Häxans förbannelse

By Line Kyed Knudsen

Frederiks kusin Liv ligger i koma efter en olycka på familjens gård i Sverige. När Frederik och hans familj åker dit över helgen händer märkliga saker och hans lillasyster Luna beter sig konstigt. Frederik börjar tvivla på att det som hände Liv verkligen var en olycka, och redan den första natten på gården går allt fel..."Häxans förbannelse" är en nervpirrande rysare för tappra läsare!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728243404

Book preview

Line Kyed Knudsen

Häxans förbannelse

Översatt av Johan Gustafsson

SAGA Kids

Häxans förbannelse

Översatt av Johan Gustafsson

Originaltitel: Heksens forbandelse

Originalspråk: danska

Copyright ©2015, 2023 Line Kyed Knudsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728243404

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Gråa moln flyger över himlen. Bruna löv klistrar sig fast på bilen när pappa parkerar framför sjukhuset. Min moster och morbror väntar på oss. Mamma kramar dem båda. Jag känner min lillasysters hand i min. Jag skakar bort den.

Kom, Frederik, säger pappa.

Jag stiger ut ur bilen, men det känns som om jag inte befinner mig där. Istället ser jag allt ovanifrån. Jag svävar runt och tittar ner på den stora grå byggnaden, där min moster och morbror står utanför och gråter, och mamma och pappa tröstar. Där nere på parkeringen står jag med mitt mörka, raka hår, min svarta jacka och svarta byxor. Mamma tyckte att jag skulle vara uppklädd nu när vi ska träffa min kusin för sista gången.

Mina slitna Nike matchar inte mina kläder, men det var de skor jag ville ha på mig.

Jag känner min lillasysters varma hand igen. Hon skakar, och det irriterar mig. Jag behöver inte ens titta ner på henne för att förstå att hon stirrar upp på mig. Frågande och med tårar i ögonen.

Jag vill inte hålla din hand, Luna, säger jag. Men vad händer med henne nu, Frederik? viskar hon. Hon dör, säger jag tonlöst och följer familjen in på sjukhuset.

Min kusin heter Liv. Hon ligger i koma. Läkarna säger att hon inte kommer att vakna igen. Det är bara en tidsfråga. Antingen slutar hennes hjärta att slå av sig självt eller så stänger de av maskinen som håller henne vid liv. Liv gick i min parallellklass. Hon hade precis fyllt fjorton år när olyckan inträffade. För bara fjorton dagar sedan stod hon vid häcken. Min moster och morbror bor i huset bredvid vårt. De var på väg till Sverige. Jag satt i en solstol tillsammans med min bästa vän Mathias. Det var höst, men varmt. Vi pratade om matchen vi skulle se senare hemma hos honom. Arsenal mot Manchester. Mathias och jag hejade på varsitt lag och retade varandra när vårt lag gjorde mål.

Det spelar ingen som helst roll nu. Det betyder ju inte ett skit vem som vinner.

Liv stod där och vinkade, och Mathias hade blivit knallröd i ansiktet. Han var kär i henne. Och det fanns inget mer att säga om det. Förutom att Liv var charmig och pratade oavbrutet, och så hade hon långt, rött, lockigt hår och väldigt blå ögon som gjorde Mathias förtrollad när hon tittade på honom.

Var försiktiga så att ni inte blir för heta, killar! ropade hon och smög genom öppningen i häcken och gick in till oss i trädgården.

Vi är redan heta, skrattade jag och hoppade upp från stolen. Jag förväntade mig inte att Mathias skulle säga något. Han hade alltid tunghäfta när Liv var i närheten.

Jag spände överkroppen så gott jag kunde, och Liv klatschade till mig och fnissade. Jag brukade träna med Mathias fyra gånger i veckan. Målet var att ha ett sexpack till sommaren, när vi fyllde femton. Det borde vara möjligt om vi tränade hårt.

Nu bryr jag mig inte. Mina muskler pallar inte mer.

Jag är slapp och trött. Det spelar ingen roll hur man ser ut.

