Fanny & Alejandro #enperfektjul

By Avanna Larsson and Sofia Berntson

NU TÄNDAS TUSEN HETA JULELJUS ...

Några dagar före jul blir Fanny dumpad av sin pojkvän Peter och på köpet snuvad på drömresan till Maldiverna. Hon tar de semesterpackade väskorna och flyr hem till sina föräldrar. Där är julförberedelserna i full gång. Pappa Lars är som vanligt besatt av årets julskinka, samtidigt som han tampas med sitt ständiga ölsug. Mamma Monica vänder ut och in på sig själv för att försöka fixa en bra jul för alla. Vilket inte är det lättaste när barn, barnbarn, svärdöttrar och svärsöner och helt plötsligt två hamstrar – alla med olika dieter, kostscheman och allergier – ska samsas under samma tak. Hashtags och O helga natt, filterbubblor och fa-la-la-la, frustrerade kvinnor och ovisa män. Mitt i kaoset och hjärtesorgen träffar Fanny Alejandro och tusen heta juleljus tänds.

"Fanny & Alejandro #enperfektjul" är en modern julsaga, med humor, hjärta och några rejäla nypor lust. Om spänningarna i en familj, där verkligheten inte stämmer överens med vad som visas på nätet. Och insikten hos den äldre generationen att saker och ting nog alltid har förskönats på bild, även innan sociala medier.

Avanna Larsson är utöver författare även verksam som konstnär, illustratör, skribent och fotograf. Hon bor i Tidaholm med sin sambo och deras tre katter samt en och annan dammråtta. "Fanny & Alejandro #enperfektjul" är hennes andra roman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 4, 2022
• ISBN: 9789180004084

Book preview

Fanny & Alejandro

#enperfektjul

Av Avanna Larsson

Copyright © Anna Larsson, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-408-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till alla kvinnor där ute som ständigt kämpar med att leva upp till orimliga krav och ideal.

Ni duger precis som ni är.

Den här historien utspelar sig medan midnatt råder och tyst det är i husen. Under de stilla nätterna när kölden sätter in och alla bara drömmer om att få fira jul igen. De där dagarna före jul när hus och lägenheter kokar över av missbildad knäck, vidbränd glögg och aldrig sinande inköpslistor.

Men än lever hoppet hos somliga, att i år, i år kanske det ändå blir en alldeles perfekt jul. Andra tar sig en hutt, eller fem, av gömd whisky i ett garage medan deras förväntningar på julen, sig själva och dem runtomkring blir allt lägre. Och hos somliga finns det endast kvar en önskan om att alla åtminstone kan försöka vara lite glada och trevliga och komma överens, om så bara för en stund.

Här och var hörs haranger av svordomar och kreativa variationer på könsorgan när någon återigen har glömt att göra en liten flik på tejprullen så att änden går att hitta. Det slås in fula paket, men också vackra paket. Någon inser att det vackra paketet är tomt på innehåll ty de var så upptagna med inslagningen att själva klappen står kvar bredvid. Det kan bli så när ytan är det viktigaste.

Bland fastklistrade nissedörrar på väggar i femtio nyanser av vitt, russinfyllda rawfoodbollar och exklusiva julkalendrar, finns tusen och åter tusen utmattade kvinnor vars ljus håller på att brinna ut i båda välpumpade ändar och som kommer lämna bronzingsotade fläckar på Svenskt Tenn-mönstrade kuddar i skamfläckade hörn när de faller ihop av trötthet. Dignande julbord kommer att dukas upp för syns skull medan ett ihärdigt squattande sker i tvättstugor och trappnedgångar i ett stressfyllt kaloriförbrännande och statusjagande. Runtom i stugorna kommer folk att rasa över att inget längre får vara heligt i detta PK-land när inte ens Kalle Anka – det svenskaste vi har – slipper undan de kommunistiska woke- och metoovassa yxorna. Nej, lite mer hedonistisk vikingatid, tack, bland de fina jultraditionerna som ingen egentligen minns varför vi började med från början. Och minns du inte själva julen kan du alltid titta på hur den var i efterhand tack vare sociala medier. Med viss risk för att du bara blir än mer förvirrad och har ännu sämre minne av hur det faktiskt var.

