Det enda du behöver

By Sylvia Lidén Nordlund

"Det enda du behöver" är den fristående och avslutande delen i trilogin om Mias inre och yttre resa. En bitterljuv feelgood om acceptans och försoning och om modet att våga följa sitt hjärta – och sin hjärna.
Livet är inte helt lätt för Mia just nu. Hennes mor befinner sig i livets slutskede och behöver allt stöd hon kan få. Men hur ska Mia klara av det, med tanke på deras hopplösa relation? Dottern Frida tyr sig alltmer till sin pappas nya kvinna och Mia känner sig avundsjuk på deras fina kontakt. Dessutom måste hon hantera en nyhet som utmanar hennes innersta önskan. Kommer Mia att klara av allting – eller tvingas hon att välja...

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 1, 2020
• ISBN: 9789178297474

Book preview

[e-mail]

1

Eftermiddagens solstrålar smyger sig in genom det välputsade fönstret och träffar brokadsoffans vassa guldtrådar. Samma guldtrådar brukade raspa mot mina ben som barn och riva lika hårt som mors röst när den träffade mig långt nere i magen.

Jag lutar mig bakåt i fåtöljen av likadant tyg, som inte känns alls genom jeansen, och önskar mig även ett inre skydd mot det mor kan förväntas säga. Varför hon skulle kallas för mor har förundrat mig många gånger, utan att jag någonsin vågat ställa frågan.

En minnesbild från i höstas fladdrar förbi, när jag oanmäld tittade in hos henne. Hur jag i min förskräckelse över hennes solkiga uppenbarelse kallade henne mamma för första gången.

Hon är om möjligt ännu magrare nu, men prydligt klädd i kjol och spetsblus med hög krage. Kinderna ser ut att ha duttats med en rougeborste – två avgränsade fläckar som liknar feberrosor eller någon sorts allergiska utslag. En ansträngning för att lura oss att hon mår bra, eller rentav för att lura sig själv?

Mormor, nu tycker jag att du ska öppna min present.

Min dotter flyttar sig närmare mor i soffan, med ett leende som utesluter mig ur gemenskapen. Inte för att det är hennes avsikt, det är bara så det har varit ända sedan mor höll henne för första gången och jollrade med en röst som lät som om den kom från någon helt annan.

Frida ser ut att kämpa för att låta bli att själv slita upp paketet. Där är hon lik mig, älskar att ge presenter och se på när de öppnas.

Mor viker omsorgsfullt ihop pappret och öppnar den avlånga kartongen. Mia, ser du sådana förtjusande servettringar din dotter har köpt. Och hennes far har säkert haft ett finger med i spelet, kan man tänka. Eller kanske till och med hans charmerande Carola har varit behjälplig.

Fridas öron som skymtar genom det långa håret skiftar färg, liksom kinderna. Hon skruvar på sig men säger ingenting.

I så fall var det snällt av Torbjörn att engagera sig i presentköpet. Ett intresse som verkar ha uppstått ganska plötsligt det senaste året. Alldeles för sent hör jag att min röst är en kopia av mors mest sarkastiska ton. Jag som för mitt liv inte vill låta som hon. Och absolut inte inför Frida. Jag ler stort för att förta effekten av mina ord.

Det är då märkvärdigt att du ska behöva klanka ner på Torbjörn som aldrig gjort annat än arbetat och sörjt för den familj som du hade …

Frida sneglar på mig och biter sig i underläppen.

Jag reser mig, servetten med rosenknoppsmönster faller till golvet tillsammans med kaksmulorna som försvinner ner i kinamattans ludd. Rufus spritter till där han ligger under bordet och kommer fram till mig med svansen sakta svängande. Han nosar runt mina fötter och sätter sig ner intill dem.

Mor blänger på mig innan hon beordrar den gamla taxen att gå och lägga sig igen.

Nu räcker det. Måste du alltid tjata om hur duktig han är? Du vet ingenting. Ingenting … Du har ingen aning om … Här hejdar jag mig och nu är det jag som biter mig i läppen.

Frida är på väg att resa sig, men lutar sig tillbaka när jag tystnar. Hon stirrar på mig och blinkar som då hon såg filmen om den lilla roboten Wall-E och ville vara en stor tjej som inte blev ledsen.

