Fiskarens dröm

By Viveca Österman

Året är 1871. Christoffer drömmer om det fria livet på havet. Han längtar efter att känna vinden i håret och saltet mot läpparna. Han vill fiska sin egen fisk och skapa en trygg plats för sin familj. Men när han för första gången fäster blicken på Göteborgs hamn går det upp för honom att livet han drömmer om är som en ouppnåelig dröm.Det blir början på en lång och mödosam resa där Christoffer konfronteras med tillvarons besvikelser och begränsningar. Men under vägen träffar han också sitt livs kärlek, kvinnan han ska komma att gifta sig och bilda familj med. Och trots att livet stundtals är kämpigt och otacksamt lär sig Christoffer att ta vara på ljusglimtarna i tillvaron, även när den är som mörkast. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726788259

Book preview

författaren.

Förord

Romanen Fiskarens dröm baseras på min egen släkthistoria. Min avsikt från början var inte att skriva en roman, men under flera år av släktforskning växte en önskan fram om att få berätta om mina förfäder, att få ge liv åt de människor som en gång trampat samma stigar som jag, suttit på samma klippor och blickar ut över fjorden.

Hur såg deras vardag ut, vilka var deras drömmar, vilken drivkraft gav deras liv en mening i en hård och farofylld tid?

Jag ville berätta vad jag visste om dessa människor vars liv jag inte hittat i någon roman.

Min morfar var fiskare och det var också hans far och farfar och så långt tillbaka det går att minnas och dokument finns bevarade. I släktträdet är således bokens manliga huvudperson min morfars farfar.

Romanen är till en liten del släkthistoria, men i många stycken en rent skönlitterär historisk roman.

Huvudpersonerna i boken, Christoffer och Lotta, deras barn och syskon har alla funnits i verkliga livet. De har också delvis bott och verkat på de platser som beskrivs i boken. Christoffer föddes på Metesten, bodde under åren 1859–1869 på Lindholmen och arbetade där, men återvände sedan till Metesten och försörjde sig som fiskare återstoden av sitt liv.

Händelser i övrigt, tankar, känslor och övriga personer i romanen är uteslutande ett resultat av författarens fantasi.

Del 1

Framtidshopp

en sensommardag år 1851 var Christoffer Johannesson på väg med ett lass timmer till sågen vid Nordre älv. Han hade sällskap med drängen Adolf från granngården och tillsammans kämpade de med det tunga lasset som hästen nätt och jämt orkade dra. Det bjöd honom emot att piska den stackars kraken och vid några tillfällen när vägen bar uppför hade de hoppat av och hjälpt till att skjuta på.

När de äntligen kom fram till sågen fick de veta att de skulle ta flera timmar innan allt blev uppsågat och klart och drängarna tog tillfället i akt att få en ledig stund. De slog sig ner vid älvstranden och åt av sin matsäck och njöt av den sista sommarvärmen, svalkade fötterna i det ljumma vattnet och drömde om framtiden.

– Jag träffade en gammal vän förra veckan, berättade Adolf. Han har slutat hos bonden och börjat på Lindholmens Varv, du vet det nystartade varvet på Hisingen.

– Det har jag inte hört om, berätta mer, svarade Christoffer.

– Jag vet inte så mycket, bara att de behöver mycket folk och att man tjänar hela fem riksdaler i veckan. Du vet hur vi har det som bonddrängar och vi kommer nära Göteborg där det finns så mycket att se och göra om man bara har några riksdaler. Jag ska i alla fall ge mig av, det ska sjutton slita ihjäl sig för en snål bonde. Trivs du där du är, Christoffer?

– Nej, det kan jag inte säga, men det är ju fiska jag vill och fiske är det enda jag riktigt begriper mig på, men eftersom torpet därhemma är fullt av småungar och far fortfarande håller på för fullt så finns det inte riktigt plats för mig.

– Där ser du, varför inte följa med till Lindholmen ett tag? Hit kan du alltid komma tillbaka en dag.

De återvände hem och Christoffer låg länge vaken den natten och funderade på vad Adolf sagt och när han vaknade på morgonen hade han fattat sitt beslut. Han skulle följa Adolf, men först måste han prata med bonden och sina föräldrar. Han kunde inte bara ge sig iväg, han var ju trots allt städslad till oktober och avvek han från tjänsten kunde de skicka länsman på honom.

Det var ännu tidig söndagsmorgon då han beslutsamt reste sig upp från den hårda bädden i drängkammaren, borstade bort några halmstrån från byxorna, klädde sig, packade sin ränsel och gick för att leta reda på husbonden. Daggen låg ännu kvar i gräset, men solens första strålar började så sakta leta sig fram mellan träden och det såg ut att bli en fin dag.

