Popularitetsklubben

By Bengt Carlberg

Första delen i deckarserien om kriminalinspektör Johan Fransson och hans kollegor vid Växjöpolisen. Växjö skakas om när en framstående företagsledare hittas brutalt knivmördad utanför sitt hem i den annars så lugna stadsdelen Evedal. Mordet på den välkända kommuninvånaren kastar omedelbart fallet och polisens utredningsgrupp in i strålkastarljuset. Det fasansfulla brottet pryder snabbt förstasidorna och medierna kräver svar. Kriminalinspektör Johan Fransson står inför en prövning av sällan skådat slag. Hans förmågor och erfarenhet testas till det yttersta när han tvingas leda utredningen i rampljuset. Trots att Franssons okonventionella arbetssätt och personlighet ifrågasätts av många, är det få som kan förneka hans oefterhärmliga skicklighet som utredare. Men nu, med ett fall som verkar sakna tydliga motiv och tekniska bevis, väcks tvivel – är han verkligen kapabel att lösa mordgåtan utan att äventyra hela fallet?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9788727055947

Book preview

Bengt Carlberg

Popularitetsklubben

SAGA Egmont

Popularitetsklubben

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2011, 2023 Bengt Carlberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055947

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

Denna bok, vars handling är helt och hållet fiktiv, utspelar sig i och kring vårt samtida Växjö, den bevandrade kommer alltså mycket lätt att känna igen sig i de stads- och landsbygdsbilder som målas upp. Detta innebär dock inte att författaren haft något speciellt hus eller någon speciell adress i åtanke under skrivandet, vilket förtjänar att poängteras. Detsamma gäller de namngivna personer som förekommer i boken, dessa är endast ett resultat av författarens fantasi och alla eventuella likheter med verkliga personer är helt slumpmässiga.

I boken förekommer en hel del namngivna företag, institutioner och andra företeelser. I de fall dessa är existerande, skall detta omnämnande ses som en ren hedersbetygelse.

Någon speciell hänsyn till hur Polismyndigheten i Växjö är organiserad har undertecknad ej tagit, ej heller vilka polisiära resurser myndigheten kan tänkas ha.

Jag vill också passa på att rikta ett enormt stort tack till mina tre gudasända lektörer; Åsa Brauer, den största kämpe jag känner, Christel Carlbom, kritisk bokslukare och tillika min kära mamma, samt Anders S. Krantz, skribent, humanist och mycket god vän.

Tack också till Jonas Ek, instruktör vid Polishögskolan i Växjö, för polisiär jargong och inblick i polisarbete.

Stort tack till mina döttrar, övrig släkt och vänner som uppmuntrat mina första stapplande författarsteg.

Det största tacket går dock till min älskade fru Ellen som bistått med kloka synpunkter under hela mitt skrivande.

Förhoppningsvis skänker denna bok en stunds förströelse och spänning.

Växjö, mars 2011

Bengt Carlberg

PROLOG

Thomas Hjalmar Gustavsson steg som vanligt upp 23.30, borstade tänderna, tog en dusch och förberedde därefter sin frukost, bestående av kaffe, rostat bröd och apelsinmarmelad. En av hans psykologer, en ilsket rödhårig kvinna, hade betonat hur viktigt det var med fasta vanor i hans situation. Givetvis hette hon Siv. Vad Siv kanske inte räknat med var att Thomas Hjalmar Gustavsson inte sov på nätterna som vanligt folk, vilket innebar att hans vakna tid sträckte sig från 23.30 (eftersom väckarklockan var satt på denna tidpunkt) till ca 14.30 på eftermiddagen. Sålunda hade Thomas tagit Siv på orden och behållit denna, kan tyckas, udda vana. Nu gjorde det ju inte så mycket att Thomas hade vänt på dygnet, eftersom han var sjukskriven sedan fyra månader tillbaka på grund av depression.

