Rehagen

By Waltraut Pettersson

Efter att ha flytt från Pommern till Hamburg måste Irene hitta ett sätt att överleva i de ruiner som finns kvar av Tyskland. Hon lyckas ta sig till en bondgård i byn Rehagen. Där är livet hårt och dag och natt drömmer hon om mat. Husbonden har varit nazistledare och sitter därför i fångläger i Väst, men kvar på gården finns bland annat några drängar, fru Grunke, dottern Helga och Irene. Det tunga arbetet är obarmhärtigt och pågår från fem på morgonen till klockan åtta på kvällen. Irene har bara sig själv och möter motgång på motgång, men hon har bestämt sig för att göra vad som än krävs. Detta är berättelsen om en flyktingflickas orubbliga vilja att överleva mot alla odds.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788726863024

Book preview

Waltraut Pettersson

Rehagen

SAGA Egmont

Rehagen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2008, 2022 Waltraut Pettersson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726863024

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Här är vi alla som en stor familj. Var det inte så bondmoran hade sagt, och hon ville vara på landet, det var liksom som hemma igen på något vis, det var det hon varit van vid, och hon föreställde sig att hos bönderna måste finnas mat. Där hade de kor och grisar och höns som värpte, och då fanns det mjölk och fläsk och ägg och potatis som vuxit i myllan, i den goda jorden, och råg till bröd och korn till gröt, och hon ville inte svälta. Hon kände lukterna och dofterna när hon tänkte på det och fick ont i magen av saknad och längtan. Dag och natt drömde hon om mat, om färsk mjölk, om nybakade doftande limpor, om potatis med smör på, om klimp och stekt fläsk, om syrliga äpplen, sådana de haft på vinden och som varade hela vintern igenom, om äggpannkakor och våfflor, om vetebröd och sockerkaka som mor bakat till födelsedagar, om skinkan och de rökta korvarna, om knaperstekt blodkorv med russin i, drypande i flott, om söndagssteken med rödkål och konserverade körsbär med vaniljpudding som efterrätt.

Slippa svälta i staden, slippa gå i ruinerna, slippa stå i kö för lite kålrötter och potatis i timmar och när det äntligen var hennes tur kanske allt var slut och hon fick gå därifrån tomhänt. Hon hatade kålrotslukten som fanns i varenda trappuppgång, och till och med i ruinerna varhelst det fanns ett källarhål som var bebott, och hon undrade så var alla kålrötterna kom ifrån helt plötsligt, när det knappt fanns något annat, rovor och kålrötter som korna matades med på vintern i Pommern och som de mjölkade så bra av. Underligt nog tycktes det vara det enda som fanns gott om i staden och ändå räckte det inte.

Du kan ju ingenting, hur ofta hade inte fastern sagt det, men visst kunde hon. Jag kan redan laga mat – tänkte hon envist. Det hade hon fått göra hela sommaren och hösten hos moster Erna. Där hade de hjälpts åt med allt som fanns att göra, hon hade stekt potatis, och duvor som hon vridit nacken av, plockat och tagit ur, hon hade lärt sig att skala och koka sparris, kokat ägg och stekt ägg, gjort pannkaka och soppa med klimp. Det var innan ryssarna tagit alla hönsen, sen fick de klara sig utan ägg. Och kärnat smör hade hon och bakat bröd. Allt sådant kunde hon och nu var hon här.

Vi försöker väl då, hade bondmoran sagt, hon kanske är i yngsta laget och liten och späd, men om hon är rask, och hon är ju från landet och kan redan mjölka. Ja, vi får försöka. De hade talat över huvudet på henne och inte frågat henne, det var fastern som svarat i hennes ställe. Nog kunde hon klara sig själv, hon måste få klara sig själv.

En säng och en stol, dunbolster och fjäderkudde, stearinljuset på byrån flackade och allt i rummet såg ut att röra på sig. Hon hade lagt sina kläder i understa byrålådan, dom andra lådorna är mina. Helga, den unga flickan som hon skulle dela rum med, var dottern i huset, och Irene funderade på hur gammal hon kunde vara, tjugo kanske, inte mer. Sängen var skön att ligga i, den var bred och mjuk, hos faster Ina hade hon fått dela säng med sin lillasyster. Det slapp hon nu, men samtidigt längtade hon efter henne, lilla Marie-Helene med sin späda kropp och sina hungriga ögon.

Den här kvällen hade hon kunnat äta sig mätt, hon hade erbjudit sig att hjälpa till med disken, men dottern sa det gör jag, och så hade hon tillagt lite surt en sista gång, och Irene förstod att det skulle komma att vara hennes syssla hädanefter. Bondmoran, fru Grunke, tyckte att Irene borde gå och lägga sig med en gång. Här börjar vi klockan fem på morgonen och då gäller det att vara pigg. Det var så hon sa. Irene hade ingen klocka, men hon trodde att de nog skulle väcka henne. Och hon var rätt sömnig efter den långa marschen från stationen och den goda kvällsmaten. Bäst att släcka ljuset först, det fick inte brinna ner.