Han hittade sin husbonde och hans hustru vid frukostbordet med varsin kopp kaffe.

– God morgon Christoffer, redan i farten så här på söndagsmorgonen, hälsade Albert vänligt. Ska inte du hem till dina föräldrar idag när du har ledigt?

– Jag ska precis bege mig iväg, men jag ville först fråga husbonden en sak.

Han berättade om sina tankar och frågade hur han kunde göra eftersom han var städslad till oktober. Husbonden menade att han behövde en dräng, men kunde Christoffer hitta någon annan i stället, tänkte han inte tvångshålla honom.

– Vi kan hjälpas åt att hitta en ny dräng. Känner du någon som är duktig och hågad så skicka hit honom. Gå nu hem till far och mor och hälsa så gott, sa Albert godmodigt.

Christoffer gick med lätta steg mot föräldrahemmet denna tidiga morgon. Han visslade sakta en melodi där han gick och ränseln han bar var så lätt att tyngden knappast märktes. De få ägodelar han hade fick lätt plats och den fick bli en symbol för hans kommande liv och framtidsdrömmar. Ränseln var halvtom just nu men han skulle alltid bära den med sig och fylla den med drömmar, ägodelar och erfarenheter. I sitt endast sjuttonåriga liv hade han hela livet framför sig och hjärtat sjöng en sång om frihet och lycka. Kängorna tog han av sig och gick barfota. De passade dåligt hans fötter och skavde. De var långt ifrån nya och han hade ärvt dem efter sin äldre bror. Bara att få släppa ut fötterna ur de illasittande gamla kängorna var befriande.

Christoffer visste att framtiden var oviss, men beslutet gav lust och energi. Föräldrarna skulle säkert förstå, särskilt fadern.

Han tog genvägen genom skogen som de alltid brukade gå om söndagarna på väg till kyrkan. Skogsduvan hoade sin dova sång och koltrasten kvittrade god morgon. En stor samling gula kantareller lyste vackert och han kunde inte motstå frestelsen att plocka med sig alla han såg. Christoffer älskade dessa när mor stekte dem i smör och serverade dem på en rågbrödsskiva. Lite längre fram i gläntan hittade han mogna björnbär och stannade och åt en lång stund. De smakade sommar och plötsligt slog det honom att detta skulle han aldrig få uppleva i staden.

När han kom ut ur skogen glittrade vattnet i älven. Han älskade denna barndomens plats. Nu kunde han inte stanna, han var vuxen och tvungen att hitta sin egen framtid, men lovade sig själv att alltid återvända hit vad som än hände.

Han öppnade dörren till torpet och fann sin far sittande vid köksbordet. Han tittade upp glatt överraskad.

– Kommer du? Jag undrade just om du skulle komma idag. Mötte du mor på vägen? Hon och barnen är i kyrkan. Jag stannade hemma idag för lilla Bernhardina är i sängen med feber och mor ville gärna till kyrkan.

– Nej, jag såg henne inte. Vi gick nog om varandra, sa Christoffer och halade upp kantarellerna ur fickan. En del var söndermosade med det skulle nog gå att få ihop till en liten smörgås.

– Slå dig ner och ta dig en kopp kaffe, kannan står på spisen, sa far.

– Jag skulle vilja tala vid far om en sak, sa Christoffer rakt på sak. Jag tänker sluta hos Albert och gå till Lindholmen. Jag har hört från flera håll att där finns arbete och man kan tjäna hela fem riksdaler i veckan. Jag har tjänat hos Albert i två år nu och måste hitta på något annat. Jag är sjutton år fyllda och vill inte tjäna bonddräng resten av mitt liv.

– Jag förstår, svarade fadern eftertänksamt och tittade honom djupt i ögonen. Men du är ju städslad hos Albert tills oktober. Hur ska du göra med det?

– Jag vet far, men jag har pratat med honom. Hittar han en annan dräng så löser det sig. Far kanske vet någon som är intresserad. Albert är bra om än lite snål, men vänlig och godmodig och maten kunde vara sämre.

– Inte mig emot att du provar något annat, sa fadern. Du kan ju alltid försöka och trivs du inte så får du komma tillbaka så blir det alltid någon råd. Det är ju många som går dit nu för tiden så varför inte. Mor kommer säkert att bli ledsen och orolig när du kommer så långt hemifrån men hon kommer att förstå, det vet jag. Kanske hade du stannat om vi kunnat fiska tillsammans? Men torpet och fisket kan inte föda oss alla det förstår du säkert.

Det var tyst i torpet, Bernhardina sov inne i kammaren och det skulle dröja en bra stund innan de andra kom från kyrkan och far och son satte sig på farstutrappan och njöt av stillheten.

