Som du och jag

By B. J. Hermansson

Det finns nästan inga fotografier kvar av Erik. Han, den tokige, som spenderade mer än halva sitt liv på Hospitalet. En man vars liv aldrig blev som han hade föreställt sig. Var det verkligen så bra på det där sjukhuset? Längtade han någonsin hem? Två generationer senare börjar en släkting fundera över vad det var som hände. Vem var egentligen Erik – frånsett sin diagnos? I jakten på svar planerar släktingen tre stopp. Första anhalten blir barndomsvillan där Erik växte upp. Den andra blir ett besök hos Margit, Eriks syster. Den tredje blir Hospitalet. "Som du och jag" är en fängslande livsskildring som berättas ur tre perspektiv: den unge respektive äldre Erik och den släkting som många år efter hans död bestämmer sig för att lära känna honom. Berättelsen är delvis verklighetsbaserad och bygger på författarens egna efterforskningar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726690637

Book preview

Margit

Förord

Det här är en roman om en sanning, eller kanske snarare en sanning som blev till en roman. En del är taget från verkligheten, desto mer har jag själv hittat på. Det fanns någon som hette Erik, en någon som var min biologiska farfars äldre bror och som förutom att vara människa led av psykisk ohälsa. Han var den tokiga, i allt för mångas ögon. Han var någon jag blev fascinerad av. Någon jag ville försöka förstå och skapa mig en egen bild mer än som den sjuka. Så föddes tanken på den här berättelsen.

Handlingen som följer kretsar kring tre personer, men egentligen två. Tre septemberdagar i tre skilda tider, i tre olika världar. Erik, under dagen som sjukdomen blir för mycket. Erik, under sista dagen av sitt liv där han ser tillbaka på det som var och hur allt så småningom blev. Och den ytterligare, han som så gärna vill skapa sig en förståelse för hur hans släkting var och vilka tankar han bar på …

Prolog

sakta vi går

sakta vi går

vi förmår oss inte att se

vi förmår oss inte att be

för snart, så snart

duvorna oss bejakar

duvorna vi är

Kapitel 1

1979

Hösten kommer krypande, samtidigt slår den människan med förvåning. Det är likadant varje år. Alltid denna uppfattning om årstiden som följer sommarens månader. Augusti är förbi och den första september är närvarande, det är morgon. Rummet är kallt och väggarna är kala, tröttheten finns fortfarande i hans kropp. Det är en tisdag i den nionde månaden, veckan är igång, en vecka som så många andra. En dag likt de allra flesta. Han ser inte på klockan, han ser inte på den fastän den står stadigt alldeles intill hans huvud, placerad ovanpå en trave med böcker. Han bara vet att klockan är kvart i sex på morgonen. En timme och en kvart innan den slår och uppstigningen välkomnas alternativt beordras, beroende på hur han väljer att se på det. Morgonen är tyst och rummet ligger i ett mörker, han kan inte urskilja sitt möblemang längre, inte kisa tillräckligt för att det ska framhävas ur det döljande och ogenomträngliga. Gardinen gör förstås sitt. Annat var det i juni, då kunde man redan under morgonens tidigaste timmar beskåda både form och färg bland möblemanget.

Han har varit här länge nu, så länge att han inte ens kan minnas, inte ens räkna vare sig veckor eller år. Annat var det i början, då kunde han räkna så väl timme som dag och hålla en säker ordning. Kanske var det så att han längtade därifrån, kanske var det därför han räknade och hoppades att ju mer han räknade desto fortare skulle dagar och timmar gå och man skulle inse att han varit här alldeles för länge. Att det var tillräckligt för honom – och att man nu kunde förklara honom frisk?

Kanske hade han inte haft annat att göra, och att det var där anledningen för räknandet fanns. Kanske hade han inte vetat hur man annars betedde sig på en sådan plats.

