En bit bröd med Anna

By Herta Wirén

Elsa växer upp i en arbetarfamilj i Malmö. Det är tidigt 1900-tal och familjen har ont om pengar. Trots det får Elsa börja i skolan. Samtidigt börjar hennes far engagera sig i arbetarrörelsen och fackföreningsarbete, allt med syftet att förbättra situationen för Sveriges arbetare. Det är en tuff kamp att utkämpa. Snart börjar även rykten om ett krig cirkulera, men livet i Malmö och Elsas skolgång fortsätter som vanligt. En bit bröd med Anna är den första boken om Elsa och är en självbiografisk roman av författaren Herta Wirén. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2021
• ISBN: 9788726856262

Book preview

1

Hon var sex år när hon upplevde undret. Hon glömde det aldrig. De kallade henne Näbbet för att hon alltid la sig i och hade svar till hands och sa ifrån när något inte passade henne. Men den dagen blev hon tystad utan vidare.

För första gången var hon klart utanför det som hände, utan att fatta vad det betydde. Mor stod och höll sig i sänggaveln och vred sig och hade ont. Far sprang runt och letade efter sin kalkstänkta murarhatt och sen rusade han i väg utan att stå framför spegeln i tamburen när han satte på den. Och han som var så tystlåten skrek att han skulle hämta frun.

Sofias storasyster fick iväg storebror Sigge till skolan. Och Gerda gick med Andreas till skomakarens, farbror Lars och faster Elin. Sofia knuffade ut Elsa på trappan och sa att hon skulle hålla sig undan tills de kallade på henne. Hon kastade till henne kappan och mössan och väste:

– Spring ner på gården, säjer jag och bli nere tills vi kallar. Det hände just som frun kom uppför trappan vänligt hälsande på Elsa, som bara stirrade på henne och hennes svarta väska. Vad hade hon i den tro. Far var inte med, så han hade väl gått till bygget som annars om dagarna. Bara frun ville skynda sig lite, förstod hon inte att mor var sjuk.

Inne i förstugan var det lugnt och tryggt fast dörren till källarnedgången stod och slog och vinden pipande sög in genom springan mellan stengolvet och ytterdörren. Hon satt på trappstenen med gott samvete. Andra dagar var det förbjudet men i dag var inte som andra dagar.

Elsa satt och klämde på lerklumpar, som hon halvt mekaniskt formade till bullar och bröd och radade upp på trappsteget. Det gick inte att låtsa något i dag. Bullarna var ju bara lera och russinen var småsten. Hon satt som i dvala, stel av kylan. Vad var det nu för konstigt med den svarta väskan som frun hade burit på? Vad var det den påminde om – jo, Niklassons Gunni som sagt en dag att de fått sin lillasyster av en fru som kom med henne i en svart väska. – Nej, du ljuger, hade Elsa svarat, men ändå känt sig osäker och illa till mods. Flera gånger hade hon funderat över var de små barnen kom ifrån, men alltid var där något i vägen när hon skulle fråga mor. Men den gången sprang hon ifrån Gunni upp till mor och sa andlöst, allvarligt och rakt på sak: – Hur fick mor mej?

Mor riktigt stannade till. Fönstret var öppet och mor stod vid vas ken och skalade potatis, hon betänkte sig ett ögonblick innan hon vände sig mot Elsa, som stod där så spänd, fylld av helig vetgirighet och så undslapp henne sanningen: – Du kom från mej.

– Då är det inte sant att Gunni fick sin lillasyster av en fru som hämtat henne i Pildammarna?

– Nej, svarade mor kort och tillade liksom för att hindra Elsa från att komma med fler frågor: Spring ner och lek en stund till. Det är snart middag.

Elsa strök sig mot mors kjol nöjd med det klara beskedet. Hon sprang ner igen, smög sig in på Niklassons tomt för att grunna ifred. Så var det. Barn, små levande barn, kunde inte komma av ingenting. Inte med storken och inte från Pildammen. Därinne bakom den gamla brädhögen gick det upp för Elsa att hon alltid vetat om detta. Men det hade suttit gömt inom henne tills mor kallat fram det rätta svaret.

Hon satt i trappan och kände hur hon frös. En dörr öppnades och stängdes om någon däruppe och gamla fru Rössel haltade nerför trapporna. Hon var snäll och språksam och hon tyckte om Elsa. Ibland bjöd hon in henne och visade bilder från Amerika. Elsa reste sig och beredde sig att hälsa riktigt fint. Kanske fick hon komma in till fru Rössel. Hon glömde bort bullarna och bröden som låg mitt på trappsteget.

– Varför sitter du här i trappan och skräpar ner? Det är väl ingen lekplats, sa fru Rössel argt och sparkade till skräpet så lerklumparna flög omkring och så haltade hon ner i källaren med sin koksspann, muttrande något om folk som skaffade fler barn till världen än de hade tid att hålla rena.

Elsa tryckte sig intill väggen, orörlig och oförstående. Hur ofta hade hon inte lekt i trappan utan att fru Rössel blivit ond. Hon såg på sina leriga händer och kände efter i ansiktet. Smutsig – var det hennes fel – det var orättvist allting. Hon höll på att rusa ner i källaren till fru Rössel och förklara, men det var något som hindrade henne. Det där fru Rössel sa, inte för att hon förstod orden, men tonen och den förargade blicken sved. Det var styggt sagt om mor – precis som när Gunni skrek, ni har inga finmattor, bara trasmattor, ääähhh.