– Du ska veta en sak, min pojke, sa Johannes. Du tycker det är jättebra lön där på Lindholmen men vad du inte tänkt på är att allting måste köpas. Hos bonden har du maten och en omgång kläder, det är lätt att glömma. Det är alltid dyrare att leva i staden. Där finns ingen ko att mjölka, ingen svamp eller bär att plocka. Jag vet vad du tycker om fisket och du är en riktigt duktig fiskare så ung du är, men jag är bara fyrtiofyra och kommer att hålla på många år ännu. Efter det får vi se vem som tar över efter mig. Jag tycker det ska vara den som är dugligast och inte den som är äldst. Emmanuel och Niclas är så unga ännu så det går inte att säga, vi får se.

– Jag är den som är mest lämpad jag bara vet det, svarade Christoffer bestämt.

– Vi får se när den dagen kommer, log Johannes tillbaka, tog sonen över axlarna och gav honom en hastig kram i ett ögonblick av tillgivenhet. Jag vet och tro på dig själv, det har du alltid haft. Det är därför jag tror att Lindholmen blir bra för dig, du har aldrig varit rädd för att prova nya vägar.

Medan de satt där och småpratade kom mor och syskonen från kyrkan. Hon blev glatt överraskad att Christoffer var hemma och nu skulle det bli mat. Mor slängde av sig sjalen och tog itu med middagen. Potatisen hade far skalat så det var bara att plocka fram den fina torsken som de hade fått i nätet igår och koka den. Christoffer visade med stolthet de söndersmulade kantarellerna och mor lovade att han skulle få sin smörgås.

Bernhardina kom upp ur sängen och tillsammans åt de den kokta torsken, potatisen och svampsmörgåsen. En något lustig kombination men det smakade himmelskt.

Mor blev mycket riktigt ledsen när Christoffer berättade om sina planer, precis som far förutspått, men hon förstod att det egentligen inte fanns något att välja på.

– Du måste ut i världen och blir det inte längre än till Hisingen får jag väl vara nöjd, menade hon. Det är ju en del som åker till Amerika har jag hört så stannar du i Göteborg och vi kan ses ibland så får jag väl nöja mig med det.

Christoffers äldre bror Olle dök upp lite senare och fick veta nyheten.

– Det kommer säkert att bli bra. Det passar inte dig att gå som bonddräng, det är ju fiska du vill och går inte det så blir säkert Lindholmen bra. Kommer du loss från bonden i nästa vecka så har jag en körning till Göteborg och då kan du åka med. Jag kör ner lite spannmål till torget och då kan jag ta den vägen. Vi åker på torsdag i veckan som kommer.

– Du har haft tur du Olle som hamnat hos en bonde som både fiskar och har en gård, då får du ju fiska lite i alla fall.

– Det blir ganska mycket, sa Olle, bonden låter mig sköta fisket mer och mer och det passar mig utmärkt.

– Hur går det för Josef därute på Öckerö, undrade Christoffer. Det var längesedan jag träffade honom, nästan ett år tror jag bestämt.

– Jo, han har fått det bra, svarade fadern, det blir sällan tid för honom att komma hit men jag brukar titta in när jag har vägarna förbi. Det är mycket som är nytt för honom men han får lära sig både läsa, räkna och skriva i lotsskolan. Han är redan duktigare än någon av oss andra. Det får han ju gratis så det blir säkert bra när han är klar, men det är många år kvar. Just nu bor han inackorderad hos lotsåldermannen och hans hustru, de är ordentliga människor men väldigt stränga och bestämda så det blir inget slarv där inte. Det är ju ni tre som är äldst som måste skaffa er en försörjning och ni ser ju själva hur trångt vi har det, visade fadern med armen mot kökssoffan och sovbänkarna som stod utmed väggarna.

Jo det är nog sant alltid, tänkte Christoffer för sig själv. Det var inte mycket att välja på och hade Josef kunnat lämna föräldrahemmet vid femton års ålder skulle Christoffer då inte kunna göra detsamma vid sjutton.

Christoffer bröt upp tidigt för han skulle höra sig för med några yngre pojkar han kände som stod i begrepp att bryta upp från sina hem. Kanske någon var intresserad av att ta över hans drängtjänst.

Christoffer hade tur och bonden godtog den ene pojken som hans ersättare och Christoffer kunde kvittera ut de få riksdaler han hade att fordra och tackade för sig. Han tog vägen om föräldrarna och tog adjö och fadern rodde honom över älven till Olle. Det kändes tryggt att den äldre brodern skulle samma väg. Christoffer hade inte gått vägen över Hisingen själv någon gång så han var osäker på vägen. Han hade packat sin ränsel på morgonen och i den låg allt han ägde, lite kläder, ett munspel och bibeln som han fått vid sin konfirmation. Det var den enda bok han ägde och mor hade varit mycket noga med att han skulle ta med den.

