Att vara dig trogen

By Elin Eldestrand

När Lina vaknar upp på lasarettet i Lycksele har hon ingen aning om hur hon hamnat där. Hon har drabbats av minnesförlust och nu gäller det att försöka återkalla så mycket som möjligt av vad som hänt de senaste månaderna. Varför befinner hon sig långt upp i Norrland? Vad har hon råkar ut för? Och hur kommer det sig att hon har ett positivt graviditetstest i sin väska?

Med hjälp av sin familj, inte minst systrarna Emma och Anna, lyckas Lina sakta men säkert dra sig till minnes delar av vad som hänt. En del av minnena skulle hon helst slippa, men den stora chocken kommer när hon inser att det finns mer än en tänkbar kandidat som far till barnet hon väntar!

”Att vara dig trogen” är den andra, fristående, delen i Elin Eldestrands serie ”Systerskap”. En härlig feelgood-roman, med både humor och dramatik.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 1, 2020
• ISBN: 9789178298211

Book preview

Att vara dig trogen

Elin Eldestrand

Copyright © Elin Eldestrand 2020, Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-821-1

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

En onsdag i juni

Ljuset tränger sig in genom mörkret och pockar obarmhärtigt. Jag fladdrar med ögonlocken, men det gör ont. Jag ger ifrån mig ett mumlande ljud. Munnen är torr och tungan känns som en tung sten. Jag längtar efter vatten. Tänk att få sticka ner tungan i kallt, friskt vatten.

Försiktigt kisar jag genom ögonfransarna, vågar inte riktigt öppna ögonen helt. Jag har befunnit mig i ett ganska behagfullt mörker och känner mig inte redo att möta det som verkar kallt, ljust och framför allt okänt.

Varför känns det okänt?

Jag skakar till.

Genom ögonfransarna ser jag ett vitt täcke. Jag andas ut.

Förmodligen ligger jag hemma i min säng. Fast det förklarar inte det kalla skenet. Eller det irriterande pipande ljudet. Dessutom har jag ett tjockt täcke i sängen, vilken årstid det än är. Det här är tunt och ovanpå ligger en blekgul filt. Sängen är obekväm. Hård. Jag rör försiktigt på fingrarna, låtsas att jag spelar piano. Viftar med tårna och inser tacksamt att jag faktiskt kan röra på mig.

Nu ska jag bara våga öppna ögonen helt.

Jag rör på ena handen och kisar återigen genom ögonfransarna. Någonting sitter fast på handryggen. En nål? Och i armvecket sitter också någonting nålliknande. Till min fasa upptäcker jag en sladd som leder från mig mot det pipande ljudet bredvid. Runt armen sitter ett band som plötsligt trycks åt.

Jag andas häftigt och kniper ihop ögonen.

Var är jag?

Bandet släpper taget. Är det en blodtrycksmätare?

Vad har hänt med mig?

– Lina? Lina? Är du vaken?

Jag känner igen rösten. Det är min storasyster Emma och lättad öppnar jag ögonen och stirrar in i hennes välbekanta bruna ögon.

Varma tårar rullar nerför mina kinder.

– Emma.

Läpparna är torra och det gör ont att prata.

– Du ska få vatten.

Emma trycker på en stor knapp och lämnar min sida. Genom ögonfransarna följer jag henne med blicken när hon går bort till ett handfat. Hon tar en plastmugg, fyller den med vatten och kommer tillbaka till mig. Med en hand under mitt huvud hjälper hon mig att lyfta på det. Jag suckar behagfullt när det lena vattnet väter mina läppar, tungan, gommen och ner i halsen. Jag bestämmer mig för att aldrig mer dricka någonting annat än vatten. Det kan inte finnas någonting godare.

Emma stryker mig över kinden.

– Hur kommer det sig att du är här? Vad hände?

Jag lutar mig mot kudden igen och hennes hand försvinner. Hon använder den för att smeka min panna. Hon är oroväckande ömsint mot mig. Vad har jag egentligen varit med om?

Jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Himlen är blå och träden utanför är fulla med stora, gröna löv.

Jag rynkar pannan.

Jag minns inte att träden slagit ut.

– Vad är det för dag?

Onsdag.

Det säger mig ingenting.

– Vilken månad?

– Juni.

– Juni?

Juni?

Vad hände med april och maj?

Jag sjunker ner mot kudden och önskar jag kunde försvinna genom den. Utanför rummet hörs snabba steg. Långsamma steg. Och en högljudd röst som jag så väl känner igen.

Emma tittar mot dörren och tar tag om min nålfria hand. 

– Lugnet är över. Nu kommer mamma, pappa och Anna.

Inbillar jag mig eller skakar hela rummet inklusive fönsterrutan av deras steg?

Dörrhandtaget trycks ner.

2

Även om hela våren tycks ha försvunnit ur mitt minne så har jag inga problem med att känna igen min familj. Mamma kommer in först i rummet. Hon har på sig en t-shirt med hundar på bröstet och ett par avklippta jeans som shorts. Det axellånga håret är uppsatt i en tofs och det har breda slingor av grått i sig. Efter henne kommer pappa. Lång, tunn, med en stor kal fläck uppe på hjässan. Den bränns alltid i solen och mamma är noga med att kladda på tjocka lager solkräm innan han ens får gå utanför dörren. Och så min lillasyster Anna. Så liten och nätt att man vill stoppa ner henne i fickan. Hennes bruna hår är flätat och hon har bitit ner naglarna till rötterna. Det gör hon alltid när hon är nervös eller ledsen.