Jag snubblar fram till henne, lägger armarna runt hennes hopsjunkna kropp och viskar: Förlåt, jag ska bli bättre på att behärska mig, men mormor retar livet ur mig. Jag ville verkligen inte såra dig. Snälla, förlåt mig.

Mor fnyser högt och ska till att säga något.

Jag vänder mig mot henne. Kan du för en gångs skull hålla tyst? Jag är så trött på alla dina pikar. Det räcker nu. Och Frida ska inte behöva höra. Om du hackar på mig när vi är ensamma är det en sak, men det här är inte okej. Det är som att hela min samlade barndomsfrustration plötsligt sluppit loss från sitt inre fängelse och får mig att tappa den självkontroll som jag har tränat på under ett helt liv.

Fridas hand, dold för mor, rör sig sakta över min rygg. Jag nuddar pannan mot hennes ett ögonblick och förbannar min mor inom mig. Allt som hon någonsin sagt som gjort ont i mig.

Vilket spektakel du ställer till med, Mia. Och på min födelsedag dessutom. Du borde vara glad över att få fira den, för fler lär det inte bli. Mor sätter handen för munnen och vänder sig bort mot fönstret.

Tystnaden äter upp luften i rummet. Jag kippar efter andan och koncentrerar mig på att dra in och släppa ut luft i samma takt som guldpendylens försynta tickande.

Jag tänker på fikastunden efter vårt årliga gravbesök och hur hon lovade mig att gå till läkaren, men sedan viftade bort det hela. Och hur jag mitt i allt annat som pågick lät bli att framhärda.

Frida ser på mig med blicken full av outtalade frågor. Jag nickar och försöker förmedla ett lugn fastän mitt inre är i uppror. Vad menar mor? Har hon varit hos läkaren i alla fall?

Mamma? Fridas röst manar mig att agera.

Jag ställer mig framför min mor och motar undan mitt dåliga samvete över att det har fått fortgå ända tills nu, utan att jag tänkt på att ta upp ämnet läkarbesök igen. Inte ens i julas. I stället har jag varit själviskt upptagen av …

Men mamma, vad är det med dig? Varför säger du ingenting? Rösten darrar och mitt hjärta vrider sig för min dotters skull.

Dock inte för mors skull; henne ger jag en bestämd blick. Är det något du behöver berätta så gör det nu, är du snäll!

2

Mor lämnar sin plats i soffan utan ett ord. Hon går fram till de små lampetterna vid byrån, rättar till tygskärmarna med bollfrans och tänder lamporna. Hennes rygg ser ömtålig ut, som om hon krympt ihop och berövats förmågan att komma åt mig. En rysning får mina nackhår att resa sig, som ett illavarslande förebud. Känslan av att allt från och med denna dag kommer att förändras.

Frida tuggar på naglarna, vilket hon inte har gjort på länge, vrider sig där hon sitter och väntar på att mormor ska slå sig ner hos henne igen.

Kan mor svara någon gång? Om hon alls tänker säga något. Vill hon inte så vill hon inte, ett gammalt djungelordspråk, brukade pappa säga.

Medan mor med långsamma steg flyttar sig närmare soffan tänker jag på hur mycket starkare jag har blivit under de senaste åren. Hur jag numera kan hantera tuffa frågor på jobbet, även om det känns obehagligt just innan det är dags att ta tag i dem. Snabbt skjuter jag undan bilder från min gamla arbetsplats före utmattning och sjukskrivning. Jag är faktiskt både stark och uppskattad i mitt nya uppdrag. En styrka som jag behöver ta fram på hemmaplan. Mors hemmaplan.

Vendela, min terapeut, har påpekat hur lätt mitt vuxna jag kan försvinna och ersättas av den ängsliga lilla flicka som lever kvar i mitt innersta rum. Det blir säkert nästa del av mig att rota runt i.

Men nu är det mor som gäller och mitt ansvar att ta initiativet och behålla det. Hon sätter sig till sist ner och rättar omständligt till sidenkudden bakom ryggen.

