Bakom blå ögon

By Ramona Ivener

1986 - På slottet Afgarn i Mälardalen hittas den excentriska ägarinnan Agatha Sandler brutalt mördad, naken och lemlästad. Hennes 12-åriga skyddsling Seth tros ha bevittnat mordet, men kan inte berätta eftersom han drabbats av minnesförlust. Det har länge ryktats om att det hålls orgier med ockulta inslag på slottet, kanske har de nu gått över gränsen?

2015 - Två mördade kvinnor på Östermalm det senaste dygnet. Polisen: Det kan finnas ett samband. Skräcken sprider sig i Stockholms innerstad. En person utför till synes helt ologiska mord på kvinnor. Sanningen om vad som egentligen hände för trettio år sedan kommer allt närmare...

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 4, 2018
• ISBN: 9789178290284

Book preview

igen.

I

Afgarns slott, juni 1986

1300-talsborgen Afgarn låg sällsamt vackert belägen på en holme i Mälardalen och verkade i århundraden som biskopsborg innan den 1557 byggdes om till en mindre och mörkare replika av Gripsholmsslott av adelsmannen Ulf Gyllendufva, en man vars rykte var föga känt. Han hade så vitt den knappa historien avslöjade dock aldrig varit gift eller fått några barn. Istället hade godset förlänats en avlägsen släkting vid namn Höök, en väletablerad figur vid det kungliga hovet, som rustat det till mer barocka domäner. Den medeltida arkitekturen var dock påtaglig även om försöken att strama upp och skapa balkonger och avsatser fått slottet att andas prål och flärd. Särskilt var trädgården, med dess inramade och symmetriska häckar, gångar och rosenrabatter fortfarande en rest från släkten Hööks berömvärda trädgårdsarkitekter.

Slottets många trappor vindlade sig uppåt och det regnade där utanför. Trots de tjocka murarna kunde man höra hur det flöt längs väggarna, mer som om det kom inifrån än utifrån.

Han var bara en pojke, en ensam pojke i detta enorma palats och han gömde sig under norrtornets trappa. Seth hade hittat ett lönnrum där som var bara hans eget. Ingen visste att det existerade mer än han själv och han aktade sig noga när han gick in och ut därifrån.

Slottet var rymligt, salarna enorma och sikten god. Det fanns ingen vrå eller något hålrum någonstans i närheten där någon skulle kunna stå gömd och spionera på honom. Däremot hade han full uppsikt inifrån sitt näste. Väggarna var fulla av hål, av hans ögon och han såg rakt in i spegelsalen, in i den gyllene salongen och det stora västliga sovrummet.

Det fanns mycket han önskade att han sluppit se men även om han ibland blundat inför det mest ohyggliga så tvingades han att öppna sina ögon igen och igen. Ljuden kunde han aldrig stänga ute och han ville hellre se vad som orsakade de fasansfulla lätena än att låta fantasin sköta illustrerandet. Han vill hellre veta vad som pågick så att han lärde sig att undvika det, än att hamna oskyddad mitt i elden.

Seth visste inte hur länge han hade suttit i sitt lönnrum, merparten av dagen misstänkte han. Han spanade ut i spegelsalen och såg att mörkret redan var en god bit på väg. Det måste vara sent, närmare natt. Det var fortfarande tyst. De stora altandörrarna var stängda, men han visste att de var på väg och han misstänkte att de vistades där ute i kväll, regnet till trots.

Han hade inte gjort mer än ägnat denna flyktiga tanke förrän terrassdörrarna slogs upp. In vällde ljud och en klunga människor han ofta sett förut. Hans faster hade varit borta de senaste fyra dagarna men nu såg han henne tåga i spetsen för sällskapet. De var sex stycken undantaget Agatha.

Bakom Agatha gick Urban Flexell, han sa sällan särskilt mycket men sågs omistligt alltid puffandes på en cigarr och puttandes på Emelie. Beroende på humör eller stämning paret emellan så var det axeln, skuldran eller Emelie Andreassons skinkor som fick sig ett nyp.