Men dagarna före julafton, ja, då darrar decemberluften av allas förhoppning om jul, jul, en strålande jul då allt är möjligt.

#enperfektjul

1

Falsksång och senapsdoft. Någonstans i gränslandet mellan dröm och vakenhet hörde Fanny någon ge sig på de allra högsta tonerna i O helga natt samtidigt som hon kunde känna smaken av julskinka på Hönökaka. Hon öppnade ögonen och stirrade upp i sitt gamla barndomsrums tak. Det var hennes pappa som återigen trodde att han var Anders Ekborg och antagligen hade han just gjort en för-skinka. Så här dan före dan före dan före dan före … ja, vad nu tjugonde december än var för dag före dopparedagen, brukade hennes far alltid göra en skinka att äta upp innan den riktiga skinkan, så att den riktiga skinkan skulle stå orörd och ny på julbordet. Vilket i slutändan alltid innebar att januari blev till skinkuari med skinkstroganoff, skinka con carne, skinka á la king med mera. Och även om all denna skinka varje år nära nog orsakade skilsmässa mellan hennes föräldrar och ingen egentligen ville se mer skinka efter juldagen, var hennes föräldrar av den övertygelsen att ingen mat skulle slängas. Det vill säga tills årets skinka skulle frysas in och förra årets skinka hittades bland all is inuti hårt hopknutna plastpåsar.

En dammsugare sattes igång. Eller var det en elvisp? Fannys mamma Monica hade antagligen tröttnat på makens försök till finstämd julsång. Fanny log åt tanken på sina föräldrar och hur allt var som vanligt kring jul men så slog det henne som en brännande käftsmäll att hon ju egentligen inte alls var glad. Inget var som vanligt. Eller i alla fall inte som det borde. För egentligen skulle hon inte ligga här i en sliten gammal t-shirt och sin mammas raggsockor.

Egentligen skulle hon ligga i en Instagramperfekt privat vattensvit, en sådan där lyxig bungalow på pålar ovan Maldivernas turkosa vatten. Gärna i något sexigt underklädesset eller kanske naken och svettig, intrasslad i lakan efter lite härligt sex medan hennes pojkvän … ex-pojkvän … förberedde frukost på sängen åt henne. Fast varför skulle han göra det? Han hade aldrig gjort frukost åt henne under deras fem år långa förhållande. Snarare var det väl hon som hade gjort frukost åt honom. Men hotellet hade väl å andra sidan all-inclusive. Och svetten skulle nog snarare bero på den maldivianska värmen och inte sexet i sig. Om han ens hade velat ha sex i värmen. Om det ens hette maldivianska? Men ändå. Hon skulle ju varit där, på Maldiverna. Hon skulle ha nöjt sig med bara lite hederlig onani i den där uteduschen med sådant där glasgolv så att man såg havet under sig. Eller hade det känts perverst om någon liten stackars sköldpadda kom simmande just när man som bäst fingrade sig själv? Skit samma. Hon skulle ju, som sagt, ha varit på Maldiverna. Vem behöver bry sig om sexuell vett och etikett där?

Istället låg hon nu här. I sitt gamla rum. Dumpad. Och någon långbent silikonbrutta stod i hennes dusch och hälsade på hennes sköldpaddor. Enda trösten var väl att denna fröken Långben säkerligen också fick onanera och inte ha romantiskt, hett sex. För så mycket kunde väl inte Peter ha ändrat sig? Det var väl knappast på grund av henne som sexlivet hade varit som mellanmjölk utspädd med vatten. Eller?

Fanny begravde ansiktet i huvudkudden och gav ifrån sig ett frustrerat skrik.

När hon kom ner i köket lite senare var hennes pappa just i färd med att ta ut skinkan ur ugnen. Hennes mamma stod och vispade något i en skål medan hon läste koncentrerat på ett papper, antagligen ett recept.

Aj fan! skrek pappa och satte ner skinkan med en smäll på köksbänken så att skinksaft skvätte överallt.

