Tvivel

By Roland Axelsson

Sven Nykvist är en bruten man som befinner sig i den pastorala idyllen Betesda. Han grubblar sig genom dagarna och han som en gång var en ung man på väg uppåt är nu en mager och blek figur i medelåldern. Hans situation kan härledas till en midsommarafton ganska precis tio år tidigare. En blöt festnatt hade blivit dimmig och kontrollen hade tappats. När Sven sedan vaknade upp morgonen efter var det mitt i en folkhop som vrålade om att mördaren borde skämmas. Men Svens minne, om än dimmigt, innefattade inga våldsbrott. Kan han verkligen ha mördat eller är han utsatt för en komplott? Sven kan inte för sitt liv tro att han är en mördare, men tvivlet om vad som faktiskt hände den kvällen tio år tidigare verkar aldrig vilja släppa honom. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726982879

Book preview

1

Betesda, detta bortglömda paradis på jorden. Denna lugna, rogivande plats. Totalt avskild från det pulserande livet därute.

En pastoral idyll där målsättningen sägs vara att sjuka själar skall helas. Där det mänskliga psyket skall genomgå såna förändringar att ett liv utanför dess massiva murar en gång i framtiden skall bli möjligt.

Namnet på ett barmhärtighetens hus i vars helande vatten Herrens ängel steg ner och botade de sjuka och lidande från sina krämpor.

Sven Nykvist kunde inte längre räkna alla de dagar, veckor, månader och år han varit där.

Varje morgon kändes besvikelsen lika stor över att han skulle vakna upp på just denna plats. En plats som för honom saknade alla spår av hopp eller framtid.

Där han mest varje dag såg på sin spegelbild med förundran, utan något igenkännande. Endast förnuftet sa honom att spegelbilden av den magre, bleke snart medelålders mannen måste vara hans egen. För inte liknade den någon av de andra som han träffade på denna isolerade och omgärdade plats.

Synen av det lilla sterila rummet, som skulle föreställa hans eget, skapade också svåra ångestkänslor. Varför skulle just han tvingas befinna sig här mellan dessa fyra, svagt gulfärgade väggar. Ett rum, fyra gånger fem steg. Måtten visste han med säkerhet. Hur många gånger han stegat rummet kunde han inte ens uppskatta. Ett rum utan annan inredning än en enkel men ändå någorlunda bekväm säng. En furubyrå med tre lådor som sett sina bästa dagar, en pinnstol samt ett runt litet bord med två tillhörande fåtöljer.

De enda föremål som prydde väggarna var ett gammalt tryck som visade när Jesus botade en lam man och en enkel bokhylla med ett synnerligen magert innehåll. De enda böcker som fanns där förutom bibeln var några gamla hembygdsböcker.

Men bibeln hade genom åren skänkt honom många goda läsupplevelser och med tiden hade han blivit en relativt bibelsprängd man.

Lika främmande som han fann instängdheten på sitt lilla rum, lika främmande kände han sig överallt i denna skrämmande miljö. Där han ändå tillbringat runt tio av sina normalt sett bästa år.

De långa opersonliga korridorerna med sina många dörrar. Som alla ledde till sådana förvaringsutrymmen som hans. Han kände sig nästan alltid rädd och utlämnad därute i det symmetriska landskapet som därtill saknade all hemkänsla.

Som om han för det mesta var ute i några olovliga ärenden och till varje pris måste uppträda så tyst och försiktigt som möjligt. Detta för att inte väcka omgivningens missnöje. Rädslan fick honom ofta att tassa fram ljudlöst och vilset lyssna efter fotsteg eller andra skrämmande ljud.

Många gånger hände det att han stod med örat tryckt mot dörren en god stund innan han vågade sig ut ur sitt rum. Det var först när allt verkade riktigt lugnt som han gick ut.

Nästan lika skrämmande som korridorerna var matsalen och dagrummen med alla de konstiga och främmande individer som fanns där.

Han hade hört sägas att Betesda var ett hem där ingenting saknades av det som en människa rimligen kunde begära. Att han kunde skatta sig lycklig över att ha hamnat just där.