En annan psykolog, som Thomas kallade Snuskpelle, dels för att han hette Per, men också för att han förklarade allt i Thomas miserabla liv i freudianska termer, ledde förr eller senare in deras gemensamma samtal på frågor om sex och tjejer och Thomas funderade på om psykologen ville framkalla någon slags reaktion. Snuskpelle menade att Thomas tillstånd var övergående och skulle förbättras radikalt den dag han hittade en partner. Hur detta skulle gå till, när Thomas tillbringade sin vakna tid i sin lägenhet, framgick dock inte. Den tredje hjärnskrynklaren var den bäste. Ingemar Karlsson, 51, hade faktiskt lyssnat på Thomas, på hans otäcka drömmar och hur han kände inför människor runt omkring. Tyvärr för Thomas var också Ingemar Karlsson, 51, den minst kunnige inom området och han kunde just bara lyssna.

Nåväl, detta var inget tillfälle för att älta det som varit och alla negativa erfarenheter av svensk psykologkår. Imorgon skulle ju hans nya liv börja och det var han själv som kontrollerade skeendet. Thomas hade bestämt att det skulle ske tisdagen den 19:e augusti och nu återstod bara de sista förberedelserna. Psykolog-Siv hade verkligen poängterat hur viktigt det var att göra upp planer och se framåt och man ville ju inte göra Siv besviken, tänkte Thomas. Han hade redan i maj bestämt detta datum och nu fanns ingen återvändo.

Thomas drack upp sitt kaffe, diskade av koppen och tallriken och torkade av sin diskbänk. Han tog fram dammsugare och skurhink och började sedan systematiskt städa hela lägenheten. Han satte på ytterligare två koppar kaffe och medan han väntade på att kaffet skulle rinna igenom, satte han sig vid köksbordet och blickade tankfullt ner på den stillsamma parkeringen på Framnäsvägen och svävade iväg. Vem väljer ens liv? Har man själv möjlighet att påverka eller styrs allt av något kosmiskt skämt? Om jag ser tillbaka på mitt liv, ser jag en hånad, bespottad, förlöjligad och misshandlad hackkyckling, allt från tidiga skolår till arbetslivet. Och varför? Hans plågoandar hade följt honom från skolan till arbetet på Fläkten. Visserligen hade de bytt namn och utseende, men deras agerande var detsamma. Som blodhundar sniffade de upp varje mänsklig svaghet, varje liten defekt. Han återvände till nuet och sitt kaffe. Därefter kontrollerade han sin komihåglapp; 1. Mata fiskarna (check), 2. Dra ut alla sladdar (done), 3. Svärd, stöd, presenning, lugnande tabletter och ryggsäck (klart). Han låste till lägenheten för sista gången och vandrade med bestämda steg mot cykelgaraget. Där stod hans stolthet, en röd Crescent med bockstyre, och blänkte. Han låste upp cykeln, hejdade sig och tänkte på sina föräldrar. Stackars mamma och pappa som fick en sådan som mig. Allt de ville var att jag skulle ha det bra och se hur det gick. Han ruskade av sig de negativa tankarna och gav sig iväg i natten. Det svåraste återstod, att obemärkt ta sig in på den uteplats som var målet för hans korta resa.

Tisdagen den 19:e augusti skulle inte bli någon bra dag för Evert Karlsson. Han var på ett uruselt humör redan när han steg upp vid halv sex och allt var den där jävla kärringens fel, tänkte han. Fru Fanskap Eleonora Helvetes Sidencrona som bodde i lägenheten nedanför hade stämt honom, Evert Karlsson, inför rätta och för vad? Olaga hot och misshandel? Allt han gjort var att lugnt och pedagogiskt förklarat att om man inte kunde sköta den gemensamma tvättstugan enligt överenskomna regler, skulle han (han var ju faktiskt vicevärd) se till att den lågadliga madamen avlägsnades. Visserligen hade han försiktigt lagt sin hand på hennes axel för att lugna ner kärringen, men det var också allt. På grund av detta skulle alltså skattebetalarna nu tvingas finansiera en parodisk rättegång.

– Fy fan! sade han högt.

Evert Karlsson hade efter hustrun Gunhilds död för fyra år sedan, tagit sina vicevärdsplikter på allt större allvar och han var själv mycket medveten om att det var saknaden efter mål och mening i livet som drev honom till detta. Gunhild Karlsson hade lidit av cancer i bukspottkörteln och förloppet hade varit blixtsnabbt och det var först nu, fyra år senare, som Evert Karlsson börjat acceptera det som hänt. Inte kan det väl vara meningen att bli änkling vid 51 års ålder, tänkte han.