Idag tog kirurgen Flexell sikte på hennes välsvarvade bakdel men tycktes ångra sig mitt i rörelsen och fattade med sin vänstra hand ett försiktigt tag om hennes axel istället när hon tvingades upp jämsides med honom av de övriga som trängde på bakifrån genom dörrarna.

Hoppsan, skrockade domare Hans Silke den mest korpulenta av sällskapets män när han ogenerat bevittnade sceneriet framför honom.

Sluta, viskade hans systerdotter Julia, en mager kvinna som framstod som mycket yngre än hon var, medan hon skrattade återhållsamt så att tårar samlade sig i de gröna ögonen.

Emelie Andreasson drog sig samtidigt obekvämt undan Urban Flexells utstuderade försök att visa ägarskap medan han började blossa energiskt på den överfuktade cigarren.

Sist in i rummet klampade advokat Anna Strand med sin äkta man Carl i släptåg, en tunn och grå individ som sanningen att säga få människor lade märke till, och hans storväxta fru var inte en av dem.

Då och då samlade Agatha mer omfattande sällskap på Afgarn men det här tillhörde favoritgruppen och var den konstellation som ofta förekom ett par tre gånger varje månad på slottet, ibland med tätare mellanrum som tiden efter midsommar. Agatha ansåg att sommaren var en tid mer magisk än all andra. Gräsmattor låg sammetsmjuka medan månen bjöd på både ljus och skimmer över slottsägornas blomstrande ängar och fält. Det var en tid att vara skamlöst naken, att dansa och njuta under bar himmel.

Det var fullmåne och regn denna kväll, det stora klotet lyste fram då och då mellan de vattentunga molnen och de sju var blöta när de trädde in i spegelsalen. De hjälptes under tystnad åt att tända upp tillräckligt med ljus i kandelabrar och lampetter för att göra den enorma salen och de samlade urskiljbara.

De stora förgyllda spegelväggarna var gamla och repiga och återgav gruppen som diffusa andar för deras unge betraktare i lönnrummet. Seths trötta ögon sökte sig fram och tillbaka in i den ljussvaga salen.

Hans Silke slog sig först ner. På samma plats där han alltid satt, i närheten av ett av de stora panoramafönstren ut mot terrassen, under en intensiv akvarell av Georgia O’Keeffe. Emelie hade en gång uttryckt sitt intresse för den sensuella målningen och det var långt ifrån någon slump att änklingen, domare Silke, posterade under denna kalla med en välcentrerad ståndare.

Agatha, serverar du ingen calvados i natt? ropade han medan hans blick vandrade över Emelies vita, regnvåta bomullsblus.

Emelie hade slagit sig ned vid brasan som höll på att tändas upp av Carl Strand där hon började torka det tunna blonda håret.

Under dessa sällskapskvällar sände Agatha vanligen bort sitt permanenta tjänstefolk som för övrigt bestod av två män, en trädgårdsmästare och en vaktmästare. Städarna bodde inte på godset utan fullgjorde sina åtaganden en gång i veckan och den franske kocken och hans kompani huserade i köket mellan klockan 17 och 20.

Får du inte alltid vad du vill? svarade Agatha domare Silke med ett leende som inte nådde ögonen.

Han smackade förnöjt när hon i nästa sekund räckte honom kupan med den honungsfärgade drycken. Hans Silke sänkte den röda näsan i glaset och rösten ekade när han sa:

Jag är tillräckligt gammal för att våga säga att jag alltid får vad jag behöver. Skål.

Han höjde glaset i riktning mot brasan.

Och förhoppningsvis vad du förtjänar, kontrade Urban Flexell med ett smalt maliciöst leende.

Urban banade väg mot brasan och Emelie och tog en av de tunga länsstolar som fanns placerade runtom i salen och ställde den intill hennes fåtölj. Han visste att Hans Silke iakttog dem med högst personligt intresse.

