Ångesten som vägrar lämna sitt sällskap: Min story om kronisk oro

By Ola Karlman

Någon har sagt att mer än 90 procent av allt som oroar en människa aldrig inträffar i verkligheten. Men vad hjälper det när man ändå inte verkar kunna låta bli att oroa sig?

Att leva med generaliserad ångest innebär en tillvaro ständigt på helspänn. De kroniskt malande orostankarna kan handla om närståendes hälsa, den egna hälsan, relationer med andra människor, arbete, studier eller ekonomi. Med mera. Författaren berättar om några av de många oroshärdar som plågat honom under tider som förflutit.

En dag bestämde sig författaren för att göra en "resa" som visade sig leda till upptäckter av insikter och kunskaper som kan vara till hjälp.

I slutet av boken visar det sig att författaren sparat det bästa till sist. Det finns en trygghet att finna. Det finns en tro som bär till en harmoni som kommer att vara för evigt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 26, 2024
• ISBN: 9789180973625

Ola Karlman

Ola Karlman är född 1976, gift med Teresia, pappa till Marcus och bor i Karlskrona. Han är utbildad undersköterska och har drygt 25 års erfarenhet av arbete inom äldreomsorg. Otaliga möten med människor under dessa år har gett honom ökad förståelse och ödmjukhet inför att varje människa är unik och livet komplext. Skrivandet har varit ett stort intresse sedan mycket ung ålder. För 15 år sedan började Ola Karlman arbeta som frilansande sportreporter med Blekingesport och TT Nyhetsbyrån som regelbundna uppdragsgivare. Han har även skrivit artiklar som publicerats i en rad andra tidningar. För några år sedan började Ola Karlman arbeta regelbundet som reporter på tidningen Världen idag.

Book preview

Innehållsförteckning

Höstmörker året runt

Vackra fasader

Ängslig i tryggt hem

Studentens vemodiga dagar

Grönt eller rött?

Familjeläkarboken

Idrottsutövning utanför planen

Vasaloppen från tv-soffan

Telefonen och postlådan

Oron i tvättstugan

Ångestfyllt resande

Värsta tanken

Kroniskt ängslig och spänd

Utklassad av Borg

Många såg mig som dumstrut 1

Många såg mig som dumstrut 2

Det kan kännas hopplöst

Tankar om att ses som dumstrut

En ny chans?

Generaliserad ångest

Utanför snäva ramar

Kunskapslucka i upplyst samhälle

Om jag kan minska oron – hur gör jag?

Hur tar jag det?

Dagligt underhåll

Klokskap på latin

Betydelsen av acceptans

Tacksamhet – känsla eller val?

Ett rofyllt smultronställe

Jag och Jesus

Kristna känner ingen oro. Eller?

Sammanfattning

En viktig påminnelse

En till viktig påminnelse

Himlen finns på riktigt

Höstmörker året runt

Höst. Smaka på ordet och tänk på dess innebörd. Vad tänker du och vad känner du? Kanske din sinnesstämning lyfts till oanade höjder bara du tänker på denna ljuvliga årstid, med dess soliga brittsommardagar och alla färger som bara tycks bli vackrare för varje dag som går. Sommarens värmebölja är över för den här gången. Du som inte trodde du skulle uthärda en enda dag till med 26 plusgrader eller ännu varmare. Äntligen har det blivit tid att njuta av svalare vindar. Härliga skördefester följs av mysiga oktoberfester. De lugna och tysta hemmakvällarna med tända ljus – vilken underbar kontrast till det hemska dånet från sommarens stadsfestival som nyss utspelades alldeles utanför husknuten. Och tänk, snart är det jul. Jul, jul, strålande jul.

Men hallå där. Vänta ett litet ögonblick. Vem följer fotbolls-VM från en uteservering med skön kvällssol och ljumma vindar samtidigt som denne i sina tankar längtar bort till en division 2-match i ishockey mellan Tyringe och Sölvesborg? I en svinkall islada, omgiven av kompakt mörker.

Ja, inte vet jag. Själens oro och dysterhet märker inte alltid av årstidernas skiften. En människa kan uppleva sin tillvaro som ett ständigt höstmörker. Ovissheten och ångesten inför morgondagen plågar så svårt, oavsett om almanackan visar att det är juni eller november.

