Barnlängtan

By Ellinor Wikman

Följ oss på en resa mellan hopp och förtvivlan. Jag måste opereras akut. Efter operationen får jag veta att jag lider av sjukdomen endometrios. Är det därför det är svårt att bli gravid?

Vi genomgår flera IVF-försök och en äggdonation i Prag. Följ oss i vår kamp om att få hålla vårt efterlängtade barn i vår famn.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 23, 2020
• ISBN: 9789179693916

Ellinor Wikman

Ellinor Wikman har även skrivit kortromanen Slussvaktarinnan i Töcksfors och novellen Sommaren med farfar.

Book preview

Till Nova

"Att våga är att förlora fotfästet en liten

stund, att inte våga är att förlora sig själv"

Søren Kierkegaard

Innehållsförteckning

Februari 2016

Maj 1986 - Vitsippsceremonin

1991 - Tonårssmärtor

1992-1997 - Liv, död och starka känslor

1997-1999 - Våldsamma smärtor i magen

1999 - Smärtsamma upplevelser

2002 - Allt förändras

2003-2007- Framtidstro

2007-2010 - Specialpedagog och barnlängtan

2011 - Livet vänder

2011 -Uppbrottet

2011 - Det är för oss solen går upp

2011-2012 - Nära väggen

2012 - Jag vill att ditt hem blir där jag hänger min hatt

2012 - Längtan som snart tar över

2012 - Om du lämnade mig nu

2013 - Jag orkar inte mer

2014

Inget barn vill bo i din stressade kropp

Vi räknar dagar som blir till år

Allt är bra nu

Vill ha dig

Äntligen ska vi få hjälp att bli gravida

Operationsdagen närmar sig

Kontrast

Utan mörker inget ljus

Operationsdagen

Smärtsam resa tillbaka

Du är vad du tänker

Ofrivillig barnlöshet

Hur ska jag orka?

En cysta blev fyra

Livet är nu

Äggutplock

2015

Mormor, kom tillbaka

Jag litade blint på dig

Tack min kropp

Äggdonation i Prag

Snälla hjälp mig

Prag

Nilo och Tindra

Tillbaks till ruta ett

Mer tid

2016

Mirakel

Låt min kropp vara

Gå hel ur det här

Robotkirurgi

Livet

Tarmutredning

2017

Nytt mirakel

Rutinultraljud

Traumatisk upplevelse

Vecka 35 + 5

Februari 2016

Flygplanet lyfter från Landvetter och jag håller min man i handen. Jag är lycklig. Vi ska till Cypern på semester. Jag längtar efter att få ligga på stranden och känna sanden mot mina nakna fötter. Jag längtar efter att få gå där i timmar och plocka stenar och snäckor.

Vi får en hörnlägenhet med panoramautsikt. De båda väggarna mot havet är glasfönster från golv till tak. Vilken utsikt. Jag har aldrig sett något liknande. Vi ser höga berg och djupa hav ifrån vår hotellsäng.

När vi vaknar sista morgonen smälter hav och himmel samman i en blå dimma. Horisonten är utsuddad och jag kan inte sluta titta, inte sluta fotografera. Vi äter frukost och går sedan ner till stranden. Där möts jag av en hund, som påminner om min bästa vän, min barndomskamrat Cindy, familjens Golden retriever. Jag minns tillbaka, minns en sommardag för länge sedan:

Jag vaknar och känner doften av nyslaget hö. Det är en varm sommar och har varit torka i flera dagar. Hödammet ligger som ett moln över gården. Många hektar har bärgats under natten, medan jag sovit.

En fluga surrar i mitt rum och från ladugården hörs de enorma fläktarnas outtröttliga brummande. Nu ska höskörden bli torr på riktigt, så att det blir fin mat till hästarna i Norge.

Jag sträcker på mig, där jag ligger i min säng, och upptäcker att min lillasyster ligger bredvid mig. Hennes länga linblonda hår ligger som en slöja över det vita lakanet.