Han känner hur tankarna far genom hans huvud, far utan att riktigt vilja stanna, inte riktigt vilja komma fram till någonting. Som att målet inte finns, bara vägen dit, bara en väg genom snår och skogar, genom vägar och stigar som alla leder någonstans men ingen vet riktigt var, allra minst personen som följer dem.

Täcket ligger mjukt mot hans kropp, det känns skönt mot hans hud. Han borde försöka somna om, så tänker han varje morgon. Han borde sova längre, borde se till att tröttheten infinner sig hos honom i alla fall fram till klockan sju, när det är dags att stiga upp. Att vakna så som han gjorde, alltid en timme och en kvart tidigare, var alldeles onödigt. Inte till nytta för vare sig honom eller någon annan. Visserligen skulle han kunna läsa någon av böckerna som han har på nattduksbordet. Men han skulle också kunna ligga alldeles stilla, just precis såhär. Fundera och filosofera över världen och verkligheten, över hur hans liv kom att bli just såhär.

Faktum var att han hade föreställt sig det så väldigt annorlunda, livet. Han hade drömt om att gifta sig med kvinnan han förälskade sig i under sin egen ungdom. Hon hette Karin och kom ifrån grannbyn. En alldeles bedårande person, både till utseende och till det inre. I alla fall verkade det så utifrån hur han kände henne – flyktigt men ändå något ytterligare. Han inbillade sig och drömde under den här tiden, det minns han så väl – om en verklighet som de skulle kunnat forma tillsammans. Ett liv som de skulle kunnat leva. Han hade så gärna velat se detta som en verklighet, som hans eget liv. Och de hade kunnat haft barn, mängder med barn som de uppfostrat likt hans förfäder. Någon som hade kunnat ta över gården efter mor och far. Någon som hade kunnat föra deras livsverk vidare: Gården, affären och djuren. Visserligen inte allt för många djur, det var några kor och en del hästar, men visst krävde dem engagemang och vördnad. Affären var det annat med. Affären var byns enda, en specerihandel där man kunde införskaffa sig allt det nödvändiga. Han kunde väl minnas hur hans farmor och farfar först stått där och betjänat kunder, alltid trevliga och tillmötesgående. Numera var det hans föräldrar, framförallt hans mor som stod i affären och tog emot personerna från byn. Oftast var man där för att handla, för att man behövde någonting till maten som snart skulle förberedas (det var mest rusning under den tidigare förmiddagen) men det var heller inte ovanligt att man kom till affären mest för att prata av sig. För att höra sig för om det var något nytt som hade hänt bland grannarna i den lilla byn.

Affären var den alldeles perfekta platsen för att få veta just detta, för dit kom varenda människa!

Det var hans mor, Karin, som hade hjälpt honom hit för första gången, han var då tjugoåtta år gammal. Han hade spenderat många, många timmar i skogen. De hade kommit från sjukhuset och hämtat honom, modern hade följt med. Han mindes väl hur han inte hade kämpat emot, hur någonting inom honom kunnat inse att detta var för hans eget bästa. Att tillvaron inte längre var hållbar.

Dag efter dag höll han räkningen i ett svart litet block med omslag av skinn som han fått vid en födelsedag av sina föräldrar. Han förde också korta anteckningar om vad han gjorde under dagarna, eller vad sjukhuset gjorde med honom, rättare sagt. Han befann sig då på avdelningen precis under denna, på översta våningen. Rummet var mindre, till en början hade han till och med fått lov att dela det med en annan. Han mindes känslan av att komma till en ny plats så som han gjorde, till en plats där han aldrig tidigare varit och där han nu skulle tillbringa natten, ja kanske till och med nätter som blev till veckor och sedermera månader. Han mindes hur han hört bekanta prata om någon annan, någon som precis som honom hamnade just här. Han var alldeles tokig, sade man till honom med en skräckblandad förtjusning. Det var som att man ville skrämma varandra med detta prat, samtidigt inte prata fullt ut om det, inte riktigt erkänna att det var just detta man syftade till, att det var den sinnessjuke man pratade om. Men det hade inte räckt med veckor, det hade inte blivit några enstaka nätter. Istället blev det månader som följdes av månader som följdes av månader.