Christoffer var liten och spenslig i kroppen, mager och senig och håret kletade i pannan under skärmmössan som han alltid bar. Han var kort till växten precis som far och mor, men saknade faderns massiva styrka. Håret var lockigt och ostyrigt och han hade alltid bekymmer med att se välkammad ut. Den röda snusnäsduken hade han köpt på marknaden för några år sedan och tyckte det var en färgklick som piggade upp mot den grå skjortan. Han bar de illasittande kängorna och skjortan i handen då han ville att skjortan skulle hålla sig ren och fräsch så länge som möjligt och kängorna gav honom bara obehag.

Så fort jag får min första lön ska jag köpa mig nya kängor, tänkte han för sig själv, kängor som ingen annan haft och som passar mina fötter.

Han hoppade upp på kuskbocken bredvid Olle och sakta travade hästen iväg, kärran var tungt lastad men de hade hela dagen på sig. Vid middagstid stannade de och åt en brödbit med lite kall fisk och drack ett stop mjölk. Olle stoppade sin pipa och röken spred en behaglig doft och blotta åsynen gav honom ett manligt utseende. Olle vara bara nitton men verkade äldre. Han var större och kraftigare än Christoffer och hade lagt sig till med en yvig mustasch och det tillsammans med pipan fick honom att se ut som en riktig fiskare.

De fortsatte färden och Olle berättade om platser de passerade. De kom till en bro som gick över Kvillen, ån som förr i världen hade varit en flod så bred att stora båtar hade seglat där och den hade delat Hisingen i två delar. Numera hade den nästan vuxit igen och nu var det bara en å där roddbåtar kunde ta sig fram. Långt i fjärran såg de husen och kyrktornen från Göteborg och så sakta tätnade det bland husen och de skymtade Göta Älv med alla skutor och skepp. Bröderna körde fram mellan husen och plötsligt såg Christoffer varvsområdet och den stora skutan som man höll på att bygga och alla männen som gapade och skrek. Det vimlade av folk kring skrovet på den halvfärdiga båten. Christoffer steg eftertänksamt ner från kuskbocken och tittade sig omkring. Detta var alltså det omtalade varvet, dunket från hammarslagen hördes vida omkring och svart rök bolmade ur skorstenar, det var människor överallt. Utan att riktigt förstå hur det gått till hade han hamnat i denna nya främmande värld.

Olle hade bråttom iväg om han skulle hinna tillbaka innan kvällen och de tog ett hastigt farväl och Olle lovade komma denna väg nästa gång han var i Göteborg för att se hur det ordnat sig för brodern.

Plötsligt stod Christoffer där ensam och tittade sig osäkert omkring i den nya ovana miljön. Olle hade pekat ut en riktning där han trodde att förmannen höll till och där kunde Christoffer säkert höra sig för. Han tittade kritisk på sina slitna byxor och smutsiga händer. Det här dög inte. Han såg sig sökande omkring och såg en tunna med vatten som stod en bit bort. Noga med att inte bli sedd smög han dit och tvättade hastigt av ansiktet och händerna, tog på sig skjortan och kängorna och gick för att söka upp förmannen.

Mannen var lång och kraftig med ett stort yvigt skägg. I munnen hängde en pipa och händerna var så stora att Christoffer kände att hans lilla hand försvann när han hälsade.

Christoffer stammade fram sin fråga om det fanns något arbete att få, han hade hört att det behövdes folk här på varvet.

Förmannen granskade honom från topp till tå och Christoffer gjorde sitt bästa för att sträcka på sig för att åtminstone se lite längre ut.

– Vad har du haft för arbete pojk? Jag gissar att du kommer direkt från landet, brummade mannen.

– Jag har tjänat bonddräng och hjälpt till hemma med fisket. Jag är van vid kroppsarbete och inte rädd för att hugga i, svarade Christoffer.

– Ja, ja, du kan få försöka. Liten och spinkig är du men det ska vi snart råda bot på. Du får börja som hantlangare så får vi se vad du kan. Sköter du dig och vi blir nöjda får du stanna annars blir det att söka sig något annat.

Arbetsdagarna var långa. Från klockan sju på morgonen till sju på kvällen med en timmes middagsrast, men lönen var fem riksdaler i veckan, vilket var mycket mer än Christoffer var van vid som dräng. Han hade sparat några riksdaler från sin dränglön som han hade som startkapital och dessa kom nu väl till pass eftersom han skulle få sin första avlöning först nästkommande lördag. Skulle han leva och bo här var det nödvändigt att tjäna pengar. Den sparade slanten han hade med sig var inte stor och han behövde köpa mat och hitta en sängplats att hyra.

