Hej då, Sibirien

By Bengt Martin

Det är mycket som håller på att förändras för Bengt och hans kompisar i Sibirien. Andra världskriget har precis tagit slut och plötsligt behöver man inte vara rädd längre. Men Bengt är lite rädd ändå. Hans pappa finns nämligen inte mer och mamma är väldigt ledsen. Hur ska de klara sig nu när pappa är död? Tiden som följer blir en av de mest händelserika i Bengts liv. Han får åka på koloni med en massa främmande barn och så får han och mamma bo hos en rik direktör. Hemma på Roslagsgatan är förstås alla kompisarna kvar och de har lika roligt tillsammans som alltid. Men kanske kommer någon snart att lämna Sibirien för gott... "Hej då, Sibirien" är den tredje fristående delen i trilogin om Bengt och hans vänner på Norrmalm. De två första böckerna är "Huset i Sibirien" och "Sibirienungar". es,schema,operations,editmeta,changelog,versionedRepresentations","id":"146016","self":"https://jira.sagaegmont.com/rest/api/latest/issue/146016","key":"SI-101064","fields":{"customfield_10040":"Bengt Martin (1933-2010) var en svensk författare och skådespelare från Stockholm. Han gjorde sig framför allt känd för sin barnbokstrilogi om Stockholmsområdet Sibirien, samt en trilogi om att vara ung och homosexuell i 1960-talets Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940084

Book preview

Blåboda koloni, Göran och den fasansfulla åskflykten

1945.

Det var den här våren det blev fred igen efter det andra världskriget. Alla människor verkade glada och befriade.

Nu kan man kanske andas ut igen, sa de.

Det var den här våren far dog.

Det var redan stora klasar av syrener i Vanadislunden. Man såg träden från vårt gårdsfönster i det gamla huset. Och man kände att sommaren var på väg.

Sommaren. Då hade alltid far och mor och jag farit ångbåt ut till vårt älskade Blidö. Hur skulle det bli i år?

Vi har inga pengar att hyra sommarnöje, sa mor. Jag vet inte hur jag ska göra för här i stan vill jag inte att du ska gå och vantrivas en hel lång sommar.

Ulla-Britt och hennes bror Lars-Erik brukade fara till en koloni som hette Barnens Ö. Mor började också tala om koloni.

Du förstår man kan ha riktigt trevligt där, sa hon. Nästan som på Blidö.

Jag hörde på henne att hon inte lät glad.

Jag förstod också att hon själv längtade ut på landet efter fars långa sjukdom under vintern och våren.

Men jag klarar mej alltid, sa hon och tittade ut genom fönstret på de blommande träden i lunden.

Hon suckade tyst.

Jag ville säga till henne att jag tusen gånger hellre stannade hemma hos henne än for på koloni. Vi kunde ha det fint i stan. Gå på Skansen eller Gröna Lund eller promenera i skogen, som låg strax utanför Roslagstull.

Men jag kunde inte säga högt vad jag tänkte.

När jag några veckor senare kom hem från skolan hörde jag mor tala med någon i telefon. Hon berättade att far var död. Att vi inte hade några pengar att fara till landet. Att jag var ensam och utan syskon.

Alltihop lät så sorgligt. Jag gick in i mitt rum och kände gråten komma.

Efter en stund knackade mor på dörren och sa:

Nu är det klart. Du får resa!

Men jag skulle inte få vara på samma koloni som Lars-Erik och Ulla-Britt, utan på en alldeles egen, sa hon. Man for buss dit och den låg nästan i skärgårn.

Jag visste så lite om kolonier. När Lars-Erik och Ulla-Britt berättade om sin, sa de bara att det var kul där. Men att man måste följa en massa regler. Och så var man så många ungar där.

"En del killar eller tjejer gillar man inte och dom märker man", hade Lars-Erik sagt.

Jag undrade vad han menade.

Märker?

Slår ni dom? hade jag frågat.

Kanske det ja, hade Lars-Erik sagt och sett hemlighetsfull ut.

Tänk om jag skulle bli en sån som de märkte?

Den dag jag skulle resa hade jag ont i magen. Det värkte i mellangärdet och jag fick gå på toaletten ideligen, ideligen.