Efter drygt ett år blev han utskriven och fick komma hem till den lilla byn. Karin, kvinnan som han var förälskad i, bodde fortfarande kvar och var sig lik med den enda skillnaden att hon blivit något rundare kring midjan, någonting som han bara tyckte gjorde henne vackrare. I övrigt var hon sig lik och så var även byn i sig. I alla fall avd gällde det stora hela: Husen och gårdarna, vägarna och stigarna, inte ens träden hade växt något anmärkningsvärt. Ändå var det inte riktigt som förr, det mindes han väl att han kände väldigt omgående. Någonting nytt var det, någonting annorlunda som han inte riktigt känt tidigare. Det tog ett tag innan han insåg vad det berodde på, innan han kunde sätta fingret riktigt på vad det var för något. Han gick och funderade över detta i några dagar, satte mest på sitt rum och lät tankarna vina genom hans huvud. Var han frisk nu? Var han redo för att bli normal och som alla andra? Kunde man någonsin bli en annan än den man var? Nu var han i alla fall utskriven och läkarna hade konstaterat att han var friskförklarad, varken anhöriga eller han själv behövde oroa sig. Men man skulle förstås vara vaksam, sjukdomar kunde komma tillbaka och därför gällde det att vara uppmärksam för symtomen.

Han började träffa sina gamla vänner igen, han började röra sig omkring i byn. Det var då han insåg det, en dag när han var på väg till affären (som förövrigt låg i samma byggnad som bostadshuset där han och föräldrarna och de två syskonen levde) och allt föll på sin plats. Allt blev så självklart, den där känslan, det där som han inte riktigt förstått förrän nu, det som var annorlunda men inte så självklart: Nu visste han det, nu visste han det allt för väl. Det var honom det berodde på! Han hade spenderat ett helt år på mentalsjukhuset. Han hade vårdats bland de mest tokiga, bland sådana som dem han hört sådana historier om tidigare – skräckexempel blandade med en viss förtjusning, en viss nyfikenhet som ändå fanns där men som inte kunde mäta sig med rädslan, med osäkerheten och oviljan att vara nära, att kännas vid. Vännerna fanns där till en början, och han försökte att intala sig själv om att det bara var han hjärna som (än en gång) gav honom ett spratt, som ingav honom med ovisshet som egentligen saknade grund, som helt och hållet var taget ur intet och som var totalt onödigt att ägna energi åt därför att sanningen inte fanns där, därför att han var helt ute.

Men så småningom försvann vännerna, en efter en. Och han förstod väldigt snart att det var just honom det berodde på. Han var numera inte bara den som var annorlunda, den som var lite mer känslig än de övriga. Han var numera spritt språngande tokig, och det var ingen överdrift, det var man på det säkra med. För som han hade förändrats, och så länge han hade vistats på sjukhuset ändå, ett tydligare bevis på att han var ett väldigt komplicerat fall kunde man ju inte begära. Kanske var man också rädd, rädd både för att göra fel och för att han skulle vara farlig, så har han tänkt i efterhand. Kanske var det inte bara osäkerheten som gjorde att det blev som det blev, kanske var det också rädslan. Och självklart var han annorlunda, med facit i hand så var han ju vid denna tidpunkt varken frisk eller sig lik efter ett år inspärrad på Hospitalet. Det senare skulle förvisso de allra flesta kunnat förstå, kunde han tänka såhär i efterhand. Men det första, att han inte var riktigt frisk, det visste han ju knappt om själv, i alla fall inte till en början. Allt han ville var att saker och ting skulle bli som vanligt, att han skulle få leva som dem andra, att han skulle få vara som dem.