I vissa stunder kunde han också tänka att han nog var en självisk och otacksam natur som inte förstod att uppskatta allt det som erbjöds.

Vissa tillfällen beredde honom dock viss lycka och tillfredsställelse. Det var den utmätta tid då han fick vistas ute i det inhägnade området runt hemmet.

Parken som den kallades var inte särskilt stor. Men den var vacker och välansad och luften därute kändes för det mesta ren och frisk.

För de bleka människor som regelbundet vallades där var de korta stunderna i denna Edens lustgård höjdpunkter i den annars trista vardagen.

De stora mäktiga träden med sitt myller av liv påminde honom om den tid som varit. En tid då det varit en självklarhet för honom att få vistas där han själv önskade.

Det var innan allting blev till ett enda stort svart hål för honom. Från den tiden han numera inte mindes mycket ifrån. Den tid innan alla verkliga händelser och känslor suddades bort för att ersättas av en trivial vardag. Där den ena dagen blev den andra lik, möjligen bara ännu lite mera skrämmande.

Som nu med alla de främmande människor som fanns där omkring honom och vars funktioner han inte förstod. Om de var vänner eller fiender var honom egalt. Det var ändå ingenting av det de gjorde eller kände som engagerade honom och själv hade han totalt tappat förmågan att skapa nya kontakter. Han visste bara att han var en i mängden men att han ändå inte riktigt hörde hemma där.

En person kunde han emellertid inte riktigt bortse ifrån. Den långa, platta Ing-Britt som tycktes stå så högt över alla de andra.

Han hade aldrig riktigt kunnat tala med henne och förstod sig heller inte på henne. Jämfört med honom själv befann hon sig ändå på en sådan nivå att ett samtal dem emellan skulle sakna all mening.

De levde helt enkelt i två vitt skilda världar. Visserligen var de ungefär jämngamla och båda var ju skapade av kött och blod men ändå fanns där inga gemensamma nämnare.

Han kunde inte påminna sig att han nånsin haft något meningsfullt att tala om med den plattbröstade, som hon ibland elakt kallades bakom ryggen. Det hade mest varit frågan om hot och kommenderingar från hennes sida.

Han visste inte mycket om henne. Utom att hon tydligen fanns där de flesta av dygnets timmar och att hans egen vardag till viss del gick ut på att försöka undvika henne.

Men han visste också att det funnits en tid då han inte skulle ha varit rädd för att möta en sådan som henne. Utan då de tvärtom kunnat umgås som jämbördiga individer och kanske till och med haft ett visst utbyte av sin gemenskap.

Ibland föreställde han sig också att Ing-Britt innerst inne inte var någon ond och elak kvinna utan att hon bara blivit sådan som situationen krävt.

Att hon helt enkelt var tvungen att uppträda som hon gjorde. På så sätt kunde hon skapa ordning och reda och samtidigt få bukt med de veliga och hållningslösa människorna som fanns innanför murarna. Oftast var han dock inte mäktig såna djupgående tankar utan känslan av osäkerhet och rädsla dominerade när hon gav sina kommandon.

Han såg sig åter i spegeln och hoppades än en gång att den magre bleke man han såg där bara var en illusion. En man som egentligen aldrig existerat och som en dag skulle vakna upp ur sin mångåriga sömn. Skrattade finna att allt egentligen bara varit ett enda stort spratt. En ond mardröm som dock varat alldeles för länge.

Förhoppningsfullt tänkte han. Den bleke mannen med bekymmersrynkor och oroligt flackande ögon. Han har aldrig funnits och ingen kommer heller framdeles att vilja kännas vid honom.

2

Tio år tidigare.

Vilka förväntningar hade han inte haft inför just den här midsommaraftonen. Sven Nykvist kunde i alla fall inte minnas när han känt något liknande.

Britt-Marie. Bara namnet gav angenäma associationer och han kunde inte annat än lyckönska sig sin tur.

Äntligen hade det blivit bingo. Britt-Marie var den sötaste tjej han någonsin träffat. Mest oförklarligt tyckte han ändå att det var hur hon kunde hålla till godo med en sån alldaglig, slätstruken kille. I varje fall han själv hade då alltid uppfattat sig som en sådan.