Jobbet som skolvaktmästare gav honom just nu noll och intet i utbyte. Tidigare hade han trivts med både arbetsuppgifter och alla ungdomar som fanns runt omkring, men nu ville han helst vara ensam. Jag är på väg att bli en förgrämd gammal gubbe, tänkte han.

Han suckade, avslutade sin frukost, tog fram skjorta och byxor, men sedan slog det honom att han lovat det trevliga unga grannparet att vattna deras blommor under semestern. Inte fan kan jag riskera att få blomvatten på finskjortan, tänkte han. Skötte han sina kort väl kunde han kanske få komma på tu man hand med den där söta, ljusa tjejen Cilla (eller var det Cissi?). Evert hade nog sett hur hon slängde lystna blickar efter honom och en gång hade han råkat få se henne sola topless på uteplatsen. Visserligen var hennes pojkvän en snygg fan (han liknade ju den där sångaren i melodifestivalen för länge sedan), men han var ju bara en pojke…

Evert tog fram nyckeln till parets lägenhet och tassade nerför trappan till bottenvåningen. Han måste till varje pris undvika att konfronteras med haggan innan de sågs i Växjö tingsrätt. Han låste upp så tyst han kunde, lade nyckeln på hallbordet, tog fram vattenkannan och påbörjade sin plikt. Köket, sovrummet, arbetsrummet, toaletten (hon gillar blommor damen) och slutligen vardagsrummet. Först nu, när han gick ut i vardagsrummet, hörde han tjattrandet av fåglar som tydligen kalasade på något precis utanför dörren. Han blev nyfiken och när han närmade sig fönstret såg han hur ett antal fåglar landade och lyfte. Han öppnade dörren som ledde ut till uteplatsen och såg med både fasa och förvåning på det makabra framför honom.

Det var tisdagen den 19:e augusti 1986 och klockan var tio över sex på morgonen. Det skulle bli en mycket het dag.

ETT

Johan hade ingen aning om var han befann sig när han vaknade. Han tittade upp mot ett vitt tak med röd bård, en grå fondvägg, i övrigt vitt, vitt, vitt. Ligger jag på sjukhus? Han vred huvudet en aning och blev medveten om två saker; han låg inte på sjukhus och han var illamående. Hela rummet snurrade och hans huvud värkte intensivt. På det lilla nattduksbordet till vänster om sängen stod ett glas vatten och instinktivt grep han girigt efter det och svepte halva innehållet. Två sekunder senare registrerade hans kropp att vätskan, som visserligen var färglös och klar, ingalunda var vatten. Johan for upp ur sängen, kände att de sura uppstötningarna var på väg norrut och fattade ett snabbt beslut. For ut i någon slags korridor och längre fram på höger sida hittade han det han sökte. Efter att ha vomerat tre gånger och vaskat sitt ansikte, beslutade han sig för att lokalisera sig.

Han klädde på sig, jeans, en undertröja och en skjorta, och begav sig åter ut i hallen. Han såg nu att han var på övervåningen i en stor lägenhet och hans steg var lätt tvekande då han gick ner för trappan.

– Hej Johan! sade en välkänd röst.

– Katarina? Jag minns inte att jag gick hit …

– Du fick lite för mycket innanför västen och eftersom jag bor närmast Statt, övertalade pojkarna mig att du skulle få sova här. Kanske hoppades de att vi skulle få ihop det, sade hon skrattande.

Nu började en mycket vag minnesbild framträda för Johan. Föregående kväll hade han, efter 18 månaders eremitliv, beslutat att hänga på en krogkväll med jobbgänget. Efter ett inledande stopp på Sports hade de gått vidare till Bishop’s för att sedan hamna på Statt. Johans sista minne var att han pratat med dörrvakten på Statt, eftersom de kände varandra sedan tidigare.

– Hur känns huvudet?

– Man mår som man förtjänar, sade Johan. Alltså, Katarina, hände det något mellan oss igår? Katarina skrattade högt.

– Nekrofili är inte min grej, Johan, och dessutom var jag själv ganska bladig.

– Skulle jag kunna få ta en snabbdusch? undrade Johan.

– Javisst. Jag tror jag hängde en handduk på rummet.

