Fullbordan

By Kerstin Henning-Magnusson

En berättelse som sträcker sig över ett halvt sekel, med start på 50-talet. En ung änka och trebarnsmamma tvingas ut i arbetslivet för att försörja familjen. Barnen växer upp, blir myndiga, nya identiteter skapas och livet förändras. Sverige och världen tar nya former allt eftersom tiden går, och vi får följa med den nu mogna kvinnan ut på resor i Europa och bjuds in att reflektera över de nya insikter hon får på vägen. En känslosam och nyanserad bild av en värld i ständig förändring. Detta är en fristående fortsättning av boken "Insikt".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788711967409

Book preview

Förord

Över vida vatten

vandrar lugn min blick.

Havets blanka spegel –

klippans rosa skimmer

skänker själen ro.

I en värld av oro

har jag funnit frid

här – vid livets källa –

bortom rum och tid.

Sommarmorgon i norra Bohuslän – med allt vad det innebär. Havet, glittrande i soldiset, sjöfåglar i stilla glidflykt under den klarblåa himlen, vindens lek i nyss hissade, ännu inte spända segel och så luften, fylld av friskhet och sälta.

I början av min långa sjukhusvistelse efter en svår olycka hade jag varit övertygad om att detta var för evigt förlorat för mig, men snart tog en obändig kampvilja och oemotståndlig kärlek till livet överhanden och redan den första sommaren – direkt efter sju månaders sjukhusvård och på tillskyndan av min äldsta dotter – var jag tillbaka i mitt paradis. Under tio underbara dagar fann jag – lite trevande till att börja med men med varje ny dag allt säkrare i sadeln – vägen till min nya tillvaro. Min lycka över att jag överlevt och fått återvända till ett alldeles vanligt liv var så stor, att inga ansträngningar kändes för stora, när det gällde att möta och klara av alla de utmaningar som fyllde min vardag denna första tid.

Olyckan hade gjort mig för all framtid bunden till min rullstol, men det var också allt. I mycket högre grad än vad den berövat mig hade den berikat mig och från den utgångspunkten ville jag nu börja mitt – visserligen annorlunda men så oerhört värdefulla – nya liv. Jag hade funnit min väg – jag var genuint och oreserverat lycklig.

Många människor som jag mött under årens lopp har frågat mig, hur jag efter de tidiga tragedier som drabbade mig, har kunnat bevara en sådan omisskännlig livsglädje. Svaret är enkelt och i just mitt fall självklart. Jag älskar livet! Att leva fullt ut och få vara delaktig i vad som än sker, att få spänna sin båge och pröva dess förmåga: för mig är det lycka.

Hur har då livet gestaltat sig för mig? Hur blev det för oss – för mig och mina tre små barn – när ödet slagit till och berövat oss – inom loppet av några få år – de tre människor som stod oss närmast och betydde allt för oss?

Jo, det gick naturligtvis vidare som det ju måste göra, och blev till den mosaik av händelser och upplevelser som ÄR livet.

Ingenting blev som det varit tänkt, en tid tycktes det som om nästan ALLT tagits ifrån oss, men ändå ser jag nu vid en tillbakablick att det blev ett innehållsrikt och meningsfullt liv trots allt. Det blev så här.

1

Radhuslängan såg välkomnande och inbjudande ut där den låg med sina pastellfärgade fasader belysta av en blek septembersol. Det var en uppmuntran jag väl behövde. Jag hade ett par veckor tidigare tvingats fatta ett beslut som jag inte på något vis var säker på hade varit det riktiga. Jag hade köpt ett av radhusen – en halsbrytande manöver med hela köpesumman baserad på lån – men jag hade inte haft något val. Min far hade blivit allvarligt sjuk och riskerade sjukpensionering inom en snar framtid, vilket ju också skulle medföra att han måste lämna sin tjänstebostad, där också barnen och jag haft vårt trygga hem efter Gunnars död. Behovet av ett eget hem för mig och barnen blev akut, Göteborgstrakten var det enda tänkbara alternativet med tanke på barnens framtida utbildningsmöjligheter och jag sökte hela sommaren med ljus och lykta efter en lämplig lägenhet. Jag kunde lika gärna ha försökt ta ner månen eller bestiga Mount Everest. Att finna en lägenhet i den tidens Göteborg utan att ge sig in på den svarta bostadsmarknaden var med andra ord en omöjlighet. Jag köpte radhuset och när jag hade skrivit under köpekontraktet kändes det som om jag just kastat mig ut på djupt vatten och upptäckt att jag inte var simkunnig. Jag skulle snart få veta att den bilden var alldeles riktig och om jag hade kunnat lyfta på förlåten som dolde framtiden så skulle jag också ha fått veta att jag just beträtt den väg som inom bara ett år skulle leda till ännu en avgörande och total förändring i mitt och mina barns liv.