Flexell satte sig ner och tog sats. Han puffade några gånger på cigarren så att hans kinder blev ihåliga innan han lade sitt vänstra pekfinger på hennes axel som den djupt båtringade blusen lämnat bar. Han lät den cirkla där några varv medan Emelie ryggade mer och mer och det avmätta ansiktsuttrycket signalerade: Låt mig vara. Detta fick Urban att röka än mer frenetiskt på cigarren.

Tuppfäktning, sa Anna Strand besvärat och glodde på sin man som halvsov på en pall intill brasan som om hon önskade att han skulle ge sig in i tävlingen, särskilt om hon hade varit föremål för kombattanternas uppmärksamhet. Så var dock inte fallet. Anna saknade den typen av attraktionskraft på det motsatta könet och gjorde sanningen å säga inte heller mycket för att väcka denna. Det som därför kanske var mest förvånande var att hon för fyra år sedan hade haft ett skandalöst äventyr med självaste domare Silke. Det hade pågått i hela tre minuter på en middag för tingsrättens samlade rådstrupp, mellan avdukningen av varmrätten, en timjanstekt fransyska och serveringen av en glassparfait med björnbär.

Hon hade aldrig förlåtit Hans Silke för hans diskretion, det skulle nämligen ha kunnat ge henne ett utmärkt tillfälle för lite skvaller. Det hade inte varit fel att få liera sig med en domare, istället skulle det ha garanterat henne dramabränsle i både äktenskapet och det sociala livet. Men domaren hade tigit som muren och aldrig yppat ett ord om incidenten inte ens i dessa mer informella sammanhang.

Carl visste, trodde hon, att det funnits andra men han nämnde det aldrig. Han var en sådan man som hellre såg mellan fingrarna. Som hellre behöll bilden av dem och deras liv intakt. Som hellre såg illusoriskt på tillvaron medan andra män skrattade bakom hans rygg än att rakryggat göra upp med både sanning och hån. En man som hellre somnade framför brasan. Anna suckade och sparkade till hans sidenröda pall när hon passerade.

Carl tittade trött och förvirrat upp men möttes av Julia Silkes blick medan hon förstrött klappade honom ovanför det blanka vänsterknäet på de grå gabardinbyxorna.

Om vi skall skrida till verket.

Agathas röst var myndig. Det var ett tonfall som fick Seth att kvickna till inuti sitt gömställe där han hade nickat till några gånger.

Det var en ovanligt lugn kväll utan större sammandrabbningar. Sällskapet lämnade var och en sina personliga tankar och duster och fokuserade enhälligt på den äldre vackra kvinnan, deras otvivelaktiga ledare som nu befann sig i salens mitt.

Hon lossade på repet till den marinblå sidenrocken och blottade den nakna kroppen. Hennes långa hennaröda hår var utslaget, det hängde som en man över den smala ryggen och det rörde sig hela tiden mjukt i draget från de öppna dörrarna. Hennes fylliga skinkor gungade när hon gick. Låren var päronformade och förhållandevis breda till den späda överkroppen och armarna som närmast var tunna som grenar. Brösten var tunga och runda och hade fått sig flera kosmetiska lyft genom åren och det var ingen som kunde titta på Agathas nakna kropp och tro att den tillhörde en 59-årig kvinna. Hon bar den med stolthet och lät de andra både yvas och beundra där hon stod i skenet från de flackande stearinljusen.

Seth visste vad som skulle komma och eftersom han visste borde han ha blundat, men ju mer han ansträngde sina knipande ögonmuskler, ju starkare blev de och ju mer spärrades hans ögon upp. Det fanns ingen möjlighet att undkomma nu.

Det stora runda bordet i salens mitt befriades från linneduken och de tunga kandelabrarna och Agatha lade sig på rygg mitt på den kalla bordsskivan.