Nu måste du berätta, säger jag och noterar hur stadig jag är på rösten. Sträcker på mig och drar ett djupt andetag. Den här situationen behärskar jag. Aversionen mot mor får jag lägga åt sidan.

Frida, kan du vara så snäll och gå ut i köket och sätta på lite nytt kaffe åt mig? Det här har bestämt blivit kallt. Mor försöker dölja darrningen på orden men lyckas dåligt.

Frida släpper ut en suck och tittar på mig med höjda ögonbryn. Hennes mormor som hon älskar och som från dag ett behandlat henne såsom jag önskat att jag själv blev behandlad. Frida är säkert stor nog för få ta del av det som väntar på att berättas av mor. Min envisa dotter kommer ändå att pressa mig tills hon får veta vad som är på gång.

Frida fyller faktiskt femton i höst. Jag är säker på att hon också vill höra vad du har att säga. Min dotter belönar mitt förtroende med ett skälvande litet leende, innan vi båda vänder oss mot mor, som knäpper händerna i knäet och tittar ner på dem.

Genom den tunna blusen syns bröstet häva sig i korta grunda andetag. Hon harklar sig, väter läpparna och andas in som för att ta sats. Jag var på ett första läkarbesök alldeles innan jul. Så, Mia, jag gjorde verkligen som jag lovade dig och ringde för att boka en tid. Men så ville jag inte förstöra julen, ville inte oroa er innan jag visste säkert.

Frida tar tag i hennes arm. Visste vad då?

Jag stelnar till. Har mor gått och burit på sin hemlighet så här länge? I mer än fyra månader?

Barn lilla, låt mig berätta i min egen takt. Det är påfrestande nog ändå.

Jag känner hur Frida ska till att protestera mot att bli kallad för barn, men så nickar hon och lägger sin hand över mormors händer.

Kallelsen till röntgen kom i mitten av januari, och jag var där den tolfte februari. Ingegerd följde med mig.

Ingegerd, Torbjörns mamma … Hon kunde väl åtminstone ha hört av sig. Sabla kärringar som håller ihop.

Jag kan föreställa mig vad du tänker, men jag ville ha samtliga besked och provsvar innan jag invigde er andra. Ingegerd och jag talade om detta redan i julas och kom överens om att det var till det bästa för alla. Att avvakta. Rösten bryts när hon uttalar de sista orden.

Fridas Mormor? kommer lika vädjande och samtidigt som mitt Mor? Kan vi då äntligen få höra domen?

Röntgen visade vad läkarna misstänkte. Cancer i bukspottkörteln med metastaser i levern och lungorna.

Vad då för metastaser? frågar Frida.

Det betyder att cancern från tumören i bukspottkörteln har spridit sig och skapat nya tumörer i levern och i lungorna, svarar mor med klinisk, död röst.

Men ska du inte opereras? utbrister jag. Insikten sjunker sakta in fastän jag gör mitt bästa för att inte förstå.

Det går inte att operera. Det har redan gått för långt. Alldeles för långt …

Fridas ögon fylls med tårar och hon sväljer flera gånger innan hon kan prata. Men mormor, kan du inte få sådant där gift eller vad det heter?

Jag skyndar fram till min dotter och drar in henne i famnen, samtidigt som jag lägger ena handen på mors axel. Min mun är så torr att tungan hotar att fastna i gommen och halsen svider när jag håller undan skriket som är på väg upp. Jag får bryta ihop senare. Nu behöver jag vara ännu stadigare än vad jag trodde på vägen hit. För både mors och Fridas skull.

Lilla gumman, så alldeles, alldeles förfärligt tråkigt. Jag vaggar automatiskt från sida till sida och drar med mig Frida i den lugnande rytmen.

Du förstår, mitt barn, cellgifter eller strålning är inte ett alternativ som står till buds för någon i min ålder. Dessutom har sjukdomen tagit över här inne i kroppen. Mors röst låter sorgsen, men lugn, när hon lägger en hand mot magen och den andra i svankryggen. Jag är inte orolig, fortsätter hon. Jag har vant mig vid tanken på att dö. Det svåra har varit hur jag ska kunna berätta för er två, mina allra käraste.