Christoffer tackade och bugade och förmannen tog hans hand som ett tecken på överenskommelsen. Hans tog sina två stora labbar till händer och kramade så hårt att Christoffer trodde att den skulle krossas och axeln gå ur led, när handen skakades.

– Du kan börja i morgon bitti klockan sju. Kom hit ska jag visa dig tillrätta. Var bor du förresten?

– Jag vet inte, svarade Christoffer. Jag kom precis. Jag får gå och höra mig för.

– Hör med Signe, som håller till borta vid husbygget, hon kanske vet något.

Han visade på ett bygge som låg uppe på berget och Christoffer gick i den riktning som förmannen pekat och efter att ha frågat sig fram en stund hittade han slutligen kvinnan.

Hon hade inga rum eller sängplatser för tillfället och Christoffer blev bekymrad.

– Det är mycket ont om både bostäder och sängplatser, berättade hon. Många kommer hit från landet och alla behöver någonstans att bo. Du ser att det byggs för fullt överallt och det beror på att varvet är nystartat och många kommer hit och söker jobb precis som du. Därför har både varvet och bonden Magnusson upplåtit mark till husbyggen. Det är arbetarna själva som bygger sina lägenheter. Åttamannahus kallas det, det betyder åtta lägenheter i samma hus. Varje lägenhet är ett rum och kök och är till för arbetare som har familjer. Arbetarna hjälps åt med husbygget efter arbetsdagens slut. De bor lite här och där nu under sommaren och hoppas att några av lägenheterna ska vara klara före vintern. Många familjer lever åtskilda i väntan på bostad. Det är långa dagar men man hjälps åt så gott det går.

– Kan jag hjälpa till här vid bygget, frågade Christoffer. Jag kan vara hantlangare här precis som på varvet.

Han berättade att han hjälpt till att snickra hemma på torpet. Han överdrev nog sina kunskaper lite men tänkte att han nog skulle lära sig genom att vara med och titta på.

– Vi behöver all hjälp vi kan få, menade Signe. Vi har så mycket att göra med husbygget. Jag kan inte betala dig men du kan få sova i vedskjulet så länge och mat ska du få.

Så långt var allt gott och väl. Bostad skulle nog lösa sig lite längre fram. Det var ju ingen fara. Det var fortfarande sommar och i värsta fall man kunde sova utomhus.

Dagen hade trots allt börjat bra. Christoffer hade fått löfte om både mat och sängplats och såg med spänning fram emot morgondagen. Det var en bullrig främmande miljö och han hade ingen aning om vad som skulle hända. Förmannen hade inte sagt ett ord om vilka arbetsuppgifter han förväntades utföra, bara att han skulle infinna sig i god tid när fabriksvisslan ljöd klockan sju. En klump i magen växte sig starkare. Tänk om han inte skulle klara av det utan bli tvungen att gå tillbaka till bonden? Nej, tänkte han för sig själv och sträckte på ryggen, det får inte hända, måste visa mig villig och läraktig och göra allt för att förmannen ska bli nöjd. Han satte sig ner på backen, tog en kort paus och drack lite vatten. Han kände lite försiktigt på överarmarnas muskler. De var inte så kraftiga som han hade önskat sig, men han kände att de stelnade lite av arbetsiver och vilja.

Någon ropade på honom borta vid huset, här fick han inte sitta och drömma. Han skyndade dit och fick börja med att bära fram virke till männen. De var vänliga mot honom och frågade vad han hette och varifrån han kom. Christoffer väntade ivrigt på kvällsmaten. Han hade inte ätit något sedan rasten tillsamman med Olle och nu var det långt lidet på dagen. Efter många timmar med ett oändligt bärande kom så kvällsmålet. En kanna mjölk att dela på. Ett tråg med gröt och lite bröd. För den hungrige smakade det gudomligt.

När kvällen slutligen kom med lite svalka, tittade Christoffer bekymrat på sin enda rena skjorta. Den var inte ren längre och inte hel heller. En stor reva på armen hade det blivit då han fastnat i en spik.

– Var kan man tvätta sig och sina kläder? frågade han försiktigt en av männen. Mannen log lite och när Christoffer tittade på honom och hans kläder förstod han att det var nog länge sedan mannen sett vatten eller såpa.

– Du kan ju alltid gå ner till älven och skölja bort det värsta.

Christoffer följde rådet och tvättade sig så gott det gick vid älvstranden. Några kvinnor låg vid klappbryggan och sköljde tvätt och han tiggde till sig en klick såpa. Han tvättade sig själv och skjortan. Resultatet blev långt ifrån tillfredställande men det fick duga. Han gick sakta tillbaka i skymningen och hittade vägen till vedskjulet som Signe visat honom. Det visade sig att vedskjulet hade en nattgäst till, en av arbetarna som höll på med husbygget.

