Flicka utan namn

By Carina Fjellström

Det är bråk i det Fjellströmska hemmet. Carina ska få bli storasyster. Mamma Katja är gravid och det sista hon vill är att bli hemmafru. Hon är en framgångsrik pressfotograf som reser jorden runt. Men oturen kommer sällan ensam. Kusinen Jessica kommer med halv ett-tåget. Carina klarar inte av Jessica.Och värre blir det. Carina är på lunch från jobbet på klädbutiken när hon ser det otäckaste hon någonsin sett. Halv-ett tåget är för tidigt. Bommarna är inte nedfällda och bilköerna ringlar över tågspåret. Carina inser det innan alla andra: det kommer snart ske en fruktansvärd olycka... Följer Carina Fjellströms liv i småstaden i Malmhammar, med kompisar och jobb på en lokal modebotique.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728405918

Book preview

Carina Fjellström

Flicka utan namn

SAGA Kids

Flicka utan namn

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1983, 2022 Carina Fjellström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405918

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Jag avskyr när folk säger »Tänk vad härligt det är med disiga höstmornar!» Det är inte alls härligt med en oktobermorgon då hela trädgården är inbäddad i fuktig dimma som får allting att formligen drypa. Luften är tung och råkall, och ska man dessutom iväg och jobba är det ont om positiva tankar. Åtminstone för mig. Men å andra sidan skulle det inte ha varit särskilt festligt att gå till plugget heller. Min idé om ett sabbatsår före gymnasiet var inte så tokig ändå.

Kvällsdisken stod kvar på diskbänken som vanligt, men jag tänkte inte ta hand om den. Det var sannerligen på tiden att pappa och mamma ägnade sig åt hushållet också, inte bara åt sina arbeten.

Det fanns bara två rena koppar, inga smörknivar och inga skedar till äggen. Så stod jag då där och diskade i alla fall när mamma kom invacklande i köket morgonsur och lättretlig.

Pappa och mamma hade grälat halva natten. Det var inte likt dem. I vanliga fall såg de alltid till att bli sams innan de somnade, men den här gången hade de visst inte lyckats.

— Vill du snacka om det? undrade jag, lilla amatörpsykologen.

Mamma såg på mig med sina grågröna, trötta ögon och mumlade:

— Varför det?

Det var också en fråga.

— Det brukar kännas bättre om man får prata med nån.

— Jag har pratat med din kära far — det gav ingenting.

— Mamma, var inte så där, bad jag. Det är inte mitt fel att ni är osams.

— Osams?

Katja Fjellströms fnös som bara hon kan, rakade undan några koppar som stod i vägen och droppade två brustabletter i ett glas, spolade på vatten och sa över axeln:

— Din far är en idiot.

— Tack detsamma, sa en hes röst från dörren.

En vandrande vålnad släpade sig fram till köksbordet och sjönk ner på en stol. Pappa Ola.

— Ska det behöva vara så här? undrade jag. Ni är som småungar när ni sätter i gång.

— Det är hans fel! fräste mamma, stjälpte i sig huvudvärkstabletterna och grinade illa. En vuxen karl som ställer till det så här …

— Vi var faktiskt två om det, svarade pappa. Att du alltid ska skylla på mej.

Han torkade sina glasögon på pyjamasjackan och såg definitivt inte ut som en mogen trettiåttaårig författare, mer som en liten snorunge. Pappa avskyr bråk och går hellre undan, och det retar hetsiga mamma ännu mer. Nu stod hennes hennafärgade, kortklippta kalufs på ända och ögonen blixtrade.

— Grattis, lilla Carina, sa mamma. Du ska få ett litet syskon. Vad sägs om det?

— Ett … ett syskon? sa jag helt oförstående.

— Din morsa är på smällen, förtydligade mamma. Katja Fjellström avslutar härmed sin lovande karriär som pressfotograf och vandrar in i hemmafruarnas förlovade värld.

— Vänta nu, suckade jag. Du säger att du … att du ska ha barn?

— Hans fel, sa mamma och pekade anklagande på pappa.

— Mitt fel.

Pappa pekade på sig själv.

— Jag gjorde alltihop. Mor din var antagligen inte ens i närheten.

— Men … men vad roligt, hävde jag ur mig.

— Jättekul, menade mamma. Man skrattar ihjäl sej. Vid min ålder. Jag vill ju inte ha något mer barn, fattar ni inte det? Jag vill jobba och resa och ha mitt eget liv. Fan också!

