Pysen

By Edith Unnerstad

Pysen är fem år och näst yngst i familjen Pip-Larsson. Han har en hel drös med syskon men får han själv välja leker han helst med sin syster Lilla O. Det är alltid stojigt och stimmigt i huset och det gillar Pysen som är en påhittig liten grabb och nästan alltid på glatt humör. När han är ute på sina upptåg är det inte alltid mamma och pappa hänger med i svängarna. Men det är omöjligt att bli arg på Pysen. Han är så snäll att det inte går att reta sig på honom. "Pysen" är den tredje boken i serien om den brokiga, men charmiga, familjen Pip-Larsson. Följer den brokiga och skojfriska familjen Pip-Larsson

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728025949

Book preview

Inledning

Familjen Pip-Larsson bor i ett gammalt hus vid Västra Sankt Persgatan i Norrköping. Pappa är uppfinnare med egen verkstad. Mamma har varit vid teatern. Det är därför familjens flickor har fått namn ur Shakespeares skådespel: Desdemona som i vardagslag kallas Dessi, Miranda som får heta Mirre, Rosalinda som faktiskt har fått behålla sitt granna namn, och så Ofelia, som ingen någonsin har kallat annat än Lilla O. Pojkarna är döpta till Lars, Knut och Patrik, men Lasse, Knutte och Pysen är vad de får heta för det mesta.

i samma hus bor barnens älskade moster Bella, som har mangelbod på nedre botten. Där bor också gamla döva fröken Lyhr, av barnen omdöpt till fröken Lur. Det är hon som tycker så mycket om barn, särskilt såna som brukar åka ledstång. Det är för resten hon som rår om huset. Och i stallet håller två stora ardennerhästar till. Laban och Lotta heter de, och det var de som en gång för några år sedan drog hela familjen Pip-Larsson från Stockholm till Norrköping, en färd som sedan blev kallad Kastrullresan.

Och så har barnen en svart katt som heter Sotarn. Den är son till Persson, moster Bellas kisse.

Pysen och Lilla O

Det var en fredagsmorgon i november hos familjen Larsson.

— Usch, ett sånt gråslask, sa mamma, när hon lät Kycklingburens rullgardin gå i vädret.

Kycklingburen kallade familjen rummet där de två yngsta bodde. Pysen var fem och Lilla O var tre år.

— Får vi inte gå ut? ropade båda på en gång.

— Nej, det blir nog bäst att ni stannar inne i dag, sa mamma. Jag släppte ut Sotarn för en liten stund sen, och han kom in efter en halv minut med pälsen alldeles dyblöt. Vad skulle ni göra ute i ett sånt här väder!

— Leka, sa Pysen.

— Leka, ekade Lilla O.

— Ni kan leka inne, ropade Knutte i dörren. Men akta er om ni rör mina saker!

— Gomorron på et, kycklingar, sa pappa och tittade in.

— Morrn, sa Pysen. Vad ska vi göra hela dan då?

— Tja, måla till exempel, sa pappa. Be Dessi om papper och färger.

Dessi var sjutton år. Hon brukade måla så fort hon hade tid för läxorna.

Men Dessi var redan på väg nerför trapporna. Lasse, Knutte, Mirre och Rosalinda skyndade sig efter. De skulle till skolan allihop. Sen gick pappa också. Han skulle till sin verkstad.

Pysen och Lilla O steg upp och klädde sig och åt flingor och mjölk och knäckebrödssmörgås.

När det var gjort visste de inte vad de skulle hitta på.

Sotarn, Larssons svarta katt, satt i fönstret och slickade sin fuktiga päls. Ibland tog han med tassen efter regndropparna som trillade ner på utsidan av rutan. Han såg ledsen ut när han inte fick tag i dem. Och regnet spolade ner därute, så man knappt kunde se tvärs över gården.

Brevbäraren kom, men det var bara tråkiga brev och inte en enda tidning med skojgubbar som man kunde klippa ut. Ja, usch, vad allt var tråkigt en sån här dag!

Pysen gick in i flickornas rum och letade efter Dessis färglåda. Men Dessi hade antagligen låst in den i sitt skåp, för han kunde inte hitta den.

Lilla O började klä på sina dockor. Det var ingenting för Pysen. Han stod där och hängde en stund. Men — så äntligen — kom han på något som inte var så tokigt.

— Jag vet, sa han. Våra båtar! Vi ror!