– God dag på dig pojk, jag heter August.

Mannen räckte honom en stor kraftig näve och skakade hans hand.

– Välkommen hit till oss. Jag hörde vid bygget att du kommer från Harestad. Jag är ifrån Kareby strax utanför Kungälv. Där har jag och frun ett litet torp men det är gammalt och bara en ynka liten markbit så vi kan knappt föda en ko. Förra året var skörden så dålig att vi fick låna hö av grannarna för att livnära kon över vintern. Därför är jag här på Lindholmen. Här är lätt att få arbete och när lägenheten blir klar ska jag ta hit frun och barnen. Nu får de klara sig själva för jag hinner inte hem och titta till dem. Här är det fullt upp med jobb på dagarna och husbygge på kvällarna. Hoppas bara att hustrun min reder upp allt med torpet och småbarnen.

Lätt var det inte. Christoffer tänkte att hans bekymmer trots allt var ganska små, ingen fru och barn att tänkta på, bara sig själv.

August gäspade stort och Christoffer förstod att han var ganska trött efter den långa arbetsdagen som säkert varat i närmare femton timmar.

August föll strax i djup sömn, men Christoffer låg länge vaken och lyssnade till det enahanda ljudet från mannens snarkningar. Det kändes nästan omöjligt att somna efter allt som hänt honom denna dag. Han tänkte på faderns ord innan han lämnat hemmet igår.

Visst förstod Christoffer fadern. Vad skulle han göra med torpet fullt av småsyskon som fortfarande gick i skolan? Visst älskade han att fiska men han ville också komma bort från far och mor och visa vad han dög till. Det pirrade i magen, både av förväntan och oro när han tänkte på morgondagen.

Nej, sa han till själv, nu måste du somna, om du ska orka i morgon. Han drog täcket om sig, borrade ner huvudet i höet och föll i en orolig slummer.

Hans första dag i staden hade trots allt varit en bra dag och i morgon skulle han börja sitt första riktiga arbete.

Första dagen på resten av ditt liv

christoffer vaknade tidigt . Hittade skjortan han hängt på tork under natten. Den var fortfarande fuktig men den skulle säkert torka i solen. Han letade rätt på Signe och fick en brödbit att tugga på och en kopp mjölk. En fläskbit och några kalla potatis fick han med sig som matsäck och sedan var det dags att ge sig av. Fabriksvisslan ljöd uppfordrande och det var dags att infinna sig hos förmannen.

Christoffer hittade mannen på samma plats som dagen innan. Han var lätt att känna igen då han var huvudet längre än de flesta och hans ljudliga stämma hördes vida omkring. Han pratade högt och när någon sa något höll han handen bakom örat och vände sig mot den som talade, så Christoffer förstod snart att han hörde dåligt. Det var nog inte så konstigt med allt oväsen som var runt omkring dem.

– Du kommer att få göra lite av varje under tiden du är lärling, sa mannen. Vi ska ju ha så stor nytta av dig som möjligt och då måste du kunna allt möjligt. Kan du snickra, frågade han.

– Jag har hjälpt far med att bygga på en båt därhemma, men den är ju mycket mindre än denna, svarade han och pekade på det stora skrovet som stod där på stapelbädden.

– Du får börja som hantlangare till en av timmermännen som håller på med bordläggningen. Där borta, pekade han mot älvstranden, har arbetet börjat med en slip som ska vara för sjösättning och upphalning av ångfartyg. Den vi har idag är för segelfartyg och det fungerar inte och där lite längre bort, fortsatte han, bygger man en mekanisk verkstad för ångfartyg.

Christoffer ställde sig på tå för att se vad förmannen pekade på.

– Det du, grabben, sådana fartyg finns nog inte därifrån du kommer. Men herr Tranchell, varvsägaren, satsar allt på ångfartyg som han tror är framtiden. Vi får se vem som får rätt, han eller de som tror att segelskeppen är det enda som fungerar.

Christoffer hade hört talas om det där med ångfartyg och tänkte för sig själv att dessa måste ju vara framtiden. Inte vara beroende av vinden som antingen blåste för mycket eller för lite eller från fel håll. Det skulle ju bli mycket lättare att beräkna resans tid med ett ångfartyg.

– Det är stora planer och när den nya slipen och verkstaden är klara kan vi börja bygga på kölen på en jättestor järnångare. De räknar med att vi ska vara klara för kölsträckning vid årsskiftet så nog finns här jobb alltid.

