En backabuse berättar: Minnen från en beryktad stadsdel i Malmö

By Lennart Olsson

Denna bok handlar om försmådd kärlek, tjuvrökning, stinkbomber, lusingar och raggarbrudar. Boken är ett komplement till Backabusar som gavs ut 2010. Här låter Krigaren Lennart minnen från uppväxten på Backarna flöda fritt. Minnen som handlar om sådant som var förbjudet, men även underbara vackra minnen om sådant som var tillåtet. Med inlevelse berättar han om äventyren på några sommarlov, som skiljer sig från de hemska sommarlov han berättat om i sin förra bok. Vi får läsa om otrevligheter, som han utsätts för av syskon och kompisar.
Här får vi också följa med på en rundvandring i barndomskvarteren, där krigaren Lennart med ord och bild jämför hur det var och hur det såg ut på 40- och femtiotalet i förhållande till hur det ser ut i dag.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 18, 2019
• ISBN: 9789178515554

Lennart Olsson

Lennart Olsson är en före detta backabuse och bor numera i Tyskland. Han har tidigare utgett böckerna, Backabusar, En Sjöfartslegend och Texas ros.

Book preview

En Backabuse berättar

Minnen från en beryktad stadsdel i Malmö, Backarna på Kirseberg, som jag präntar ner i min bok, blir till en längtan att få känna och se mina gamla kvarter. 2018 gör jag ett återbesök. Det blir en rundvandring där 40- och 50 talet förintas av den enorma förändring som skett sen jag flyttade hemifrån. Mina minnen blir för alltid bara minnen.

Kirseberg med Rostorp benämndes av Malmöborna med ett ord Backarna och alla som bodde här var backabusar. Gränsen mellan Malmö och Backarna gick vid järnvägsbron vid korsningen Södra Bulltoftavägen och Lundavägen. Men Backaborna behövde inte Malmö. På Backarna fanns det mesta av vad invånarna behövde. Ja till och med sådant som inte Malmö borna ville ha i sin stad, fängelse, idiotanstalt, barnrikehus och fattigdom. Det var den mest barntätaste stadsdelen i Sverige. Många Malmöbor trodde att vi backabusar sprang med kniven löst hängande i sidan. Jovisst hade mång det, men inte för att slåss. Vi använde den till att göra egna leksaker. Vi täljde pistoler, gevär, bilar och skar av rep och snören som vi använde till våra kojor, mm- Våra föräldrar var fattiga, men detta till trots var vi barn alltid mätta. Vi hade dåliga, ibland utslitna kläder och skor. Men VI VAR LYCKLIGA, och vi hade roligt.

Vi fick stryk, eller aga som det så fint heter, både av lärare, föräldrar och andra vuxna. Ibland obefogat enligt vårt tycke. Vi har aldrig tagit skada av det, i stället lärde vi oss vad som var rätt och fel.

Här berättar jag om både kära minnen och sådana som man kunde få stryk för.

Innehållsförteckning

Några av de tidigaste minnen i mitt liv.

De kallar mig Backabuse

Namn på Backabusar under 40- och 50 talen.

Födelsedag

Mitt första biobesök

Min Barndoms Kärlek

Tjo va de va livat. Mitt sommaräventyr som åtta åring sommaren 1948

Bilslangar den nya badleksaken.

Kvarsittare

Backakrigen.

Bestraffning som jag är oskyldig till.

Min första riktiga anställning

Sommarlovet

En vanlig dag i barnrikehuset i mitten av 40 talet

I väntan på bussen

När ordet Barnförbjuden utplånades i min hjärna

Jag gick in i väggen fjorton år gammal på väg till min femtonde årsdag.

Språk ej förstå

När jag blev raggare

En känsloladdad upplevelse. På 1980 talet. Lennart med släkt och vänner i Auschwitz-Oświęcim

Soffan blev min kärlek när jag blev ensam

Han slog knock out på både mig och mina föräldrar.