Jag blir helt matt. Är jag en av hennes käraste?

Så ditt onda i ryggen och att du magrade mer och mer, det var cancern som plågade dig hela tiden. Tänk om jag hade förstått, då kunde du fått hjälp för länge sedan … Skulden över att inte ha envisats de gånger jag frågat om hennes hälsa är svår att bära.

Min kära Mia, det hade ändå varit för sent. När de första symptomen kommer har sjukdomen oftast redan spridit sig. De sa att i vissa tursamma fall, väldigt få, upptäcks den av en slump i samband med någon annan undersökning. Då kan det ibland vara möjligt att bli frisk, men inte alltid då heller. Nu är det som det är.

Mitt huvud känns som en torktumlare på högsta varv. Främst undrar jag hur lång tid hon i själva verket har kvar. Hur lång tid tills hon försvinner för gott? Och hur ska jag kunna bli den kärleksfulla dotter som en döende moder behöver?

På samma gång som mor klappar Frida på kinden låter hon mig skymta ett blekt leende. Nu pratar vi inte mer om detta i dag. Jag har ju en present kvar att öppna. Och tårta ska vi ha. Kanske du kan sätta på nytt kaffe nu, Frida?

Mors ögon talar till mina. Vädjar till mig. Vänta tills vi är ensamma. Jag klarar inte mer.

Eller är det mina ögon som talar till hennes? Jag ler till slut, med hjälp av all min självbehärskning, och sträcker fram mitt platta paket där två operabiljetter gömmer sig.

3

Tysta går Frida och jag mot spårvagnen. Skönt att solen är uppe ytterligare ett tag. Jag drar in luft och försöker vädra bort obehaget efter mors avslöjande och skäms i samma sekund.

Min mor är döende och jag vill mest slippa att vara med om det som oundvikligen kommer att hända. Jag borde ha misstänkt att något sådant här skulle komma, men har tydligen lyckats hålla sanningen ifrån mig. Ryggont, blekhet och den tunna kroppen. Att hon som närmar sig de åttio en dag ska gå bort, det var jag någonstans inställd på, så redo som någon kan vara inför döden. Men hon skulle somna in, fridfull till slut. Inte som pappas chockartade död som jag aldrig kommit över fastän det har gått mer än tjugo år.

Trafiken är ännu tät när vi korsar gatan och ställer oss bredvid Solrosgatans väntkur. Fredagsstämningen bland de väntande känns först opassande. Men kanske vi ändå ska försöka att skingra alla dystra tankar. Tids nog kommer de att bli vardagsmat.

Vi behöver piggas upp, eller vad säger du? Ska vi köpa pizza på hemvägen och så kan vi se en film?

Frida drar in mungiporna, kniper hårt. En perfekt imitation av Torbjörns missnöjda min. Hur kan du säga så, när mormor … Tårarna är tillbaka.

Jag vet, men vi behöver smälta allt i lagom takt. Slippa tänka på det hemska hela tiden. Min hand närmar sig hennes hår, men hon viker undan innan den når fram, smidigt som en katt som väjer för en ovälkommen smekning.

Trean kör in framför oss och ett gäng unga killar tränger sig förbi för att komma närmast spåret. Den sista av dem puttar till Frida med sportbagen han har över axeln. Hon knuffar häftigt tillbaka. Passa dig, väser hon. Han ger henne fingret och skyndar uppför trappstegen.

Men snälla Frida …

Tyst, kan du inte bara vara tyst? Jag orkar inte.

Men vad tror du om …

Hon skakar överdrivet på huvudet. Pizza är fullt av fett, det vet väl du som tycker att maten ska vara så jävla hälsosam.

Jag biter ihop tänderna om kommentaren som vill ut.

Och förresten, kommer den där Ola till helgen?

Vi har för ovanlighetens skull inte gjort upp om att ses. Jag suckar och sätter mig på platsen närmast fönstret. Frida sjunker ner bredvid. Hon sätter upp fötterna på det tomma sätet mitt emot och sneglar på mig.

Varför vill du veta det? Jag avstår från att låta mig provoceras av skorna på sitsen, men förskolläraren i mig ryser inför övertrampet.