Han återvände till rummet och där, på en flätad stol, hängde en badhandduk. Han styrde åter stegen mot toaletten. Under den heta duschstrålen kände han hur livsandarna sakta men säkert återvände. Han vände sig mot den halvt igenimmade badrumsspegeln, fick böja sig ned så att hans ansikte syntes i spegeln och betraktade sig själv. Ett fyllegrått, härjat ansikte såg mot honom. Fårorna i hans panna tycktes ha mångdubblats på ett dygn och hans annars relativt pigga ögon såg beslöjade ut. Johan suckade. Han reste sig och studerade istället den mage som mötte hans blick och blev genast på bättre humör. Jag är fyrtioåtta år och vissa delar av min kropp ser betydligt äldre ut, medan andra har en mer ungdomlig touch. Kanske är det så det skall vara? Kroppens förfall skrämde honom inte, även om han märkt att det tog allt längre tid att återhämta sig efter fysisk eller psykisk ansträngning. Nåja, tänkte han, det finns de som är bättre i trim än jag och sen finns det de som skulle avundas mig. Jag antar att jag skall vara nöjd. Femton minuter senare var Johan nyduschad, sängen bäddad och den välkända doften av fylla på väg ut genom det öppna fönstret.

– Nä, ropade Katarina upp i trappan, det är kanske är dags att gå till jobbet, eller vad säger du? Klockan är redan halv åtta.

Johan kunde inte för sitt liv förstå att han varit ute och härjat dagen före en arbetsdag, men nu var ju skadan redan skedd. Han drog handen genom håret ett par gånger för att se någorlunda presentabel ut, tog en stor klick tandkräm och sköljde munnen noga. Han betraktade slutresultatet i badrumsspegeln. Förutom ringarna runt ögonen, som fick honom att se ut som en etthundraåttiosjucentimeters tvättbjörn med sömnproblem, var det helt okej.

Katarina stod redan väntandes vid ytterdörren, när Johan steg ut i augustimorgonen på Kungsvägen.

– Jag tror det är bäst vi promenerar, eller hur? sade Katarina.

– Jo, sade Johan.

Efter åtta minuters promenad såg de båda den välkända silhuetten på andra sidan Oxtorget. Växjös stora förvaltningsbyggnad inrymmande polismyndighet, åklagare, tingsrätt, frivården och häkte. Den gula jättebyggnaden som stått helt klar 2001 dominerande stadsbilden så totalt, att det inte kunde råda några tvivel om att detta hus inrymde människor som verkligen arbetade för samhällets bästa. En koppartavla på utsidan informerade besökaren om att det på denna plats tidigare funnits ett mejeri och, ännu tidigare, kostallar för kreaturshandel. Men än i dag kunde man ju hitta ett och annat nöt här inne, flinade Johan för sig själv.

De skildes åt, eftersom Katarina jobbade på Länskommunikationscentralen (LKC) och han själv på Brottsutredningsenheten som kriminalinspektör. De två trapporna fick honom andfådd och han stegade bestämt fram till kaffebryggaren för dagens första tår.

– Johan! Mitt kontor! Kommissarie Sunds myndiga stämma ekade bland väggarna. Nåväl, tänkte Johan, lika bra att ta tjuren vid hornen.

Inne på Nils-Erik Sunds kontor rådde total ordning. I bokhyllorna var samtliga pärmar i alfabetisk ordning, varje promemoria från RPS var noggrant markerad med överstrykningspenna och hela miljön andades kontroll. På Sunds skrivbord fanns sex saker; en laptop med startsidan för Kronobergs polismyndighet uppe, en kopp kaffe, ett skrivbordsunderlägg, ett familjefoto (med motivet vänt mot besökaren, vilket var jävligt konstigt, tänkte Johan), samt ett styck A4-papper och en bläckpenna. Scenen påminde Johan om det gamla skämtet om att ett rörigt skrivbord tydde på en rörig hjärna. Men vad tydde då ett tomt skrivbord på?

– I halvpensionen ingår lunch eller middag, sade Sund, medan han stirrade stridslystet på Johan. Vad väljer du i dag?

– Nu förstår jag inte riktigt? sade Johan.

