Emilia och tuppkycklingen

By Birgitta Lindqvist

Emilia bor i det gula stenhuset som ligger vid ån tillsammans med sin mamma och pappa. I huset bor det också en massa intressanta personer, såsom Sjörövarn som har seglat på de ändlösa haven och alltid har tid att berätta rövarhistorier för Emilia. Tillsammans med sina kompisar spanar Emilia på killar, men hon tycker att de kan vara snuskiga ibland. Det är inte helt lätt med hennes kompisar heller, för Lisa hatar när Emilias sommarkompis Sara kommer på besök. När det blir sommar hittar Emilia på roliga saker och träffar kycklingen Gullefjun. Men kommer Gullefjun att få följa med hem? Kommer Emilia att bli kär i någon trots allt? Och hur går det till när ovänner blir ALLTID-vänner?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728223383

Book preview

Birgitta Lindqvist

Emilia och tuppkycklingen

Saga Kids

Emilia och tuppkycklingen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1991, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223383

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Först julklappar-sen mässlingen.

Emilia heter jag och jag är ganska söt, tycker jag själv. Varje kväll ber jag till Gud att jag ska få en storebror, men ingenting händer. Jag börjar tvivla på att han lyssnar, om han alls finns. Så jag får fortsätta att vara enda barnet och försvara mig själv.

Jag bor i ett gult stenhus med tre våningar alldeles vid ån. Det är fullständigt livsfarligt. Jag menar om man inte vet att gatan slutar vid vårt hus. Om man kommer åkande en mörk natt och fortsätter rakt fram hamnar man i det kalla svarta vattnet.

Mamma brukar säga att det bor hälften fattiga och hälften rika i vårt hus. De rika bor bakom de stängda dörrarna till höger i trappuppgången.

När jag kommer in genom porten måste jag trycka på en röd lysknapp så trappljuset tänds. Sedan börjar kapplöpningen: jag mot ljuset. För om jag inte skyndar mej, eller skyndar mej så mycket att jag snubblar och blir liggande i trappan, då släcks plötsligt ljuset och det blir mörkt som i graven.

Livet är en strid hela tiden. Och vi har en gubbe i vårt hus som heter Strid. Han hälsar aldrig på någon, och han drar ner hatten över ögonen när han går ut med hunden. Mamma säger att han jagar, men vi har aldrig sett hans bössa. Och tur är väl det.

Min bästis Lisa och jag har hittat på en ramsa som vi brukar skrika efter honom:

Livet är en strid. Striden är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare. En dragare är ett stadsbud. Ett stadsbud är en knöl. En knöl är en potatis. Alltså är Strid en potatis.

En gång i veckan måste jag bestämma mej för om jag vill vara inne eller ute, för då tvättas trappan av någon av husets tanter, t.ex. tant Magnusson. Hon ligger på knä på en kudde och skurar med borste varenda trappsten. En gång tog grannpojken Carl-Johan och sparkade till skurhinken så den skramlade nerför trappstegen och förvandlade trappan till Niagarafallet. Då tog tant Magnusson av sej sina trätofflor och kastade efter honom, fast han skrek att han var oskyldig.

Trappan är alltså inte ofarlig och jag är alltid på min vakt. Man skulle behöva en storebror, men jag får reda mej ändå.

Jag bor på tredje våningen, halvvägs mot sjunde himlen, som mamma säger. Vi har ett stort rum och ett litet kök. I köket händer det mesta. Där sover mamma och pappa i utdragssoffan och vid köksbordet sitter mamma och syr yrkeskläder på dagarna och pappa skär ut ovanläder till skor på kvällarna. När jag var liten brukade jag få sitta på hans axlar och leka häst.

Från köket kommer man ut på en balkong, som man ska ha respekt för. Jag vet inte varför, men så är det. När man står på balkongen och tittar ut ser man ån skymta mellan alträdens grenar som sträcker sej långt ut över vattnet och sköljer sina gröna blad. Om man tittar rakt ner ser man piskställningen, klädstrecken och soptunnorna på gården.