Hon uppfattade knappt vem som väckt henne, mor eller dotter? Hon klädde på sig i mörkret och sen fort till köket. Där stod ett stearinljus på köksbordet och en brasa pyrde i spisen.

Ge henne en städrock, Helga, och huckle behöver hon och träskor.

Och Helga surt: Har du inte ens träskor, har du ingenting?

Hon tog ljuset och rusade iväg och kom tillbaka med något gammalt.

Det här får duga, och kan du mjölka? Hon kan väl mjölka, mamma, jag har ingen lust att vara i lagårn och sen lukta koskit hela dagen.

Hon sa att hon kunde, och hon är ju från landet.

Fru Grunke log uppmuntrande, hon var liten till växten och rundhyllt och vänlig, Irene måste komma ihåg att kalla henne fru Grunke. Dottern var lång och smal, liknade inte sin mor det minsta, och hon tycktes vara morgonsur.

Strömlöst igen, sa hon, hur ska vi kunna se något i lagårn så mörkt som det är där.

Det får gå, pojkarna är redan där, de har nog tagit med sig karbidlyktan, och man behöver inte se så mycket, bara man sitter under kon så känner man.

Ja men, mamma, vi kommer att halka i koskiten.

Halka i koskiten, det skulle hon säkert göra, med de snedtrampade och allt för stora träskorna. Irene kände sig lite darrig, hon var inte van att gå upp så tidigt, men det gick nog över, bara hon kommit igång.

Det var varmt i lagårn och luktade gott, den lilla lyktan påminde henne om lagårn där hemma, de hade aldrig elektriskt ljus, det blev inte för kriget, och de hade aldrig flera kor än åtta som mest, här fanns trettio minst, det skulle bli mycket mjölkning det. Pojkarna hade redan börjat, mjölken strilade ner i hinkarna medan korna stod och idisslade. Det tog inte lång stund för dem att mjölka en ko, de silade mjölken i stora kärl och sen till nästa och nästa. Det var Johann och Karl som mjölkade, Johann var sexton som Irene och Karl, sonen, var arton.

Ska hon mjölka, lilla flickan, sa Johann, hon kommer bort under kon ska ni få se. Och sen till henne: Akta dej för tjuren, det är han som inte har spenar.

Och så skrattade han och Karl med.

Irene var rädd, hon hade egentligen alltid varit rädd för kor, ända sen hon som liten fick gå och valla dem, hon hade varit rädd att de skulle springa bort, eller stångas eller springa hem i förtid och då blev far arg och det blev stryk, och när hon skulle lära sig mjölka hemma hade det blivit många tårar. Men fadern hade stått på sig, en bonddotter måste kunna mjölka, fattas bara annat, och han höll i kon så den inte skulle sparka, ta i ordentligt, annars killar de. Och kon hade trampat i hinken och sen smakade mjölken koskit. Inte tänka på det nu, hon hade lärt sig ändå, men sen kom ryssarna och hämtade alla korna och då slapp hon ironiskt nog. Kanske att hon sluppit ändå för det fanns ingen tjur, och ingen tjur – ingen kalv, då skulle korna ha sinat i vilket fall som helst.

Helga stod bredvid och tittade, passade, vaktade. Varför jobbar du inte på, sover du? Och om du inte mjölkar rent blir kon sjuk.

Ja ja, nog visste hon att man måste mjölka rent till sista droppen och hon kämpade på. Hon hade redan ont i armarna och när hon kommit till tredje kon kändes det som om hon skulle få kramp. När de äntligen var klara började det dagas. Mjölkkärlen bars till mjölkkammaren och hon fick tvätta silen och hinkarna ute vid pumpen.

Helga ropade: Kom nu äntligen, blir du aldrig klar nån gång, du måste duka fram frukosten, karlarna kan inte vänta, dom är hungriga, men tvätta händerna ordentligt först.

Skynda sig och skynda sig, hon var nerstänkt på fötterna, pumpen skvätte och hon visste inte hur hon skulle kunna gå in så blöt som hon var. Tillbaka till lagårn, genom vagnslidret och genom förstugan, av med träskorna, det blev blött på golvet, in i kammarn efter de gamla skorna, strumporna fick vara, hon hade inga andra. Sen in i köket och duka fram. Det fanns ett stort skafferi med allt möjligt på hyllorna, flera limpor, sirap i krus, en bytta med keso, och Helga hade fyllt på en kanna med den färska mjölken, kokat surrogatkaffe på bränt och malet korn och cikoria som fick kaffet att bli svart som beck. Och brödet gick nästan inte att skära, det var kladdigt och gult och smulade.

Det där är svårt, min deern, sa fru Grunke. Brödet är dåligt, men vad ska man göra åt det, vi får lämna bort vårt goda mjöl och får det här gula i utbyte.

