Blanche 1363

By Peter Wiberg

Lördagen den 28 maj 1363, Pingstafton.
Den kungliga eskadern är under seglats från Tönsberg till Köpenhamn. Ombord befinner sig kung Magnus och drottning Blanche.
De är på väg till det danska hovet för att övervara bröllopet mellan sin son Haakon och den danska prinsessan Margrete. På vägen stannar de på Lindholmens slott där de en gång firade sin smekmånad.

Samtidigt söker en munk skydd för natten i lä bakom sanddynerna. Han är på väg till Lindholmen för att varna kungen om en nära förestående attack. Han vet inte var eller när, bara att det rör sig om en skoningslös fiende.
Men kungen tror honom inte.

BLANCHE 1363 är berättelsen om 1300-talets stora skandal här uppe i Norden: att både kungen och drottningen hade en älskare.
Och att det var samme man.
Handlingen kretsar kring den nordiska drottningen Blanche de Namur och några dramatiska veckor på försommaren 1363. I det moraliska kaos som råder efter pestens härjningar finner Blanche äntligen sin egen väg och försoning. I ett menage á trois lever hon ut sin kärlek och låter sinnena styra.
Utan att ana de ödesdigra konsekvenserna.
En lika passionerad som dödsdömd kärleksaffär går mot sin undergång.

Berättelsen är baserad på verkliga personer och händelser.

2018 blev musikalversionen av BLANCHE 1363 vald till årets musikal av Musikalplattform.
2019 blev ledmotivet Blanche Prolog nominerad vid Independent Music Award i New York.

Mer om berättelsen hittar du på blanche1363.com

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 27, 2019
• ISBN: 9789178516063

Peter Wiberg

Peter Wiberg är född 1948 och bosatt i Stockholm. Förutom författandet är han verksam som kompositör och musikproducent. Det var under arbetet med musikalen om den medeltida drottningen Blanche som Peter kom att bli fullständigt fascinerad av sällsamma legender och skabrösa skrönor som berättats i generationer om vad som en gång utspelades på drottningens slott. Om personerna som vistades där: kungar, drottningar, riddare och helgon. Och om den där barnramsan som inte alls var en barnramsa. Peter bestämde sig för att gräva djupare i den historiska myllan: Vad var det som hände egentligen? Var det möjligt att komma de här personerna riktigt nära? En förunderlig berättelse började ta form. Peter är klassiskt skolad kompositör med verk inom film, dokumentär, musik, radio och TV och i genrer som sträcker sig från tidig vikingamusik till neoklassisk, world, pop, country och musikal. Bara tre år gammal skrev han sin första låt, Gökarnas Vintervals i Snön, en helt respektlös blandning av Strauss och Jularbo. Som tonåring började han studera komposition för Sven Åke Welin och läste senare Musikvetenskap vid Göteborgs Universitet. Peters första erfarenhet inom musikalvärlden var som pianist i den första svenska uppsättningen av Jesus Christ Superstar och han vikarierade även i samma musikal på Olympia i Paris. Peter är en av Sveriges mest erfarna musikproducenter och arbetade under många år i legendariska Tal&Ton-studion. På senare tid har han bland annat skrivit musiken till SVT-dokumentären om Jan Eliasson och producerat soundtracket till flera fasadshower för Wermland Opera. Och ett av hans verk var under många år det mest spelade i landet: SF-vinjetten, producerad för Svensk Filmindustri 1984. BLANCHE 1363 är Peters andra musikal, och hans debutroman.

Book preview

Drottning Blanches och kung Magnus sigill

De enda bevarade samtida bilderna av kungaparet

Till Lucie

1337 d.21 Juli. Lödöse

Sven af Lödöse, Kanik i Skara och fogde på Lindholmen, lovar att, i händelse Konung Magnus skulle dö, lämna Lindholmens slott samt Lödöse stad och fögderi till Drottning Blanche eller hennes ombud och ingen annan.