Mamma kramar mig så gott det går när jag ligger i sängen. Hennes hår kittlar mitt ansikte och hon luktar kaffe. De stora brösten pressas över min överkropp. Det är välbekant och tryggt. Det känns som om allt kommer att bli bra nu.

– Min lilla, fina Lina. Vad har hänt med dig?

Mamma snörvlar och mumlar. Hon stryker mig över håret. Hennes ögon är blanka och ett par tårar släpper taget och rullar nerför hennes ansikte. Ett par sekunder senare är hennes runda kinder våta och jag sträcker upp en hand och torkar dem.

– Det är bra, mamma. Jag är så … glad att ni är här.

Pappa har ställt sig på andra sidan sängen. Hans ögon är röda och han ser ut som om han försöker säga någonting men inte får fram orden. Han klappar mig tafatt på min arm och jag lägger en hand på hans. Ingen av oss säger något.

Mamma backar undan för att ge Anna plats. Hon kramar mig försiktigt och jag tycker att hon känns tunnare än vanligt. Jag betraktar henne oroligt. Visst har hon en idiot till pojkvän?

Läkaren som följt efter min familj harklar sig. Mamma kramar sina händer hårt och tittar på henne med tårfyllda ögon.

– Visst kommer hon att bli bra? Visst kommer vår Lina att bli bra?

3

En fredag i juni

Emma hissar upp sängen så jag sitter upp. Min läkare Gun-Britt har precis undersökt mig och konstaterat att jag får åka hem i morgon. Jag har hjärnskakning och lätt minnesförlust. Ont i revbenen, skrapsår på knäna och diverse blåmärken. Jag har ingen aning om vad som hänt, och när jag får reda på att jag befinner mig på lasarettet uppe i Lycksele sätter jag vattnet i halsen. Jag hostar och frustar och mamma dunkar mig i ryggen.

– Vad gör jag i Lycksele?

Mamma korsar armarna över bröstet och tittar strängt på mig.

– Det hoppades vi att du skulle kunna svara på.

Jag ruskar på huvudet.

Aj! Det gör ont.

– Har läkaren sagt någonting?

– Du låg i diket …

Mamma avbryter sig och snyftar. Pappa lägger armen om henne och hänger med

huvudet.

Det var ett sånt där samtal som man som förälder aldrig vill få.

Mamma nickar och Anna ger henne en pappersservett. Mamma snyter sig högljutt, det låter som en elefant som klämmer fram en trumpetfanfar.

– De ringde mitt i natten. Tack och lov hade du handväskan med dig så de kunde identifiera dig.

Anna lägger armarna om mamma, men jag förstår fortfarande ingenting. Vad i hela friden gör jag i Lycksele? Jag bor i Stockholm. Mamma och pappa i Ludvika. Emma i Grangärde och Anna i Västerås. Så vitt jag vet känner vi ingen här uppe.

– Var det en kille?

Mammas näsa är röd och blank och hon sjunker ner på sängkanten. Jag makar på mig så att hon ska få plats. Jag svarar inte därför att jag inte vet vad jag ska svara.

Jag har ett minne av en flygresa.

Eldsflammor.

Värme.

Gräl.

Ett frieri.

4

En lördag i juni

I dag blir jag utskriven. Jag sitter påklädd på sjukhussängen och väntar på att läkaren ska komma in. Emma och Anna har köpt en klänning och underkläder åt mig. Kläderna jag hade på mig när jag kom hit var trasiga och smutsiga. Det enda jag har är handväskan. Jag har tittat igenom den och där finns en sak som skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt. En annan sak som gjort mig riktigt knäckt och fått hopplösheten att växa oroväckande mycket är det faktum att min mobiltelefon saknas. Mitt liv. Min mejl. Mina meddelanden. Kontakter. Ja, allt! Hur ska jag kunna minnas de senaste veckorna i mitt liv om jag inte har min mobil?

Det skrämmer mig nästan lika mycket som den första saken jag nämnde. En vansinnig förhoppning är att den inte är min. Det är som en tickande bomb där explosionen kommer förändra mitt liv för evigt.

Den halvöppna dörren till mitt rum öppnas ännu mer och min läkare Gun-Britt kommer in. Hon har kråksparkar runt ögonen och de vitaste tänder jag någonsin sett. Enligt sjuksköterskan Annie, som jag haft bäst och mest kontakt med under min vistelse här, hävdar Gun-Britt envist att de vita tänderna beror på generna, men alla vet att det beror på hennes man, som är tandläkare.

Gun-Britt stänger dörren bakom sig och sätter sig på en stol vid fönstret.

– Hur mår du?

Jag nickar och hänger väskan över axeln. Genast ramlar axelremmen ner.

– Bra, antar jag. Fast jag vet fortfarande inte vad som hänt.

– Du har minnesförlust, men den kommer helt eller delvis att försvinna. Om det sker i dag eller om några månader vet vi inte. Men vi vet av erfarenhet att välbekanta miljöer brukar hjälpa minnen på traven. Och framför allt ta det lugnt, du får inte stressa hjärnan.

Jag nickar igen. Tänker på det jag hittat i handväskan. Det om något stressar hjärnan.

Gun-Britt lägger det ena benet över det andra. Hon har en syltfläck på sitt ena, vita byxben. Det är som om hon kan läsa mina tankar.

– Och angående det där som ligger i din väska så mår fostret bra.

Jag drar ett djupt andetag och trycker handväskan mot mig. Där är det. Högt uttalat av en läkare och därmed går det inte att förneka längre. Graviditetstestet som ligger