Jag bara tvingar mig lite

By Maja-Stina Fransson

Tvålen ska fördelas över hela handen. Ingen millimeter handflata får missas. Skummet ska ta plats. Inget får missas. När hon knyter nävarna spricker huden på knogarna. INGET FÅR MISSAS! Orden ekar i hennes tolvåriga huvud. Hon orkar inte mer. Men ändå måste hon. Jag bara tvingar mig lite är en delvis självbiografisk roman där vi får följa Minna genom hennes barndom, ungdom och som vuxen kvinna. Genom ångest och förnekelse. Genom ett liv med tvångstankar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726317831

Book preview

1.

90-talet

På övervåningen i en trävilla i Herrljunga pågår söndagsbestyr. På hemmakontoret sitter pappan och planerar för veckans kommande möten. Han lägger viktiga papper i en gul plastmapp. Research blandas med frågepapper och punktlistor. Åtgärdsstaplar står snyggt uppradade på en utskrift från datorn.

Ibland ropar pappan till mamman som står i köket och lagar biff Rydberg.

– Ska Linn ha mat?

– Vad sa du?

– Kommer Linn hem och äter?

– Nä. Hon blir kvar i Alingsås. Kanske stannar över natten.

– Minna då?

– Hon är hemma. Hon är nere.

Ja, hon är nere.

Jag är nere.

På nedervåningen. Och som i en kolsvart gruva. Jag är så jävla nere.

Jag står i badrummet omgiven av det blå kaklet. Det omsluter mig samtidigt som jag har händerna fulla av skum. Bliws blåa tvål med doft av… ja, vad är det? Viol? Blåbär? Det luktar inte bär eller blomma eller tvålgott längre. Det luktar kemiskt.

Och det är kemiskt. Hela proceduren går till som en kemikalisk trudelutt.

Den har sett exakt likadan ut länge nu. Som i går, i fredags, för en vecka sedan, för en månad sedan, för ett halvår sedan – och som för fem minuter sedan.

Samma sätt.

Tvålen ska fördelas över hela handen. Ingen millimeter handflata får missas.

Är det någon som har sett handflata så är det jag.

Skummet ska ta plats. Inget får missas. Det är bra med mycket skum. Då syns det att inget missas. INGET FÅR MISSAS. Hör du det!?

Orden ekar i ett tolvårigt huvud.

Den här gången tog det 15 minuter. Det är en framgång.

Förra veckan tog det 60 minuter. 60 minuter att skrubba-skrubba-skrubba-skrubba två små tolvåriga händer rena.

Det är 3 600 sekunder.

När jag knyter nävarna spricker knogarna.

2.

00-talet

Jag ligger på ett andrahandsgolv, mellan sängen och väggen. Det är ett mellanrum på knappt en meter. Men jag får plats.

Jag hulkar. Jag har svårt att få luft. Jag vet att jag måste prata med någon. Jag måste få höra en röst som jag känner igen, så att jag inte totalsprängs i hundra miljoner bitar.

Ansiktet är rödflammigt av all gråt. Ansiktet är svartstrimmigt av all mascaragråt. Men det ser jag inte. Jag håller ansiktet i mina händer, men så släpper jag den ena handen för att nå telefonen.

– Larsson.

– Hej, piper jag fram.

– Är det du Minna?

– Jag orkar inte mer.

Det som jag dämpade för bara några sekunder sedan bryter loss. Jag flämtar. Gråter. Hulkar.

– Men vad har hänt?

Pappas oroliga röst.

– Jag orkar inte. Jag orkar inte mer.

– Men lilla gumman.

Oron.

– Vad har hänt?

– Jag hinner inte. Jag misslyckas med allt. Jag orkar inte mer nu.

Jag håller hårt i den silvriga trådlösa telefonen, trycker den mot örat, tänker att om jag tappar taget om den, så tappar jag allt.

Jag märker inte hur jag till slut ligger med ansiktet och hela kroppen tryckt mot det fula plastgolvet. Ena armen håller mig ändå uppe, men den andra har all kraft och fokus riktad mot handen. Att handen ska hålla i luren som ska hålla kvar pappas röst.