Christoffers första dagar gick åt till att lära känna de andra i arbetslaget och försöka hålla takten så att det inte skulle komma några klagomål. Även om arbetet var tråkigt och enahanda, kände han sig stor och vuxen. Vintern var långt borta och han hade fått sitt första arbete och kände sig stolt.

Han pratade inte med så många de första dagarna. Kände sig blyg och bortkommen och ovan vid miljön. En annan pojke jobbade strax intill, också han som hantlangare, de hade hälsat som hastigast, men mer visste han inte om honom.

När middagsrasten kom slog de sig ner med var sitt matpaket.

– Hej, jag heter Axel, sa pojken och räckte honom handen, är du ny här? Jag har inte sett dig tidigare.

– Ja, jag kom för bara några dagar sedan. Jag kommer från ett litet fiskartorp som ligger vid Nordre älv strax norr om Göteborg.

Axel berättade att han varit på varvet några månader och bodde i Haga tillsammans med sina föräldrar och syskon. Han var äldst i syskonskaran och det fanns inte plats för honom därhemma. Han fick ut och tjäna sitt eget levebröd.

– Det är samma för mig, berättade Christoffer. Jag är näst äldst, min äldste bror tjänar dräng på Hisingen och torpet därhemma är fullt med småsyskon. Jag tjänade själv dräng en tid men blev utled på den snåle bonden och gav mig av hit, Göteborg ligger ju så nära.

En tidig morgon sa förmannen att han saknade en viss typ av plugg som bara fanns att köpa vid Masthuggstorget. För att komma dit fick man åka med färjan över älven. Färjan gick från Färjestaden en bit bort.

– Christoffer, du får åka över till Masthuggstorget och köpa pluggen. Pengar får du här, bli inte borta för länge och tappa inte pengarna, förmanade han strängt.

– Jag hittar nog inte till Masthuggstorget, sa Christoffer försiktigt.

Förmannen viftade bort detta och sa att Axel följer med och visar vägen.

– Du behöver lära dig att hitta så denna gången får Axel bli med, men kom ihåg vägen för nästa gång får du gå själv.

Christoffer blev lättad, och nu kanske han skulle få tid att prata lite mer med Axel och såg fram emot att få åka med färjan över älven. Han hade åkt färja förut hemma vid Kornhall, där man för ett år sedan startat en färja som drogs över älven. Det var ju mycket bättre än det varit tidigare, då man var tvungen att anlita en roddare.

Men här var det annorlunda. Staden var stor och här väntade det riktiga Göteborg på andra sidan. Christoffer och Axel slog följe bort till Färjestaden. De var jämngamla, men Axel var storvuxen och kraftig, mörkhårig med en stor rufsig kalufs. Håret stod åt alla håll och gav sken av att aldrig varit kammat.

Axel gick med raska steg så Christoffer fick nästan halvspringa för att hinna med.

Han berättade att hans far var hamnarbetare, ett tungt och ibland ganska farligt arbete. Hans far hade en dröm att någon av hans söner skulle få möjlighet att läsa och få en bättre tillvaro. Men allt sådant kostade pengar och nu var Axel lärling på varvet efter att han slutat folkskolan. Men visst fanns drömmen där och han hade älskat skolan, speciellt allt som hade med matematik att göra.

Han hade en god vän från skoltiden som var son till en präst i staden. Han hade fått fortsätta att läsa, fast han inte alls hade lika lätt för sig i skolan som Axel. Axels lärare hade vid ett tillfälle varit och besökt Axels föräldrar och sagt att han hade läshuvud och absolut måste få läsa vidare. Men arbetarbarn hade inte möjlighet till detta. Pengarna fanns inte så vad skulle han göra.

– Vi skulle göra revolution Christoffer, ta pengar från de rika och ge till de fattiga, sa Axel.

Han pratade på och Christoffer gick tyst vid sidan och lyssnade. Allt var så nytt för honom. Hemma hade det aldrig talats om revolution, man skulle gå i kyrkan och lyda Gud och överheten. Prästens ord var lag och man satte sig inte upp mot överheten. Samtidigt hade han många gånger förstått på sin far att han inte var nöjd med dessa tingens ordning, men hade svårt att sätta ord på vad han ville.

De promenerade en stund under tystnad. Det var en bit att gå till färjeläget, men dagen var varm och de njöt av den plötsliga ledigheten.

– Berätta lite mer var du kommer ifrån Christoffer, sa Axel plötsligt. Jag vet bara att du varit dräng och uppvuxen på ett fiskartorp strax norröver.

– Jo, de stämmer, svarade Christoffer, men allt är trångt och fattigt därhemma. Far är fiskare och vi bor i ett litet torp med en ko, en gris, några hönor och tio får. Det är åtta syskon som ska få plats så du förstår säkert varför jag är här. Någon dag när far inte orkar längre, kommer någon av oss söner att ta över, men vi är fem pojkar så vem vet hur det blir med det. Det är nog många år dit.