Miljö- och bostadsbyte lär stå högt på listan över orsaker till allvarlig stress och om dessa forskarrön håller så måste jag vara utrustad med en ansenlig motståndskraft, för detta var min nittonde omplantering under mina drygt trettio levnadsår. Och det var långt ifrån den sista!

Jag borde alltså kunna räkna med att ha vanan inne, men däremot kände jag en djup oro för att mina barn inte skulle finna sig till rätta i de nya förhållanden som väntade. Ingen gemensam nämnare fanns för den värld de lämnat och den de nu kommit till.

Hemmet började ta form, de båda äldsta barnen hade börjat i sin nya skola och femåringen hade fått nya och långt flera lekkamrater än någonsin tidigare. Allt artade sig riktigt bra och jag blev lugnare och mer förhoppningsfull inför framtiden. Jag skulle klara det här!

Det var fortfarande september – en alldeles underbar septembermånad med hög klar luft och en sol som oförtröttligt lyste dag efter dag och gav en känsla av att vi ännu var kvar i sensommaren. En sådan solig söndag tog vi spårvagnen in till Lorensberg för att sedan strosa omkring och bekanta oss med stadens centrum. Vi gick i sakta mak nedför Kungsportsavenyen, tittade i de stora skyltfönstren och önskedrömde och låtsashandlade. Plötsligt fick jag en känsla av déjá vu – en minnesbild trädde fram: bilden av Gunnar och mig, med Klas i barnvagnen, när vi fönstershoppade i Gamla sta´n och planerade för de kommande dagar, då alla våra förhoppningar skulle infrias. Dagar som aldrig kom! När tiden för dem var inne, var Gunnar död. Varför? Minnet väckte sorgsna tankar, men jag gjorde en kraftansträngning och trängde undan dem. Inga dystra tankar skulle få förstöra den här eftermiddagen.

Barnen hade stannat framför en av stadens största biografer och betraktade med lysande ögon stora braskande affischer som aviserade att den tecknade amerikanska storfilmen Peter Pan var i antågande. I jämförelse med den lilla biograf vi var vana vid måste detta nöjestempel ha tett sig som ett sagoslott för mina oerfarna barn. Frågan, som kom var förstås oundviklig.

Kan vi få gå hit någon gång? Förväntansfulla blickar vändes emot mig och då lovade jag – direkt och på stående fot – att vi, första söndagen efter premiären, skulle gå och se Peter Pan här.

Jag förstår att det för senare generationer kan verka förvånande att ett biobesök kunde vara något så märkvärdigt, men det har sin alldeles naturliga förklaring.

Penningvärde och inkomstläge var vid den här tiden oerhört annorlunda mot vad det är idag och var – då precis som nu – de faktorer som gav prägel åt samhällslivet. Nöjen och annan lyxkonsumtion måste för de allra flesta komma i andra hand och av vår tids alla möjligheter att leva i förväg fanns inte en enda. Kontokortssystemet var inte i bruk och banklån beviljades i stort sett bara i samband med verkliga realvärden och aldrig utan krav på orubbligt säkra garantier för återbetalningen. Det gällde helt enkelt att planera sin budget så omsorgsfullt att plånboken inte var tom innan månaden var slut och några impulshandlingar kunde det därför aldrig bli tal om.

Genom mitt löfte hade jag ändå just gjort mig skyldig till en!

September led mot sitt slut och när månadsskiftet närmade sig var jag spänd som en bågsträng. Nu stod jag inför sanningens minut, då det skulle visa sig om jag skulle kunna få debet och kredit att gå ihop. På den här tiden sköttes de vanligast förekommande betalningstransaktionerna på enklast tänkbara sätt. Man fick ut sin lön eller pension i kontanter och betalade sedan sina räkningar med vanliga utbetalningskort. Checksystemet var i ringa bruk, bankomater fanns inte alls och man utförde sina ärenden öga mot öga med de anställda på banker och postkontor.