Lilla O var i allmänhet med på det som Pysen föreslog. Och hon tyckte alldeles särskilt mycket om att ro. Hon och Pysen hade bestämt rott flera kilometer tillsammans, om man skulle räkna efter.

— Vi ror! sa hon också.

— Mamma, ropade Pysen, kan vi få våra båtar?

Och mamma fick knäppa av dammsugaren och plocka fram de båda emaljerade tvättfaten ur skåpet under diskbänken. Fyra gamla träskedar fick som vanligt duga till åror.

— Vart ska ni ro i dag då? frågade hon.

— Ut på Blåviken så klart, sa Pysen.

— Blåviken så klart, sa Lilla O.

— Och sen ska vi ro till Möja, sa Pysen.

— Möja, sa Lilla O.

— Och plocka hela båten full med jordgubbar, sa Pysen.

— Jordgubbar är gott, sa Lilla O och skrattade så hon fick gropar i sina runda kinder.

— Ja, ge er av då, sa mamma, så jag kan få bli färdig med städningen så småningom. Ta med er lite jordgubbar hem till mig också.

Det lovade de.

— Du ska få så mycket jordgubbar så hela källaren blir full med sylt, sa Pysen.

Lilla O lovade detsamma.

Så bar de ut tvättfaten till Blåviken. Det var Långa gången som var Blåviken. Den började vid kapprummet och sträckte sig genom hela våningen. Det var blå korkmatta på golvet där, så det passade så bra.

Pysen och Lilla O satte sig i var sitt fat och rodde med träskedarna. Om man gjorde små små knyckar, först med ena skinkan, sen med den andra, så vickade faten fram med små hopp på den blanka blåa mattan.

Det är inte vem som helst som kan ro i ett handfat. Men Pysen och Lilla O hade tränat länge. De var riktiga mästare. Det är möjligt att korkmattan for lite illa. Men det låt sades mamma aldrig om. Hon tyckte väl att det var viktigare att hennes två minsta hade roligt.

Och roligt hade de.

— Höga vågor i dag, sa Pysen och rodde och knyckte med stjärten så att han blev alldeles varm.

— Men vi sjunknar inte, sa Lilla O och stretade för att hinna ikapp honom.

— Stopp! skrek Pysen. Vi har ju glömt vår mat! Vi måste ro hem igen. De vände båtarna och rodde och rodde.

— Mamma! gastade Pysen. Du har inte gett oss nån mat. Vi ska ju äta mat när vi kommer till Möja, det vet du väl!

Mamma knäppte av dammsugaren och skyndade sig ut i köket och bredde två smörgåsar och la in dem i ett papper. Så försökte hon kasta ombord paketet i Pysens båt när han närmade sig köksdörren. Men hon slarvade. Paketet hamnade på golvet akter om båten.

— Matsäcken for i sjön! tjöt Pysen.

— Förlåt, kapten, sa mamma.

Efter lite besvär lyckades Pysen bärga den med ena åran. Och så bar det av igen längs Blåviken.

Lilla Os båt kapsejsade ett tag vid en alltför vild stjärtknyck. Men hon lyckades få den på rätt köl igen. Och sjunknade gjorde hon inte heller, för Pysen hjälpte henne upp i båten.

— Akta dig du som inte kan simma, sa han.

— Ja, jag aktar mig så väldigt så, pustade Lilla O.

De rodde länge, länge. Till slut var de framme vid Möja. Det var Lasses och Knuttes rum i ändan på Blåviken som var Möja. Där drog de upp båtarna på stranden och gick i land.

Lasses skrivbord fick vara tält. När Pysen och Lilla O satte sig under skrivbordet var de inne i tältet. Där kokade de låtskaffe och tog fram sin mat och åt och drack med många smackningar. Sen kröp de ut och plockade jordgubbar på Lasses säng och lastade båtarna fulla. Och så rodde de hem igen till mamma och gav henne alltihop.

Hemresan gick mycket fortare än utresan, för ibland fuskade de lite och hjälpte till med fötterna.

Mamma tackade och sa att hon skulle sylta så fort hon var färdig med städningen. Och hon hade väl aldrig sett så mogna och röda bär förr, sa hon.

Då började både Pysen och Lilla O längta så efter jordgubbssylt att mamma var tvungen att ge dem en klick var ur en burk hon hade i skafferiet. Och det var kanske det allra bästa med de där roddturerna till Möja att de alltid slutade med