Vandringspräst

By Axel Hambræus

"Kanske är en åldrande människas största glädje att mycket av agnar och skräp virvlas bort vid minnenas sållning, och att bara de gyllene kornen faller i god jord och blir till glädjens blomster i jordens mull. Det är med tacksamhet för allt det goda och vackra jag mött i livet som jag är djärv nog att försöka skriva en liten minnesbok". "Vandringspräst" är en skildring av de människoöden som författaren Axel Hambraeus stötte på under sin tid som vandringspräst. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726624199

Book preview

Hambraeus

Vid leksand där möter man siljanom

Det var vid jultiden år 1913 jag som tjugotreårig, nyvigd präst steg av tåget vid Insjön — järnvägen gick då ej längre — och i mörkret letade mig fram till ångaren Engelbrekt vid en hamnkaj, just där Dalälven rinner ut ur sjön Siljan.

Jag stod i båtens förstäv och upplevde plötsligt en syn. Tre vita svanar kom ett ögonblick in i det bländande strålkastarljuset. Lika hastigt var de försvunna. Men denna upplevelse blev outplånligt inristad i mitt inre. Jag tog det som en hälsning, ett välkommen till ett okänt land, till okända människor.

Båten lade till vid ångbåtsbryggan i Noret, denna historiska plats, där i årtionden midsommaren dansats in av leksandskullor och masar.

En man i slängkappa och slokhatt kom fram till mig.

— Är du Hambraeus?

— Ja.

— Kom då fram i lyktljuset, så jag får se, hur du ser ut!

Jag minns än, hur jag genast kände en djup sympati för den hetlevrade men varmhjärtade man, som i två år skulle försöka göra en präst av en ganska frisinnad teolog. Vi gick i mörkret genom Norets gator och kom omsider fram till kyrka och prästgård.

Jag tror nog, att prostinnan fick en chock, när jag fick av mig ytterrocken.

Redan i Uppsala var jag i all min godmodighet en rätt radikal teolog.

Jag fick inte bara förebråelser för mitt intresse för Emanuel Linderholm och hans radikala teologi. Jag spelade fiol och gick på teater och var inte heller klädd som en teolog.

Detta senare gjorde, att jag då jag fick pengar hemifrån för att skaffa mig en »hygglig» vardagskostym ( o, ni goda, fattiga föräldrar!) beställde en habit i brunspräcklig färg med inströdda röda och gröna stänk här och där!

— Passar detta verkligen en blivande präst? sa skräddar Nordström.

Jag kommer än i dag ihåg den chock, som den goda leksandsprostinnan fick, då jag krängt av mig överrocken. Och jag minns än, hur de rara prostdöttrarna fick en skrattparoxysm.

Prosten själv såg outgrundlig ut, men som den verklige humorist han var, skrattade han lika gott som flickorna.

Efter en riktigt munter och hemtrevlig aftonvard, sa min prost.

— Jag tyckte jag såg, att du hade en fiollåda med dig. Spelar du verkligen fiol?

— Ja, en smula, svarade jag sanningsenligt.

— Har du kanske något, som vi kunde spela före aftonbönen? Min fru spelar piano, och jag spelar gärna orgel, om noterna inte är för svåra.

Ur min portfölj letade jag fram några notblad.

— Jag har ett stycke här, ett arrangemang av Bachs första preludium i »Wohltemperiertes Klavier» för violin, orgel och piano. Jag hade just glädjen att i Uppsala spela fiolstämman med professorerna Rudin och Kolmodin, Rudin vid orgeln och Kolmodin vid pianot.

Om jag någonsin fått en gratisbiljett till en konsert, så var det, när min prost och min prostinna fick höra, att jag fått spela i lag med så förnämligt folk.

Musiken öppnade hjärtedörrarna för den »radikale och farlige teologen»!

När stycket var slut, blev det en applåd från två åhörare, som smugit sig in, två förtjusande trotjänarinnor.

Den äldre, Tekla, som varit nästan levnaden lång i prostparets tjänst, lyste mig med en fotogenlampa in i adjunktsflygeln (där det spökade)! När hon öppnat dörren till den lilla adjunktskammaren innanför pastorsexpeditionen (det ena fönstret åt Siljan, det andra åt kyrkogården) sa hon:

— Sov nu gott, pastorn! Han är min nittonde adjunkt!

— Nå, sa yngsta prästdottern, när vi satt vid frukostbordet, spökade det i natt i adjunktsflygeln?

— Nej, sa jag. Jag har sovit som en stock hela natten.

— Vänta bara, sa lilltösen, dom kommer nog en natt.

Och spökena kom. En smällkall nyårsnatt.

Jag hade somnat efter en lång arbetsdag, då jag mitt i natten väcktes av underliga ljud från vinden en trappa upp.

Sådana ljud hade jag aldrig hört förr.

Jag visste, att det inte bodde någon däruppe. Tekla, trotjänarinnan, bodde i gavelrummet i andra ändan av huset.

Nu hade jag en gång för alla bestämt mig för att inte tro på spöken. Men vad skall man tro, när man hör dem? Därför beslöt jag mig för att även se spökena. Jag tände ett ljus, fick på mig tofflor och nattrock och smög mig ljudlöst uppför den trånga vindstrappan.