– Men vad är det du ska hinna?

– Ja, ALLT!

Jag skriker snabbt till svar, blir irriterad. Han fattar ju inte. Han vet ju inte hur mitt liv ser ut. Han ser inte listorna som ligger på det fula skrivbordet i ek, som jag aldrig någonsin hade köpt till mitt hem, men nu bor jag i andrahand och det står där. Jag måste ha helvetesskrivbordet.

Och där ligger alla papper. Alla listor.

Där står att jag ligger efter med varenda rubrik. I dag skulle jag ha hunnit kryssa så jävla många kryss så att jag äntligen skulle vara ikapp. Men det gick inte. Jag ville bara slumra i 20 minuter. Mer skulle inte behövas, jag har läst det också, 20 minuter är alldeles lagom.

Men ändå. Min kropp vaknade aldrig.

Mobillarmet tröttnade pipa och jag vaknade aldrig.

Förrän nu. Fem timmar senare. Fem värdefulla timmar senare.

Och jag vet ju någonstans därinne att kroppen bara behövde sova, men det går inte. Inte nu.

– Är det skolan?

– Nej, det är inte skolan!

Allt han säger är fel. Han fattar fortfarande inte.

Han blir tyst. Inser att det är tystnad som gäller.

– Andas lugnt, säger han till slut.

Jag lyssnar på honom. Drar in luft genom mina näsborrar. Ser till att hela bröstet fylls. Blåser ut.

Så där håller jag på.

In, ut, in, ut, in, ut.

3.

90-talet

Tolvåriga fingrar sluter sig om låset. Vrider det åt höger. Så ljudlöst det går.

Jag vill inte att de ska höra. De sitter på övervåningen vid köksbordet, mamma och pappa. Det var där jag lämnade dem.

Det är lördag, mamma har tagit morgonens andra kopp kaffe och satt sig med Göteborgs-Postens del tre. Det betyder att hon inte rör sig från köksstolen på en halvtimme. Det vet jag, jag har klockat. Pappa har tagit fram sitt V75-tips och han är därmed borträknad i trekvart.

Men det är aldrig helt säkert.

Därför försöker jag verkligen vara ljudlös i badrummet. Det kan bli ett helvete. Jag har ju redan varit därinne en gång i dag. Och klockan är bara 10:24.

Jag andas ut. Ingen har hört mig.

Nu börjar det.

– Jag ska duscha. Jag ska duscha. JAG SKA DUSCHA.

Jag tittar in i spegeln. I ögonen som är trötta.

Och ja, jag har fattat. Jag har hört min egen röst säga de magiska orden. Jag inser att jag ska duscha. Så. Nu ska jag verkligen duscha. Jag nickar mot mig själv i spegeln och för sedan försiktigt bort det vita duschdraperiet, för att inte prassla onödigt högt.

Och för att inte nudda vid det med min kropp. Andra kroppar har säkert nuddat vid det och gör jag det, innebär det extra mycket jobb för mig själv. Extra mycket dusch. Extra lång tid. Och jag varken vill eller hinner eller kan.

Jag smyger liksom in och lyfter upp duschmunstycket och sätter det i den vita plasthållaren som pappa har borrat fast. Lite snett.

Jag är så torr.

– Minna, var är du?

Snabbt vrider jag av vattnet. Jag slutar andas. Jag har varit så inne i allt, så jag hörde inte mammas steg. Det hörs annars så tydligt när någon går över den breda listen utanför badrummet. Listen skvallrar alltid om att någon är på gång.

Men jag missade knarret.

– Minna?

Mamma är alldeles utanför dörren.

– Minna, är du där?

Mamma rycker i handtaget.

Först håller jag andan. Men det håller i kanske bara åtta sekunder. Jag suckar till slut tungt. Och tittar upp i det vitmålade trätaket. Uppgivet.

Det gick inte. Jag kan inte vara pappa, Linn eller någon annan. Det är bara jag.

– Jag är här.

Jag säger det i en utandning.