Jag hade hämtat ut vår lilla sedelbunt på posten och satte mig med mina räkenskaper. Den uppgiften grep jag mig också an på enklast tänkbara sätt utan tillstymmelse till påverkan av vad jag eventuellt hunnit lära mig under mitt korta gästspel på handelsskolan. I en rad framför mig på bordet placerade jag ut de aktuella månadsräkningarna och sedan lade jag ovanpå var och en av dem en liten prudentlig hög med pengar att betala dem med. Det som sedan var kvar var vad vi hade att röra oss med den kommande månaden. Konstigare än så var det inte och de pengarna låste jag ner i ett litet grönt kassaskrin, som jag skaffat när Gunnar dog och jag fick ansvaret för våra värdehandlingar.

Jag kunde andas ut! Med förståndig hushållning och rimliga behov skulle allt gå bra. Om inget oförutsett inträffade!! Några marginaler fanns inte, men det fanns heller ingen anledning att befara att några sådana skulle behövas. Jag skulle få bli kvar i den tron i exakt tre veckor.

Peter Pan –filmen hade haft bejublad premiär och precis som jag lovat beställde jag biljetter till den första matinésöndagen. Biljetterna, första bänk balkong, var dyra – fyra kronor per styck – men den här gången skulle bara det bästa vara gott nog.

Så kom den efterlängtade söndagen och jag hämtade pengar i skrinet – en femtiokronorssedel – som jag ordentligt vek ihop och lade i min portmonnä tillsammans med några växelmynt till spårvagnsresorna. På den här tiden betalade man direkt till föraren, vid påstigningen och förväntades ha jämna pengar till hands.

Det regnade och blåste full storm, när vi kämpade oss fram mot hållplatsen och våta, gula höstlöv kom dansande i stora sjok genom luften, när kastvindarna gick bärsärkagång i villaträdgårdarna utmed vår gata.

En vagn var på ingående just som vi nådde fram och jag tog upp min portmonnä och plockade fram pengar till resan innan vi steg på. Äntligen var vi på väg!

Biografens foyer var fylld till trängsel och vi fick bana oss väg fram till kassan för beställda biljetter. De fanns där – precis som de skulle – och jag tog fram … femtiolappen? Den fanns där inte, där låg bara ett par kronor till hemresan! Jag såg mig förtvivlat omkring, jag tittade på golvet, jag letade i handväskan, men den fanns ingenstans. Bakom oss växte kön, det började bli oro i ledet över dröjsmålet och till slut hade vi ingenting annat att göra än att gå därifrån. När dörrarna till salongen öppnades och publiken började strömma in gick vi åt motsatt håll, ut på gatan för att ta spårvagnen tillbaka hem.

Jag led med barnen i deras besvikelse och kunde först inte fatta vad som hänt, men så stod plötsligt sanningen klar för mig. Blåsten måste ha tagit den, när jag stått med min öppna portmonnä före påstigningen och för något ögonblick haft uppmärksamheten riktad åt annat håll. Det var naturligtvis den enda möjliga förklaringen.

Vi var de enda som steg av vid vår hållplats och fastän jag visste att det var meningslöst stannade jag till och tittade ner på marken. En tjock sträng av våta löv låg hoppackad utefter rälsen och jag skulle just vända om och gå vidare då jag i skenet från en gatlykta såg någonting fladdra till där nere. Jag hukade mig ner och kunde inte tro att jag såg rätt.

Titta barn, ropade jag.

På en liten vass pigg på rälsen sitter en femtiolapp! Våra femtio kronor!

Jag lirkade loss den och slätade försiktigt ut den. Den var alldeles oskadad förutom det lilla hål som visade var den suttit fast. När den första häpnaden lagt sig började vi skratta. Vi hade blivit så glada och glädjen måste få ett utlopp.

Nästa söndag, sa jag då åker vi in igen och då ska vi träffa Peter Pan. Och ni ska få en hel krona var att handla för i biokiosken!

I morgontidningen nästa dag kunde jag läsa om en spårvagnsolycka med flera skadade passagerare som måst föras till sjukhus. Den hade skett föregående kväll – på vår sträcka och vid den tid, då vi skulle ha varit på hemväg om vi varit kvar över föreställningen! Pengarna som försvann och på ett så otroligt sätt kom tillbaka – var det bara en helt slumpartad händelse eller var det ett ingripande av Försynen? För mig finns det numera bara ETT svar på den frågan!