Kanske var det lusten att komma bort från drängtjänsten som lockade mest, han hade avskytt att vara bonddräng, det var fiskare han var och ville vara. Men utan båt och redskap var det inte så lätt och han behövde komma hemifrån ett tag och andas. I skolan hade han gått några år och kunde skriva och läsa om än lite knackigt. Axel hade gått mer i skolan och läst både historia, geografi och andra spännande ämnen.

De hade nu kommit fram till färjan och hade tur eftersom den precis skulle ge sig av. De fick en plats i fören och när det kommit en bit ut i älven friskade vinden i och vågorna stänkte skönt. Christoffer satt tyst och betraktade alla båtarna som seglade ut på fjorden. Han tog ett djupt andetag och kände lukten av salt och tång och fick den där speciella känslan av lugn och ro som han alltid fick när han satt i en båt. Nu var det ju bara en färja, men känslan fanns där i alla fall.

– Titta där, sa han ivrigt och pekade på en öppen fiskebåt med segel som kryssade ut genom älven. Det är precis en sådan båt som far har. Vi seglar ibland in till Göteborg när vi fått mycket fisk.

– Kan du segla, undrade Axel.

– Javisst, svarade Christoffer, som om det var en självklarhet. Det kan alla därhemma, vi lär oss det när vi är riktigt små och jag har varit med far och fiskat så länge jag kan minnas.

Alltför fort kom de över till andra sidan och Axel visade vägen. Han var nu på mammas gata och kände gatorna väl. Han parerade vant mellan hästar, kärror och torggummor. Christoffer försökte så gott han kunde att hålla samma takt och inte tappa bort Axel i vimlet. Han kände sig klumpig och bortkommen, hade inte Axels smidighet utan knuffade till människor han mötte och höll vid ett tillfälle på att krocka med en gumma fullastad med korgar.

Framme vid Masthuggstorget hittade de affären som hade sakerna de behövde och ärendet var snabbt uträttat. Christoffer passade på att titta in i en affär där man sålde kaffe och allehanda kryddor. Doften från nymalet kaffe blandades med lukten av kryddor som han inte visste namnet på. I en annan butik fanns seldon och verktyg som han blev så nyfiken på att han var tvungen att kika in.

Axel tyckte att de skulle passa på att se sig om lite när de nu äntligen fått några lediga timmar, men Christoffer var orolig för vad förmannen skulle säga. De skulle ju skynda sig tillbaka.

– Vi kan missa färjan, menade Axel. Det kan förmannen inte kolla och nu passar vi på och tar det lite lugnt när vi kan. Jag känner en flicka som jobbar på värdshuset borta vid Stigbergstorget och henne vill jag hälsa på nu när vi är så nära.

Väl framme vid värdshuset fann de att hon inte arbetade idag. Lite besvikna och dystra fick de ge sig iväg mot färjan. Axel tyckte de skulle passa på att träffas på söndagen, när de var lediga.

– Ta bara färjan över på söndag förmiddag så möter jag dig vid Klippan. Du behöver lära känna staden om du ska bo här. Vi går vägen om Haga så får du träffa far och mor och så får du se hur jag bor. Det är inte stort må du tro, hela familjen i ett rum och kök där vi ska ha plats med farfar och farmor också.

– Det låter ju precis som därhemma, log Christoffer. Bra att du möter mig för jag tror inte jag hittar till Haga.

– Det kan vara lite svårt att hitta när man kommer fram för alla husen ligger som ett gytter, så det blir nog lättare om jag visar vägen. Vi bor på Skolgatan 15, det kan vara bra att veta, sa Axel.

Sensommarsöndag med framtidsdrömmar

söndagen kom med sol och vackert väder. Christoffer vaknade tidigt och gick ner till älven och tog sig ett bad. Vattnet var fortfarande varmt. Sommaren hade varit fin och vattnet riktigt skönt. Man fick passa på att bada så länge det fina vädret höll i sig. Det största problemet var kläderna. Han tvättade upp skjortan så gott det gick och lade den till tork på en sten. När han fick sin nästa lön var han tvungen att köpa lite nya kläder, i alla fall en skjorta. Den han hade nu var i trasor. Han satte sig ner och lät solen torka kroppen och gav sig tid att drömma en liten stund. Hans första vecka i staden var till ända. Det hade varit ovana arbetsuppgifter och både rygg och armar värkte. Först bära fram allt som varvsarbetarna ropade efter och efter dagens slut hjälpa till med husbygget. Men han hade fått sin första veckolön och kände sig nästan rik. Så mycket hade han aldrig fått av bonden därhemma. Fem riksdaler i veckan fick han men det