– Vad gör du där?

– Jag är snart klar.

– Du duschar väl inte?

– Jag kommer snart. Stör mig inte.

– Du har redan duschat. Nu kommer du ut direkt.

– Men låt mig VAAA.

Tålamodet brister i sista ordet. Mammas tålamod tryter också. Jag hör hur hon tar tag i handtaget igen, drar det upp och ner två gånger.

– Men varför låser du?

– Men snälla. Det tar bara längre tid om du håller på.

– Det här är inte klokt. Kom ut NU.

Mamma är otroligt irriterad. Hon höjer rösten.

Jag andas tungt. Jag vet att om mitt tålamod brister ännu mer nu, om det kan det, och jag skriker, så blir mamma arg, jag själv blir ännu mer arg, mamma skulle också skrika, mamma skulle skrika på pappa, pappa skulle komma, han skulle sucka och ja, så är det igång.

Nej, jag orkar inte.

Huden knottrar sig.

Jag hör mammas andetag utanför. Vi är som mitt i ett spel. Båda vet att nästa drag är väldigt avgörande.

Jag fryser.

Jag är på andra omgången shampoo och är rädd att det blir två helt nya omgångar om mamma inte låter mig vara nu. Dröjer det för länge kan jag inte tillgodoräkna mig de tidigare shampoo-omgångarna på grund av avbrottet.

Mamma står kvar. Som ett helvetesjävlaklistermärke.

Men lugn, bara lugn, intalar jag mig.

– Jag kommer ut när jag är klar.

Jag säger det på mitt lugnaste.

Svar: Tystnad.

– Snälla. Jag lovar. Jag vill inte bråka.

Plötsligt öppnas ytterdörren. Dörren som har ett alldeles speciellt gnisslande ljud. Pappa har inte haft just det ljudet på sin åtgärdslista. Inte mamma heller.

– Hallå, hej.

Linn! För en gångs skull är Linn min räddande ängel. Och mamma väser:

– Tio minuter har du på dig.

Jag svarar inte. Jag håller mig helt stilla tills jag hör mammas och Linns steg uppför trappan.

Snabb överläggning: Var var jag innan mamma avbröt?

Bakre delen av huvudet. Hårpartiet nere till vänster.

Jag har delat in huvudet i flera olika partier. Totalt sexton. Varje bit av huvudet ska få sin dos lödder. Om och om igen.

En fjärdedels shampooflaska går åt till varje dusch.

Mamma är vansinnig för det också. Och förra gången tog hon flaskdiskussionen i affären. Väldigt pinsamt.

– Vi behöver inget shampoo, jag köpte nytt i helgen, sa hon när jag kom med en flaska.

Mamma högg den innan jag ens hann ställa ned den i kundvagnen.

– Men den är snart slut.

– SNART SLUT?! Är flaskan snart slut? Som jag köpte i helgen!?

– Mmm.

– Vi – fyra personer! – kan inte göra slut på en shampooflaska på fyra dagar! Eller hur?

Mamma hytte högt med flaskan i luften, jag tittade mig om för att se vilka som stod närmast. Den ende jag kände igen var Linns gamla fotbollstränare, men han tittade just ned i frysdisken så jag tror inte att han hörde. Lucky me.

– Det rann ut lite extra senast.

Mamma sa inget. Hon vände sig bara om och gick tillbaka med flaskan, ställde den barskt i hyllan, så att shampooflaskgrannarna föll åt sidan och hon fick ställa allt rätt igen. Det gjorde liksom inte saken bättre. När hon kom tillbaka tog hon tag i kundvagnen och föste den bryskt framför sig.

– Shampoo MÅSTE räcka längre än så. Det här är vansinne.

Det blir en kompromiss i badrummet. Jag vet att mamma klockar och står där utanför om tio minuter.

Jag sköljer därför ur min pågående shampoo-omgång. Jag får tillgodoräkna mig hela omgången. Men jag har två kvar. Plus balsam och duschtvål.

Nu är det bråttom. Nu är det fasligt bråttom, men samtidigt otroligt fokuserat. Och det är jag bra på.