Men kanske har jag kvaliteter som jag inte är riktigt medveten om, funderade han vidare. Det måste ju finnas någon anledning till hennes intresse.

En sak var han i alla fall säker på. Det kunde inte vara hans utseende som attraherade. En mager, blek kille av knappt medellängd. Inte direkt en sådan som fick flickorna att tappa besinningen. Varken muskulös eller spännande utan en som knappt märktes i mängden.

Svens tankar om sitt utseende stämde väl delvis med verkligheten. Så till vida att han inte på något vis var avvikande. De flesta tyckte nog ändå att han såg rätt trevlig ut.

Och inte har jag talets gåva heller, tänkte han vidare. I umgänget med det motsatta könet tyckte han att han lätt blev klumpig och försagd. Att han sällan hade något ytterligare att tillföra diskussionen. Men otroligt nog tycktes Britt-Marie ha överseende med alla hans fel och brister.

Sven ville inte analysera vidare. Han hade ju fått det han ville och varför skulle han då oroa sig för trivialiteter och sånt som kunde grumla hans lycka. Är Britt-Marie nöjd med mig sådan som jag är måste väl hela världen älska mig, tänkte han.

Första gången han varit ihop med henne hade varit för några veckor sen. Han och kompisen Robin hade en söndagskväll lite på måfå strövat omkring i det lilla samhället. Utan några särskilda planer. I brist på andra nöjen hade de slunkit in på ortens enda konditori för att få en kopp kaffe och något tilltugg.

Konditoriet hade förr om åren varit en betydande samlingsplats för traktens ungdomar men förde numera en ganska undanskymd tillvaro. Likt andra mindre samhällen på landsorten hade befolkningen blivit allt äldre och de vikande befolkningssiffrorna gjorde väl också sitt.

Men så här efteråt lyckönskade Sven sitt och Robins beslut att för ovanlighetens skull besöka det gamla fiket.

Visst kände han till Britt-Maries existens sen tidigare. De hade till och med gått i samma skola några terminer, fast inte i samma klass. På senare år hade han dock inte sett till henne. Hon hade fortsatt med studier på annan ort medan Sven blivit kvar på hemorten.

Men visst kom han ihåg den söta flickan fast han ändå aldrig blivit riktigt bekant med henne under skolåren.

Hur som helst satt han denna söndagseftermiddag, som annars lovat bli lika tråkig som så många andra, bordsgranne med snyggaste flicka han sett på länge.

Den gamla klyschan om kärlek vid första ögonkastet stämde verkligen in.

Som vanligt var det Robin som kom med inviterna och förslagen. Han ville helst ha Britt-Marie för sig själv. Inte särskilt diskret antydde han att Sven kunde ta hand om Siv, tjejen som Britt-Marie hade med sig. En trevlig men ganska intetsägande flicka, totalt i avsaknad av karltycke.

Men Sven hade bara ögon för den ädelsten som han inte kunde slita blicken ifrån. Siv var honom för stunden totalt likgiltig.

Men det visade sig snart varthän det lutade. Britt-Marie var totalt oemottaglig för Robins smicker och inställsamhet. Istället överraskade hon med ett förslag om att Sven och hon kunde ta en liten promenad i det vackra försommarvädret. Robin kunde väl fortsätta konversationen med Siv på egen hand.

Sällan hade Sven sett någon bli så lång i synen som Robin i det ögonblicket. Men för ovanlighetens skull föredrog kompisen att inte skämma ut sig. Han höll god min i elakt spel.

Sven å sin sida kände sig enbart glad och lycklig. Tänk ändå att hon föredrog just mig, tänkte han lite barnsligt. Hans lycka kände inga gränser även om han i det stadiet knappast kunde överblicka vad Britt-Maries beslut egentligen innebar.

Oftast hade han ju fått stå i skuggan av den mera framfusige, gåpåaraktige Robin. Men Britt-Marie hade klart markerat att hon hade sin egen vilja och inte imponerades av meningslöst pladder och smicker.