– Du måste ju tro att detta är ett hotell i Benidorm, eftersom du kommer och går som du vill. Hur i hela friden kan du gå ut och supa en vardagkväll?

– Jag vet inte, svarade Johan sanningsenligt. Det var så länge sen jag var ute.

– Är det något jag avskyr mer än oprofessionella människor, så är det när detta kombineras med dumhet. Behöver jag påminna om vår policy gällande relationer på jobbet?

– Jag har inte…, började Johan, men blev genast avbruten.

– Hur tänkte du, Johan?

– Jag vet inte, svarade Johan för andra gången på mindre än trettio sekunder.

– Hör nu på, Fransson. Ingen är gladare än jag över att du krupit ur din grotta efter gud vet hur många månader av självpåtagen isolering, men det innebär ju inte att det är ok att sluta tänka! Du är ingen tjugotvåårig polisaspirant som super och far efter kjoltyg. Du har ett ansvar gentemot Gud, polismyndigheten, mig, dina kollegor, stadens medborgare och dig själv – i den ordningen! Jag hoppas innerligt att detta är sista gången vi har den här typen av samtal. Dörren är där borta.

Sund suckade tungt när Johan lämnat rummet. Onekligen en jävla start på en arbetsdag, men vad skulle han göra? Förtroende och disciplin är de hörnstenar på vilka gott polisarbete vilar och Fransson hade onekligen tänjt på gränserna ganska länge nu. Samtidigt var han, och det var Sund fullständigt medveten om, en av de skickligaste poliser som funnits i Växjö.

– Ja, det är allt en jävla soppa tänkte han högt. Han återgick till sin halvskrivna A4 där han tecknat ner veckans prioriteringar. På listan syntes kommendering inför det stundande EU-toppmötet, cigarett- och spritsmugglarna från Litauen och ett tillslag mot en eventuell vapengömma strax utanför Växjö (alla dessa vapen, suckade Sund).

Kommissarie Nils-Erik Sund var en plikttrogen och noggrann polis, dock inte utan fantasi, och han hade under de sex år han arbetat som kommissarie gjort sig känd inom myndigheten som en handlingskraftig och pålitlig chef. Dock var det många som inte förstod varför han inte agerat annorlunda gentemot Fransson, då denne alldeles uppenbart inte längre var att lita på. Bland kritikerna fanns till och med Sunds egen bror, Lennart, numera rikspolischef, och fler än en gång hade bröderna avvikande åsikter i denna fråga. Men nu frestar Fransson onekligen mitt tålamod ordentligt, tänkte Sund.

Vilken jävla start på dagen, tänkte Johan. Utan tvivel hade gårdagens eskapader nått öronen även på höga vederbörande och det kunde ju inte betyda annat än att någon pratat bredvid mun. Johan tog upp sin lilla diktafon ur jackfickan.

– Notering: kom ihåg att vrida nacken av Sven vid tillfälle.

Fram till lunch satt Johan på sitt kontor och gick igenom förundersökningar. Där fanns en hustrumisshandel där kvinnan dragit tillbaka sin anmälan, där fanns ett fylleslagsmål som avslutats med att den misstänkte placerat en kniv i ena skinkan på sin antagonist och där fanns den vanliga blandningen av olaga hot, våld mot tjänsteman och annat smått och gott. Det här jobbet är fantastiskt, suckade Johan. Allt detta meningslösa våld.

Efter skilsmässan för arton månader sedan hade Johan alltmer fjärmat sig från det machoideal som rådde i delar av polismyndigheten (i sanningens namn hade han fjärmat sig från omvärlden överhuvudtaget) och han hade också blivit känsligare för våldet i vardagen. För ett halvår sedan hade han till och med plockats bort från en förundersökning av Sund, sedan Johan ifrågasatt sin kollegas språkbruk vid omhändertagandet av en ung herre från Balkan. Förutom den aversion som en del kollegor då visat gentemot Johan, blev det tydligt för kommissarie Sund att Johan behövde hjälp. Han hade därför, i efterdyningarna av denna händelse, tvingat Johan att regelbundet besöka Inga-Maj Enander, polisens egen psykolog.

– Känner du dig orättvist behandlad, Johan? sade Inga-Maj, när Johan senare samma dag satt framför henne på hennes smakfullt inredda mottagning.