Men Lars! Receptet! fräste mamma tillbaka och slutade vispa.

Skit i receptet, jag är ju brännskadad! Svårt! sa han och ylade som en gris, precis som den rykande skinkan en gång gjort, tänkte Fanny. Hon betraktade sin pappa som hoppade runt på ett ben av någon konstig anledning samtidigt som han höll handen upp i luften.

Plåster! Ge mig ett plåster, Monica!

Vad ska du med ett plåster till? Nä, nu är det här receptet förstört! Nu vet jag ju inte hur mycket socker jag ska ha i smeten. Jag som hade tänkt bjuda alla på hembakt den här julen. Nu blir det inget med det. Monica ställde smetskålen på köksön och satte på kallvatten åt sin klumpige make som krampaktigt höll i sin brända hand som om den skulle lossna vilken sekund som helst.

Godmorgon älskling! Sovit gott? ropade mamma över det forsande vattnet samtidigt hon bad Lars att sluta sjåpa sig.

Godmorgon gumman, vill du ha en skinksmörgås? Fast jag vet inte om jag kan hjälpa dig. Jag är lite skadad, förstår du, sa han med gråtdarr på rösten.

Finns det kaffe? frågade Fanny och doppade fingret i skålen med smet.

Klart att det finns kaffe, gumman! Och på något magiskt mammavis lyckades Monica lirka fram en kaffekopp och fylla både den samt en till sig själv medan hon fortsatte att hålla sin makes hand under kranen.

Seså Lars, här, ta dig en kopp!

Okej, men jag måste ju ha socker i. Tror du att jag måste åka till doktorn med handen, Monica? Är julen förstörd nu?

Det enda som blir förstört är kaffet!

Fanny tog sin kaffekopp och skålen med chokladsmet och gick in i vardagsrummet, slog sig ner i en fåtölj och råkade missta familjens Jack Russelterrier Plutt för en kudde. Hon flög upp lika snabbt som hon hade satt sig, spillde ut kaffe över t-shirten och de nakna benen och skrek till av den heta vätskan. Hon höll krampaktigt fast i smetskålen som om den vore hennes dyraste ägodel. Monica kom rusande med Lars i släptåg, eftersom hon fortfarande höll i hans brännskadade hand, och när hon såg sin dotter skakade hon bara på huvudet och suckade högt.

Men snälla Fanny, inte du också.

2

Plutt låg kvar i fåtöljen och frågan var om det överhuvudtaget hade bekommit den gamla jycken att han hade fått sextio kilo över sig nyss. Eller mer. Eller mindre. Fanny hade slutat väga sig för längesedan även om Peter hade haft en sådan där supervåg som räknade fett och vatten och gud vet vad i kroppen. Spermier? Ägg? Skuldkänslor?

Hon hade fått en påse is av sin mamma att svalka benen med. Och sedan en sked till smetskålen då mamman hade deklarerat att dagarna då hon behövde torka upp efter kladdiga barn borde tillhöra det förflutna. Möjligtvis att det kunde ske de gånger barnbarnen kom på besök. Monica hade visserligen mumlat något om Lars och att hon torkade av ytor varje dag. Men nog kunde hon i alla fall få slippa att torka av möblerna från sin trettiotreåriga dotter? Som satt och åt smet till frukost medan hon stirrade apatiskt framför sig. Fanny hörde dock sina föräldrar prata om henne ute i köket.

Vågar vi lämna henne ensam en stund, tror du? viskade Monica till Lars medan de observerade dottern.

Ja, det är nog ingen fara. Usch, ser inte min hand väldigt svullen ut?

Men Lars, tycker du inte att det är märkligt att hon bara dök upp här igår kväll utan någon som helst förvarning? Och när jag frågade om Maldiverna började hon storböla och hulkade fram något om att livet var förstört. Eller om det var Instagram, ja jag vet inte vilket. Det var något om en vaxning i onödan och Peter och Långben. Vadå Långben? Monica skakade på huvudet och tog en klunk kaffe.

