Tokigt allvar

By Bo Augustsson

Författaren vill framföra sitt tack till alla de kommersiella krafter, de pseudobetonade vetenskaper, de myndiga myndigheter, de konstiga konstarter, de egenartade personer som stått modell för den här boken. Utan era speciella egenskaper och färdigheter hade den här boken inte varit möjlig.
Vill också framföra ett tack till alla normala personer, alla sansade myndigheter, alla vetenskapliga vetenskaper, alla konstnärliga konstnärer. Tack för att ni finns för då slipper jag att skriva ytterligare en bok.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 26, 2015
• ISBN: 9789175697727

Bo Augustsson

Kallar sig oftast lite anspråkslöst för "Mästerkocken i Lerum, Guds gåva till mänskligheten. Ett epitet som varken är kopplat till religion eller gastronomi utan bara resultatet av ett infall.

Book preview

värre"

1. Bilen, prästen och Alrik

Alrik somnade till slut in trots att den halvfulle prästen i bilen intill gjorde sitt bästa för att hålla honom vaken med ett intensivt sjungande. Prästens sångröst var i och för sig inte så tokig och repertoaren var som alltid varierad och påverkad av den aktuella sinnesstämningen. När han var glad sjöng han glada sånger, när han var ledsen dominerade de sorgsna melodierna och när han var varken det ena eller det andra så blev det ingenting, varken dur eller moll. Den sentimentalitet som så ofta brukade prägla mångas repertoar i samband med spritförtäring var inget som märktes i det här fallet utan det var mer en fråga om lite av varje även om det ofta fanns religiösa undertoner i många av sångerna.

Trots onykterheten så var prästen alltid noga med detaljerna i sitt sjungande och ganska ofta när han hade problem med att hålla ett jämnt tempo så slog han på vindrutetorkarna som då fick fungera som en sorts metronom. Ville han ha ett snabbt tempo så satte han torkarna på den högsta hastigheten och när det gällde långsamma melodier så var det intervalläget som blev hans val. Han vaggade rytmiskt med huvudet fram och tillbaka på samma sätt som torkarna och utifrån såg det ut som om han var mekaniskt kopplad till dessa. Switsch, swatsch, switsch, swatsch lät det om torkarna och prästens yviga hår for omkring som en gigantisk golvmopp inne i kupén. Oftast sjöng prästen enbart för sig själv men från och till blev han så nöjd med det han presterade att han ville sprida välljudet över nejden.

För att ingen skulle gå miste om något vid dessa trots allt ganska sällsynta tillfällen så vevade han ner bilrutorna och sjung med full kraft samtidigt som han då och då stack ut sin långhåriga och rufsiga kalufs genom fönstret för att ytterligare förstärka sitt budskap till omgivningen. Prästen som hette Tore var ung och hade ett ansikte som var både plågat och glädjelöst.

Prästen Tore hade under sina två första månader vid den gamla tippen alltid varit helt naken, både när han vistades inne i bilen och när han av någon orsak lämnade den. Det hade ingen betydelse om han var nykter eller berusad han var alltid lika avklädd. Från den dag i juli då han i hög fart körde fram och parkerade jämte Alriks bil och ända till början av september varade det klädlösa tillståndet.

-Biskopen har tagit ifrån mig bostad, mitt ämbete och mina kläder, svarade han en gång när Alrik varit nyfiken och undrat. Biskopen gjorde mig naknare än jag var när jag föddes, fortsatte han.

Så småningom när höstkylan satte in hade Tore dock fått på sig lite kläder igen och favoritdräkten var en gammal sliten prästkappa.

Varje söndag klockan elva, samtidigt som högmässan började, tog prästen fram en piltavla och ett set med pilar. Piltavlan var inte ringad som vanliga tavlor utan hade bara en enda centralt placerad träffyta. En bild av en präst som satt på en kyrkbänk och läste en dagstidning. Tore kastade pil efter pil mot tavlan och höll på lika länge som högmässan pågick.

Var gång han träffade bilden jublade han högt och om han var lyckosam med flera pilar i rad så skuttade han omkring som ett lyckligt barn samtidigt som han klappade händer åt sin egen framgång. Missar eller dåliga serier markerades med djupa suckar eller irriterade utrop och om resultatet var riktigt dåligt gick prästens besvikelse ut över diverse döda föremål som han sparkade eller bankade på. Han kunde bokstavligen talat slå sina händer blodiga mot bilplåten när ilskan var som störst.

Vid den veckovisa pilkastningen var prästen såvitt Alrik kunde bedöma alltid helt nykter. Förberedelserna före kasten var mycket noggranna. Kastavståndet stegades upp. Fem meterlånga steg skulle det vara och Tore siktade omsorgsfullt före varje kast. Han förde armen fram och tillbaka i kastriktningen, blundade med vänster öga innan han till slut slungade iväg pilen med en ursinnig kraft. Snärten i utkastet var så kraftig att pilens bana inte verkade vara det minsta bågformad utan följde en rak linje innan den borrade sig in i tavlan med spetsens hela längd.