– Ja, det är klart, sade Johan, jag var bara en kvart försenad, inget möte missades och jag har ju inte haft ihop det med Kat… med Alvén.

– Kan du förstå din chefs beteende?

– Delvis, sade Johan. Han har ju oroat sig för mig sen skilsmässan och det har ju funnits situationer… Johan tvekade. Det har funnits situationer där jag inte funkat hundraprocentigt. Jag har haft svårt att orka med det vardagliga arbetet och förmodligen inte varit kollegial i alla lägen. Ändå känner jag ju att han stöttar mig gentemot andra…

– Utanför jobbet då?

– Jag känner mig frustrerad och otillräcklig. Det känns som om jag inte längre kan fungera socialt, som om jobbet är det enda ställe där jag kan fungera någorlunda normalt. Jag har ingen aning om hur jag skall umgås med folk. Jag är fortfarande förbannad över skilsmässan och jag är besviken på mig själv, när jag inte kan hantera den situationen. Alla andra som skiljer sig verkar ju få det att funka, varför inte jag? Vad är det för fel på mig?

– Inget alls, skulle jag tro, sade Inga-Maj. Först och främst tror jag inte att många människor hanterar en skilsmässa på något positivt sätt. För det andra verkar du vara i en extrem kontakt med dina känslor. Tyvärr är det inte någon större fördel med tanke på vilka arbetsuppgifter du har och jag ber dig därför återigen överväga medicinsk hjälp.

– Inte en chans, sade Johan.

Efter besöket hos Inga-Maj kände Johan sig som vanligt helt utpumpad. Hon har rätt, tänkte han. Jag passar inte för att vara polis just nu. Jag är inte lämpad för detta längre. Samtidigt visste han att det var detta han brann för och att han hade en intuition som prisades av alla. Inte sällan var det Johan som i en pågående brottsundersökning kom med ett avgörande inlägg, en tanke som slagit rot och som förbisetts av andra. Detta var hans riktiga, och kanske enda, talang. Alla andra tycker att jag är en okollegial mjukispolis, en mes som hellre tänker än agerar kraftfullt. Och det värsta är, tänkte han vidare, att de har rätt. Men vart skulle jag ta vägen annars?

– Tjäna, Johan. Blev det någon sömn inatt eller tog Katarina musten ur dig? Sven Hammars breda leende mötte honom i fikakön.

Han mumlade något ohörbart till svar, gav Sven det onda ögat och satte sig jämte Sofija Estvanic och Håkan Tjelvander, trots att han mycket väl visste att dessa föredrog att sitta ensamma. Varför är det så att människor som vill vara diskreta alltid blir så övertydliga? tänkte Johan. Det behövdes ingen Saida för att se att Estvanic och Tjelvander tyckte mycket om varandras sällskap och eftersom Tjelvander var gift, försökte de två så diskret som möjligt smyga med sina känslor. Det lyckades inget vidare.

– Hade ni roligt igår? frågade Johan.

– Det är väl alltid kul att gå ut och dansa, sade Sofija. Och du då, hade du trevligt?

– Jo, men man är ju inte van vid att dricka några mängder längre, så man fick väl betala priset i morse.

– En annan har ju träningsvärk efter att ha halvburit dig ända till Katarina, sade Tjelvander, halvt på skoj, halvt på allvar. Tur att Sven var med.

– Som jag sa, sade Johan. Jag är inte riktigt van längre.

Resten av eftermiddagen förflöt utan några större komplikationer och vid 17-tiden sågs Johan i kön på Coop på Oxtorget. I korgen låg en lasagne som skulle mikras, sex folköl och en Expressen. Trots att Johan var den förste att skriva under på kvällspressens inkompetens när det gällde att korrekt återberätta verkligheten, kunde han inte låta bli att dagligen ta del av de braskande rubrikerna. Några få minuter senare, när han landade i bostaden på Liedbergsgatan, möttes han i tamburen av en allt annat än nöjd katt.

– Silas, hur har du haft det medan husse varit borta? frågade han. Av den missnöjda grymtningen att döma, var den ståtliga svarta hankatten mycket missnöjd med både mat- och vattentillgång och att den sociala samvaron missunnats honom kvällen före.