Vackra fasader

Även den människa som på ytan ser ut att ha det hur bra som helst kan i sitt inre uppleva tillvaron som en ständig plåga. Psykisk ohälsa syns långt ifrån alltid på ytan. Enligt många livsberättelser kan man högprestera och framstå som lycklig, men ändå vara djupt olycklig i sin inre värld som bara tycks bestå av ett enda kompakt mörker.

Sociala medier kan vara bra. Men jag är övertygad om att dessa digitala plattformar även leder till ökad psykisk ohälsa. Jag tycker det räcker med att ta fram min mobil och scrolla genom de senaste uppdateringarna på Facebook för att riskera drabbas av intrycket att alla människor verkar vara lyckliga och framgångsrika. Precis alla, utom jag då.

Mångmiljonvillor. Lyxbilar. Karriärer som bara tycks peka rakt uppåt. Friska, väluppfostrade och framgångsrika barn. Semesterresor till lyxhotell på Maldiverna eller Thailand. Inte till Öland med tält och gasolkök. Maffiga lyxbåten. De dyra fritidsintressena. Solbrända, avslappnade, glada, vältränade, glassätande och badande människor i en till synes oändlig skara under en klarblå himmel.

Inte ett enda orosmoln tycks finnas inom synhåll. Såväl Instagram som Facebook svämmar över av bilder och berättelser från vännernas lyckliga semesterdagar. Det är poolbad, pina colada, coca cola, viner av alla möjliga färger och smaker, båtturer, strandhugg, festivaler, golfrundor, häng med hela tjocka släkten samt nya högklassiga, nåja?, uppvisningar vid grillen av mannen i familjen.

Harmonin tycks råda hos mina medmänniskor. Jag verkar vara helt omgiven av högpresterande praktexemplar. Mitt i denna glamour och lycka finns jag. Var passar en orolig själ som jag in?

Men är alla andra verkligen så lyckliga som de ger intryck av att vara? Personligen är jag övertygad om att det inte är så. När jag författar denna bok har jag hunnit fylla 47 år. Även om jag ännu känner mig skapligt ung har jag ändå hunnit bli så pass gammal att jag befinner mig närmare nuvarande pensionsålder (65 år) än studentdagen (19 år). Det brukar sägas att man lär sig med tiden.

I dag är jag mer övertygad än någonsin om att alla andra sällan är så lyckliga som deras yttre fasad möjligen ger sken av. Sjukdomar, olyckor, död, sorg, svält, krig, katastrofer, oro, ångest, depression samt alla andra bekymmer av varierande svårighetsgrad. Livet är inte bara enkelt och lyckligt för någon enda människa. Jag tycker det är väldigt uppenbart att livet på jorden är såväl orättvist som väldigt tufft mellan de små stunderna av upplevd harmoni.

Ängslig i tryggt hem

Ibland läser och hör jag om hur man enkelt försöker förklara människors destruktiva beteenden som ett resultat av taskig barndom. Det är sant att uppväxtmiljö är en av flera betydande faktorer för hur ditt och mitt liv kommer att gestalta sig. Men min övertygelse är att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

Jag kan inte annat än vara oändligt tacksam för min uppväxt på ön Senoren i Karlskrona skärgård, östra Blekinge. Det var en miljö som påminde om Astrid Lindgrens Bullerbyn. Mina föräldrar Alf och Ann-Margret försörjde under många års tid hela familjen enbart på pappas lön för arbetet som rörmokare på Karlskronavarvet. Mamma jobbade hårt på hemmaplan och gav oss fyra syskon ovärderlig trygghet. Och när en fyrabarnsfamilj förfogar över endast en arbetarlön ligger det i sakens natur att man semestrar på Öland i stället för att resa till Maldiverna eller Thailand.

Jag minns den gången då vår familj tog oss an den 35 mil, enkel resa, långa utflykten till nöjesparken Liseberg i Göteborg.