Han hade nu fått hjälp med sitt medvetna, rösterna hade försvunnit och han såg inte längre skepnader som saknade verklighet. Han var redo för att komma tillbaka, färdig med det förgångna och med öppna armar välkomnade han numera en ny början. Och Karin, han skulle se till att en gång för alla visa henne att han var förälskad i henne, att han rent av kanske älskade henne. Och tänk så bra hans liv hade kunnat bli, så annorlunda från det som blev och som han inte alls hade räknat med. Tanken slog honom, den som allt oftare kom till hans medvetna: Kunde man som människa överhuvudtaget riktigt styra över sitt liv och sin framtid, eller var det ödet som gjorde som det ville, både med samhälle och människa, och att man sedan inte hade något annat val än att rätta sig efter just detta, ödet? Han ser på klockan, den är två minuter över sex. Det är fortfarande en dryg timme tills den ringer. Han slås återigen av det förgångna, minns återigen så väl och så nära den verklighet som en gång var hans. Nu är båda hans föräldrar döda, både mor och far borta sedan flera, flera år. Och åren, allt för fort, dagarna allt för sakta.

Vart tar de vägen någonstans? Han frågar sig detta ofta, han frågar sig själv om det verkligen stämmer att han varit här så länge, mer än hälften av sitt liv. Han frågar, både sig själv och andra, och alla säger att det är så det är, att det inte är vare sig en dröm eller någonting han missuppfattat. Täcket börjar värma mot hans kropp, värma så till den grad att det blir alldeles för varmt. Han måste dra ner det från sitt bröst, låta det täcka upp till hans midja och inte mer. Rummet är fortfarande kallt, det är bara kroppen som ändrat i temperatur. Det blir ofta såhär, nästan varje morgon, konstaterar han. Att tankarna liksom far iväg, att dem blir så många på samma gång, att dem rusar iväg som längs med långa, långa stigar i en hastighet som tillslut blir alldeles omöjlig att hinna med. Han ser sin barndom komma, än en gång kommer den till honom och sveper med sig hans själ till en förgången tid, till numera döda och begravda människors liv och leenden. Han undrar över om minnena avspeglar hans känslor, om minnens ligger till grunden för hur framtiden ska komma att bli? Han funderar över hur hans liv hade kunnat se ut med Karin och den familj dem kunnat skaffa sig.

Om bara inte ordet om fanns med i resonemanget. Tänk om detta kunnat bli hans verklighet: Giftermålet och barnet, familjen och normaliteten. Vardaglighet framför detta, en vardag som dem flesta andra i normala fall, som dem vanliga, som den gemene mannen. Inte som han, inte inspärrad och inlåst och isolerad från så mycket och så många. Tänk om han fått vara den normala, tänk om han fått vara en av hans vänner och inte den han kom att bli, tänk så enkelt allt hade varit, och tänk så annorlunda hela hans liv sett ut, alla hans dagar. Ibland frågar han sig varför det drabbade just honom, varför sjukdomen kom till just honom och inte till någon av hans jämnåriga istället? Kanske var det redan förutbestämt, kanske hade han fått den här domen innan han ens som barn kunde börja krypa.

Eller var det någonting som hade hänt som gjort att just han ådragit sig denna sjukdom, detta liv? Läkarna kunde inte besvara honom denna fråga, under alla dessa år hade dem inte kunnat ge honom ett bra svar som slog fast vid en sanning. Och kanske skulle det inte spela någon roll, antagligen inte. Livet gick inte i repris, tyvärr var det allt för sant. Och det gick inte att göra någonting åt sådant som en gång varit, som gjort att det senare blivit till det som nu var. Verkligheten och vardagen så som den såg ut här och nu, den var hans, den var ingen annans och hur gärna han ville (eller inte ville) ge den till någon annan så kunde han inte. Han var oförmögen att styra över sitt liv på det sättet. Han såg på klockan, ännu en morgon gick minuterna sakta, så sakta.

Kapitel 2

2015

Han har aldrig träffat honom. Enbart