Den samlade och inneboende kraften hos den forntida jägaren verkade här reinkarnerad och koncentrerad hos prästen Tore även om storviltet bara råkade vara en piltavla. Alrik trodde att den alkoholiserade prästen alltid höll sig nykter vid dessa tillfällen för att han inte ville godta den sämre precision som spritförtäring kunde ge upphov till. En form av prioritering som i alla fall under några timmars tid kunde besegra spritbegäret. Varje övning avslutades med att prästen omsorgsfullt vässade pilarna med en fil innan han till slut placerade dem i ett ställ. Samtliga pilar hade hotfulla namn. Den röda hette hämnaren, den blå terminatorn och den gröna bar texten the destroyer. Namnen var påmålade av prästen själv. Hela ritualen var oroande och skötseln av pilarna påminde mer om vapenvård än normal omsorg om personlig egendom.

Alrik hade trots allt vant sig vid att ha prästen Tore som granne, även om det ibland blivit lite tjatigt speciellt när denne var onykter och berättade om bakgrunden till sitt spritmissbruk. Han förklarade då att han fört ett exemplariskt leverne under hela uppväxten och att han ända fram till 29 års ålder inte hade smakat en enda droppe starkt förutom det vin som bjudits vid nattvarden. Blotta tanken på eller bara lukten av sprit hade skapat olust hos honom. Han var den helnyktraste bland nykterister ända tills de ödesdigra trakasserierna i kyrkan började och successivt förde Tore in i dimmornas töcken.

Tore kom aldrig underfund med om trakasserierna var en organiserad aktion från domkapitlet, för att spionera på honom, eller om det bara var en enskild galnings verk som upprepades vid varje högmässa. Det var inte aktionen som sådan som var det stora problemet utan det var det faktum att han inte kunde härleda dess ursprung som skrämde honom och också berövade honom möjligheten att finna en strategi för att bemöta den.

Allt tog sin början på samma sätt varje söndag redan utanför kyrkporten. Ungefär en kvart före högmässan dök det upp en okänd präst eller möjligen någon som bara klätt ut sig till präst framför kyrkporten. Prästen kom alltid promenerande dit med den svarta kappan fladdrande för vinden och med en dagstidning nedstoppad i fickan. Han stötte ofta emot föremål som om han hade dålig syn eller hade något fel på avståndsbedömningen. Det var som om han inte hade något djupseende alls utan rörde sig i ett tvådimensionellt plan hela tiden. Trots det så ingav han uppenbarligen förtroende hos församlingsborna när han till synes helt ogenerat blandade sig med dom och gick runt och skakade hand med alla just innan Tore själv skulle genomföra denna traditionella ritual. Den okände prästen uppträdde mycket yrkesmässigt och hade alltid några vänliga och alldagliga fraser till övers för var och en. Eftersom den okände prästen jämt kom först så blev situationen omöjlig för Tore. Han kunde ju inte gärna gå runt och upprepa samma saker som ett eko av den okände.

Hela Tores kontaktyta med församlingsborna krympte till minimal nivå och han försökte alla medel för att återvinna kommandot. Han provade med att komma lite tidigare till kyrkan men antingen var inte församlingsborna där eller också var den okände redan på plats. Efter ritualen på kyrkbacken gick den okände prästen in i kyrkan och slog sig ner på första bänken mitt framför predikstolen.

När Tore predikat i ungefär fem minuter tog mannen upp en dagstidning vilken han läste i under resten av högmässan. Han satt ner under bönen när alla andra stod upp och han stod upp när alla andra satt ner och han gick ut minst en gång för att ta en rökpaus. Man kunde se honom genom den öppna kyrkporten där han stod på kyrktrappan och rökte. Några gånger när han varit trött hade han lagt sig ner på bänken för att sova en stund. Till hans heder kan sägas att han inte var någon storsnarkare utan snusade lugnt och nästan andaktsfullt. Ingen visste vem den okände var eller varifrån han kom och med tiden gjorde han Tore allt mer nervös. Var han en okänd spion från domkapitlet eller bara en bluff?

Tores nervositet inför högmässan förvärrades allt mer med tiden. Hans händer började darra redan tidigt på söndagsmorgonen och natten innan låg han vaken utan att kunna bli kvitt oron för den obehagliga upplevelse som väntade. Han kastade sig av och an i sängen och han hade prövat alla både kända och icke kända knep som påstods befrämja sömn och insomnande. Han kunde dricka litervis med varm mjölk, promenera flera mil och räkna får samtidigt men var och förblev lika klarvaken hela natten. Han klev utmattad ur sängen på söndagsmorgonen och tankarna kretsade hela tiden kring hur han skulle bli kvitt den okände prästen.

Tankarna blev med tiden allt mer bisarra och i fantasin fanns inte längre några spärrar mot hur man kunde gå tillväga.