Över sängen hänger en tavla som föreställer en hund. Jag tittar på den och tänker på hur den blev en del av vårt hem. Trots kilometerlånga avstånd mellan husen hade en polsk konstnär vandrat den långa vägen för att sälja sina tavlor till oss. Mamma hade vänligt sagt nej tack, men jag blev så förtjust i en av teckningarna han plockade fram. Det var teckningen av hunden, som jag nu betraktar.

Hunden blir en viktig karaktär i de sagor jag berättar för min lillasyster om kvällarna. I sagornas värld ska hunden egentligen vara hemma på gården, när familjen åker på semester, men han lyckas alltid gömma sig i bagageutrymmet på bilen utan att bli upptäckt.

Jag flyttar försiktigt mitt ben, som ligger under lillasysters ben. Jag är hungrig och går ut i köket. Har jag tur finns det mjölk kvar i kylskåpet, så att jag kan få ett glas oboy till frukostsmörgåsen. Det är långt till närmaste affär, en och en halv mil.

På fönsterbläcket i köket sitter två av våra katter och lapar sol. Jag öppnar kylskåpsdörren känner om det finns något kvar i mjölkpaketet, en deciliter ungefär. Jag ler och slappnar av i kroppen. Så skönt att slippa vara arg på min bror.

Med oboyglaset i ena handen och en smörgås i den andra handen öppnar jag ytterdörren med armbågen och puttar upp den med höften. Jag är på väg ut till min bästa vän, som sitter och väntar på farstutrappan. Under natten har hon gjort pappa sällskap varje gång han kommit tillbaka till gården med ett nytt hölass. I år blir det så mycket hö i ladan att det känns som om taket ska lyfta och hö ska sticka vid taknocken.

Jag ser för min inre syn hur pappa vilar sig lite och dricker vatten om natten, när höt matas in på höskullen. Förr om åren, när jag var liten, så fick han själv mata in hö i hökanonen med högaffel. Nu kunde han istället ta igen sig och klappat min bästa vän på huvudet under tiden.

Cindy buffar med nosen på min armbåge och sätter sig närmare mig. Jag kliar min bästa vän bakom öronen, medan jag tar en tugga av smörgåsen. Vi delar på smörgåsen, precis som vi delar på livet. Bästa vännen är alltid med mig när jag tränar. Bästa vän nen sitter alltid och väntar på oss, mig och mina syskon, när vi kommer med skolbussen på eftermiddagarna. Det är hos Cindy jag kan gråta ut, när livet känns orättvist.

Hunden gör mig sällskap när jag plockar stenar och snäckor på stranden. Jag ska plocka en sten till min pappa. Min man ligger på en solstol och vilar. Vi ska snart ta en taxi in till stan för att äta sen lunch på en restaurang vi besökt vid flera tillfällen under resan. Jag vill vara kvar på stranden, vill vara där tills solen går ner. Jag har en blå klänning på mig och promenerar långsamt. Håller en hand på min mage, när jag lutar mig framåt för att plocka upp en vacker sten.

Maj 1986 - Vitsippsceremonin

Har du sett en rosceremoni på TV? Mannen ger alla kvinnor, han vill ha kvar i tävlingen om att vinna hans hjärta, var sin ros. I åttaårsåldern var jag med om en ceremoni med vitsippor på skolgården. Den upplevelsen förändrade mitt liv.

En blond nioårig kille sitter på staketet. Han har bett oss tjejer plocka vitsippor till honom. Det är en vacker vårdag och vitsippbacken står i full blom. Snart har han hela famnen full av vita blommor, som han bestämmer att han ska ge till den tjej han tycker om mest. Min buss kommer. Det är dags att åka hem och jag känner besvikelse över att jag inte längre får vara med i leken. I den blå minibussen, som ska ta mig hem, väcks min tro på kärleken, min tro på att livet är gott, min tro på att jag kommer få ett liv fyllt av glädje och betydelsefulla relationer. Innan bussdörren stängs kommer han springande och ger mig ett hav av vitsippor.

Jag kommer