Att skära citroner: Korta berättelser

By Carl Anders Breitholtz

ATT SKÄRA CITRONER är en samling korta berättelser. En av dem fick ge namn åt boken. Verkliga episoder ur minnet från uppväxtåren i efterkrigstidens Lidingö och Arvidsjaur och studieåren i Stockholm. Händelser i periferin från modevärldens London.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 19, 2019
• ISBN: 9789178514571

Carl Anders Breitholtz

CARL ANDERS BREITHOLTZ är civilekonom med en bakgrund i näringslivet och offentlig tjänst. Att skära citroner är hans fjärde bok.

Book preview

Innehåll

Dagen D och dagarna därefter

Dagen D-1

Scener från fyrtiotalet

Jägmästarns pojkar

Första små

Barn av Lappland

Norrskensflammor

Renen tar farväl

Sommarnöjet

Malvina och Dunderboden

Musikaliskt intermezzo

Om kragknappar, skiffel och att söka friden

Att skära citroner

Bland släktforskare, bovar och banditer

Pinsamt klavertramp

Att göra det till synes omöjliga

Det utsatta livet som statsman

Tro det eller inte

Man måste inte vara tvungen

En oväntad förälskelse

Rum att hyra

Te med Lauren Bacall

En promenad i London

Stormy Weather

En doft av den fina världen

Morgonstoppet

Tågresan

Rött hår och en lyktstolpe

Tvätt och Country

Hamburgare och playboybunnies

Den stora festen

Ett besök på klubben

Frukost i det gröna

Papsy och Sigrid

Rapport från en ishink

På bästa tänkbara sätt

Påfåglar och rosenbuskar

Horseracing och champagne

I left my heart …

Sovmorgon

DAGEN D

OCH DAGARNA DÄREFTER

Dagen D-1

Det var när jag skulle städa på vinden, som jag upptäckte den. Den låg väl inlindad i en papperspåse i pappas svarta cylinderhatt från 30-talet. Försiktigt vecklade jag upp den sextio år gamla dagstidningen och började läsa. På sidan två fanns en annons om att Rolf och hans hustru Minna, hade fått en son, som fötts på BB i Umeå. På sidan tre kom senaste nytt om landstigningen i Normandie. Det blev inte mer städat den dagen.

Brohuvuden i Normandie. Tyska kustbatterierna redan tystade. Över 4000 fartyg och 11000 flygplan. Så en bild med texten Nu! Eisenhower ger startsignalen. Han ser på sitt armbandsur. Churchill säger: En oerhörd armada över Kanalen. Det var från England, som befrielsen utgick.

Jag var alltså född dagen före dagen D, dvs D-day-1. Visserligen tvåhundrafemtio mil norr om invasionsstränderna, men timingen var rätt, mitt i världshändelsernas centrum! Pappa och Mamma var förutseende och sparade dagstidningen från den dagen.

Några foton i ett familjealbum från den tiden, från början svartvita, nu blekta och sepiafärgade. Det var långt innan färgfotot slog igenom. På en bild är hela familjen samlad. Det är en tidig vårdag, kanske i Umeå, kanske i Malåträsk. Skarp sol, snön ligger i fläckar på marken. Pappa i vit jacka med många fickor och brett läderskärp, ser in i kameran med allvarlig och fast blick under skärmmössan och med ett diskret leende på läpparna. Mamma ser stilla och kärleksfullt ner på minstingen i barnvagnen. Mina båda större bröder, större och äldre, står bredvid varandra och kisar mot solen i sina varma skinnmössor. Min yngste bror föddes först några år senare. Pappas motorcykel, en DKW, skymtar i bakgrunden.

Scener från fyrtiotalet

Från D-day -1 minns jag naturligtvis inte något. Mitt tidigaste minne är nog från Umeå, jag var väl omkring två år. Nu, så många år efteråt, är jag inte längre säker på om det är ett minne eller om det är minnet av min egen berättelse för mina vänner, när vi tävlade om hur långt tillbaka i tiden vi kunde minnas.

En grå sommardag. Det regnade. Några barn springer omkring och leker, alla med stövlar. En av dem är jag, den minsta av bröderna. Det var en glad och lätt stämning, harmonisk och lekfull. Plask, plask!

Några andra tidiga minnen var från Lidingö något år senare, jag var väl en två och ett halvt tre år då. Vi hade flyttat till en villa på Tulevägen. Pappas arbete som ombudsman i Domänstyrelsen slukade det mesta av hans tid. Så det blev mer ett liv med mamma och mina två äldre bröder och så lekkamraterna förstås, Tosse, Susanne och Zenta. Men pappa fanns där ändå, oftast osynlig, liksom i bakgrunden.

