ur, och ner från det väldiga flaket som hade en liten vinterkajuta uppmonterad, steg två jättelika karlar. Ahle skakade hand med dem. Det var Blad och Glad, socknens starkaste män.

Ur förarhytten steg chauffören och hans kamrat ner.

– Ut med er ur bilen! kommenderade Blad. Nåja, den lilla smala kan sitta kvar, om hon vill.

»Den lilla smala» kom emellertid ur och försvann hel och hållen, då hon råkade trampa i diket.

Medan Ahle och sergeanten grävde fram henne, ställde sig karlarna två och två vid var sin ända av den lilla Mercedes.

– Åh lyft, åh lyft! kommenderade Blad. Och de fyra jättarna lyfte den lilla bilen åt sidan. Chauffören steg upp i förarhytten. Två svanvingar höjde sig framför plogjärnen, och det väldiga åket susade förbi, så det kunde ta andan ur en.

Sen tog karlarna tag igen.

– Åh lyft, åh lyft! Och den lilla Mercedes stod på en fint plogad vägbana.

Blad kom fram till Guds små soldater, som stod och stirrade på vidundret Han sänt i deras väg.

– Kanske ni vill ha kaffe? sa han. Vi har nykokt i kajutan.

Ahle hann inte säga: Tack, vi har nyss druckit, förrän sergeanten glad utropade:

– Kaffe! Det skall smaka ljuvligt.