Innanför dörren till ett vindsrum på södra gaveln hörde jag ett otäckt mystiskt, skallrande ljud, ungefär som man tänker sig skelett, som tråder en vild dans.

Jag gick fram till tapetdörren. Nyckeln satt i. Jag försökte öppna så tyst som möjligt. Dörren flög upp, en iskall vindfläkt slog mig i pannan, ljuslågan slocknade. Men därinne hördes dansen allt vildare. Jag tyckte mig se vita gestalter dansa om varann.

Nej, tänkte jag. Detta skall undersökas. Jag gick ner, tände en stadig fotogenlampa med tung fot, en julklapp av min hemliga hjärtans kär i Uppsala.

Den här lampan skall inte slockna i första laget, tänkte jag. Åter stod jag vid tapetdörren. Åter rycktes den upp.

Någon skrattade. Jag upptäckte, att det var jag själv. Därinne hängde prostinnans nyårstvätt. Iskallt som det var, hade de våta lakanen och skjortorna frusit till is. Vinden, som blåste ut och in genom små öppnade fönster, var dansmästaren!

— Hej, spöken! sa jag. Gick ner och somnade ljuvligt vid dansmusiken en trappa upp.

Det finns något i psykologien, som kallas en spänd väntans upplösning i intet.

Prästflickorna blev en smula besvikna vid frukostbordet, när de fick höra att det bara var deras mammas tvätt, som spökade.

— Jag skulle vilja se ett riktigt spöke, jag, sa Lill-Britta besviken.

— Titta på pastorn då! sa prosten.

— Menar pappa hans vackra kostym? sa den okynniga prästungen.

— Nej, jag tycker han magrat redan den första veckan i min tjänst, sa prosten.

Det var inte precis någon sinekur att vara adjunkt i Leksand. Det var inte bara prostafar, som var arbetsgivare. Under prostens kommando arbetade adjunkten på pastorsexpeditionen samt med predikningar i kyrkan och de många stora byarna.

Det var andra arbetsgivare också. Den mest kuriöse var kyrkvaktar Nord. En gammal soldat. Han hade ett fasligt bestyr att få den nye adjunkten att uppföra sig ordentligt i kyrkan.

Adjunkten ville gå för altaret i den enkla prästkappan. Det gick inte. Kyrkvärdarna, utomordenligt hyggliga, ville, att prästen själv skulle få bestämma i den saken. Men det gick inte Nord med på. Han fick medhåll av prostafar, och det var bara att lyda.

När adjunkten skulle hålla sin första predikan, söndagen näst efter jul, och stod färdig att gå upp i predikstolen, kände han, hur en hård hand rände en stålkam i hans hår.

Adjunkten fick fatt i handen, som höll kammen. Handen var Nords.

— Du är så slarvig i håret, sa den gamle knekten. Int’ kan du gå ti’ körka tocken!

Nå, kamningen fullbordade sitt verk. Adjunkten skaffade sig efter detta en egen kam (av stål!). Men Nord var inte färdig.

— Kom ihåg, sa han, högst tjugo eller tjugofem minuter! Absolut icke mera!

— Det var en kort predikan, du höll i dag, sa prosten, när adjunkten kommit ned.

Nord råkade höra det och avgav bekännelse:

— Dä’ mitt fel, om det är någe fel. Jag varnade honom. Di här adjuntera prädikar allri stäkkut nog.

— Hur prädikar jag då? sa prosten.

— Din längsta är som Carlssons kortaste, sa Nord. Carlsson var komminister, en verklig hedersman, tidigare präst i Augustanasynoden i Amerika.

Den söndagen jag höll min första predikan i Leksands kyrka satt i en av bänkarna en väninna till min blivande hustru. Doktorinnan S. Hon hade vid sin sida i kyrkbänken en stadig äldre leksandsmora. När denna fick se min magra uppenbarelse i predikstolen, knäppte hon sina händer och bad halvhögt:

— Gode Gud, hjälp den stackars pöjt-tjen!

Men prosten och hans kyrkvaktare var inte mina enda arbetsgivare i den stora socknen på tiotusen själar.

Vid Samarithemmet i Uppsala hade pastor Otto Centerwall börjat utbilda församlingssystrar och diakonissor. Leksands församling och den nitiske prosten Peterson var bland de första i vårt land, som anställde församlingssystrar.

Det var två systrar, som fick prostens uppdrag att »ta hand» om den nye adjunkten och sätta honom in i församlingsarbetet. Det var förträffliga kvinnor, som med liv och lust gick in för arbetet att hjälpa den unge »prästpojken» till en smula »själavårdstjänst».

Jag kallade de båda systrarna i mitt stilla för »lag och evangelium». Det märkliga var bara att den jag kallade lagen, syster Elisabet, var den muntraste av de två: ett eldigt temperament, en gåpå-människa som få, men alltid med skrattglimtar i ögonvrårna. Johanna, syster evangelium, var tyst och stilla, som ett andeväsen. Hade det ej varit så gott virke i dem, som det kan vara i leksandsfolk, hade de slitit ihjäl sig i arbetet. Sjukvård och åldringsvård i modern mening fanns inte på den tiden. Därför var det hembesöken som blev den egentliga arbetsmetoden.