Till slut var Tore så skärrad inför högmässan att han inte stod ut längre utan bestämde sig för att pröva en radikal lösning. Av två tänkbara alternativ i Tores sinnevärld, lugnande tabletter och lugnande sprit, föll valet på det senare eftersom spriten var mer lättillgänglig. Han beslöt sig för att ta en sup före mässan, till att börja med mest på prov för att se om verkan var som det påstods. Tore behövde inte bli besviken. Med supen återvände självförtroendet och han märkte att efter två supar så var det också möjligt att nonchalera den tidningsläsande prästen. Supandet blev så småningom en del av själva högmässoritualen.

Det hela fungerade till en början ganska bra och hade nog kunnat fortsätta obemärkt om inte Tore hade fått den uppfattningen att hans välbefinnande stod i direkt proportion till den mängd sprit som konsumerades. Mer brännvin gav mer självförtroende ansåg han och doserna blev därför med tiden både större och mer frekventa. Det verkade egentligen inte finnas någon övre gräns och det var till slut inte frågan om en begränsad profylax före högmässan utan mer om en kontinuerlig intensivbehandling som i stort sett pågick dygnet runt.

Spritinköpen hade dock inte varit helt problemfria för Tore. För en man med hans yrke var det inte passande att vara stamkund på systembolaget. Någon gång då och då gick väl an utan att skvallret kom igång men att vara en i gänget som hängde utanför bolaget redan före öppningsdags var inte att tänka på.

Tore hade löst detta problem på sitt eget vis genom att klä ut sig till en gammal gumma när han åkte för att handla sprit. En strategi som hittills fungerat bra ända tills han en gång blev stoppad i en körkortskontroll av en polis som också var en mycket trogen besökare i hans egen kyrka. Polisen kommenterade visserligen inte situationen när han förvånad granskade Tores körkort men av minspelet att döma förstod Tore att han uppfattades som en mycket pervers person. Det mest underliga och också kanske mest hotfulla var dock den gången när Tore blev betjänad av självaste biskopen på systembolaget. Biskopen som Tore naturligtvis kände igen var klädd i sina biskopskläder. Från den pampiga huvudbonaden och den långa guldbroderade halsduken ned till skorna.

För biskopen var det något välbekant över den gamla damen på andra sidan disken men han kunde inte säga vad det var. Han fick för sig att hon påminde om en av prästerna i stiftet men det var ju omöjligt. Kanske någon släkting.

- Hej, sa biskopen, vad får det lov att vara?

Tore var chockad. Visst var det biskopen i egen hög person och uppklädd i den fantastiska mässdräkten som stod där bakom disken. Först den där prästen i kyrkan och nu det här.

- H- h- hej, stammade Tore. Ja- ja- jag s- s- s- skulle ha tre f- f- flaskor b- b- brännvin.

- Tre helpavor, raljerade biskopen. Det skall bli. Du är så lik någon jag känner. Har du någon släkting inom kyrkan?

- N- n- nej. J- j- jag har ingen s- s- släkt. Alla har d- d- dött ut, ljög Tore.

- Vi skall alla den vägen vandra, svarade biskopen högtidligt. Var det något mer? Vin till maten eller likör till kaffet kanske.

- N- n- nej t- t- tack. D- d- det är b- b- bra så här.

Biskopen var magnifik i sitt agerande bakom systembolagsdisken. Detta var ju det sista ställe som Tore hade väntat sig att möta biskopen på. Tore trodde inte att han själv var igenkänd i sin förklädnad men uppfattade biskopen som en parallell till den okände prästen i kyrkan. Var det ännu ett led i domkapitlets strävan att kontrollera honom.

Tore började i takt med att spritförtäringen ökade också röra till predikningarna och han hade vid ett tillfälle ryckt tidningen ur händerna på den prästklädde på första bänken. För att markera sin avsky hade han dessutom torkat sig i baken med tidningen inför hela församlingen innan han föraktfullt kastade tillbaka den. Tore hade också varit nära att tända eld på kyrkan när han rev ner en av de stora kandelabrarna och vid ett annat tillfälle hade han förväxlat namnen på bruden och brudgummen. Han hade döpt nyfödda gossebarn till både Lena och Ingrid och i kommunen fanns flickor som hette Petter och Johan i stället för Petra och Johanna. Felen var enligt Tore bagatellartade men för de drabbade och deras anhöriga mycket irriterande.

Hans liknelser liknade numera ingenting och han blev till slut anmäld till domkapitlet av den mycket vackra organisten efter det att han i ett tillstånd av extatisk upprymdhet hade klämt henne på brösten mitt under aftongudstjänsten med hela församlingen som chockade vittnen.

Den tidningsläsande prästen på första bänken fick nu, efter organistens anmälan, sällskap av ytterligare en tidningsläsande präst. En av domkapitlet utsänd spion. Efter en synnerligen märklig predikan där Tore trodde att han såg dubbelt när han upptäckte de båda prästerna och i sin förvirring blandade in både svordomar och runda ord i predikan, blev han suspenderad. Inte ens Tores annars så säkra och kraftfulla psalmsång fungerade denna ödesdigra högmässa utan liknade mest en spillra av vad som tidigare varit möjligt. I Tores röst fanns för dagen inget läge mellan bas och falsett och församlingen gjorde tafatta försök att hänga med i de underliga turerna.

Till kantorns stora