Hon kanske vill följa med och julhandla? sa Lars mellan tuggorna av skinka som Monica hade skurit upp åt honom då han själv tydligen var alldeles för handikappad i den brända handen som nu hade en påse av förra årets infrysta skinka över sig.

Ja, kan inte du gå och fråga henne? Försök att inte nämna Peter. Och framför allt inte Maldiverna. Här, ta med några våtservetter är du snäll. Åt er båda.

Lars reste sig och med skinka i båda händerna, nygriljerad och fryst, gick han in till Fanny i vardagsrummet. Han tittade så ömt han kunde på sin minsting som just nu, i sin nedsölade t-shirt och med smet i mungiporna och ja, i håret, såg ut mer som den lilla sjuåring hon en gång hade varit än en kvinna över trettio. Det knep till av kärlek i hans bröst.

"Gumman lilla, vill du följa med Maldiverna och mig och julhandla? Fan … mamma! Jag menar mamma och mig!"

Lars tappade skinkan, den frysta, på golvet och försökte le så överslätande han bara kunde. Men dotterns röda ögon var redan på väg att svämma över och de chokladtäckta läpparna darrade.

"Det kunde väl vara trevligt, gumman? Komma ut lite. Pappa kan bjuda på en Peter och kaffe. Pepparkaka! Bjuda på en pepparkaka!"

Tack pappa. Jättegulligt verkligen. Men nej, JAG VILL INTE HA NÅGON JÄVLA FIKA FÖR JAG HAR JUST GLUFSAT I MIG EN HEL KAKSMET NÄR JAG EGENTLIGEN BORDE LIGGA PÅ EN STRAND PÅ MALDIVERNA OCH BLI MATAD MED FUCKING JÄVLA ANANAS OCH HA SANSLÖSA SEXDRÖMMAR OM UPPASSAREN MEDAN PETER-MINI-KUK ÄR OCH FISKAR!

Det hade givetvis inte riktigt varit meningen att skrika så men det bara kom ur henne. Hon visste inte heller varifrån det där om Peters könsorgan hade kommit för så liten hade den väl inte varit?

Jo, det hade den.

Fanny torkade bort gråtsnoret som börjat rinna under näsan. Om det berodde på den verbala urladdningen eller insikten om att hon tillbringat flera år med en liten snopp visste hon inte.

Ehhh, okej gumman … Hmm, ja, nämen jag köper en ananas till dig i affären. Pappa kliade sig i det gråvita skägget och rättade till glasögonen, plockade upp den frysta skinkan, tappade den andra skinkan och fick senap på strumpan.

Fannys mamma kom in i rummet.

Herregud Lars, jag sa ju till dig! Och du unga dam, jag beklagar verkligen det där om Peters penis, verkligen, men din syster Lina har pratat in ett meddelande på telefonen om att de inte äter kolhydrater överhuvudtaget. Kokosfett äter de. Men inte i ischoklad. I kaffet gick bra, eller om jag hörde fel för det låter ju vidrigt. Lars, vi måste åka och handla nu för tydligen är potatis och vörtbröd dödligt.

SKA VI INTE HA POTATIS PÅ JULBORDET!!? Nu skrek pappan högre än vad han gjort när han brände sig. För honom var potatis något heligt. Han tillhörde den generation som ansåg att en måltid inte var komplett om det inte ingick kokt potatis. Eller brunsås. Eller lingonsylt. Helst en fläskkotlett.

Mamman himlade med ögonen.

Jodå, vi ska ha potatis på julbordet. Eller i alla fall bredvid. Jag vet inte om de där kolhydraterna smittar eller inte. Kom nu. Fanny, försök ta en dusch så länge.