Jag vet någon som är intresserad av dig, Frederik, sa Liv retfullt och gick vidare genom trädgården.

Vem? ropade jag.

Det är hemligt! svarade Liv och vinkade till mamma som stod i köket och lagade mat. Och jag är bra på att bevara hemligheter. Liv plockade upp ett av de nerfallna äpplena och kastade det efter mig. Den bästa, om jag får säga det själv! Ja, ja, ropade jag efter henne. Jag satte mig ner igen, kammade ner håret i pannan och stängde ögonen mot de sista strålarna. Jag undrade vem som var intresserad av mig.

Solen sken rött och gav trädgården ett gyllene skimmer. Sedan öppnade jag ett öga och sparkade till Mathias ben.

Du måste göra något snart, sa jag. Inget kommer att hända om du inte berättar för henne vad du känner.

Mathias sparkade tillbaka, och sedan pratade vi inte mer om det.

Kanske var det inbillning, men när jag tänker tillbaka på den dagen, den sista gången jag såg henne i livet, minns jag det som om allt var gjort av guld. Som om vi befann oss på en helt annan plats, där döden inte var något man funderade på och himlen var blå och ens magmuskler alltid var hårda som sten.

Min moster och morbror satt i bilen och tutade. Luna följde Liv ut ur trädgården. Liv var som en storasyster för henne. Hon hjälpte henne att lära sig läsa och skriva, lärde henne att vända pannkakor i luften och åka skateboard. En gång bar hon Luna på ryggen i en halv kilometer efter att hon hade stukat foten i ett hål på en skolutflykt. Och den sista dagen, när allt glittrade, kramade Luna henne länge. Mathias sa fortfarande inte någonting. Han satt bara med stängda ögon i solstolen. Gå inte, Liv, sa Luna och ville inte

släppa henne.

Vi kommer hem igen på söndag, sa Liv och knuffade försiktigt bort henne. Vi måste bara titta på alla mormors saker som vi ska ärva.

Vår mormor hade dött tre veckor tidigare. Mamma blev inte särskilt ledsen när det hände. Det var bara Luna som grät och grät i flera dagar. Jag själv grät på begravningen och tänkte på alla sommarlov som jag hade tillbringat hemma hos henne med Liv. Men jag dolde mina tårar när jag såg mammas strama mun där hon stod där vid graven och stirrade rakt ut i luften. Min moster hade samma uttryck, och efteråt pratade de om att mormor faktiskt varit gammal. Det hade bara varit en tidsfråga. Hon hade inte heller tagit sina piller som hon skulle.

Min moster och morbror hade redan varit uppe i mormors hus en gång för att hämta några saker. Mormor hade bott på en stor gammal gård som hade varit i familjens ägo i många generationer. Nu har vi ärvt den. Och nu skulle min moster och morbror och Liv åka dit upp igen. Det fanns mycket att göra, men mamma kände inte för det.

Liv tittade på mig. Hennes ögon var mörkare än de brukade vara. Jag har faktiskt inte lust att åka upp till mormor … sa hon tvekande.

Jag reste mig. Jag brukar inte krama Liv, eftersom Luna alltid gör det, och det gjorde jag inte heller den dagen, men jag hade lust att göra det.

Och jag önskar att jag hade gjort det.

Jag önskar också att jag hade sagt till henne att hon bara skulle strunta i att åka. Hon kunde vara hos oss. Hon behövde inte åka med igen. Du behöver inte åka till mormors hus, sa Luna. Men Liv skakade på huvudet. Det är inte mormors hus längre. Det är vårt hus nu.

Var inte hennes leende annorlunda än det brukade vara?

Var inte hennes ögon blanka?

Jag skulle hälsa från Nina förresten, sa hon och tittade på mig.

Jaha, sa jag och tittade ner på mina Nike. Nina var Livs kompis från parallellklassen. En lång, smal tjej med långt blont hår i en hästsvans. En gång för många år sedan gick jag på simning med henne. Jag har aldrig riktigt snackat med henne. Liv blev stående och tittade retfullt på mig. Sedan blev hon allvarlig. Hon försvann, som om hon tänkte på