Månadsskiftet hade givit mig en klar bild av vår ekonomiska ställning och jag hyste inte längre några tvivel om att jag gjort rätt, när jag köpte radhuset. Lugnet varade som sagt – i exakt tre veckor. Då fick jag en morgon med dagens post ett brev från den bank, som hade radhusets bottenlån på trettontusen kronor – en summa motsvarande cirka tvåhundratusen i dagens penningvärde. Meddelandet från banken var chockartat. Lånet var inte lån utan ett s.k. byggnadskreditiv som beviljats byggmästaren under byggnationen med tydliga direktiv om att det skulle återbetalas när huset stod färdigt. Ingen hade upplyst mig om detta, men hur skulle jag kunna bevisa det? Och även om jag blivit förd bakom ljuset och handlat i god tro var det nu jag som i egenskap av husets ägare var skyldig att lösa in summan.

Jag blev helt lamslagen. Mina föräldrar hade ingen möjlighet att hjälpa mig – det visste jag – och nu ringde deras varningar i öronen på mig så att jag kände att jag inte heller kunde anförtro mig åt dem. Enda utvägen tycktes vara att sälja huset, men vart skulle vi sedan ta vägen? Frågan hade inget svar – det var den enkla sanningen!

Dagen gick, medan jag kämpade för att barnen ingenting skulle märka, men hela tiden malde tankarna, utan att jag kom närmare någon lösning på problemet.

Oron och anspänningen under dagen hade gjort mig totalt utmattad och när kvällen kom gick jag till sängs samtidigt med barnen. Jag räknade med en sömnlös natt i förtvivlad hopplöshet, men att mörkret och tystnaden omkring mig skulle bli grogrund för en total helomvändning i min tankeverksamhet – det hade jag inte räknat med. Beslutet och tilltron till det kom helt oväntat och alldeles plötsligt. Jag skulle naturligtvis bege mig till banken ifråga, tala om att jag inte fått riktig information och sedan be om att få alltsammans ändrat till det lån jag trott att det var. Så måste det förstås bli!

Nästa förmiddag gjorde jag slag i saken och – möttes av absolut vägran. Om en vecka skulle pengarna vara inbetalda!

Jaha! Då fick det bli någon annan utväg, för nu, när tärningen väl var kastad, hade jag inte en tanke på att ge upp. Jag gick direkt till den andra affärsbank, där de övriga lånen låg och jag var fylld av tillförsikt. Där kunde väl inte trettontusen mer eller mindre spela någon roll? Det gjorde det – i högsta grad.- Något lån kunde det inte bli tal om där heller, men där fick jag i alla fall ett råd på vägen: Statens egen bank har ett kontor där Ni bor. Om någon bank skulle kunna hjälpa Er så är det den.

Dit gick jag nästa förmiddag, sedan jag ringt och fått löfte om ett möte med kontorschefen. Ett möte, som både inom kort och på lång sikt skulle få konsekvenser av ett slag som ingen hade kunnat föreställa sig.

Jag fick träffa honom i enrum och där berättade jag – rakt på sak och utan omsvep – om den situation jag oförskyllt hamnat i och om vilka följder detta skulle kunna få för mig och mina barn.

Han avbröt mig innan jag hunnit riktigt till punkt.

Ni får lånet, sa han. Min personal får skriva ut handlingarna nu direkt, så kan Ni skriva på papperen innan Ni går härifrån. Övertagandet ordnar vi bankerna emellan – det är klart på ett par dagar. När Ni går härifrån idag kan Ni glömma hela historien.

Var detta möjligt? Hade jag verkligen hört rätt? Min oro hade varit så stor, vår tillvaro hade känts så hotad, att jag nu inte kunde fatta att allt efter detta korta samtal var över.

Han var redan på väg ut i banklokalen men han måste ha läst mina tankar för han stannade till ett ögonblick och sa skrattande:

Jo, Ni kan vara lugn. Det ÄR sant! Vi sätter igång med detsamma.

En halvtimme senare var jag på hemväg, papperen var underskrivna och jag kunde glömma hela historien. Kunde jag det? Nej, inte riktigt skulle det snart visa sig.