Orig. på pergament, Universitetsbiblioteket, Köpenhamn

Lämningar efter slottet på Lindholmen Brusewitz 1864

1, Enda uppgången till slottet

2, Bröstvärn

3, Borggården

4, Bröstvärn

5, Jordverk och vallar

6, Mur

7, Torn

8, Genomgång

9, Mur

10, Bastion

11, Avsats för bastionen

12, Brunn

Innehållsförteckning

PROLOG

DEL 1

Kapitel I

Kapitel II

Kapitel III

Kapitel IV

Kapitel V

Kapitel VI

Kapitel VII

Kapitel VIII

Kapitel IX

Kapitel X

Kapitel XI

Kapitel XII

Kapitel XIII

Kapitel XIV

Kapitel XV

Kapitel XVI

Kapitel XVII

Kapitel XVIII

Kapitel XIX

Kapitel XX

Kapitel XXI

Kapitel XXII

Kapitel XXIII

Kapitel XXIV

Kapitel XXV

Kapitel XXVI

Kapitel XXVII

Kapitel XXVIII

Kapitel XXIX

Kapitel XXX

Kapitel XXXI

Kapitel XXXII

Kapitel XXXIII

Kapitel XXXIV

Kapitel XXXV

Kapitel XXXVI

Kapitel XXXVII

Kapitel XXXVIII

Kapitel XXXIX

Kapitel XLI

DEL 2

Kapitel XLII

Kapitel XLIII

Kapitel XLIV

Kapitel XLV

Kapitel XLVI

Kapitel XLVII

Kapitel XLVIII

Kapitel XLIX

Kapitel L

Kapitel LI

Kapitel LII

Kapitel LIII

Kapitel LIV

Kapitel LV

Kapitel LVI

Kapitel LVII

Kapitel LVIII

Kapitel LIX

Kapitel LX

Kapitel LXI

Kapitel LXII

Kapitel LXIII

Kapitel LXIV

Kapitel LXV

Kapitel LXVI

Kapitel LXVII

EPILOG

PROLOG

Ett ensligt kloster i skogsbygden,

februari 1363

Broder Markus satt på huk och kände försiktigt med fingerspetsarna utmed stänglarna. Timjanplantan var kall och fuktig av tinande frost. Om en tid skulle örtagården väckas till liv av vårsolen. Men inte riktigt än. I det sparsamma gryningsljuset tyckte han sig skymta något som rörde sig borta i skogsbrynet. Ett rådjur? En varg? Kanske en besökare. Han log för sig själv åt tanken. Det lilla klostret hade inte haft besökare på långa tider, ensligt beläget som det var på en ö i skogslandet. Här fick man vara nöjd med att ha sällskap av Herren. Och av varandra – fader Alain, den åldrige broder Olov och han själv. Han skulle just resa sig upp när han uppfattade ljudet av steg. Han lyssnade koncentrerat. Människor. Flera personer. En ilning av glädje strömmade genom honom. Han ställde sig upp. Tre gestalter. Munkar? I morgondunklet tyckte han sig uppfatta att deras huvor var röda. Eller var de kanske svarta med det röda fodret uppvikt i framkanten. Det är nog bara en synvilla, tänkte han. Besökarna fick syn på honom. De såg ut att tveka, rätade på ryggarna.

Fader Alain, finns han här? Rösten lät ung.

Var skulle han annars finnas? skrattade Markus. Han har befunnit sig här i hela sitt liv. Och aldrig någon annanstans.

Porten till klostret slamrade till och öppnades.

Det var ett förfärligt oväsen där ute.

Vi har besök.

Be dem stiga in då, inte stå där och gasta som ett rövarband!

Besökarna tvekade inte ett ögonblick och när de närmade sig ljuset i portöppningen kunde Markus se att deras svarta munkhuvor verkligen hade rött foder. Fader Alain backade ett steg när han lade märke till samma sak. Han såg bekymrad ut. Eller var det bara hans vanliga morgonhumör?

Vad vill ni här i svinottan, frågade han.

Hans vanliga morgonhumör alltså, tänkte Markus. Det var väl onödigt, vi som nästan aldrig har några gäster.

Du vet vad vårt besök gäller. Den kortaste av de tre tog ett steg fram. Det kan väl inte komma oväntat.

Broder Antonio, fnös fader Alain. Så ni har alltså segrat till slut.

Inte än. Men stunden är nära.

Fader Alain slog ner blicken och gjorde korstecknet. Mumlade för sig själv.

Tror du på det själv? Antonio lät föraktfull. Att han skulle förbarma sig över dig och ditt anhang?

Markus kände ilskan hetta till: Vad är det för prat. Packa er härifrån. Nu genast!