Randig i ansiktet av tårar och lera plockade hon ihop lerklumparna, sprang ut på gatan och kastade dem i rännstenen, vände sakta om och gick upp i trappan för att lyssna vid dörren. Men där stod frun och knäppte sin svarta väska och pratade med Sofia. De såg så goda ut att Elsas mod steg. Nu var mor nog bra. Frun klappade henne.

– Du är en duktig flicka. Det såg jag första gången du slog upp ögonen. Storasyster värmde hennes kalla händer.

– Du är väl hungrig. Gröten är strax färdig. Jag ska tvätta dej, sen får du gå in till mor. Du kan tro vi har fått något fint att visa dej.

Men Elsa kunde inte glömma vad fru Rössel sagt.

– Fru Rössel kom i trappan och blev så arg för att jag lekte där och sa att vi skaffade fler barn än vi kunde hålla rena.

– Jaså, sa hon det! Vi har så många barn vi vill utan att fråga fru Rössel.

Det lättade så skönt när storasyster försvarade mor. Allting var så bra nu. Den sköna värmen kom strömmande ut från köksspisen. Gröten som ångade i grytan. Hennes egen blåa tallrik och mugg på vaxduken. Alla dessa nära ting som hon inte la märke till annars kändes sköna och trygga. Det var bara den stängda dörren till rummet som ännu oroade henne.

Sofia gläntade försiktigt på rumsdörren och sa lågt:

– Sover mor?

Elsa stod fylld av förväntan – på vad kunde hon inte göra sig reda för, men hon anade något outsägligt och hörde mors röst.

Elsa dröjde ett ögonblick på tröskeln och såg in i rummet. Mor låg så blek och stilla men ändå strålande i den stora utdragssängen. Det annars så yviga håret låg fuktigt och slätt tillbakastruket från den vita pannan. Mors hand med de tunnslitna ringarna låg ovanpå det nya lapptäcket och ett fint lakan med breda spetsar hade hon. Det ovala bordet som stod framför soffan om dagarna var ställt borta vid fönstret. Gardinerna var till hälften fördragna. Mellan dem stod liljan i blom. Senast i går hade mor undrat vilken dag den skulle slå ut. Blödande röd bars kalken upp av den stolta stängeln. Men bladen böjde sig så mjukt åt sidorna, som om de var överväldigade av blommans skönhet. Aldrig hade det känts så högtidligt härinne i rummet förr  …

– Kom lilla Näbbet, manade mor ömt.

Försagd gick Elsa bort till sängen. Men hon vågade inte gå riktigt nära. Det var som om mor inte var riktigt verklig. Hon sände mor en blygt ängslig blick. Då log mor med trötta ögon och lyfte bort en flik av täcket och sa liksom urskuldande:

– Det är din lillasyster. Är du glad åt henne? Elsa skalv till inför undret och viskade ja. Men en dunkel sorg steg upp som en våg och höll på att förblinda hennes ögon. Hon kände det som om en oförrätt blivit begången mot henne. Hon ville själv ligga där på mors arm och borra in huvudet mot mors bröst och vara liten och ingen stor duktig flicka. Så kände hon hur mor strök henne över håret och förde henne över den djupa klyfta som höll på att vidga sig mellan mor och henne.

– Barnet mitt, gå runt om till andra sidan. Tag av dina skor och tag filten som ligger vid fotändan och lägg den här och kryp sen upp hos mor. Men ligg riktigt stilla för mor är så trött.

När Sofia kom in sov de gott alla tre.

2

Den vintern talade mor och far ständigt om det nya huset som skulle byggas och som de skulle flytta till nästa höst.

Far var arbetskamrat med de blivande byggmästarna, murare Sörensen och snickare Vester och han tingade lägenheten redan första gången de nämnde att de skulle gå samman och köpa en tomt på det nyplanerade området i Möllevången.

Det var en regnig dag när de satt i trähyddan och åt sin torrskaffning, oroliga för att dagsförtjänsten rann bort med slagregnet, beredda att rusa ut och fortsätta sitt arbete så fort det blev uppehåll. De höll på med ett hörnhus med trerumslägenheter åt gatan och enrums åt gården. Och de talade förtrytsamt om att smålägenheterna saknade ordentliga skåp och garderober. Det var ju där de behövdes, där de barnrika familjerna fick bo.

Därinne i den dragiga kalla trähyddan växte planerna fram på ett hus med enrumslägenheter med rymliga ljusa kök, ordentliga skåp med ventiler, ett bra vaskbord och garderob till varje lägenhet. Den stora leråkern framför det blivande huset skulle bli utlagt till salutorg och nya hyreshus var redan planerade att byggas runt torget.

Lägenheterna i Sörensens och Vesters hus var fulltecknade långt innan grunden var grävd. Men så snart det var gjort följde mor och far bygget vecka efter vecka. De gick på källarmurarna och hoppade på stockar och far mätte med tumstocken och mor förundrade sig och höll med om att de här byggmästarna förstod sig på att bygga smålägenheter. Far var lite orolig när han skrev på kontraktet, det blev ju dyrare än där de bodde nu, men mor sa att den som inte vågar kan inte vinna.

När mor och Sofia i slutet av september bar smågrejor till den nya lägenheten sa hon till Elsa att det kändes som att komma hem. Allting luktade rent och nytt. Taken var