Hästarna på Ekeby

By Bengt-Åke Cras

Sommarlov! Eva har tröskat sig igenom ett tråkigt skolår och belönas nu med några månader solig ledighet. Äntligen! Eva ska tillbringa så mycket tid som möjligt i stallet och, ska det visa sig, sommaren blir något i hästväg.Anna hänger med bästa vännen Annette. De ger sig ut på långritter tillsammans och njuter av allt som sommaren erbjuder. I stallet finns också den fantastiska ryttaren Lillemor. Anna kommer henne nära och Lillemor hjälper henne att bli en bättre ryttare. Kanske, kanske kommer Anna till och med få vara med och tävla om silvertrofén. Anna vill inget hellre.Eva och kompisarna lever sina liv i stallet på Ekeby.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728405833

Book preview

Bengt-Åke Cras

Hästarna på Ekeby

SAGA Kids

Hästarna på Ekeby

Copyright ©1982, 2022 Bengt-Åke Cras och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405833

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

— Ja, de e någe visst, ja de e någe visst, sjöng Anette så det skallade mellan tallarna uppe på Granbacken. Ja, de e någe visst …

— Med en charkuterist, ekade det nerifrån skogen.

Krille förstås, odrägliga Krister som aldrig tycktes ha något annat för sig än att smyga efter mig och Anette. Utom när han spred oväsen med sin förgrymmade motorcykel förstås. Han är en sådan där galning som flänger runt i skinnkläder och tror att han ska bli världsmästare en gång. »Krister Sandberg bäst igen!» ska det stå på tidningarnas sportsidor. Och alla ska bli jätteimponerade.

— Vi smiter, viskade Anette. Är du med?

Det är klart jag var med. Eva Edin hänger alltid med.

Äntligen hade sommaren slagit till ordentligt. Det var minst tjugofem grader varmt i skuggan, och vi som gillar sol njöt i fulla drag. I den täta granskogen ovanför Peters Bilverkstad var det svalt och skönt. Anette och jag sprang som galningar längs stigen, rusade över landsvägen och genom beteshagen bort mot Södervägen, en kort vägstump som slutar vid ett kalhygge ovanför Lindahls och Orefjälls sommarnöje.

Där stod Krille och lutade sig mot gärdesgården med ett försmädligt leende på läpparna. Hur han kommit dit före oss vet inte jag, men gud vad mallig han var.

— Har ni jäktat? sa han glatt.

Han hade blivit lång. Lång och solblekt ljus och odräglig. Vi var jämngamla Krille och jag, femton år, men ibland tyckte jag att han var i barnsligaste laget. Det är Anette också förstås, men hon är två år yngre och har tiden för sig.

— Varför kan du aldrig lämna oss i fred? skrek Anette ilsket. Stick hem och meka med din moppe i stället.

— Moppe! stönade Krille och såg föraktfullt på henne. Kan du inte se skillnad på en moppe och en motocrosscykel.

— Nej, det kan jag inte, svarade hon fränt. Och inte vill jag heller.

Krille blev osäker. Han såg på mig, som om han ville att jag skulle säga något, men jag var lika osäker som han. Så var det inte förra sommaren. Då kunde jag också gräla på honom.

Till slut gick han, överdrivet sakta. Demonstrerade att han gled iväg när han själv hade lust.

— Puh, vad jag är varm, suckade Anette. Ska vi bada?

— Jag orkar inte gå hela vägen till badet, sa jag. Kom, vi tittar till hästarna i stället.

Vi bor i en liten by, som heter Ekeby därför att några gamla ekar råkar bilda en dunge mitt i byn. Förr i världen var alla jordbrukare här. Då gick det att leva på kor och höns och grisar och odling av olika sädesslag. I dag är det bara fyra familjer som lever av jorden. Min familj, Edins, har det största jordbruket. Mamma har bott på gården sedan hon föddes som Evy Rudman. Innan hon träffade ingenjör Holger Edin på semester i Köpenhamn. Min pappa, ingenjören, hade en stor dröm — att någon gång i livet få sköta en stor gård. Det ordnade morfar galant genom att pensionera sig för att få en chans att måla.

Pappa är ibland lite sur på att somliga påpekar att han inte är från trakten och att han har gift sig till gården. Vad spelar det för roll egentligen? Mamma kunde väl inte klara allting själv heller! Mina föräldrar är en smula gammaldags. Ibland blir det jättejobbigt. Mamma är till exempel hysteriskt rädd för att jag ska bli med barn. Hon tycks tro att alla tjejer blir det i femtonårsåldern, antingen de vill eller inte.

Det gör att jag nästan alltid är avundsjuk på mina bröder som aldrig har behövt passa tider eller hjälpa till med disken. Janne är tjugo nu, bor för sig själv i en ombyggd liten sommarstuga på andra sidan Rudmans väg. När han inte jobbar på verktygsfabriken i stan håller han på med sin gamla skruttiga bil som aldrig vill gå. När Janne bodde hemma var vi som hund och katt, men det går lite bättre nu när han har blivit äldre.