Den första att klättra upp på bordet efter henne var någon som hade mycket att bevisa denna kväll. Hans Silke tog sig med förvånansvärd vighet upp på det höga marmorbordet och blygdes inte över sin lilla erigerade penis. Han lade sig gränsle över Agatha och stönade ljudligt då han pressade sig in i henne.

Agatha log illmarigt medan Hans Silke presterade sitt yttersta. Han stönade intensivt mellan stötarna och kved av smärta då hennes långa naglar pressade sig in i hans ryggslut så att blodet trängde fram ur de små såröppningarna. Hon tryckte efter en kort stund den svettiga domaren ifrån sig och välkomnade de andra upp på bordet.

Seth tittade och tittade medan hans faster, männen och kvinnorna smälte samman i en hög av slingrande kroppsdelar. Alltihop rörde på sig, böljande och krälande medan suckarna och stönen lade sig som ett tungt crescendo över rummet.

När Seth vaknade var det kolsvart och mitt i natten. Han satte sig först upp och försökte ta in eventuella ljud.

Han gick fram till väggen som angränsade till spegelsalen, men det var för mörkt för att han skall kunna se något. Ett doftspår, en sur tung odör dröjde sig dock kvar och den trängde in till honom.

Han blev plötsligt rädd och förde handen snabbt ner i sina kalsonger, men pustade ut. Den fanns kvar. Han hade haft en förfärlig dröm om hur hans kön, hur hela han sögs in i ett hål, ett mörker där stanken av ruttenhet var förödande.

Han blev rädd igen. Inte på grund av drömmen utan därför att han borde vara i sitt rum. Tänk om Agatha hade sökt honom. Borde hon inte ha gjort det? Hon hade trots allt varit borta i flera dygn.

Seth kände paniken växa fram. Vad skall jag göra? Skulle han smyga iväg från sitt gömställe nu mitt i natten? Tassa omkring i slottet medan Gud vet vilka som vandrade lösa i mörkret? På något vis behövde han ta sig till sitt rum. Jag måste.

Den närmaste vägen till rummet var den uppför norrtrappan och vidare genom den första korridoren, men det skulle vara riskabelt då hela korridoren var fylld av de sovrum som Agatha brukade bjuda sina gäster att övernatta i. Han ville inte stöta ihop med någon av dem. Den andra vägen krävde inga trappor, men skulle tvinga Seth att gå förbi både spegelsalen och det västra sovrummet som utgjorde Agathas privata domän. Utmaningen handlade om att ta sig obemärkt till hans sovrum. Han övervägde och beslöt sig för att helt undvika den knarrande norrtrappan.

Utanför spegelsalen vare sig syntes eller hördes något överhuvudtaget, inte heller utanför Agathas sovrum.

Seth stannade till en sekund för att lyssna utanför hennes dörr. Där var tyst som i graven. Det skrämde honom, tystnaden, Agatha brukade snarka rejält.

Senast dagen innan hade Seth hört vaktmästaren beklagat sig inför trädgårdsmästaren, över häxan Agatha, vilken han kallade Ragata, hennes snålhet och underliga vanor. Trädgårdsmästaren å sin sida hade med svag och darrande röst berättat om hur han hade hittat rester av kalvar och lamm slarvigt nergrävda både här och var i rabatterna.

Seth hade inte trott på berättelserna, men nu när han stod utanför Agathas dörr mitt i natten fick han kväljningar när han tänkte på de vidriga detaljer som trädgårdsmästaren delgivit vaktmästaren. Han hade också med rofylld röst berättat den kända slottslegenden om barn som fötts utan armar, och näsor, med för många ben, eller fingrar. Inte minst tänkte Seth på det barn som trädgårdsmästaren sade sig ha sett i en rabatt bara några veckor tidigare, det hade inte haft någon mun. Det hade stirrat på honom mellan rosorna med sina döda, kalla skimrande ögon.

Seth visste att vaktmästaren och trädgårdsmästaren gillade att tävla i konsten att berätta starkt överdrivna historier och hade förstås inte trott på skrönan men såg ändå det där barnets ögon nu, snubblade till och började springa.