Antonio log, men bevärdigade inte Markus med så mycket som ett ögonkast. Vi ska snart ge oss av igen. Du kan vara lugn. Han vände en iskall blick mot Markus: Vi ska lämna er oskadda.

Varför kändes det som ett hot, tänkte Markus, men han valde att tiga.

Finns det någon mer här?

Nej, fader Alains röst var skarp. Bara jag och broder Markus.

Så broder Olov har lämnat jordelivet? För du står väl inte och bryter mot det åttonde budet?

Fader Alain tittade bort, tigande.

Antonios beordrade sina män att söka igenom rummen. De lydde direkt och försvann mot klostrets inre. Han gick långsamt efter. Qui non nobiscum, contra est. Och du valde att förråda oss.

Fader Alain spottade på golvet bakom honom.

Spara på dina kroppsvätskor, fader Alain.

De två andra kom tillbaka med broder Olov i ett onödigt fast grepp mellan sig.

Se där ja. Där var ju den gamle. Då är det väl bara att hitta ett lämpligt valv.

Han gick bort mot klostrets lilla kapell. Man kunde uppfatta hur han rörde sig runt i det sparsamma ljuset och undersökte rummet utmed väggarna. Här blir bra! Hans röst ekade. Här är en perfekt nisch.

Fader Alain slängde sig plötsligt mot porten i ett försök att fly, men den längste av besökarna hann ifatt honom med ett par snabba steg och fällde honom med ett brutalt slag i nacken.

Någon mer som tänker försöka? ekade rösten inifrån kapellet. Tänkte väl det. Då är det nog lika bra att ni kommer hit.

Den långe tecknade åt Markus att släpa med sig fader Alain. Broder Olov hade fallit ner på knä men tvingades framåt med slag och sparkar. Plötsligt gjorde Markus ett utfall, sparkade den långe i knävecket. Han vacklade till, Markus fick in en hård spark i magen, den långe dunsade i golvet, kvidande. Markus måttade en spark till men stoppades av ett kraftfullt grepp om strupen.

Ett litet ryck bara och din nacke är knäckt, din lille skit!

Nej nej, så fort ska det inte gå, hördes inifrån kapellet. Vi vill ju att de ska få ett långt liv – med de enkla förutsättningar vi tänker ställa till förfogande. Inte sant? Bjud nu i stället våra vänner på lite av den rogivande drycken som vi fick med oss från den gamla änkan. Så att vi kan utföra vårt uppdrag i lugn och ro. Flaskan har väl inte skadats i tumultet hoppas jag. Har den det broder Vincent?

Den långe hade kommit på fötter igen. Han drog fram en liten brun flaska ur en ficka i sin klädnad. Den är hel!

Bra! À votre santé, kära bröder!

Det innebar inga större svårigheter för Vincent att tvinga i dem drycken. Markus satt fast som i ett skruvstäd. Visserligen spottade och fräste han när Vincent tvingade in flasköppningen i hans mun men han förmådde inte hålla emot. Fader Alain försökte vrida bort huvudet men fick ett par kraftiga slag mot tinningen och var halvt medvetslös när en dos av drycken gled ner i svalget. Den gamle hade inte en chans att bjuda motstånd.

Ett visst välbehag spred sig i Markus kropp, en varm känsla av frid. Hans huvud var tungt och han kände hur besökarens grepp om nacken lossnade. Han lutade sig halvt blundande mot väggen, såg hur Vincent försvann ut ur rummet, hur han strax kom tillbaka igen med en säck och några verktyg. Försvann han igen? Nu var han där med en säck till, en större. Markus slumrade till, och så var den där elaka munken tillbaka igen med en underlig ryggsäck. Ett träflak med tegelstenar. Markus satte sig ner och lutade huvudet mot väggen. Fader Alain låg på golvet med frånvarande ögon. Den gamle verkade avsvimmad. Markus tankar bleknar bort i ett behagligt ljus.