Du är bara lite nervös men det går över, sa mor lugnande.

Det var första gången vi skulle leva skilda åt en hel sommar, mor och jag.

Det är bra för dej att du får klara dej lite på egen hand, sa mor.

Vi åkte spårvagn till Skanstull. Mor satt så tyst, det var som om hon grät inom sig. Hon sörjde väl far förstås.

Det gjorde jag också – det gick nästan inte en dag utan att jag tänkte på honom. Jag kom ihåg hans varma röst, hans snälla ögon och hans tokiga skratt.

Jag skulle aldrig mer få se honom.

Från Skanstull skulle bussen gå. Vi såg att många ungar samlats redan. Två tanter stod mitt i ungskocken med plakat på vilka det stod:

HÄR SAMLAS BARNEN TILL BLÅBODA KOLONI

Mor gick fram till en av tanterna, presenterade sig och lämnade fram mig. Jag kände mig som om jag var ett paket.

Jaså, jaså, sa tanten som hette Alma. "Bengt har aldrig varit på koloni förut? Jag hoppas bara att han inte har några fasoner för sej."

Så stod jag där. Med alla de andra barnen. Jag kände mig blyg, visste inte vad jag skulle säga. En del ungar grät, ville inte åka. Jag bet ihop tänderna och tänkte att om jag satte igång att lipa nu, skulle jag nog bli märkt redan innan bussen gick.

Så for vi.

Mammor och pappor stod och vinkade. Solen sken då vi rullade ut ur stan.

Det var så annorlunda mot våra resor med ångbåten ut till skärgården. Då flög alltid vita måsar och tärnor kring båtens för. Och vid aktern slog propellern upp vattnet så att det liknade sockerdricka. Och vi hade ätit biff med lök i båtens restaurang.

Det var kvavt och varmt i bussen. Tant Alma sa att vi skulle sjunga. Hon klämde i med Du gamla, du fria …

Hon var rätt så tjock och svettades och stånkade och pustade medan hon sjöng. Sen tog hon upp en röd sångbok och sjöng och bläddrade och sjöng och bläddrade och stånkade hela vägen till Blåboda.

Hon torkade sig med en näsduk i pannan.

I ett hörn längst bak i bussen satt den andra tanten, som hette Lullan. Hon hade en stor chokladask i knät som hon öppnade och stängde med en smäll resan ut. Hon bjöd oss inte på en enda bit.

Vi satt där och suktade medan tant Lullan högt talade om vad det var i chokladen hon åt.

Den här var det marsipan i, sa hon belåtet.

Efter en stund:

Den här var inget vidare … bara en massa nötter. Men den här biten var god … körsbär i likör, mums. Usch nej, den här biten smakar mögel …

Nu tycker jag Lullan ska vara tyst och sjunga med! röt tant Alma framme vid chauffören.

Tant Lullan blev röd i ansiktet och svalde biten som smakade mögel. Så klämde hon i med Vi går över daggstänkta berg fallera.

Hon satte chokladen i halsen och vi fick dunka henne i ryggen medan hon pep att hon höll på att dö.

Vi ungar förstod snart vem av de båda tanterna som hade MAKTEN.

Blåboda koloni.

Den låg inte alls vid havet. Den låg vid en liten insjö inne i landet.

Det var tre rätt stora byggnader. I den ena flygeln skulle pojkarna bo. I den andra flickorna. I det stora huset som låg i mitten fanns det matsal och samlingsrum. Där bodde också tanterna och deras hjälpredor i köket.

Allt verkade så fint och prydligt och inte alls så där slarvigt som utanför vår lilla röda stuga på Blidö.

Det var fina rabatter med blommor. Krattade gångar och en flagga i topp som smattrade i vinden. På gården stod lekredskap som var så blanka att de verkade polerade.

En del av ungarna hade varit där förut. De kände sig hemtama och pekade ut för oss andra var man kunde lattja nånstans. Var man skulle bada. Och de visste precis i vilka rum man skulle bo.

Rummen var uppdelade efter våra åldrar. De äldsta fick bo i ett rum som kallades GENERALEN. Sen kom MAJOREN och KAPTENEN och sist, för de minsta barnen, LÖJTNANTEN.

Där brukar dom pinka på sej, viskade