Han sprang och sprang. Gångarna tycktes oändliga och fast han inte ens kunde se handen framför sig i det tjocka mörkret tog han sig fram.

Han kunde vägen utan och innan. Därför var det med viss förvåning som han stötte ihop med något och tappade balansen. Foten ömmade, men han kunde inte tänka på det nu.

Han vågade inte resa sig, utan kröp sakta framåt mot det som hindrat hans passage. Han hittade det bara en sextio, sjuttio centimeter framför sig. Hans händer sökte sig fram och över hindret. Han stelnade till då han förstod vad det var. Det var ben, två människoben. Någon stod där framför honom.

Utanför ekdörren hördes krafsande ljud. När Seth öppnade, satt där en fransk bulldog med oproportionerligt stora öron. Den liknande mer en fladdermus än en hund. Därtill saknade den svans, men den lät åtminstone som en hund.

Det spelade i och för sig ingen roll för Seth. Han struntade fullkomligt i att hunden var liten och skrynklig, att den var renrasig men inte rumsren. Jo, det senare hade faktiskt betydelse. Inte för att mattorna blev fläckiga och luktade illa, nej, därför att han nu fick ursäkter att gå ut.

Slottet kunde ha varit en dröm för en 11-årig pojke, fyllt av hemligheter och lönngångar. Men hemligheterna som slottet förborgade var inte av det trevliga, mer äventyrliga slaget. Rummen var fyllda av skuggor och väggarna tycktes ständigt fuktiga. En fukt som verkade komma inifrån, som om huset blödde. Slottets trädgårdsmästare brukade säga att det vilade en förbannelse över ägorna.

Seth låg på rygg i den breda eksängen och drog handen över Philippe, det namn som han just gett sin franske storörade vän. Han låg tvärs över magen på honom, sov och snarkade lätt. Den långa promenaden hade tydligen utmattat valpen. Pälsen var mjuk och fick Seth att tänka på rosenblad.

Överallt i parken runtom Afgarns slott växte rosor. De doftade ingenting, men de var stora, lika stora som Seths båda knutna nävar tillsammans, och röda.

Han tänkte på trädgårdsmästaren och vaktmästaren. Han var osäker på vem av dem som han hade stött ihop med under gårdagsnatten. Mannen hade inte sagt någonting men han antog att det var någon av dem eftersom han tydligen väl känt till slottets gångar och rum. Mannen hade lyft upp honom som en fjäder, burit honom till hans rum och sett till att han hade kommit i säng.

Det måste ha varit vaktmästaren. Trädgårdsmästaren var aldrig eller sällan inne i huset och Seth ville minnas att mannen hade haft stora skor. Trädgårdsmästaren var en liten klen man och hade små fötter, därtill ägde han så vitt Seth visste inga skor. Han hade aldrig sett honom i något annat än de blommiga gummistövlarna. Gröna med gula solrosor. De där stövlarna hade alltid fascinerat honom och inte bara stövlarna för den delen, hela mannen var en märklig person. Kort och tanig, ett ansikte med renrakade kinder, spetsnäsa, ett smalt, lätt snett leende och mycket vita tänder.

Vaktmästaren var trädgårdsmästarens totala motsats. Han var stor, grov och bullrig. Skägg och hår stack ut överallt på synliga kroppsdelar. Men igår natt hade han varit tyst, inte ett ljud på hela vägen. Det hade antagligen inte sett så bra ut för honom heller om Agatha hade ertappat dem. Han bodde inte i slottet utan i en tillhörande flygel bakom björkdungen och det hade varit ritualkväll.

Agatha brukade då och då ha med sig presenter hem från sina många resor. Ofta godis, underliga kläder, en och annan parfym, sällan några leksaker. Philippe var den bästa presenten någonsin. Nu hade han någon att prata med, eller rättare sagt till. Det gjorde inget att han inte sa något tillbaka. Han var någon att leka med.