Vid skilsmässan från Louise hade Johan krävt att få katten, vilket kanske inte var underligt i sig eftersom Johan under de tre år Silas levt, alltid uppskattat kattens sällskap. Underligare var det kanske att han inte krävt att dottern Emma skulle bo hos honom varannan vecka eller stridit för att få bo kvar i villan på Söder. Människor i parets omgivning hade skakat på huvudet och sagt: Han verkar helt förbi. Han bryr sig inte om något utom katten. Louise hade varit betydligt tuffare i sitt omdöme och menat att «han bryr sig inte om någon levande människa, förutom sig själv». Där hade dock Johans ex-fru fel, Johan brydde sig inte om sig själv heller…

Deras äktenskap hade liknat många andras, med höjdpunkter och lågvattenmärken, med stora glädjeämnen som Emmas födelse och uppslitande gräl, framför allt om Johans prioriteringar. Johan hade sökt sin tillflykt på jobbet när han kände att Louise blev för krävande och han kunde nu i efterhand se att detta blev en mycket negativ spiral. Han skämdes när han nu tvingades tillstå att Louises krav hade varit mer än rimliga; hon ville att de skulle göra saker tillsammans och umgås med vänner och bekanta. Hans kärlek till Louise fanns där fortfarande och det kanske var det allra svåraste att hantera. Den gnagande känslan av misslyckande som make och far låg som en blytyngd runt Johans huvud och hindrade honom från att tänka rationellt. Dessutom hade hans privata tillkortakommanden påverkat hans arbetsinsatser. Han var ofta trött, hans arbetstempo hade sjunkit betänkligt och hans entusiasm och arbetsglädje glimtade bara till då särskilt komplicerade eller speciella utredningar var aktuella.

Johans lägenhet, en trea på 86 kvadrat, bar tydliga tecken på det ungkarlsskap som ägaren nu befann sig i. Det var välstädat överallt, men blommorna slokade och på fönsterbänkarna syntes rikligt med damm. I kylskåpet fanns öl, två majonnästuber, ett mjölkpaket med utgånget datum och en gurka som i sin konsistens nu mest liknade risgrynsgröt. Hushållets soptunna avslöjade att Johan köpte färdigmat, i den mån han alls åt hemma. I skafferiet var det dock välbeställt med kattmat, så på Silas gick ingen nöd. Möblemanget var spartanskt, men funktionellt. I sovrummet en dubbelsäng, men inga nattduksbord. Rullgardin, men inga gardiner. I vardagsrummet hade Johan en stor platt-TV, DVD och ett stort, svart ekskåp som dignade av DVD-filmer. I hörnet stod en praktfull stereo med två gigantiska högtalare. Under stereon, i ett ekskåp av samma typ som filmskåpet fast lägre, fanns Johans stora samling av CD-skivor. De två tunga ekskåpen hade ställts undan hos Johans föräldrar under äktenskapet med Louise, men nu hade de kommit till heders igen.

Slutligen var det kontoret, också det spartanskt, med ett skrivbord på metallben, bärbar dator, en skrivare, en skrivbordsstol med inbyggt gnissel, en liten bokhylla med polislitteratur. Som sagt, spartanskt men funktionellt.

Efter utfodring av katt, utfodring av sig själv, kvalitetsumgänge med katten och mindre kvalitativt umgänge med Expressen – «Hur kunde 16-åringen bli en mördare?», «Så skyddar du dig mot influensan!», «Sverige i EM-kvart mot Norge!»- lade sig Johan i TV-soffan, sträckte sig efter stereons fjärrkontroll, tryckte i snabb följd på tre knappar (on, 7, play) och strax hördes Robert Fripps melodiska, psykedeliska gitarr och John Wettons halvhesa stämma: Sundown dazzling day. Gold through my eyes. Detta är min tillflykt, tänkte Johan. Detta är platsen där jag får vara i fred. Du och jag, Robert. Du och jag. Silas höll med.

Klockan kvart i åtta sov förste kriminalinspektör Johan Fransson som ett barn på den röda TV-soffan. Silas låg vid Johans fötter, utsträckt som en tvättlina. Han sov också. Med tanke på vad veckan skulle erbjuda de två, var det mycket bra att de somnade tidigt.