De följande veckorna förflöt i något som närmast kunde betecknas som ett saligt lyckorus. Från tidiga morgonen till sena kvällen var det bara en sak som sysselsatte Svens tankar.

Britt-Marie hade sommarlov och skulle för ovanlighetens skull tillbringa en del av ledigheten i föräldrarnas villa i samhället. Föräldrarna var bortresta på en längre semester. Hon hade ställt upp på att se till deras hus och trädgård under tiden.

Varje liten ledig stund sökte Sven tillbringa hemma hos Britt-Marie. Ibland var han nästan bli orolig över att han visade sig alltför angelägen och efterhängsen.

Det hade också hänt att hon vid något tillfälle ganska bestämt förklarat att hon inte hade tid med honom. Dessa besöksförbud hade gjort honom ledsen. När han undrat varför, hade han bara fått till svar att var sak hade sin tid. När han åter fått träffa henne hade han glömt och varit tacksam för varenda minut hon kunde undvara för hans räkning. Det hände väl att han misstänkte att han inte var den ende för henne men han försökte slå de tankarna ifrån sig.

I nuvarande skede var han ju heller inte den som kunde ställa några krav. Han kunde bara hoppas att hon åtminstone till en ringa del skulle hysa samma känslor för honom som han för henne.

Å andra sidan var sommaren kort och snart skulle Britt-Marie vara en bortflugen fågel. Kanske skulle hon glömma den naive kärlekstrånande ynglingen.

Han befarade att när hon återvänt till sina egna kretsar skulle hon inte minnas honom som nån speciellt intressant person. Men när han fick träffa henne igen glömde han dock de farhågor som ibland plågade honom. Då ville han helt och fast hänge sig åt kärlekens rus. För Britt-Marie var verkligen drömtjejen som markant avvek från hans tidigare begränsade erfarenheter.

På arbetsplatsen gick han under de här veckorna i något slags drömtillstånd. Väl medveten om att arbetsprestationerna var otillräckliga och att koncentrationsförmågan inte alls var som den borde. Arbetskamraternas tillrättavisningar bekymrade honom dock inte särskilt för hur skulle de kunna förstå de större och ädlare ting som upptog hans tankar.

På möbelfabriken arbetade han och Robin nära varandra, i samma lokal. Sven hade inte undgått att Robin den senaste tiden känt sig som en förlorare. Han hade också uppträtt som en sådan.

I vanliga fall var de ganska goda kompisar även om någon verklig vänskap väl aldrig funnits. I det normala umgänget hade Robin alltid varit den främste och nummer ett medan Sven mera varit ett komplement. Men efter den där söndagen anade Robin att rollerna var på väg att bli de ombytta. I förhållande till sin bleke kompis hade han alltid varit van vid att ta för sig av det han behagade. Men nu hade Sven visat en oroväckande framfusighet som ju egentligen inte var i överensstämmelse med hans rätta natur.

Sven hade försökt överse med Robins otrevligheter. Han antog att arbetskamraten bara känt sig tillfälligt stött. Robins grova anspelningar om hur en tjej som Britt-Marie normalt levde lyssnade han inte på. Inte ens när Robin öppet antydde att hon nog inte var något annat än ett simpelt luder som tillfälligtvis behövde vila upp sig på hemmaplan. Att det var därför hon föredrog sällskapet med den mesige, säkert oerfarne Sven.

Visst sved det onda förtalet och ibland längtade han efter att ge Robin en läxa. Men han hoppades också att kompisen med tiden skulle acceptera sitt nederlag och bli mera nyanserad i sina omdömen om den gudomliga Britt-Marie. Han trodde också att om Britt-Marie blott visade det minsta intresse skulle Robin falla som en fallfärdig frukt. Det var bara ren och skär avundsjuka som fick kamraten att bete sig som en knöl. Därom var Sven övertygad.

Sven hade ju själv sett hur Robin betett sig när han och Britt-Marie stött på honom ute i samhället. Hade han då inte smilat upp sig och visat sina mest inställsamma sidor? Som om han fåfängt försökt stjäla hans skatt. Han hade förstått att Robins onda förtalskampanj inte tjänade några ädla syften.

Men ibland skrämdes han nästan av Britt-Marie.