Men Fanny satt kvar. Med kladdiga fingrar evighetsscrollade hon på Instagram. Peter hade inte uppdaterat något än. Kanske hade flygplanet kraschat? Eller fått nödlanda någonstans i Ryssland. Hon såg sin systers och svågers snarlika bilder på sina rosiga anleten efter vääärldens härligaste löptur #10k #daterun #ingetkonstigtalls #sågörvi. Fanny tryckte gilla på bådas bilder och scrollade vidare. Gillade några av de största influencerkontonas senaste bilder, skrev tre slentrianhjärtan till en som berättade om sin stress och som fick tusentals kommentarer som gummaaan du måste ta det luuugnt och du har varit stark för läääänge och sedan tryckte hon även på hjärtat till sin svägerskas senaste inlägg där hon tipsade om nyårsdukning. Nyår. Fanny suckade. Vad skulle hon göra på nyårsafton nu då? Ingen bild på champagne i solnedgång på stranden att posta, ingen tolvslagskyss. Inget, nada, njet.

Just som hon satt och kände sig ensammast i hela världen ringde det på dörren. Hon funderade starkt på att ignorera det, för det kunde ju omöjligen vara en besökare till henne. Eller kunde det vara Peter? Det plingade igen så hon reste sig ur soffan och påsen som en gång hade innehållit isbitar landade på parketten med ett klafs.

Fanny tittade ut genom det lilla fönstret bredvid dörren och skymtade en gigantisk blombukett. Det pirrade till i henne. Tänk om Peter hade ångrat sig ändå, insett att han hade gjort ett misstag och nu ville böna och be henne om förlåtelse? Hon skulle just öppna dörren när något fick henne att stanna upp. Bara den allra flyktigaste känsla och tanke. Om det nu var Peter – ville hon överhuvudtaget någonsin träffa honom igen? Han hade ju ändå varit otrogen. Och framför allt snuvat henne på en drömmig semester och ett romantiskt äventyr. Eller ja, äventyr och äventyr. Och romantik? Visst hade han väl varit romantisk där någonstans i början när allt var nytt. Eller?

Hon öppnade dörren och var på väg att ge honom en utskällning när en man som inte alls var Peter kikade fram bakom allt blompapper. En man med helt otroliga bruna ögon och gyllene hud och ett hår som gjort för att köra händerna igenom. Ett sug for via Fannys mage ner i trosorna.

Monique? Monique Hermansson? frågade mannen och synade Fanny från topp till tå.

Oui eller ehh, va? Eller alltså nej inte oui, inte jag, men hon bor här. Monica alltså. Inte hemma, Monica, stammade Fanny fram och visste inte ens säkert varför hon ens blandade in lite franska. Hon försökte nonchalant slänga med sitt blonda hår men kände hur det klibbade fast vid kinden. Fan. Kaksmet. Det var nog inte på grund av hennes supersexiga bombnedslagsuppenbarelse som han just nu tittade på henne uppifrån och ner och tillbaka upp, utan för att hon bokstavligt såg ut som om en bomb slagit ner.

Ah, förstår. Jag kanske kan lämna blomma till dig, fröken?

Absolut, det går fint. Och förlåt för hur jag ser ut. Jag, eh, bakar! Hon visade upp sina fingrar med stelnad smet på. Inte behövde den här snyggingen veta att hon knappt visste vad som ingick i en sockerkakssmet, än mindre att hon girigt sugit av sina fingrar. Hon skulle absolut inte ha något emot om han sög på hennes fingrar …

Ja, jag se. Du har spillt? Kanske jag kan smaka?

Vad sjutton, hade han just hört hennes snuskiga tankar?

Smaka mig?

Smaka kaka. Han tittade förbryllat på henne.

Kaka? Hon tittade ännu mer förbryllat på honom.

Ja, kaka du baka?

Jaha, hehe … alltså nej, den är inte färdig … än.

Ah synd, den ser god ut, sa han och gav henne en lång blick innan han räckte över buketten och fyrade av ett leende som fick det att kännas i trosorna igen.

Jag ska se till att Monica får dina blommor eh … ja … God jul!

God jul, fröken, sa det väldigt snygga och sexiga blombudet med sin brytning som Fanny trodde kanske var medelhavsiansk. Ja, om det nu ens var ett ord. Hon såg honom lämna deras trapp och gå mot sin budbil och fick chansen att spana in hans utomordentligt perfekta jeansröv.