4.

00-talet

I’ve been to Hollywood, I’ve been to Redwood…

Neil Youngs stämma fyller hela studentlägenheten. Det gör också matoset.

Os luktar skabbigt, doft luktar gott – är det inte så?

När jag glider ur mina svarta Converse som är snöiga runt om får jag all uppmärksamhet från bordet där de sitter. Jag både gillar det och inte. Jag gillar att folk ser mig, men ändå vill jag aldrig bli betraktad för länge. Ibland undrar jag var den magiska tidsgränsen går.

Några av kursarna med restsmutsiga tallrikar höjer glasen.

– Tjena!

– Hej Minna!

Kalle, Liljas kille, ropar högst.

– Dags att komma nu?

Jag ser att han redan har hunnit få rödvinsrosa glans på tänderna.

Jag får en kram av Kitty.

– Det finns kvar till dig också.

– Tack, men jag har käkat.

Mitt på bordet står en pajform med nästan uppäten vad-jagtror-är kronärtskockspaj. Kitty brukar göra den. Mycket grönsaker förvisso, kronärtskockshjärtan samsas i formen med tomater och basilika, men jag har sett Kitty göra pajen. Framför allt – jag har sett henne göra pajskalet, med mängder margarin.

Aldrig att jag skulle äta av den. Jag kommer hellre en dryg timme senare, mätt på min egen lördagsmat: Wokade grönsaker i eget frysvatten, en burk krossade tomater, kryddat med massa svartpeppar och oregano. Till det ugnsbakade potatisklyftor i inget fett alls. Och ett glas vatten.

En middag för två points, vilket gör att jag kan dricka mer. Alkohol är kalorier. Och det är konstigare om jag inte dricker på hela kvällen, än att jag kommer en timme sent och inte äter. Framför allt har jag ett sådant sug efter alkohol just nu. Det får mig att slappna av, och det behövs inte mycket.

Kalle tar fram gitarren och stryker sin bruna långa lugg åt sidan och tittar mot Lilja. Lilja tittar i sin tur på alla andra än Kalle.

Ett år tidigare bestämde jag mig – att jag skulle nedåt. Då hade jag en höst och vinter bakom mig med flytt hemifrån, då jag även lämnade mammas hemlagade och nyttiga mat. Varken jag eller Adam var bra på matlagning. Det blev snabbluncher, hamburgermeal och pasta i ostsås och baguetter och feta röror och tröstgodis för att jag bodde långt bort.

Jag slutade spela tennis och kunde inte räkna söndagspromenaderna med Adam som några träningspass. Adam stannade vid varenda skivbutik.

Resultat: Jag flyttade hem utan Adam men med fem kilo extra kring magen. Vågen stod då på 58,8. Nu är jag nere på 47.

Jag hade glömt målet som var någonstans runt 52.

Jag räknar points varje dag. 19 points är mitt max. När jag går mina timslånga promenader får jag tillgodoräkna mig fler points, äta mer helt enkelt. Men efter en lång lång lång promenad är jag ofta så nöjd med mig själv att det räcker. Jag behöver inte fylla tomrummet i magen med mat eller kakor. Jag blir mätt på tillfredsställelse.

Men när jag står framför spegeln känner jag inte samma tillfredsställelse – än. Jag antar att den kommer, men just nu ser jag bara lår. Lår och hud. Blek hud och lår som växer och växer och växer ju mer jag ser på dem. Ibland vet jag inte hur länge jag har stått och stirrat mot andrahandsspegeln som finns i hallen.

När jag står där och bara tittar på låren ser jag till slut inget annat. Jag ser inte det bruna långa håret, de magra armarna, ansiktet som har smalnat av, de blå ögonen som ser ut som om de ska trilla ut, händerna som är alldeles iskalla. Jag ser bara lår.

Två äckliga lår som till slut är så enorma att de klubbar ner mina tankar, jag blir alldeles vimmelkantig och måste sluta titta. Jag är tvungen att ta mig till sovrummet eller köket och bara sätta mig ned och andas en kort stund.