Jag sover i det stora rummet, så jag har eget rum. Det har varit en del diskussioner bland kompisarna i huset om man verkligen kan säga så, att jag har eget rum, när min säng står i ena hörnet av vardagsrummet. Men jag hävdar bestämt att så länge ingen annan sover där är det mitt rum. Soffan, fåtöljen, skrivbordet och linneskåpet räknar jag som mina.

Vi har ett badrum också som mamma kallar omklädningsrummet i ilsken ton, för där har pappa sina svettiga fotbollskläder och smutsiga fotbollsskor och en massa bollar. Ibland måste mamma stå och tvätta hela fotbollslagets kläder i badkaret och då brukar jag hjälpa till att hänga upp dem på strecket nere på gården. Vi hänger fast byxorna i tröjorna så det ser ut som om fotbollsspelarna flyger omkring i luften och gör volter runt klädlinan.

Men nu är det vinter och om vi hängde ut fotbollströjorna skulle de bli hårda som lutfisken innan den legat i blöt.

Man skulle kunna slå ihjäl domarn med dem! säger pappa.

Pappa brukar göra de flesta målen, men ibland blåser domarn hårt i sin visselpipa och då räknas inte målet, fast jag själv såg hur bollen tjoade in i nätet. Då sparkar pappa till en grästova så den flyger högt mot himlens blå.

På juldagsmorgonen tänder pappa änglaspelet på köksbordet, ett sådant där spel med tre mässingsänglar som flyger runt och blåser varandra i örat med stora trumpeter medan en kläpp som hänger under magen på dem slår och klämtar i små klockor.

Mamma brukar bli ganska trött på ängladansen efter ett tag och blåser ut ljusen i smyg. Då stannar änglarna och blir hängande tysta i luften.

Eftersom köksbordet är det enda stora bord vi har så är det enda platsen där alla mina julklappar ryms. Utom skidorna förstås. I julklapp fick jag en jordglob, en sparbank, ett svart skrin med nyckel, en kanot (en väldigt liten storlek), en gådocka (som kan gå lika bra som Lisas gådocka bara man hjälper till litte), ett syskrin av choklad (pappa åt genast upp alla trådrullarna), en skärslipare (en liten gubbe som man kan skruva upp och då slipar han knivar så det slår gnistor), bokmärken, spegel och kam och två underklänningar för mormor hade fattat fel och köpt samma som farmor.

På annandagen fick jag mässlingen.

Då fick de skicka efter morfar för mamma och pappa skulle gå till Magnussons på annandagskalas. Morfar skulle sitta hos mej och se till att febern inte skenade iväg. De valde rätt person för morfar är van vid skenande hästar. Han har arbetat som rättare och stallkarl på en stor gård och kört vagn och släde till stan.

Vi har en stor julgran med röda kulor, julgranskarameller, garntomtar och äpplen. Den fyller halva rummet. Jag ligger i min säng i hörnet och tittar på allt det vackra. Finast är änglahåret och de levande ljusen. De sitter långt ut på de starkaste grenarna och lyser på de röda kulorna. Morfar tycker om allt — utom ljusen.

De är otäcka! säger han.

Han vill absolut inte tända dem. Men jag ber och bönar och eftersom jag har mässlingen ska jag väl få som jag vill. Det tycker vi båda två.

Så morfar tänder ljusen ett efter ett. Han försöker fuska och lämna några, men det upptäcker jag genast.

Ser bra gör du i alla fall, trots mässlingen, så där har de fel att det slår sej på synen.

Hör du mej då? skriker han och försvinner ut i badrummet.

Men han är snabbt tillbaka med skurhinken full med vatten. Den ställer han under granen. Så springer han ut i köket och kommer tillbaka med skinkgrytan full med vatten. Den ställer han också nära granen, drar fram en stol och sätter sej bredvid granen och stirrar misstänksamt på alla ljusen.

Morfar har stor näsa, stora händer och stora fötter. Han sitter och tittar växelvis på ljusen och sina händer.

"När jag var liten, förstår du, hade vi en julgran som var så grann och fin och vi hade tänt alla ljusen. Precis som vi har gjort nu. Efter ett tag var det ingen som tittade på ljusen längre och plötsligt slog det upp lågor ur granen och så torr som den var brann den som en fackla.

Jag vet inte vad som flög i mej, men jag sprang