Nu har besökarna med de underliga huvorna börjat mura. Sten på sten. Rummet är svept i en vit slöja. Det enda som når honom är ett avlägset skrapande ljud och en doft av fuktig sten. Han sitter med ryggen mot väggen. Bredvid honom sitter fader Alain och den gamle, besynnerligt upprätt. Framför deras fötter finns nu en bit av en mur. Han vill fråga dem vad det är som händer men orden stannar i hans huvud. Besökarna arbetar under stor koncentration. För varje lager mursten som läggs framför honom falnar hans medvetande. Långsamt, långsamt. Han dunkar sitt huvud mot den hårda väggen bakom nacken i ett fruktlöst försök att komma till ett helt vaket tillstånd. Förnimmelserna gäckar honom. Flyktiga tankar försöker bryta fram men löser upp sig i ett töcken. Nu har muren rests upp till ögonnivå. Han upptäcker att männen lämnat några små glipor i murverket. Man kanske kan få en klunk till av den behagliga drycken. Han försöker fråga men nu börjar ljuset sina. Muren når snart hela vägen upp. Han försöker resa sig men utrymmet tillåter det inte. På sin ena sida har han fader Alain. Åt andra hållet tar väggen emot. Den sista stenen kommer på plats.

Nu är mörkret totalt.

Och tystnaden.

Han kan inte längre uppfatta männen där utanför.

Har de gått sin väg?

Skönt i alla fall att det finns ett par springor där luften kan ta sig in.

DEL 1

I

Ärkebiskopens residens, Lundagård,

mars 1363

Den snöbäddade slätten sträckte sig långt bort mot horisonten. Några vindpinade buskage och en avlägsen allé av spretiga pilträd var det enda han kunde urskilja i vinterskymningen. Han stod med böjt huvud framför det låga fönstret, inte för att betrakta utsikten utan för att försöka samla tankarna inför det stundande mötet.

Snart skulle han tvingas möta den där besynnerliga kvinnan. Han försökte värma sina händer i armhålorna. Trots att mer än en månad hade förflutit sedan nyåret dröjde sig kölden kvar. Förr brukade de första vårblommorna våga sig fram ur jorden vid den här tiden på året, nu kändes det som om hoppet höll på att svika honom.

Porten längst bort i salen öppnades av två svartklädda tjänare. I det skumma ljuset kunde han skymta hur hon mödosamt närmade sig honom. Han rätade på ryggen, försökte använda hela sin resliga gestalt som skydd mot vad som skulle komma.

Hennes röst var förvånansvärt mörk och kraftfull.

Du har alltså accepterat kommenderingen.

Har jag?

Du är här.

Han svarade inte.

Är du klar över vad som förväntas av dig?

Han började gå mot porten. Det har varit en lång resa. För oss båda. En måltid kanske innan vi börjar förhandlingarna? Jag kan be någon av pigorna.

Lite bröd räcker för min del, tack. Inget fläsk! Absolut inte. Och inget vin. Bara vatten om det finns något som duger att dricka. Och jag vet inte om jag vill kalla det förhandlingar.

Hon tror verkligen att hon har makten i sin hand, tänkte han. En kall kåre av övermod drog förbi men lyckades aldrig finna fäste.

Han öppnade porten och gjorde en inbjudande gest. Kölden kändes som järn mot kinden. Tunna stråk av snö virvlade ner från taken. Han stod emot en impuls att räcka henne sin mantel som skydd. Det fanns inget utrymme för den sortens ödmjukhet, falsk eller äkta. Ingen av dem skulle segra.

Har du dina män med dig i detta, frågade hon.

De är krigsmän. De lyder. Utan invändningar.

Och du själv? Hennes mun ryckte till av ett flyktigt leende. Jag har fått sätta mitt namn i pant för ditt huvud ska du veta. Låt mig nu få se om det var värt risken.

Jag är både lättad och tacksam att få räkna dig som vän, det vet du.

Vän? Det var nog att överskatta dig själv. Men i varje fall inte din fiende.

Och vad är det som förväntas av mig?

Hon passerade förbi honom ut i kylan. Du kommer att få detaljerade instruktioner senare.

Hur många kommer att drabbas, frågade han.

Porten slog igen bakom dem.

Ingen du behöver känna dåligt samvete för.

Det är en tung börda du vill lägga på mina axlar – att förråda oskyldiga.

Oskyldiga? Hon borstade bort snö från sina axlar. Som du är beredd att förråda?

Han började gå över gården mot matsalen. Om Gud kräver det.

Gud? Han kräver nog mer än så.

Hon stod kvar, höjde rösten. Spela inte helig. Du gör inte det här för Gud, inte ens för Påven. Du gör det för att du är rädd att förlora allt. Och tro mig, det kommer du att göra om du skulle vägra lyda.