Hon stängde dörren och bar in den stora inslagna blombuketten. Tydligen en julhälsning till hennes mamma från några nöjda bokföringskunder. Det var en överdådig bukett. Fanny tog fram telefonen och tog en bild och postade den sedan på Instastories med texten Kanske var det mr Right som just knackade på … Lite konstnärlig frihet får man väl ta sig som nydumpad, resonerade hon. Därefter gick hon upp till sitt rum och letade upp necessären där hennes dildo låg. Hon må ha fått med sig mestadels strandplagg på sin hastiga resa hem till mamma och pappa men dildon, den var alltid med. För hjärtesorg eller ej – en kvinna behöver trots allt egentid.

3

Monica stod i en av gångarna på stormarknaden och var just i färd med att plocka ihop rödbetssallad, brysselkål och prinskorv när hon fick ett sms från Lukas.

Hej mamma. Vi kommer den 22:a istället för den 23:e, hoppas det är ok. Just det, Tindra tål inte laktos och Wilma har fått för sig att hon inte äter kött. Glöm inte Jonnas nötallergi! Och jag gillar inte fisk. Hummer går bra. Annars inget konstigt! Vi ses, tjing!

Monica läste om sms:et tre gånger och kände hur det började pulsera i ena tinningen. Inga nötter, ingen potatis, inget bröd, inte kött, ingen mjölk … Hummer!? Vem fan har hummer ihop med julskinka? Fy sjutton vad äckligt. Och nog för att hon älskade dem allihop, men en dag tidigare? Dessutom skulle Lars på sin årliga julpoker imorgon vilket betydde att han den tjugoandra december skulle vakna upp med sin årliga hjärtinfarkt. Om han bara kunde dricka normalt en enda jäkla gång. Och var hade han tagit vägen nu?

Hon backade ut från gången och såg sin make sedan fyrtiotre år stå och samtala med några som Monica absolut inte hade lust att prata med då det alltid handlade om olika krämpor eller bitterhet över att de bara hade vunnit tiotusen på bingo. Det skulle ändå gå fortare att handla själv eftersom Lars alltid började tjattra med någon ny i var och varannan köttdisk eller frys. Hur kunde man ens känna så många människor?

Monica ställde på måfå ner några storpack med mineralvatten och julmust i kundvagnen. Lightversionen, det var nog säkrast. En saftflaska till barnen. Nötter. Ostar. Lade tillbaka nötterna då hon inte visste exakt hur känslig Jonna var. Åt hon inte nötter förra året? Eller var det gluten hon inte tålde då? Hon lade i några chokladaskar. Antagligen åt sig själv då hon inte hängde med i allas förbud, dieter, kostscheman och allergier. Hon och Fanny kunde dela. Nog för att det flickebarnet hade haft sina matnojor också genom åren men nu verkade det mer handla om lyxkomplex. Och vad var allt det här med Peter? När hon hade kommit hem till dem kvällen innan var det inte mycket som gått att urskilja mellan Fannys hulkningar och svordomar.

Telefonen plingade till igen och den här gången var det dottern Lina som sms:ade.

Hej mamsingen! Vi kommer redan i övermorgon för Fredrik ska vara med i en löpartävling på annandagen. Så fixar du bra kolhydrater till honom? Sötpotatis blir toppen. Vi försöker sockerdetoxa Charlie också så kan du köpa hem lite olika nötter? Puss!

Nu pulserade det inte längre i tinningen. Det sprängde. Sötpotatis? Hummer?

Jaså, här är du! Men vad sjutton, Monica, lightmust? Jag vill ha vanlig!

Monica stannade mitt i steget. Helst av allt skulle hon vilja skrika högt och sedan slå sin make hårt. Väldigt hårt. Istället överlämnade hon inköpslistan till Lars, vände på klacken och gick därifrån utan ett ord. Hon behövde kaffe.