Jaha, det betyder alltså att ni tänker gå runt med era töntiga flin hela tiden. Och låtsas vara intresserade av mig.

Det bränner till i magen. När pizzaförslaget kommer från mig i stället för hennes pappa, då är det förstås fel. Han får dessutom ha sin Carola. Efter kryssningen tillsammans med dem och Angelica, dottern, var Frida full av lovord över Torbjörns nya kvinna och hur mysigt de hade haft det alla fyra.

Varför får han och inte jag? För att det var du som splittrade familjen, viskar min inre kritiker som jag har blivit så mycket bättre på att hålla borta. Så vad betyder det du säger? Neutral ton, en nyhetsuppläsare skulle ha låtit dramatisk i jämförelse.

Pappa är hemma den här helgen, nästa är han i Stockholm hos Carola. Så det passar utmärkt, skrev han, att jag äter med honom. Fick ett mess förut hos mormor.

Vi återupptar tystnaden som räcker resten av resan tills Frida går av vid Kaptensgatan.

Nyckeln kärvar när jag sticker in den i låset, som kanske bör smörjas. Det är småsaker som jag slapp fundera på under mina år med Torbjörn, som satte en ära i att upprätthålla rollen som hustomte, liksom hans pappa hade gjort, även om det sällan höll hela vägen. Men lås var han något av en specialist på, hade en massa olika oljor. En för ytterdörren, en annan till bildörren och ytterligare någon för gångjärnen.

Jag hänger av mig jackan och funderar över musiken som hörs från vardagsrummet. Norah Jones. Har cd:n gått på repeat sedan vi åkte hemifrån?

Olas ansikte kikar fram ur kökets dörröppning. Ögonen ser osäkra ut. Hittills har vi hörts av innan han har kommit över, även om han haft egen nyckel sedan en regnig kväll i slutet av november. Då kom Ola hem till mig helt oannonserad, när jag gett upp allt hopp om att det skulle bli vi. Han vågade till sist satsa på oss. Om jag bara vågade.

Olas gröna jacka hade nätt och jämt hunnit torka när han måste i väg igen för att hämta sonen. När han snabbt drog på sig jackan, fick han syn på reservnyckeln som hängde på kroken under hatthyllan. Utan ett ord sträckte han ut handen mot mig med handflatan uppåt. Utan vidare tog jag nyckeln, lade den i hans handflata som slöt sig så hårt om den att det måste ha gjort ont när metallen klämdes in i handen.

Nu står jag alldeles stilla i hallen och tar in synen av hans smärta kropp och rufsiga hår. Tankarna flyger fram och tillbaka mellan den där dagen för nästan fem månader sedan och i dag.

På samma sätt som då ler Ola så att ansiktet skrynklas och ögonen skickar värmestrålar rätt in i mitt hjärta.

Han är sitt vanliga säkra jag igen och tar ett långt kliv närmare mig, stannar till innan han lägger armarna om mig och kramar mig innerligt. Lutar sig bakåt och betraktar mig noga. Kom, så fixar jag en kopp te och så får du berätta vad som är på gång.

Jag kan inget annat än att nicka. Under dessa månader som vi varit ett par har det blivit något av en självklarhet att Ola ordlöst gissar sig till min sinnesstämning.

Att han är här, när jag behöver honom mer än någonsin, kan vara en tillfällighet. Eller inte.

4

Ett skarpt ljus sipprar in vid kanten av de fördragna gardinerna. Det blev sent innan vi somnade. Mitt täcke har hamnat halvvägs ner till golvet. Med kroppen tätt tryckt mot Olas blir det varmt även för mig som är frusen. Jag rullar runt på rygg och drar täcket över mig, lägger händerna bakom nacken och sträcker på mig. Känner lyckobubblet i magen. En hel dag till med Ola.

Undrar hur länge jag kommer att känna så här? Tänk om det döljer sig en annan Ola bakom de ömsinta ögonen? Bränt barn skyr elden. Mormors talesätt verkar leva för alltid i mig, och dyker upp när jag är som minst förberedd.

Vendela sa vid vår förra session att jag levt under stor press så länge att mitt system är inställt på rädsla och flykt. Mobbning