II

Vid havet i Halland,

maj 1363

Under dagen hade den tidiga vårsolen bjudit broder Tom på en behaglig ritt längs strandängarna. Nu värmde han sig bakom sanddynerna vid den lilla elden som brann i lä för kvällsbrisen, fortfarande isande efter en lång vinter. Han hade dragit av den vita munkhuvan och lät havsluften omsluta tankarna.

Bredvid honom låg hans ena sadelväska. Finurligt sydda fickor och fack. Alla med sin speciella funktion. Ett större utrymme var fyllt med olika sigillstämplar i mässing. Ett mindre fack rymde tre handtag av polerad ek. Några lackskedar i olika storlekar blänkte till i eldskenet. Ur den minsta fickan drog han fram en skalpell. Han kände med tummen över eggen och drog på en tunn skinnhandske på högerhanden för att kunna hålla det skarpa instrumentet över elden.

Den andra sadelväskan hade han i knät som arbetsbord. På den plana ytan låg ett dokument försett med flera olika band och sigill. Han höll skalpellen nära munnen för att känna efter om den var tillräckligt het. Med vänstra handen fixerade han dokumentet mot underlaget medan han försiktigt provade skalpellen mot ett av sigillen. En svagt fräsande och en tunn rökstrimma avslöjade att bladet var för varmt. Han höll upp den nära munnen och blåste försiktigt för att svalka den, bara en aning. Så provade han igen. Sigillet delade sig som om han skar i en bit fårost. Han vickade lätt på lacket. Det gav vika och släppte längs skåran. Under ett kort ögonblick lät han värma skalpellen igen och gav sig på nästa sigill. Det släppte vid första försöket. Han log för sig själv.

Några dova steg hördes en bit bakom honom. Han avbröt skärandet och tittade bakåt mot strandskogens bryn. En svart skugga, manshög. Fyra ben, vackert försedda med yvigt hovskägg. Manen låg lockig längs ena sidan av halsen och den böljande svansen hängde nästan ner till marken. En reslig och muskulös frieserhäst, hans följeslagare i vad som kändes som en hel mansålder.

När alla sigillen var brutna vek han varsamt upp dokumentet. Med hjälp av ljuset från elden kunde han med viss möda ta del av innehållet. Han såg upp från texten ett ögonblick. Som om han inte riktigt trodde på vad han just sett.

Så läste han texten än en gång. Begrundande. Vek ihop dokumentet. Lade det ifrån sig. Såg ut mot havet. Koncentrerade sig på sin andning.

Det finns bara en enda person som hjälpa mig nu, tänkte han.

III

Lindholmens slott,

lördagen den 28 maj 1363, Pingstafton

Solen hade just lyft från bergskammarna i öster. Den gnistrade längs älvfåran och målade den tidiga vårdagen i varma pasteller. Den lyste upp slottets fasad från sidan och skänkte de grovt huggna stenblocken och de djupa fönsternischerna ett reliefmönster som gjorde byggnaden än mer mäktig att betrakta där den reste sig på toppen av den branta sluttningen. Det runda tornet i sydväst sköt rakt upp i höjden, seglade uppe i skyn i svindlande hastighet med molnen som vita skär. En långsmal fana med himlens och solens färger böljade mjukt i den ljumma brisen från havet. Björkarna i sluttningen hade fått musöron och skiftade i skir vårgrönska. Syrenerna stod i full blom, färgade sluttningen vit och lila med sina svällande blomklasar. Genom fjolårsgräset letade sig kattmynta och vinruta upp mot den välkomnande solen. Marken doftade liv och västanvinden andades tång och salt. Inne i sundet gled ett svanpar värdigt utmed strandkanten.

Längs den branta stigen kom två pojkar springande ner mot träbryggan vid älven där några sjömän redan börjat bära iland lasten från en hansakogg. Ett segel hängde på tork och fladdrade lojt i morgonbrisen. Koggen knarrade mot träbryggan. Vid relingen stod en rödbrusig köpman och pinkade i vattnet.

Den aurora är som schönast nu i majtid finner jag, ropade han och log brett.

Säger en som aldrig behövt ta ett rejält handtag i hela sitt feta liv, kommenterade en av sjömännen. I synnerhet inte så här i svinottan.

Nah ja, varför schlita ut den röggen der man kan arbeta med sin Kopf?

Och Keft.