Men jag brukar inte kunna sitta still i fler än några sekunder. Jag har saker att göra.

När jag flyttade till Uppsala lovade jag mig själv att aldrig, aldrig, aldrig låta kroppen förfalla i samma fördärv igen. Det ska aldrig stå 58 på vågen.

Och när siffran faktiskt blev lägre, blev det också beröm från omgivningen. Till en början.

– Tänk om jag kunde ha din disciplin, sa Linn första sommaren, samtidigt som hon drack ännu en söt drink.

Hon drack vin varje kväll, trots att hennes ständiga mål är att gå ned fem kilo.

Efter bara ett halvår ändrades kommentarerna. De blev anklagande och inte alls uppmuntrande.

Alice ville prata i julas.

– Jag är orolig för dig.

– Varför?

– Du är alldeles för smal.

Jag log.

– Nej. Sluta.

– Du ÄR det. Du får inte gå ner mer nu. Vi har pratat om det allihop. Du har blivit för smal.

Alice är tjock. Och tjocka människor kan jag inte ta på allvar. Jag slutade att lyssna på henne. Och ingen annan av allihop sa något.

Tisdag den 8 juni

15:05

Jag är nere på minimumvikt. 45,6 kg. Aldrig vägt så lite. Jag var så rädd att mamma skulle fråga vad jag vägde. Jag har svårt för att ljuga. Men jag gör det mest hela tiden.

Det kan också vara fel på Herrljungavågen kanske.

Efter fyra dagar med föreläsningar och inspark för de nya ettorna cyklar Lilja och jag hemåt. Lilja vill ta ett glas i stan, men jag orkar inte. Jag är så trött.

Det tar på krafterna att plötsligt vara så social. Från en lugn och ganska asocial sommar ska jag plötsligt vara hypersocial.

Och någonstans vet jag att orken har försvunnit med varje kilo som tappats.

Jag hade inte tänkt gå ner mer i sommar, alla tjatade så, men i måndags vägde jag ändå mindre än planerat – 44.

Vi kommer fram till Skolgatan där vi ska åt olika håll – Lilja mot stan och en uteservering med de andra och jag mot Svartbäcken.

Lilja stannar intill vägkanten med cykeln.

– Hur mår du?

– Bra, men jag tror att de här veckorna blir sjukt stressiga. Jag är så jävla dålig på att klippa. Det tar sådan tid.

Vi har börjat andra videokursen. All redigering bara snurrar i huvudet. Alla knappar på kameran. Bländare och vitbalans. Hur ska jag skapa vitbalans när jag knappt kan stå på benen?

– Det ordnar sig. Men jag undrar hur du mår.

Liljas solbrända panna ligger i veck. Hon kisar mot mig.

– Du är jätteliten.

På lunchen i går sa Kitty samma. Senare samma kväll skulle Lova också säga det. I helgen kom faster Alva hem enbart för att säga det. Alvas jobbarkompis hade sett mig i Herrljunga och frågat: Hur mår Minna, egentligen? Sådant jävla tjat om hur jag mår.

Och mamma – mammas gnat höll i sig ända tills ytterdörren stängdes.

Folk vill ha svar. De kräver omöjliga svar. Vad ska jag säga?

– Ja, vad ska jag säga? Jag vet. Jag ska ta tag i det på något sätt.

Jag ljuger. Igen. Jag vet inte vad jag ska ta tag i. Varför jag ska ta tag i det.

Jag vet att jag kan fixa siffran på vågen själv. Jag kan plussa på 44. Men vill jag?

5.

10-talet

Guiden till ett slankare liv, Stora heminredningsboken och Håkan Nessers Styckerskan från Lilla Burma ligger i en prydlig hög på disken framför mig.

– Har du legitimation? frågar jag och tittar på kvinnan.

Tjock, osminkad och i tre nyanser av svarta kläder. Kvinnan sätter sin slitna, bruna handväska på disken och tar fram en blommig plånbok. En premiepresent från Hemmets veckotidning. Jag har sett bli-prenumerant-lappen i mammas tidning.