Sedan är det Olle som är arton och nyss har fått körkort. Han har blivit en riktig snobb sedan han började tjäna pengar som snickare. För honom dög det inte med en begagnad bil, nej då. Olle skulle ha en spritt ny Saab 99, och nu pratar han nästan varje dag om den Saab Turbo han ska köpa om några år. Vi äter middag hemma alla tre, och ni skulle höra vilket liv det kan vara.

Janne tycker att Olle är stöddig och slösaktig och aldrig tänker sig för, ändå är det Olle som det verkar gå bäst för. Hur han bär sig åt vet jag inte, men han har alltid pengar. Ibland när jag inte törs be mamma går jag till Olle. Han ställer alltid upp. Janne däremot skyller på en massa saker för att slippa låna ut pengar. Även om Olle är stöddig måste jag erkänna att jag tycker bäst om honom. Han är också den som är bäst på att prata med mamma. Hon är svag för Olle, och det utnyttjar han till bristningsgränsen.

Men vi är inte bara fem stycken i familjen, tro inte det.

Till familjen räknas också ponnyn Jeremias. Han är inte vacker precis: liten och vit och tjock. Och lat så man blir galen på honom ibland. Men han var den första häst jag red, och det gör att jag fortfarande är mycket förtjust i honom.

Jag var bara tolv när jag fick Jeremias. Mamma och pappa köpte häst för att jag var så deppig jämt och alltid gick för mig själv. Antagligen hade någon kurator i plugget sagt att jag behövde sällskap. Men Jeremias var inget sällskap den första tiden — han var en riktig surkart. Den elakaste och mest argsinte ponnyhingst som existerat, tycker jag. Han bet mig och sparkade så fort jag tittade bort. När jag började rida älskade han att kasta av mig i taggiga buskar eller lerpölar.

Första sommaren med Jeremias grinade jag varje dag. Det var mig det var fel på, tyckte jag. Ingenting stämde. Jeremias passade inte in i några mönster, vad hjälpte det då att jag plöjde massor med böcker om hästpsykologi. Det var krig på liv och död mellan oss.

Mamma fattade ingenting, som vanligt. Jag var otacksam och gnällig, och hade jag nu fått en egen häst kunde jag väl åtminstone kosta på mig att sköta den ordentligt. Pappa sa inte så mycket — han har alltid så mycket att pyssla med och grubbla på. När vi äter sitter han ofta tyst, bläddrar igenom kvällstidningen och lägger sig på salssoffan för att vila innan han går ut och jobbar igen. Jobba, jobba, jobba, det haf blivit ingenjör Edins hårda lott. Men han klagar aldrig, den saken sköter mamma.

— När ska vi få råd att ta semester då? Ska vi gå här hela välsignade sommaren i år igen? Har du inte hört talas om att man kan anlita avbytare som hjälper till? Holger, varför lyssnar du aldrig?

Jag hör dem ibland på kvällarna, hur mamma tjatar och pappa brummar enstavigt tillbaka.

Det var Jeremias jag talade om. Jag brukar bli alldeles kallsvettig när jag hör talas om någon som slagit en häst eller plågat något annat djur, men Jeremias gjorde mig så rasande att jag hade god lust att ta honom i upptuktelse. Vad hade han för rätt att terrorisera mig? Det var ju jag som höll honom vid liv. Det kunde han väl tänka på. Ibland i alla fall.

Så kom Jonny Ström, Anettes pappa över en kväll och skulle prata med pappa om någonting. Jonny och hans fru Pikko är i trettioårsåldern, flotta och eleganta jämt och världens härligaste människor.

— Du borde kastrera hästen, sa Jonny.

— Är du inte klok? sa jag. Det är ju katter man kastrerar.

— Lita på mej, tyckte Jonny. Det blir aldrig folk av den där lilla token om du inte gör som jag säger.

Inte kunde jag prata med mamma och pappa om sånt. Jag ringde veterinären i stället, och när jag slutat skolan en eftermiddag hälsade jag på honom.

— Låter som en god idé. Jag kan ordna det i morgon eftermiddag, om du vill, sa Edvard Stark.

— Bara jag slipper vara med, sa jag olyckligt. Jeremias kommer att tro att det är mitt påhitt.

Då skrattade Stark, det gjorde han ofta. Kastrationen ägde rum utan mig. Jag satt under en gran ute i skogen och stortjöt för att jag svikit Jeremias som aldrig nånsin skulle kunna bli pappa. Först sent på kvällen vågade jag mig hem, övertygad om att Jeremias låg halvdöd i sin box och skulle se på mig med förorättad blick. Men Jeremias stod och åt för fulla muggar.

En vecka senare började jag skritta Jeremias. Efter tre, fyra månader var han helt förändrad. Allting började