Det hördes skratt och ivriga röster från några kvinnor som stod en bit bort och undersökte de nyanlända tygbalarna. Den yngsta av dem kastade en förstulen blick mot en av sjömännen men blev bryskt tillrättavisad av en äldre kvinna. De kände mjukt på de olika tygerna, linne från Lübeck, bomull från Egypten, siden från fjärran hamnar som de inte ens visste namnet på. Prunkande färger, främmande mönster, sällsamma dofter. Och kvinnorna visste mycket väl vilken köpare de tyska köpmännen hade i åtanke. Snart skulle skeppen med kungapar och hovfolk dyka upp i älvmynningen borta i väster. De äldre kvinnorna hade träffat drottningen många gånger förr om åren när hon fortfarande brukade besöka sitt slott under pingsten. Men det var länge sedan nu. För de unga flickorna var hon en legend. Mytisk, mystisk, laddad med rykten om bländande skönhet och bildning, om ett liv i överdåd. Och om något onämnbart. En laddad spänning som de inte riktigt kunde få grepp om men som kändes både förbjuden och lockande. Det gick rykten… Och även om slottsfolket vördade sin husfru kunde de inte undgå skvallret. Hennes egen hovdam hade vänt sig mot henne och fört fram de mest hätska anklagelser mot kungaparet. Nu skulle de snart få se henne med egna ögon. De skulle vistas i samma hus under några dagar och kanske, kanske skulle de få en glimt av det där som ingen ville tala med dem om.

Uppifrån slottet hördes en myndig mansröst ropa ut kommandon. En kanonmynning stacks ut genom en av de västra portarna. Nya kommandorop och ett vitt moln av rök följdes av en dånande kanonsalva. Ekot svarade från de branta bergsknallarna i väster. Sjömännen på kajen visslade och skrek svordomar, soldaterna svarade skrattande där uppe. Köpmannen vinglade nerför landgången med en knappsack i fläckigt skinn hängande snett på ryggen.

Hoppas er Kaiser är lika freikostig som hans Frau är schön, ropade han till männen på kajen. Till kvällen vill vi ha den helschtekta Schwein, hoppas ni inte?

Frikostig med sin Frau, menar du kanske, svarade en mager stuvare.

Ja det skulle schmaka, skrattade köpmannen. Men till det får man nog vara bättre rustad än någon av oss.

Det var då väldigt, ropade den äldre kvinnan borta vid tygbalarna. Undrar just om ni är lika karska när dom kommer…

Hon avbröts av tumult borta på bryggan. En trashank till pojke rusade fram till en öppen packlår, snodde åt sig en flådd kanin och försvann blixtsnabbt in i buskaget.

Satan! Verdammte trashank! Köpmannen vrålade åt två stuvare: SCHNELL!

Stuvarna tog upp jakten på pojken.

Scheisse! Jaga på den råttan!

Köpmannen muttrade ilsket för sig själv när han klev ner på kajen, tittade åt det håll där pojken försvunnit. Han såg inte byltet av trasiga och smutsiga kläder som låg på kajen, snavade och sparkade till det.

Scheisse igen! Fan!

Klädbyltet rörde på sig, försökte komma upp på knä. En gammal tandlös tiggargubbe. Köpmannen gav honom en spark.

Arschloch! Vad för ett RÖVARHÅL är detta?!

Han gick vresigt med raska steg i riktning mot stentrappan som ledde upp mot slottet.

Lådor med vin från Rhen, Mosel och Burgund bars iland. När kungen bjöd på pingstkalas sparades det inte på något, det visste alla. Inifrån det smala sundet kom en pråm långsamt glidande mot älvfåran. Två kraftiga karlar med grova rep virade runt de bara överkropparna släpade den mödosamt längs dragvägen i strandkanten. Bonden stod i fören och gastade åt männen. Bondmoran och hennes två döttrar rumsterade om i lasten av kött, spannmål och grönsaker till kvällens festmåltid. Två nyslaktade grisar, sex lamm, fågelfän hängande i tunna rep, jutesäckar med nötter och torkad frukt, trälådor med lök, rotfrukter och kål. Allt enligt slottsherrens beställning.