*

Fanny vaknade av sin egen snarkning. Hon hade visst dåsat till efter en väldigt trevlig stund med massagestaven. Medan teknikens under hade gjort sitt mellan benen hade hon fantiserat om hur blombudet strukit bort lite smet från hennes mungipa med sin tumme. Han hade smakat på den och därefter med sin härliga brytning sagt att han ville ha mer. Det är bara att ta för sig, hade hon svarat, för i en fantasi lät ju aldrig något klyschigt. Och i fantasin hade hon haft en renare t-shirt på sig som han hade dragit av henne efter att ha retat hennes bröstvårtor genom tyget. Han hade smekt hennes nakna bröst och kramat hennes skinkor och sedan hade han tagit henne mot tvättmaskinen. För i fantasins värld var hon dessutom längre, så ett sådant scenario var fullt möjligt. Vibratorn slash blombudet hade gett henne två härliga orgasmer innan hon nöjd tagit sig en eftermiddagslur. Det hade börjat mörkna ute. Fanny kände doften av kaffe och tänkte att hennes mamma hade kommit hem, tills hon insåg att det var hennes egen nedsölade t-shirt som luktade. Hon behövde duscha. Hon sträckte sig efter mobilen och såg att några av hennes vänner hade kommenterat inlägget.

Vadå mr Right? Peter då?

Hon hade ju inte hunnit berätta för någon vad som faktiskt hade hänt. Att Peter hade kommit hem från jobbet föregående dag, medan Fanny glatt höll på att packa som bäst, och deklarerat att han hade träffat någon annan. Och att Fanny därmed inte längre var välkommen att följa med till Maldiverna. Hon hade först inte förstått vad han sa. Medan han babblade på om att hon kunde passa på att flytta ut sina saker under de två veckorna han skulle vara bortrest hade hon till slut bara skrikit åt honom:

Har jag vaxat mig helt i onödan, menar du!? Och alla de här nya bikinisarna? Vad ska jag göra med alla bikinis? Ge till din nya flickvän?!

Alltså de passar nog inte, hon är lite mer, eh, utsträckt i kroppsformen än du, hade han stammat fram medan han rättade till sina glasögon och gjorde den där irriterande harklingen han alltid gjorde i tid och otid.

Ja men tack så jävla mycket! Inte bara dumpar du mig, är otrogen och gör mig hemlös i juletid och stjäl min resa, du kallar mig fet också!

Nej nej, inte fet direkt, bara inte så smal. Vilket är helt okej, absolut, det är bara inte min stil eller typ om du förstår. Vi behöver väl inte bli ovänner nu?

Inte din stil!? Din TYP! Kunde du inte kommit på det för fem år sen, ditt jäkla kukhuvud?

Du var smalare då …

Fanny hade inte vetat vad hon skulle säga. Hon hade rusat in i sovrummet, drämt igen dörren och sjunkit ner på sängen där hon hulkat och gråtit i några minuter innan ilskan tog över igen. Då hade hon tagit fram en av de tomma resväskorna de släpat upp från förrådet och i den tömt några underklädeslådor och slängt ner ett gäng plagg från garderoben utan att titta närmare på vad det var hon fick med sig. Hon hade tagit med det mesta av sminket från badrummet och all hudvård – han må försöka krossa hennes hjärta och självförtroende men krämerna skulle han inte få. En kort sekund funderade hon på att lämna kvar Gucciväskan han hade gett henne på hennes trettioårsdag, som en markering, men hallå det var ju Gucci. Så med handväskan, resväskan och en bag hade hon kommit ut ur sovrummet igen och rafsat ihop datorn, paddan och det senaste barnboksmanuset som hon skulle illustrera och slängt ner i resväskan med alla bikinis och strandsaronger. Peter hade lossat på sin slips och slagit sig ner med en konjak och mobilen i en fåtölj. Fanny hade stegat fram och kastat en av sina vibratorer på honom.

Här! Du kan ge den till bengeten som konstigt nog har fastnat för dig. Hon lär behöva den. Enda anledningen till att jag har gått upp i vikt är att jag behövt tröstäta för varenda jävla orgasm jag behövt fejka under de här fem åren! Och jo, storleken HAR betydelse!

