Nog var det så: Fragment av en folkhemsk barndom

By Cai Svensson

- Med min bok "Nog var det så" vill jag få fler att värna om sina minnesfragment.

Cai Svensson har i tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel i skapandet av både dikter och aforismer. I "Tro mig! Fragment av en lärarbana" har han utforskat sin långa karriär som lärare.

De 600 minnesfragment som ligger till grund för boken är ordnade efter associationsprincipen och har endast en lös kronologisk ordning. Innehållet spänner över högt och lågt, väsentligt och oväsentligt och författaren väjer inte för rena banaliteter. Tidsandan är präglad av folkhemmets politik och ideologi på gott och ont. Fördomar, social kontroll och skvaller utgör dystra strömningar i tiden, medan sociala reformer och public service skapar den tidstypiska optimismen.

"Nog var det så" inbjuder läsaren att göra egna tolkningar av fragmenten och den eventuella helhet de kan skapa. Dessutom är det författarens förhoppning att fler vittnen från tiden börjar utforska sina egna minnen i jakten på en fullständigare förståelse av den period som omväxlande har benämnts "folkhemmet", "rekordåren" och "den sociala ingenjörskonstens tid".

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 5, 2018
• ISBN: 9789177853985

Cai Svensson

Cai Svensson är fil dr och lektor. Han har publicerat en rad dikt- och aforismsamlingar samt verk om litteratur, kommunikation och litterärt skapande. Han har tidigare verk utnyttjat fragmentet som medel, t ex i Nog var det så. Fragment av en folkhemsk barndom (2017), där han utforskar sin barndom och i Tro mig. Fragment av en lärarbana (2018), där han skildrar sina 40 år som praktisk pedagog. I ett flertal böcker har han lyft fram stora gestalter som tagit de grundläggande livsfrågorna på fullaste allvar och som med sina tankar bekämpat olika hot mot våra viktigaste humanistiska värden. Författaren är också verksam som debattör och driver ett antal sajter och bloggar på nätet.

Book preview

Nog var det så

Nog var det så

Efterord

Register

Impressum

Nog var det så

FRAGMENT AV EN FOLKHEMSK BARNDOM

CAI SVENSSON 

Till mina föräldrar och syskon

Everything is ceremony in the wild garden of childhood.    – Pablo Neruda

1.

Nog var det så att jag av egen kraft fick upp huvudet över vattenytan. Jag såg ju mamma komma springande med stora stänkande kliv tvärs över plaskdammen. Och jag hörde ju hennes gälla, skräckslagna skrik. Men jag glömmer heller aldrig de bruna små bubblorna under vattnet.

2.

Nog var det så att apelsinsaften och Mariekexen just den sommaren förvandlades till en nattvard som därefter kom att stärka min tro på barndomens trygga himmel.

3.

Nog var det så att lukten av klippt gräs och känslan av buktande tuvor under filten för all framtid skulle komma att förknippas med uppväxtens lyckliga somrar. 

4.

Nog var det så att ett besök på en av lasarettets kvinnoavdelningar ligger till grund för ett av mina tidigaste minnen. Jag befann mig mitt ibland en mängd avklädda och halvklädda kvinnor, när en sköterska frågade mamma om jag inte blev generad. Mamma svarade att det inte var någon fara eftersom jag var van. Varför jag befann mig på sjukhuset har jag ingen aning om, men mitt starkaste minne från händelsen är en stol med ett jättelikt ryggstöd.

5.

Nog var det så att jag under en middag spillde på mig så att jag var tvungen att klä av mig in på bara rumpan. Jag ville genast få torra kläder att ta på. Mamma tyckte dock att jag gott kunde sitta utan tills jag ätit klart. Men mitt under måltiden ringde det på ytterdörren. Jag blev smått panikslagen och glömmer aldrig känslan av skam och svek. Hur hela episoden slutade har jag dock förträngt.

6.

Nog var det så att jag vid ett annat tillfälle sov middag med pappa i rumssoffan. När morbror och moster kom på besök väcktes jag inte utan fick fortsätta min tupplur. Också då var känslan av skam och svek i det närmaste outhärdlig.

7.

Nog var det så jag alls inte ville börja på lekis. Mamma fick vara med mig där hela dagarna, åtminstone under en vecka, innan jag accepterade att hon gick hem, sedan hon lämnat mig till fröknarna. Begreppet inskolning hade dock inte slagit igenom på Ulvåsavägens förskola. 

8.

Nog var det så att jag aldrig känt mig mer illamående än när vi bjöds på tekalas av den andra gruppen på lekis. Te var för mig en direkt motbjudande dryck. Att fröknarna var så uppspelta över kalaset begrep jag verkligen inte. Jag kunde inte förmå mig att ta en endaste klunk. Under min barndom lärde jag mig aldrig att dricka vare sig te eller kaffe.

9.

Nog var det så att vi en dag på lekis byggde en grisstia av stora blanklackade björkklotsar. När Hans skulle placera en av dessa på stians tak, så föll den ner och krossade min högra pekfingertopp. Jag kände ingen smärta, skrek inte, såg bara förvånat på blodet som droppade ner över mina knottriga sockiplast. Fröken var skärrad och grät men ringde efter mamma som tog mig till sjukhuset.

10.

Nog var det så att sköterskorna som assisterade läkaren medan han sydde ihop fingertoppen hade fullt sjå med att vända bort mitt huvud från den blodiga brickan av rostfritt stål för att jag inte skulle kunna se vad som pågick. Efter behandlingen klappade mig läkaren lättad på huvudet och gav mig en tändsticksask med småmynt.  