Backarna i förändring

Återbesök till den lyckliga tiden i min barndoms kvarter

1. Några av de tidigaste minnen i mitt liv.

Mina första minnen kom när jag var fyra år gammal, Minnen som blev till frågor, vilka jag skulle få svar på många år senare.

Det är i början av sommaren 1943. Jag lägger märke till att mina föräldrar och äldre syskon blivit mycket gladare, vilket även smittar av sig på mig.

Min pappa har kommit hem efter att varit till sjöss som styrman på ett fartyg några månader. Men han blir bara hemma några dagar, därefter försvinner han igen. Jag förstår inte varför han inte stannar hemma. Men trots detta är min mamma glad, jag kan inte förstå sambandet, eftersom jag blir ledsen när han lämnar hemmet. Jag blir ännu mer konfunderad när han nu kommer hem någon eller några dagar i månaden. Jag frågar mamma varför inte pappa stannar hemma, men får bara svar som jag inte förstår. När han kommer hem blir det oftast fest med inbjudna vänner till mina föräldrar. Jag glömmer aldrig när pappa vid en diskussion utropar, vad jag uppfattar som han va sa loppet Jag började undra va loppet sa. Frågan följde mig länge. Det tog flera år innan jag förstod att pappa hade frågat om Mora Nisse hade vunnit Vasaloppet.

Jag blev nu också medveten om att besöken i skyddsrummen i källaren i barnrikehuset och i skyddsrummet på gräsmattan mellan Lundavägens körbanor blev färre och färre. Skyddsrummet på Lundavägen som låg intill ändhållplatsen av ettans spårvagn, bestod av sammansatta betong rör som var så stora att man nästan kunde gå rak i dem. På båda sidor i röret var det fastsatt en läng bänk där man skulle sitta. I vardera ändan var det byggt ett fyrkantigt förrum av trä med en trång ingång, allt var omgärdat av massor av sand. På ett sätt tyckte jag det var tråkigt när det dröjde länge mellan besöken där, eftersom jag tyckte det var spännande, utan att förstå varför. Men varför människorna på gården och runt omkring blivit gladare och blivit mer aktiva kunde jag inte förstå. Först när mina barndomsminnen började tränga på, och jag började fråga och undersöka, fick jag svar på detta. Det berodde på att nyheterna i massmedia berättade om att Tyskarna förlorat stora slag i både Ryssland och Afrika, men även att Tysklands försök att tillverka en atombomb misslyckats, eftersom anläggningen för tungt vatten sprängts av Norska och Engelska agenter. Japan hade förlorat slaget om Guadalcanal. Hotet om att Sverige skulle ockuperas eller dras in i kriget var nu obefintligt enligt massmedia.

En dag fick jag uppleva ett gräl mellan mina föräldrar. Det var när pappa kommit hem på ett av sina snabba besök. Min mamma hade slagit på radion och lyssnade på musiken som strålade ut från högtalaren. Plötsligt började en kvinna sjunga. I nästa ögonblick rusade min pappa bort och stängde av radion. Han sa några fula ord som jag bara uppfattade en del av. Min mamma blev sur och började skälla på honom. Även detta minne följde mig i flera år. När jag en gång intervjuade mina föräldrar fick jag veta att det var Zara Leander som kommit tillbaka till Sverige. Jag fick veta att det rådde delade meningar om denna sångerska. Många ansåg att hon var Hitlers budbärare och höjde honom högt i skyarna, medan andra tyckte att hon var en fantastisk sångerska som bara hade musiken i sitt hjärta. Min mamma tyckte om henne medan min pappa hatade henne.