Budgetboende var vad som gällde, och dessutom räckte vår reskassa till att äta på hamburgerrestaurang endast i samband med hemresan. När jag växte upp fanns dels McDonalds, men även en statligt ägd hamburgerkedja vid namn Clock som bedrev verksamhet mellan 1976 (mitt födelseår) och 1999. Varje besök på en hamburgerrestaurang kändes lyxigt för oss barn, på grund av att det inte inträffade speciellt ofta. Matfrågan på resan upp till Göteborg löste mamma genom att före avresan laga potatis, kött och sås som vi sedan, med hjälp av ett gasolkök, värmde upp i en och samma gryta på någon rastplats längs med vägen.

Mina föräldrar gjorde mig och mina tre yngre syskon Mats, Lisa och Jimmy rika på annat än pengar. Det allra finaste i livet kan nämligen inte köpas för pengar. Kärleken och tryggheten i föräldrahemmet gav oss syskon bästa tänkbara start på våra liv. Jag är så oändligt tacksam till mina föräldrar.

Söndagsskolan är en alltmer sällsynt företeelse nu för tiden. Jag förmodar att det beror på att vi moderna människor hellre vill ha sovmorgon för att få lite återhämtning från våra välfyllda livspussel. Men många av oss som en gång gått i söndagsskolan minns en tid som gav oss trygghet och vägledning att ha med i livet.

Min söndagsskola i det röda missionshuset på Senoren började klockan 10.00 och höll på i en timme. Jag minns att man hade med sig några slantar och lade dem i en sparbössa, som var en trämodell av detta röda missionshus. Vi sjöng, pysslade och lyssnade till bibelberättelser. Efter söndagsskolan brukade det bli en stunds lek uppe på berget intill missionshuset innan vi hoppade in i vår familjs ljusblå Volvo 244, av 70-talsmodell, för att färdas den korta sträckan hem.

En del söndagar åkte vi dock inte raka vägen hem utan tog i stället en omväg med ett stopp hos Ingrid i kiosken. Ingrid bodde i närheten av missionshuset, i ett hus där hon även drev sin lilla kiosk. Man stannade till vid Ingrids hus, gick in på hennes tomt och fram till kioskluckan. Ingrid sålde godis, tidningar, tobak, läsk och andra varor som var vanligt förekommande i de dåtida kiosker som såg ut ungefär som Ingrids kiosk. När vi kommit fram till Ingrids kiosk kunde det visa sig att alla medhavda slantar inte hamnat i söndagsskolans sparbössa. Eller kanske var det så att vi barn fick några kronor extra av våra föräldrar, jag minns inte säkert. Något som jag däremot minns väl var Ingrid i kioskens fingerfärdighet och snabba huvudräkning.

Jag sa fem kronor smågodis och Ingrid i kiosken plockade då ihop denna lilla godispåse med hjälp av sina fingrar, i en svindlande hastighet. Jag minns Ingrid i kiosken som en vänlig människa.

När man hunnit bli så pass gammal att man gick i tredje klass kunde man börja på en aktivitet som kallades juniorerna. Dessa samlingar ägde rum på torsdagskvällar och innehöll varierande aktiviteter samt sång och andakt. Terminens absoluta höjdpunkt var utflykten till simhallen i Rödeby, med ett efterföljande stopp vid Rödeby gatukök som grädde på moset. Ett helt gäng hungriga barn och ungdomar rusade då in i gatuköket och förvandlade inom loppet av ett par sekunder den kepsbärande och mustaschprydde gatuköksinnehavarens lugna tillvaro till stekning av hamburgare i ett rasande tempo.

Gatuköksmat var för övrigt ett gångbart lockbete om man ville ha mig med på sådant som jag egentligen tyckte var drygt och trist. Vid några tillfällen åkte jag med min mamma på kristna möten i Korskyrkan i Lyckeby, en tätort några kilometer utanför centrala Karlskrona. Jag minns de välbesökta mötena där välkända kristna predikanter talade både länge och väl. Lite väl länge, tyckte jag då.

Det fanns säkert dem som tyckte att tiden inne i Korskyrkan gick alldeles för fort och att predikanten gott kunde ha talat i minst en timme till, men den upplevelsen var inte min. Jag minns hur innerligt