11.

Nog var det så att fröknarna på lekis tyckte att jag och två andra killar på avdelningen skulle sjunga sången Tre pepparkaksgubbar på julavslutningen, då alla föräldrar var inbjudna. Trots envisa övertalningsförsök så vägrade jag blankt.

12.

Nog var det så att gamla fröken Kindbro lyckades få mig att spela Jösse Hare i en sketch på en avslutning med föräldrarna. Jag låg under katedern och hoppade fram för att skrämma vettet ur två kamrater som skulle tro att jag var en varg. Jag minns inte innehållet så väl, men föräldrarna skrattade i alla fall gott (Och det fanns det nog mer än ett skäl att göra…).

13.

Nog var det så att fröken Pettersson fått i uppdrag att med vår klass i matsalen leverera ett luciaspel för hela skolan. Jag skulle spela herde som läste upp julens budskap från en pergamentrulle. En grå yllefilt fick göra tjänst som mantel och jag stödde mig på en hemsnickrad käpp under läsningen. Min syster hade präntat ner budskapet på en gammal tapetrulle. Jag tror att allt slutade väl.

14.

Nog var det så att min identitet och känsla av att vara annorlunda stärktes av att jag hade ett ovanligt namn, var vänsterhänt och duktig på att rita. Och så var jag ju så tyst och blyg. På släktkalasen förevisades jag som ett sällsynt djur på zoo. Tänk, att vara vänsterhänt och kunna rita!

15.

Nog var det så att jag faktiskt vann en teckningstävling på skolan. Uppgiften var att med humor illustrera ett ordspråk eller talesätt. Jag valde bättre fly än illa fäkta. Teckningens motiv minns jag bara vagt.

16.

Nog var det så att jag vann ytterligare en teckningstävling, arrangerad av NTF. Av någon anledning var priset en burk med messmör, ett pålägg som jag alltid avskytt.

17.

Nog var det så att min innerliga önskan att få slippa uppmärksamhet bidrog till att jag på intet sätt kände mig sviken eller åsidosatt när min två år yngre bror föddes.

18.

Nog var det så att jag uppfattade det som outhärdligt plågsamt att tvingas gå på kalas och större släktträffar. Jag protesterade varje gång det var aktuellt, alltid förgäves.

19.

Nog var det så att jag efter att ha blivit tillräckligt gammal för att få bestämma över mig själv aldrig mer frivilligt gick på någon tillställning med släkten.

20.

Nog var det så att när jag lekte lite för högljutt med min bror, kunde pappa utbrista: Så låter du minsann inte när du är ute bland folk!

21.

Nog var det så att min ett år äldre syster fick ta ett stort ansvar för mig och ständigt och överallt gå omkring och hålla mig i handen. Det är inget som jag minns. Men det gör min syster…

22.

Nog var det så, enligt ett vagt, tidigt minne, att jag hade svårigheter med att lära mig synkronisera ord och rörelser när jag sjöng Imse vimse spindel. Min syster fick rätta mig gång på gång. Men nu klarar jag det! 

23.

Nog var det så att min syster regelbundet drabbades av var i öronen. Då måste hon åka till lasarettet och ta hål i öronen och släppa ut varet. Begreppet öronbarn är ett sentida påfund.

24.

Nog var det så att min syster ibland råkade ut för svåra näsblödningar. Då fick hon besöka lasarettet för att bränna blodådrorna. Jag var lycklig över att jag aldrig hade näsblod.

25.

Nog var det så att pappa ibland låg på rumssoffan och hade ryggskott eller huvudvärk. Det senare oftast på helgerna.

26.

Nog var det så att pappa köpte magnecyl i en liten plåtask. Locket var svårt att öppna.

27.

Nog var det så att mamma av och till hade magbesvär. Magkatarr skulle det nog kallas idag. Pappa verkade orolig och var också den som köpte hem botmedlet, en kritaktig, oaptitlig lösning som intogs matskedsvis. Flaskan var dock fin, lite tillplattad och mångkantig.

28.

Nog var det så att vi regelbundet tvingades ta vaccinationssprutor. Det skrämde mig emellertid inte så värst mycket. Och jag kunde absolut inte förstå allt ståhej från mammorna om sårskorpor efter sticken.

29.

Nog var det så att jag skärmbildsundersöktes flera gånger, på dispensären. Det kändes kallt att trycka sitt nakna bröst mot röntgenapparaten. Men sedan var det bara att vänta på brevsvaret – som alltid förväntades vara negativt. 

30.

Nog var det så att jag någon gång i ett svar fick det för mig oroande tillägget Normalt fynd. Men det var uppenbarligen just normalt.

31.

Nog var det så att min pappa alltid var klädd i kostym, vit skjorta och slips, t o m under våra helgutflykter i skog och mark. Han hade antagligen inget annat att ta på sig. En tjänsteman skulle väl vara klädd på det viset.

32.

Nog var det så att pappa gärna berättade för oss hur det gick till när han köpte familjens första möblemang. Han fick möblerna till särskilt gynnsamma villkor för att han enligt föreståndaren för Konrads Möbler såg så ärlig ut.

33.

Nog var det så att det inte förekom en enda droppe alkohol i mitt hem under hela min uppväxttid. På min pappas märkessköld hittade jag också en gång ett grönt litet märke med bokstäverna IOGT.

34.

Nog var det så att det på mina skrivhäften stod små sedelärande verser. Häng upp kläderna dina/ och håll dem rena och fina