Min deern betydde min flicka och Irene blev glad när fru Grunke kallade henne det. Brödet var uppblandat med grovt majsmjöl och det var därför det var så gult, och det smakade beskt, men med mycket keso och sirap på blev det rätt gott ändå. Det var ljust nu och de satt vid bordet som igår kväll. Fru Grunke på kortsidan, pojkarna vid väggen på långbänken, Karl, Johann och Martin som kanske var sjutton. Han var mörklagd och de buskiga ögonbrynen gick ihop i en rak linje över näsroten, och utstående framtänder hade han. Johann var stor och kraftig för sin ålder och flinade i ett. Karl var liten till växten, hade ett runt ansikte och ljust kraftigt hår och han var lik mor sin när man tänkte bort de ljusa fjunen på överläppen, och han flinade han också. Den fjärde i raden var hästkarlen, han var liten till växten och såg snäll ut. Han hette Ernst. Irene förvånades över hur mycket de åt, smörgås på smörgås och tjockt med keso och sirap på, smör fanns inte. Och så sörplade de ljudligt i sig det svarta kaffet uppblandat med mjölk.

När vi har ätit färdigt ska vi gå och mata grisarna, sa fru Grunke, jag ska visa dej, Irene, sen får du göra det i fortsättningen både morgon och kväll, och så till hönshuset, du får mata hönsen också. Sen blir det disken förstås, här finns mycket att göra, du ska inte behöva gå sysslolös. Hon log uppmuntrande. Och sen blir det dags att hjälpa mej med lunchen, om du hinner. Skala potatis och morötter och sånt, men Helga hjälper till med matlagningen, något ska väl hon göra också, och så måste vi göra keso varje dag, det går åt mycket när det inte finns korv.

Gården i morgonljus och Irene såg sig omkring. Ett korsvirkeshus med halmtak som lutade långt neråt. Det var lågt i tak inne, förstugan låg i halvmörker med dörrar på bägge sidor, hon skulle gärna vilja se vad som fanns bakom. Stallet var hopbyggt med bostadshuset, det tyckte hon var praktiskt, då slapp man gå ut när man hade ärende i lagårn eller skulle till hästarna, man slapp gå ut när det var kallt och halt på gårdsplanen. Hämta vatten kom man inte ifrån, pumpen fanns i bortre änden vid stallet, och man fick gå ut när man måste ge hunden mat som var kedjad ute vid hundkojan vid sidan av gårdsplanen, och hönshuset var ännu längre bort. Fru Grunke gav henne en gammal kofta med hål på ärmarna. Ta den här, min deern, och sätt på dej den, så du slipper frysa.

Hon var snäll, fru Grunke, och omtänksam, och hon höjde inte rösten när hon sa något. Det gjorde Helga, och då lät hon arg och till och med elak, men det var inget att göra åt, Irene måste stå ut med henne. Hon hade tydligen mycket att säga till om och kunde göra som hon ville. Husbonden var i ett fångläger någonstans i Väst. Han hade varit nazistledare och när engelsmännen kom och ockuperade Hamburg hämtade de honom.

Han är oskyldig, han har inte gjort något orätt, han är snäll och god och kan inte göra en fluga förnär, och dom kommer att inse det förr eller senare och skickar hem honom. Han behövs här, hur ska vi kunna klara allt när det blir vår och det ska plöjas och sås och planteras. Nej, det går inte, Karl är alldeles för ung än så länge, och det är orättvist att hålla honom kvar där.

Fru Grunke berättade medan de hjälptes åt att mata grisarna och när de gick till hönshuset, och Irene lyssnade och sa inget, men hon tänkte genast på sin far, han som också varit nazistledare i byn, ryssarna skulle säkert ha pinat ihjäl honom eller skickat honom till Sibirien om han överlevt och för första gången kände hon något slags lugn när hon tänkte på att han sluppit det.

Så var det alltså, husbonden saknades i familjen, men hästkarln och pojkarna såg starka och kraftiga ut, nog skulle de kunna klara av att både så och skörda, men det var klart, det var hon, fru Grunke, som hade hela ansvaret. De hade leveransplikt, allt som producerades och skördades måste de redogöra för och om de levererade för lite skulle de komma att straffas. Hur, visste inte Irene, hon kunde inte föreställa sig hur det var tänkt, men hon märkte att fru Grunke var orolig och bekymrade sig.

Korna mjölkade bra och mjölken kördes iväg varje morgon, fast det gick åt en del till att göra keso och till kaffet och till kvällssoppan, och det var förbjudet att dryga ut mjölken med vatten som en del bönder hade försökt med, det var straffbart det också. Fanns det överhuvudtaget något som inte var straffbart, hon undrade hur myndigheterna skulle kunna kontrollera hur mycket mjölk som kom från varje ko, om det var ont om kreatursfoder, om höet tog slut på vårkanten mjölkade de mindre, det visste Irene.

Hönshuset var en träbyggnad, rent och snyggt var det hos hönsen, med reden i prydliga rader. Hon jämförde med hönshuset där hemma, all hönslorten som fastnat på träskorna när hon fått gå och hämta äggen, och kallt hade det varit på vintern så kammarna frös för dem och blev vita, men underligt nog hade den röda färgen kommit tillbaka