På pastorsexpeditionen hade prosten, komministern och adjunkten var sin s. k. pinne. Det var en träklump med en i ena änden finvässad strumpsticka i, och på denna pinne satte prosten var dag små lappar om vad den ena eller den andra skulle uträtta. Innan dagen var till ända, borde pinnen vara tom!

Församlingssystrarna hade inga »pinnar». Men antingen ringde de upp per telefon, eller också låg det en lapp i brevlådan om att den och den eller det hemmet väntade besök i själavård.

Vägarna var långa ut till leksandsbyarna. Backarna var branta. Det var sparkstötting (träspark) om vintern och cykel på sommaren. Som en del byar låg på andra sidan Österviken, kunde jag ta skidorna på vintern. Till sommaren skaffade jag mig en båt, i synnerhet sedan jag i Grytnäs by fått hyra småskolan till semesterbostad åt min fästmö.

Det där med fästmö var ju en särdeles historia. Om den saken har jag skrivit i en annan bok. Men i Leksand blev det en alldeles särskild historia!

Nu finns det i Svea Rikes Lag ingenting, som hindrar en man att gifta sig med en lagligen frånskild kvinna. Inte ens i kyrkolagen finns det något förbud i den frågan.

Jag hade i Uppsala blivit bekant med en frånskild hustru, som hade en liten söt flickunge. Mannen bröt äktenskapet, då han ville gifta sig med en annan kvinna.

Det var musiken, som förde mig i den frånskilda hustruns väg. Jag spelade altfiol i akademiska kapellet. Vi skulle uppföra Haydns oratorium »Årstiderna». då jag bland körsångerskorna lade märke till ett ansikte, som jag ej kunde glömma.

»Ho kan begripa en ung mans väg till ena pigo!»

En vårkväll efter sista repetitionen i universitetets aula råkade jag stöta ihop med »min altsångerska» och fick hennes tillåtelse att följa henne hem på en kopp te.

Hemkommen till min lya ute på Ringgatan satte jag mig att skriva ett brev, som jag i arla morgonstunden postade.

I brevet hade jag förklarat min kärlek till frånskilda fru Berta Mellander. Fick ett svar, att denna fru ville ta emot mig för ett samtal en bestämd kväll, då hennes hembiträde hade ledigt.

Kvällen kom. Ett långt och allvarligt samtal. En överenskommelse enligt den älskades önskan, att vi icke skulle tala om kärlek förrän på dagen ett år senare men under tiden vara »bara vänner, som ville lära känna varandra».

Till den dagen, när tiden gått ut, reste jag ner från Leksand, där jag var pastorsadjunkt, och kom åter med ring på fingret. Till allmän förfäran!

Det blev ett helt litet uppträde i prostgården. Prosten läste lagen men prästdöttrarna kom med evangelium.

— Vi två som är kvinnor, sa yngsta dottern, vi håller med Axel!

Nu hände det sig inte bättre, än att jag tydligen hade överansträngt mig i det ingalunda lätta arbetet med de långa färderna i tjänsten. Jag blev sjuk. Fick äggvita och måste koppla av från arbetet i ett par månader.

Under denna tid visade det sig, vilken god och moderlig kvinna den till synes rakryggade och litet stränga prostinnan var. Med oändligt tålamod vårdade hon den sjuke adjunkten. Det var en omsorg, som jag ännu har i tacksamt minne.

När sommaren kom och min fästmö med sin flicka reste upp till Leksand för att hämta sol och sommarglädje i den lilla skolan i Grytnäs by, fick min Berta och hennes dotter det varmaste mottagande i prostgården.

Till och med prosten gjorde sitt till, för att hans adjunkt skulle få så mycket ledigt som möjligt.

Nu hände sig, att Siljansnäs socken, väster om Österviken miste sin präst. Leksandsadjunkten Hambraeus fick då förordnande att under sommaren 1914 vara vice pastor i Siljansnäs.

Det var då, som jag en dag tog min cykel och gav mig i väg till en by mitt över sundet, där båtbyggarna bodde. Det fanns ingen ny båt att köpa. Men en av båtbyggarna hade en gammal båt, som han egentligen skulle hugga upp till ved. Som jag nu var angelägen att få en båt bara för sommaren, fick jag köpa den kasserade båten för två kronor. Båten fick ligga i vatten en vecka och blev ordentligt tät. Lycksalig rodde jag en dag norrut till Grytnäs by.

Två söndagsmorgnar i följd hade jag predikan i Siljansnäs kyrka. Den tredje söndagen var där aftongudstjänst (då jag hade högmässan i Leksands kyrka). I stället för att cykla den långa omvägen kring Österviken var det en lätt sak att ro över Österviken till Grytnäs. Sen var det att cykla ett par kilometer till Siljansnäs kyrka.

Det var en lycklig tid för två nyförlovade att få träffas en gång