Hon vände sig bort och började gråta. När pappa inte gjorde en ansats att trösta henne spände jag ögonen i honom och nickade mot mamma. Han omfamnade henne bakifrån och sa lågt:

— Det blir bra, Katja, jag lovar. Jag kommer ju att sitta hemma. Du behöver inte sluta jobba för det här.

— Bara för att man är så korkad att man fortfarande är kär i sin karl, snörvlade mamma och kramade om pappa. Förlåt, jag menade inte att vara elak. Det kommer bara så plötsligt. Och olämpligt.

De såg fina ut där de stod. Oktobermorgonen blev plötsligt riktigt mysig. Jag sköljde ur koppar och skedar och fat och så stod frukosten på bordet, och det hade inte alls varit något besvär.

— Du tycker inte det är löjligt då? frågade mamma försiktigt innan jag gick.

— Det blir fint, svarade jag och dolde min tveksamhet. Jag ville förstås ha en lekkamrat när jag var liten, men det får väl gå nu också.

— Kom inte hem sent! ropade mamma när jag var på väg genom trädgården mot stigen genom skolparken. Jessica kommer med halv-ett-tåget.

Det fattades bara det. Min kusin Jessica som jag inte tålde skulle vara hos oss en vecka så att vi riktigt fick rå om henne. Jag brukar komma överens med nästan alla människor, men Jessica tål jag bara inte. Hon är dryg och slö och ointresserad och överkänslig, har bacillskräck och alla andra fel, och till råga på eländet är hon den snyggaste tjej jag nånsin har sett. Snygga tjejer ska man inte ha som kompisar; då ser man själv ut som en äppelskrutt, och det är inte bra för självförtroendet.

Malmhammar, min lilla småstad, kurade under höstdimman. Klockan var kvart i nio och de flesta hade redan börjat arbeta, ungarna gick i skolan och Carina Fjellström var fundersam. Ett syskon?! Hur skulle det bli nu? Både mamma och pappa hade så mycket att göra numera att minsta lilla överraskning trasslade till alla ritningar. När vi bodde kvar i Stockholm hade pappa kämpat med sitt författande utan att tjäna särskilt mycket. Mamma var anställd som fotograf på Expressen, och det var hon som såg till att vi fick pengar så att vi inte svälte ihjäl.

Men sedan hade det lossnat. Pappa fick ut några böcker, veckotidningarna började köpa så många noveller han kunde skriva och reklambranschen ropade efter hans fyndiga texter. Mamma sa upp sig och blev frilansfotograf. Det var osäkert men gav samtidigt chanser till oväntade jobb med stora extrapengar.

Drömmen om att flytta från storstaden och köpa villa hade vi haft länge alla tre, och plötsligt blev den verklighet. När pappa fick ärva en del pengar efter farfar kunde vi flytta in i en gammal trivsam trävilla nere vid Malmhammarsjön. Vi blev småstadsbor och ingen av oss hade ångrat flyttningen en sekund.

Jag lyckades ta mig över Europavägen utan att bli ihjälkörd av någon fartdåre och gick ner i viadukten under järnvägen. Ett godståg dundrade förbi över mig, och jag hoppades att bommarna borta vid Kungsgatan skulle fungera. Flera gånger den senaste tiden hade både blinkljus och bommar strejkat, men lyckligtvis hade det inte hänt några olyckor. Som om inte det räckte till hade SJ bekymmer med de varningsljus som skulle tala om för lokförarna om vägen var fri förbi Malmhammars station.

De rivningshotade gamla kåkarna intill kyrkogården kurade i oktoberrusket. På somrarna var de rena idyllen, men snart skulle vintern komma och då gällde det för affärsinnehavarna och andra hyresgäster att plocka fram varma kläder och se till att kaminerna var i gång dygnet runt.

Sedan jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet hade jag inte varit ledig länge. Det var inte alls så skönt att vara fri och ledig som jag hade trott. Då jag fick jobb på boutiquen »Connies» på Stora torget började jag trivas med livet igen. Jag älskar kläder, precis som mamma, och att få betalt för att pyssla med det på heltid är rena drömmen. Connie Elvefors kan visserligen inte ge mig någon drömlön, men det behöver jag inte heller så länge jag bor hemma.

Min arbetskompis, lilla blonda, söta Jenny Ivarsson hade kommit först som vanligt.