Sedan hade hon utan några större missöden, förutom en omkullvält vas och att hon fastnat i ett dörrhandtag med ena hällan på jeansen, kunnat lämna lägenheten med två stora resväskor, bagen och Guccin. Efter en kort taxitur till centralen där hon svept två öl hade hon klivit på det sista snabbtåget till sin barndomsstad. Ölen hade gjort sig påminda någonstans söder om Örebro och var det något hon avskydde var det tågtoaletter. Hon lyckades aldrig få till låset. Så med Guccin om halsen försökte hon kissa halvstående samtidigt som hon höll i själva dörren. Självklart hade tåget krängt till och dörren flugit upp och hon hade visat hela sin nyvaxade härlighet för några köande medresenärer. Efter ytterligare en taxitur, då sista bussen till hemstaden redan hade gått för kvällen, hade hon till slut stått på trappen till föräldrahemmet.

Och här låg hon nu, i sitt gamla rum, nydumpad men nyonanerad och fantiserade om ett blombud. Hon svarade två av sina lite närmare bekanta att Peter var en jävla otrogen idiot och att hon skulle ringa dem senare. Vilket hon inte tänkte göra. Den enda hon egentligen ville prata med var Moa. Peter hade inte kollat hennes Instastory. Fan. Han hade inte uppdaterat alls på flera dagar. Hon måste ju få reda på vem som tagit hennes plats!

Hon scrollade vidare i flödet och såg sin svägerska tipsa om något superduperenkelt fix hur man gjorde om en stol eller om det var en vas. Inlägget var postat för mindre än tio minuter sedan och hade redan flera hundra likes. Hon såg sin tre år äldre syster Lina posera efter lite hemmastyrketräning som aaallla kan göra hållande någon grön smoothie. Femhundra likes och ett överflöd av du är en sådan inspiration! och drömkroppen!

Suck. Linas Instagram växte i samma takt som mellanrummet mellan hennes lår.

Fanny och hennes syster var numer lika olika som grönkålssmoothie och gräddig milkshake. Visserligen var de båda blonda men tja, där tog likheterna slut. Lina hade fått all längd och nådde nära hundrasjuttiofem centimeter. Hon hade alltid varit smal men nu var hon dessutom fit. Hon var hurtig och energisk och alla gillade henne. Fanny hade inte ens kommit upp i hundrasextio centimeter och kände sig allt som oftast som den tecknade figuren Cartman i South Park då det liksom inte fanns någon naturlig smalhet i henne. Om hon inte svälte sig själv, men då var hon bara hungrig, sur och deprimerad. Hon var hellre sur och deprimerad, men mätt i magen.

Till skillnad från både sin syster och sin svägerska var hon inte särskilt populär på Instagram. Runt femtonhundra följare som mest, kanske hundra likes på några bilder fast desto mer dickpics i sin inbox. Som tur var kunde hon livnära sig på barnboksillustrerandet sedan några år tillbaka. Vissa saker var fortfarande helt oberoende av Instagramstorlek. Thank God.

4

Alejandro hade precis lämnat av ännu ett blombud och hade några kvar att dela ut. Han hade glitter överallt och doftade av hyacint. Varje jul jobbade han som bud i sin mors blomsteraffär. Om dagarna. På kvällarna bakade han pizzor i faderns och farbroderns pizzeria.

Familjen hade bott i Sverige i nästan tretton år efter att ha flyttat hit från Argentina. Alejandro hade satsat helhjärtat på studierna, pluggat upp betyg och var nu inne på andra året på läkarlinjen. Med sina tjugoåtta år var han äldst i sin klass, men det bekom honom inte. Han hade inte valt inriktning ännu men funderade på att bli allmänläkare och kanske jobba på stadens vårdcentral en dag. Att flytta ifrån orten och familjen kändes inte som något särskilt lockande alternativ. Det räckte med veckopendlandet till det lilla studentrummet som han var tvungen till nu under utbildningstiden. Han trivdes i lägenheten han skaffat med sitt ex Fia i den lilla staden där de flesta ändå var vänligt sinnade, även om han självklart märkte av de alltmer högerextrema vindarna som blåste in över landet. Trots att han och hans familj jobbat i princip sedan den första dagen de kom till Sverige och inte var särskilt religiösa alls, förutom hans (vid väl valda