Bland kvinnans gamla kvitton brottas en mängd plastkort, ett av dem är körkortsrosa.

– Tack, säger jag och jämför namn på kontokort och körkort och undrar varför vi måste göra detta fåniga… maktutövande.

Som om vi inte litar på folk.

Jag har struntat i det många gånger, men blivit tillsagd av Viola.

Kvinnan framför mig heter Anna Sand och fyller 30 år om två veckor, ser jag.

– Grattis i förväg, säger jag och lockar fram ett leende.

Kanske är jag där om två år, tänker jag sedan. Kanske lånar jag böcker inför den omtalade krisen.

När jag tar fram pappkassen med Violas böcker tryckt med rosa snirkliga bokstäver lägger jag slank-boken längst ned, som i ett försök att påverka Anna Sand att välja spänning och pyssel framför bantning.

– Gå nu, säger Viola.

Jag tittar på klockan. Sekundvisaren träffar siffran tolv. Prick tolv. Jag vet att Violas ord är order, trots att jag håller på att expediera en manlig kund och egentligen tycker jag att vi alltid ska slutföra pågående kund, men jag vet att det inte spelar någon roll vad jag tycker. Det som räknas är vad Viola tycker. Pensionärsgamla Viola som inte lyssnar till vad en flicksnärta som jag tycker. Jag ska vara glad att jag har ett jobb.

Allt det där har Viola högt och tydligt berättat för mig. Om och om igen.

Om Viola säger att jag ska gå på lunch är det nu, inte om en minut, inte efter den manlige kunden med mössan långt nedtryckt. Det är nu.

Viola följer slaviskt den stora vita klockan med svarta siffror och streck.

Ibland undrar jag om du är lite som jag, tänker jag när jag går mot personaldörren.

Små räkor simmar runt i den röda, runda matlådan. Bredvid mig ligger min vän, full av ord. Jag hoppas att jag får trettio minuter själv, med soppa och bok, utan tramsiga ord.

I går förstörde Hasse lunchen, i dag är Hasse i informationsdisken.

Jag njuter av den tanken samtidigt som jag tuggar i mig danskt rågbröd och ser ner i boken:

Man kan gå på café för att få vara ensam bland många. Avsikten är inte att inleda bekantskaper. Tvärtom: det som lockar är att vara innesluten i en gemenskap. Den finns där om man vill, men man kan också ignorera den. Caféet är ett medel mot långtråkighet samtidigt som det ger näring åt lättjan. Som livsform erbjuder den en bot mot ensamheten.

Det räcker så. Jag vet precis vad du menar, tänker jag.

Jag lägger ett bokmärke på sidan 61 i Owe Wikströms Långsamhetens lov och stoppar ned den i min bruna handväska.

Med de orden vill jag bara äta. Orden fyller mig så till den grad att jag inte kan få plats med mer soppa om jag dessutom skulle fylla kroppen med fler sanna ord.

Jag vill egentligen ställa mig upp och skrika:

– HAN HAR RÄTT! OCH JAG HAR RÄTT!

Jag har rätt i det jag håller på med.

Han skriver så sant. Ja, han är väl professor, han Wikström? Jag tror till och med att jag såg honom vid Saluhallen i höstas. Han bor väl här i Uppsala?

Professor. Hans ord måste stämma. Och jag måste alltså vara väldigt rätt ute.

Mina lätta trettiofemmor låter tunga när jag får den gamla, gamla trappan att knaka. Tänk om jag trillar igenom. Jag ler, tänker att i sådana fall skulle nog ägaren till antikvariatet på första våning komma ut ur sin lilla butik. Han kanske skulle hasa igenom butiken i uttjänta pissetofflor, förbi alla gamla grammofonjazzplattor packade i orange backar som står på rad tillsammans med ett kaos av böcker. Han ser ut som en man som njuter när han är i hårsalongen och ber om att få öronhåret borttaget.

Tar de bort sådant med trimmer eller sax? funderar jag när jag knakar uppåt.

Jag scannar av kafélokalen som så många gånger förr, letar efter dagens bästa plats.