Uppifrån slottet kom den frodiga husfrun ångande med viftande armar. Inte vid kajen! Ni får lägga till här vid strandkanten så ni inte ligger i vägen. Seså, dra in pråmen nu, det blir bra här, iland med alltihop nu, varför är ni så sena? Bär upp det till kokrummet med en gång, upp för trappan där bara, så visar kökspigorna var ni ska lägga det. Ah, det är väl inget att stöna över lite trappor, ni blir rikligt belönade när ni kommer upp för flickorna på slottet är söta som socker. Ja, det finns en och annan söt kökspojke också om de unga damerna i båten skulle få för sig att hjälpa till med kånkandet. Raska på nu, det börjar hasta om inte gästerna ska behöva sitta med tomma magar till kvällen. En gäll kvinnoröst ropade på henne uppifrån slottet, hon grep tag i en låda morötter och knegade sig stånkande uppför trapporna. Fint ska det va förstås när kungen själv ska hålla kalas, ja herrejemine va märkvärdigt det ska till när sånt folk ska… jaha ja, det var då vänligt av honom, pladdrade hon på och märkte knappt hur köpmannen hade vänt tillbaks neråt i trappan, tagit morotslådan ur händerna på henne med en chevaleresk bugning och börjat bära upp den åt henne. Tänk att det finns såna karlar fortfarande, det må man säga. Tysk förstås, såna är dom.

Aus Bremen, meine Frau, log han.

Ja ja, blinka på du bara, med mig kommer du ingenstans alls, bara så du vet det, försök inte leka riddare med mig, det har du inget för.

Bremaren skrattade och ökade på stegen. Bis heute Abend, Liebling, vi bremare är zom bekannt ganz hartnäckiga.

Envis, ja ja, det får vi väl se, fnyste hon med ett leende på läpparna och lunkade uppåt efter honom.

De tjattrande småfåglarna som väckt slottsfolket i gryningen hade tystnat för länge sedan, solen stod redan högt i sydost och erbjöd en behaglig värme som kvinnorna nere på kajen tacksamt tog emot med slutna ögon och ansiktena vända rakt mot ljuset. Några ivriga småpigor kom rusande ner från slottet med korgar i händerna; det var dags för frukost och en dag som denna sparades det inte på något. Nybakat bröd, ost och skinka i stället för den vanliga gröten. Fjolårets fläderdricka till kvinnorna och öl åt männen. Det breddes ut filtar på gräsplätten innanför kajen. Männens ryggar var ömma efter allt stuvande. Ett par av de unga kvinnorna stod på knä och masserade de värkande musklerna under stort allvar. Männen njöt, alla njöt. Det var den bästa av dagar.

Folk från när och fjärran började anlända. Köpmän och festklädda kvinnor kom med båtar glidande i strömmen uppifrån Lödöse. Bönder och bondmoror kom vandrande från traktens gårdar. Utifrån skärgården närmade sig två hansakoggar för fulla segel tillsammans med några skärgårdsredare i gammaldags långskepp med randiga råsegel. En och annan förnäm herre med överdådigt klädd hustru kom åkande med häst och vagn längs den smala vägen uppifrån Norge. Där kom också en kärra med öltunnor från granngården, berömd för sin goda brygd. Färjkarlen borta vid åmynningen hade lejt in extra roddare för att frakta över gäster från den danska sidan.

Ingen lade märke till de fem skeppen som gled fram bakom klipporna långt borta i väster.

IV

Ritten från nattlägret vid sanddynerna hade gått i högt tempo längs havet fram till färjkarlen vid älven där broder Tom lämnat en utmattad Tinus för ett par dagars välbehövlig återhämtning. Själv hade han låtit sig ros över den hotfulla strömfåran till andra sidan. Besöket hos fader Mattias i klostret i Ås skulle få anstå några dagar, det fanns en person som var betydligt viktigare att träffa just nu.

Utanför den grunda vassviken låg vraket efter en gammal kustknarr. På det ruttnande skelettet hade en koloni skarvar slagit sig ner. Svarta siluetter från urtiden. Framför det halvt förfallna båthuset i vattenbrynet satt broder Tom, helt fokuserad på sin andning. Han iakttog blundande hur luften strömmade in genom näsborrarna, långsamt fyllde hans lungor med liv. Och sedan strömmade ut igen. Han satt med benen korsade vid anklarna och armarna vilande på insidan av knäna. Händerna var öppna med fingertopparna vända uppåt som näckrosblommor. Ryggen var rak. Ögonen slutna. Han var medveten om suset från vassen strax intill och om skarvarnas närvaro. Men han lät inget av detta påverka tankarna. Eller den fullständiga avsaknad av tankar som han sökte. Men som han sällan lyckades nå. I varje fall inte just nu.