Vid denna intervju fick jag även veta varför min pappa kom på sina korta besök. Han var instruktör med furirs grad på sjövärnsflottiljen i Limhamn från våren 1943 tills krigets slut. Det var när han hade permission någon eller några dagar i månaden, han kom hem. Jag minns bara lite grann om dessa fester eftersom vi barn var tvungna att lägga oss tidigt om kvällarna. På hösten och vintern 1943 när mörkret infann sig vid femtiden på eftermiddagarna var det ett nöje för mig att sitta bakom den mörkblå rullgardinen och titta bort mot Bulltofta flygfält där strålkastarna lyste upp himlen i sina sökningar efter flygplan. Vi hade ju bra utsikt från vårt sovrumsfönster, eftersom tomten mellan Lundavägen 53 och Lundavägen 57 bestod av en obebyggd tomt som vi kallade ängen. Mitt på ängen stod ett stort träd och runt detta var den beklädd med gräs, vilda blommor men också nässlor som ibland var till förtret. Vi barn hade mycket roligt där. 1948 byggdes det ett hus på denna äng, Lundavägen 55..

Från värt fönster kunde vi även se fängelset, där vi ibland kunde se någon som sträckte ut handen och vinkade, till vem, vet jag inte.

Jag har också minnet av när min syster fick stryk av mamma, jag hörde då att mamma skrek något om att flyga och Bulltofta. Flera år senare fick jag klarhet i detta. På Bulltofta flygfält fanns det internerade Engelska och Amerikanska flygare som många ungar gärna besökte, eftersom det var för dem exotisk, som min syster uttryckte det. Detta var av många föräldrar förbjudet. Min syster hade varit därute och fick då stryk för det.

Minnet av när min andra syster råkade illa ut etsade också sig in i min hjärna. Min syster hade stått och lyssnat på roliga händelser som berättades på en av pappas återkommande fester. Plötsligt säger hon, att hon också kan en gåta. Hon hann knappt berätta färdigt förrän pappa reste sig och gav henne en riktig lusing. Flera år efter fick jag förklaringen. Min syster började berätta, Vad är det som växer i sängen med buske under och går i dig Här kommer lusingen, medan hon börjar gråta får hon ur sig de e ju bara en jordgubbe.

Detta var de första minnen jag har som jag i flera fall fick svar på långt senare.

2. De kallar mig Backabuse

Mina tankar går tillbaka till barnrikehuset på Rostorp på fyrtio och femtiotalet.

Jag, mina sju syskon och naturligtvis mina föräldrar, bor på Lundavägen 57d i en trerums lägenhet på andra våningen, Men vi har även adressen Smedjekullsgatan 6a, eftersom barnrikehuset ligger mellan dessa gator. 6a har ingång från gården medan ingången till 57d ligger på framsidan, som vi kallar för solsidan eftersom den vetter mot söder. Från tidig förmiddag och till sen eftermiddag värmer solens strålar upp fasaden, men även vårt sovrum där jag huserar med mina fem bröder. Från fönstret kan vi se fängelset med sina gallerförsedda gluggar, men också fasaden på det nybyggda huset mitt emot vårat. Det ligger så nära att man kan se in i köken och rummen. Vi har rullgardiner som vi drar ner varje kväll men ibland även på dagen då solen är som starkast. Under kriget hade vi mörkblåa gardiner, men idag är de utbytta mot gulaktiga eftersom kriget är slut. Mina systrar ligger i det lilla rummet som vetter mot öster liksom det stora finrummet. Från dessa fönster har vi utsikt över Rostorps egna hems villaområde, där trädgårdarna är fyllda med grönskande fruktträd, vilket är en fröjd för frukt älskande ungar. Det finns även gott om blommor i trädgårdarna som minskar i mångfald när midsommar stången skall kläs. Vi kan även se träden som omgärdar Beijers Park, eller Bajan som vi kallar parken för. Åkerögatan som sträcker sig från barnrikehuset ända ner till Bajans ingång, kan man också se en skymt av. Köket vetter mot norr och från dess fönster kan vi hålla koll på vad som försiggår på gården. Vi kan även se lekplatsen med sina gungor och karusell. Det är ibland