Tvärs över gatan bodde Tosse. Han och jag stod med stövlarna i leran efter regnet och gjorde geggamoja. Stövlarna sjönk allt djupare ner i leran. Då jag drog upp stöveln ur leran sa det soåpp eller nåt liknande. Tosse hade alltid vänster stövel på höger fot och höger på vänster, så hans fötter pekade liksom utåt.

Tosse och hans syster hade en lekstuga av trä på tomten. En dag skulle en av de litet äldre killarna på Tulevägen tända eld på den. Ryktet spreds snabbt bland ungarna. Det var litet pirrigt och kanske litet förbjudet också. Vi smög fram till lekstugan och viskade så ingen vuxen skulle höra oss. Vi var nog en fem-sex killar och tjejer som kröp och trängdes så nära honom som möjligt, han med tändstickorna. Man ville få en skymt av om den skulle fatta eld och om elden skulle ta fart. Det gjorde den. Snart kom brandbilen och det var ju också ett skådespel.

Det fanns nog en kreativ ådra hos Tosse, hans syrra och mig. Sällan ska jag glömma när vi tog av oss kortbyxorna och klämde fram några bajskorvar bakom husknuten. Dem tog vi och smetade på stuprännan, så den blev alldeles brun. Det räckte till ett par cyklar också. Sen kom Tosses mamma och så var den leken slut.

Det var en sån där klar höstdag, solen sken genom de röda och gula lönnlöven, himlen klarblå. Tosse och jag hade gått en bra bit bort från Tulevägen, det var väl till Kottlasjön. Vi låg längst ute på en brygga och tittade ner i vattnet. En och annan abborre simmade sakta därnere, man kunde knappt se dem för de hade nästan samma färg som sandbottnen och vasstråna. Plötsligt stannade det en polisbil på vägen bakom oss och ur klev ett par poliser i sina fina uniformer. De var vänliga och lugna och vi fick följa med dem ända hem. Långsamt klev vi ur bilen, stolta och imponerade av att ha fått åka polisbil. Nu kunde våra oroliga mammor andas ut.

Tosse gick i söndagsskolan. En dag följde jag med honom dit. Vi gick genom en allé fram till kyrkan, in i ett hus bredvid, där det fanns många barn men inga jag kände. Snart bestämde jag mig för att gå hem igen. Lönnlöven var alldeles gula och röda. Solen sken.

Hemma sprang katten genom häcken på vår tomt och ut på gatan. Grannens hund kom inte igenom och katten slank undan.

Mamma talar i telefon med Margit, min vuxna kusin som var omkring tjugo skulle jag gissa. För mig var hon vuxen, en riktig dam. Jag står bredvid och snurrar på en knapp. Knappen lossnar. Så stoppar jag den i näsan medan jag hör på när mamma pratar och skrattar och så plötsligt får jag inte ut knappen. Jag får panik och börjar gråta. Mamma får lägga på luren och snart var knappen ute.

En av grannarna var rektor Moseson och hans fru. Båda var gamla och rörde sig långsamt. Deras barn var vuxna sedan länge men det hände att de hälsade på. I deras trädgård fanns det rabarber, enorma rabarber! Var vi sugna på något gott så gick vi dit, Susanne, Zenta och jag, och så fick vi var sin syrlig rabarberstjälk och ett varmt leende. Jag vet inte vilket som var det bästa. Björn, min äldste bror, berättar att en gång när han och Mats Grundell pallade äpplen från Mosesons träd, så öppnade den gamle dörren och sa på sitt sävliga sätt: Ja, var så goda, ta gärna så mycket ni vill! Då var det inte så kul att palla längre.

Körsbärsträdet var väldigt. Kronan gick ändå upp i himlen. En gren sträckte sig in mot sängkammarfönstret på andra våningen och när det var öppet kunde ekorrarna gå på grenen och tassa in i sängkammaren. Vi försökte locka på dem, mamma, mina bröder och jag, vi slängde en brödbit till den. Den tog den men golvet var glatt och tassarna halkade. Klorna var till ingen nytta, så ekorren var lättad när den slank ut igen, det nästan syntes.

En trappa ner låg vardagsrummet. Där hade pappa sina böcker bakom glas i bokhyllor längs väggen. Margit var på besök. Hon var väldigt stilig, tyckte jag, jag ville vara nära henne, höra hennes behagliga lugna röst, se hennes svarta hår och blå ögon. Kanske var hon den första kvinna jag kände mig dragen till. Om man inte räknade Mamma förstås.

Mamma höll på att städa och flyttade på en bokhylla. Då frilades ett mushål i väggen och ut strömmade det massor av möss, från hålet och