Om ens någonsin.

Innehållet i dokumentet han öppnat hade satt både kropp och alla sinnen i larmtillstånd och han hade svårt att finna den ro som hans övning krävde.

Det rasslade till i några buskar inåt land. Ljudet trängde sig in genom hans andliga skyddsmur. Han slog upp ögonen och såg sig omkring, reste sig och spanade igen för att förvissa sig om att ingen var i närheten.

V

Den kungliga eskadern närmade sig festplatsen nedanför slottet för fulla segel. Kungens eget skepp länsade med god fart i den västliga brisen. Bruset från bogsvallet hördes ända in till kajen. Fartyget seglade snabbt förbi uppströms. Plötsligt girade man dikt babord och vände upp i vinden. Seglen smattrade när de revades. Skeppet stannade tvärt och med hjälp av strömmen gled det majestätiskt in mot kajen och lade an så mjukt att inte minsta skakning kunde för nimmas. Då bröts den förväntansfulla tystnaden på kajen av skratt och jubel, det här var folk som visste att uppskatta skickligt sjömanskap.

Nu försökte alla göra sig längre för att få en skymt av kungaparet. Det ropades order till de unga männen som hade till uppgift att ta emot trossar och förtöja skeppen vid pållare och bojar. Det minsta, en smäckert latinriggad karavell, lades till med fören utåt mot älvfåran. En tamp från fören gjordes fast i en dykdalb en bit ut i vattnet Hon skulle vara beredd till flykt om en hotfull situation skulle uppstå. Korthuggna rop, visslingar, svordomar när en tross hamnade i vattnet. På det största skeppet öppnades en flik i det röd- och vitrandiga canvastältet som hade rests på däck. Spridda utrop hördes från några av kvinnorna på kajen. Och så stod de där i öppningen, den vänligt leende kungen och den vitklädda drottningen med de kastanjebruna ögonen. Kungaparet gick fram mot relingen. Drottningens helt raka sidenklänning böljade mjukt i vinden. Glest invävda tunna trådar av silver och guld gav den ett magiskt skimmer. Urringningen var kantad med konstfullt knypplade spetsar i hårtunn silketråd. Hennes guldbruna hår var uppsatt i en hög svans lindad med broderade band. Hon bar ett pärlhalsband med inslag av safirer och rubiner och de blå och röda färgerna glänste också runt hennes handleder. På

båda händernas ringfinger och pekfinger bar hon breda guldringar. Hon var häpnadsväckande praktfull. De gamla kvinnorna som kom ihåg henne från förr kunde konstatera att hon fortfarande var lika slank men att hennes blick blivit mörkare.

Kungen å andra sidan hade unnat sig av livets goda genom åren, därom vittnade en begynnande rondör. Det blonda håret hade han fått behålla och det stack fram under den pösiga sammetsmössan. Någon sådan hade folk aldrig sett tidigare. Det vänliga ansiktet var nästan helt runt vilket hjälpte till att bevara en pojkaktig utstrålning. Kläderna var allt bra underliga, det var alla helt överens om när man senare på kvällen diskuterade saken: en knälång smaragdgrön mantel av siden och brokad kantad med vargpäls, hosor som smet tätt runt hans kraftiga vader och på fötterna rikt utsmyckade remstövlar.

Kungen blickade upp mot den blå himlen, sedan mot slottet där torn och murkrön nu pryddes av fladdrande färgglada fanor och vimplar, ner mot kajen där människorna stod andäktigt kisande i det flödande solljuset. Så sprack hans ansikte upp i ett brett leende: Vilken fullständigt förförisk dag, utbrast han.

De fick bana sig väg genom folkhopen, alla ville komma så nära berömdheterna som möjligt. Händer sträcktes fram, glada ansikten, ivriga röster, folk trängde på bakifrån.

Så hördes en rytande röst. En riddare kom fäktande med armarna genom folkhopen för att bana väg åt kungaparet. Allt stannade av och tystnade. Han var verkligen en påfallande vacker man. Lång, mörk, vältränad. De ljusblå ögonen var skarpa, ansiktet behagligt moget med