TVÅ

Larmet kom 08.42 torsdagen den tionde september till vakthavande, en plikttrogen och fantasilös polis vid namn Håkansson. Håkansson kommenderade genast patrull till platsen och kontaktade därefter kommissarie Sund och polisöverintendent Lisa Pettersson. Ingen skuld må därför tilldelas denne Håkansson i det som komma skulle.

Sund knackade på Johans dörr och öppnade den sedan. Johan tittade upp från sin oändliga förundersökningshög med en frågande min.

– Misstänkt mord på Evedal, Klacken. Ta med dig Sven och Sofija och åk direkt. Och du, Johan, det här kommer att bli ett känsligt ärende så inga misstag – OK?

– Jag skulle helst ta med Lasse istället, sade Johan.

– Sven passar utmärkt till det här. Dessutom håller ju Lasse på med den där litauiska smugglarligan.

– Jo, visserligen, men…

– Inga men. Ak nu.

Helgesson och Ek var redan klara och Hammar satte sig i förarsätet i den civila polisbilen för den korta transporten norrut längs Liedbergsgatan.

– Vad vet vi? sade Johan?

– Hammar svarade: – En Peter Johansson, 46 år, egenföretagare i databranschen, hittades död i morse av sin fru. Tydligen låg han på villans altan på baksidan av huset. Lilla frugan ringde och larmade. Johansson hade inte tillbringat natten hemma. I övrigt, inget.

– Vittnen?

– Inga ännu, men vi har ju inte börjat, flinade Hammar.

– Varför sa Nils-Erik att det kunde bli känsligt?

– Här bröt Estvanic in: – Peter Johansson är son till kommunens egen Sven Johansson och han är dessutom svärson till Henrik Sparve.

– Kommunalrådet och Mogulen? sade Johan.

– Just det, sade Estvanic.

Ja, herregud, tänkte Johan. Det här blir ju muntert att hantera. Kanske är det lika bra att lämna över fallet direkt till någon annan. Jag kommer säkert att strula till det och då framstår polisen, återigen, som imbecilla. Kommunalrådet och Mogulen, förresten. Låter inte det som en perfekt titel på ett lustspel? Skärp dig nu, Johan, det här är allvar!

Evedal, i norra delen av Växjö och invid Helgasjön, är på många sätt Växjös lunga. Med förflutet som kurort för att dricka brunn, är Evedal i dag sommarparadis för tiotusentals Växjöbor och besökande varje år. Inbjudande badstrand, hopptorn, värdshus, restaurang, vandrarhem, minigolfbana, båtvarv och en stor camping, den avkopplingssugne eller semesterfiraren har definitivt mycket att välja på. De senaste tre åren hade nybyggnation av åretruntbebyggelse skett i området. Dels på Östra Lugnet, ett jättelikt bostadsområde som inrymde hundratals villor, ett antal flerfamiljshus, nybyggd skola, förskola, äldreboende och gruppboende. Området hade snabbt blivit populärt bland barnfamiljer som inte tidigare bott i villa(ungefär som Högstorp på 90-talet, tänkte Johan). Det byggdes också längs Helgasjöns strand, norr om Evedal och detta byggande var betydligt mer kontroversiellt. Ett antal mycket stora villor hade uppförts och ytterligare ett antal var på väg att byggas. Tidigare hade denna lilla sjönära remsa i stort sett enbart inrymt sommarhus, men nu hade alltså Växjö fått sin egen strandskyddsdiskussion och, kopplat till denna, skyddandet av grönområden och naturskön miljö. Dessa villor låg samtliga i mångmiljonklassen och det var nog ett rättvist epitet att kalla detta «rikemanshylla». Att döma av den ytterst knapphändiga information Johan fått, hade Peter Johansson tillhört denna kategori.

Hammar körde förbi infarten mot båtvarvet, campingen och värdshuset och kom ut på den smala asfalterade vägen norr om Evedal. Här rådde 30 km/h stora delar och de boende hade också satt ut stora blomlådor som hastighetssänkare. Ett par kilometer efter Smäcken skymtade Hammar polisens avspärrningstejp och saktade ner. En polisman lyfte tejpen och färden fortsatte ytterligare femtio meter in på en privat väg. Hammar parkerade bilen intill en hög