Seth låg och stirrade upp på takrosetten, de märkliga figurerna med korta krumma ben, små vingar och långa armar och fingrar som snirklade sig in mot rundelns korsformade mitt. Deras ansikten var ohyggliga, grova, med stora ögon och breda käftar.

Det var eftermiddag och trots att det var gråmulet utomhus var det ganska ljust i rummet. Om kvällarna när det varit helt svart, vågade han numera inte titta upp mot taket. Men han hade gjort det tidigare några enstaka gånger.

Han mindes den sista gången han gjort det. Det var inte för så länge sen, några månader bara. Sen vår, kanske i april någon gång. Det hade varit helt svart i rummet när han vaknat den natten. Han visste inte riktigt varför han vaknat. Han hade inte varit kissnödig.

Antagligen hade det varit på grund av ljuden. Han mindes dem. Små tunna viskningar eller väsningar. Ett svagt gutturalt sorl cirklade runtom honom, liksom ovanför. Som mygg, som om de eller det som lät, flög omkring. Men han hade inte kunnat inte se något.

Medan han låg och spanade ut i mörkret hade det så varit en rörelse som fångade hans blick närmast taket vid takrosetten. Det var figurerna. De där små varelserna i stuckatur satt där och tvinnade sina vassa fingrar runt varandra, fladdrade med de små förkrympta vingarna och stirrade på honom med sina ögon, eller rättare sagt hål, för där fanns inga ögon. Han skulle aldrig glömma de svarta globerna som åt sig in i honom, smärtan och ljudet från suckarna, kvidandena. Visste inte om de kom från honom själv eller om det var huset eller kanske någon annan i det som plågades.

Fast det var mörkt hade allt övergått i en blodsbadande dröm där hans hud hade täckts av den röda sörjan. Allt var nedblodat och takrosetten syntes inte ens i det röda havet.

Han hade vaknat av sitt eget skrik och vaktmästaren som först varit på plats hade med tillkämpat lugn konstaterat att Seth var oskadd och att flödet kommit ovanifrån. Det hade inte bara varit en dröm.

Vaktmästaren hade grymtat och sagt att takrosetterna i det här huset mest liknade fontäner eller sprinkleranläggningar. Vattnet från de gamla rören var rostfärgat och målade Seths sängkläder obehagligt rödbruna.

Seth drömde om att slottet blödde och visste inte om han också hade drömt om kvidandena och skriken. Om det bara hade varit en mardröm som gnagt sig in i verkligheten. Hans fantasi var livlig och han hade efter sina upplevelser på Afgarns slott låtit de flesta gränser suddats ut.

II

Stockholm, november 2015

Som svarta virvlar drog de fram över den allt ängsligare kvällshimlen. Kajor, hundratals av dem och det öronbedövande skränet fyllde himmel och jord. Det var en lika skrämmande som underbar syn att se hur de mörka vingslagen drabbade samman med de violetta molnen i norr. Himlen färgades snabbt röd och virvlarna av gråsvarta fjädrar punkterade det ljusa alltet.

Han stod drabbad i ett gathörn och fascinerades. För ett tag helt ljudlös, utan andetag, utan syre. Invaderad av skönhet och drömlika minnen. Han visste inte vart han var på väg, bara att han var på väg. Bara att han omslöts av den underbara novemberkvällen och av en annalkande vinter.

Det fanns för honom ingen annan tid på dygnet som egentligen räknades. I skymningen sjöd livet, allt koagulerat blod rann åter till, svällde och stormade. Visst hade natten sina sömngångar, mörkret sina passager, men endast skymningen var befriande, omstöpande, formbar och lika imaginär som verklig. Här tycktes allt vara möjligt. Inget för stort eller för litet för att sakna betydelse.

Om någon skulle ha frågat honom vad han gjorde övrig tid, så skulle han knappast ens kunnat svara. Han var mer död än levande och så hade hans tillvaro varit utformad länge.

Höstskimret fanns överallt. Det låg på hustaken i fukten och speglade hela himlens härlighet. I