2

Fyra dagar senare ringde telefonen tidigt på morgonen. Det var min välgörare från banken och hjärtat flög upp i halsgropen på mig. Det hade förstås kommit en käpp i hjulet – vad skulle han annars ha för anledning att ringa mig. Han började med några inledande allmänna fraser och jag väntade spänt på jobsposten. Men den kom inte – hans ärende gällde inte det utlovade lånet utan något helt annat!

Jo, sa han, jag har ett förslag att göra Er. Vi behöver en ständigt tillgänglig vikarie för våra anställda här på banken och Ni skulle passa utomordentligt. Jag tänker anställa Er!

Ja, det var ju smickrande, sa jag, lätt konfunderad.

Men det går inte! Jag har en helklassisk studiebakgrund och vet ingenting om bankgöromål.

Det spelar ingen roll. Vi bjuder på betald lärotid här hos oss.

Jag började känna mig illa till mods. På något sätt måste jag på ett smidigt sätt komma ur detta, som jag absolut inte ville vara med om.

Det går ändå inte, fortsatte jag. Jag har min lilla femåriga dotter att ta hand om på dagarna.

Även sådant går att ordna om bara viljan finns.

Hans ton hade påtagligt förändrats och skärptes ytterligare, när han fortsatte. Jag får nog säga att jag tycker att en tjänst borde vara den andra värd. Eller hur?

Då förstod jag att jag måste ge vika. Chocken efter bankbeskedet var ännu inte helt övervunnen och nu fick jag för mig att löftet om lånet var i fara, om jag visade mig alltför ovillig. Jag lovade att åtminstone göra ett försök.

På eftermiddagen ringde han igen. Allt var nu ordnat. På den kommunala lekskolan, där jag nyligen förgäves sökt en plats för min lilla flicka, var hon nu inskriven för dagliga vistelser och själv var jag redan nästa dag välkommen till banken för att påbörja en tvåveckors lärotid!

Efter samtalet sjönk jag ner på närmaste stol för att försöka reda ut begreppen lite. Jag hade fått en oroande känsla av att mitt liv styrdes av krafter som jag inte rådde över. Jag var trettioett år och hade på tio år upplevt mer än vad de flesta människor behöver en hel livstid för att hinna med. Varifrån kom impulserna som utlöste dessa ständiga uppbrott och opåverkbara förändringar i mina levnadsförhållanden? Vem ryckte i trådarna? Hur länge skulle det pågå?

Glada barnaröster trängde in från vår lilla tomtplätt på baksidan och jag återfördes till verkligheten. Därute hade snön börjat falla – ett kraftigt snöfall som redan hunnit lägga ett vitt, gnistrande täcke på den frusna marken. Barnen gjorde redan snölyktor och deras glada skratt gick rakt in i hjärtat på mig. Allt skulle bli bra.

Det blev en mångfacetterad historia att nu – vid dryga trettio års ålder – för första gången bokstavligen slungas ut i förvärvslivet: Att efter tolv år av frihet och oberoende sätta sig på skolbänken igen var bara det en säregen upplevelse. Allt var nytt för mig och varje dag bjöd på nya krav men också på nya erfarenheter. Det var energikrävande timmar, men jag var fast besluten att göra det bästa av dem och såg fram emot ledigheten när lärotiden var över. Den kom aldrig. När jag ansågs utlärd visade det sig att de sporadiska vikariat det från början varit tal om blev mer frekventa än vad som varit meningen. Det var en utveckling som jag inte alls var nöjd med. Omsorgen om vårt hem och framförallt barnens välbefinnande var det viktigaste för mig och en arbetsbörda som hotade att äventyra det var jag inte beredd att ge mig i kast med. Ibland var jag så trött att jag bara ville ge upp.

Men det gjorde jag inte. I samband med Gunnars sjukdom och död hade jag upptäckt att jag i krissituationer förfogar över ett osvikligt hjälpmedel: en förmåga att mitt i allt det negativa och svåra söka mig fram till en kärnpunkt av positiva aspekter. Den finns där alltid, om man bara lyckas finna den! Så gjorde jag nu. Jag var visserligen inte i direkt krisläge men jag hade det tillräckligt besvärligt för att behöva göra någonting åt det. Och visst fanns det positiva komponenter! Där fanns våra ökade inkomster, gemenskapen och samarbetet med mina arbetskamrater och – till sist – den underbara känslan på lördagsmiddagen att efter veckans väl förrättade värv ha ett och ett halvt dygns efterlängtad ledighet att se fram emot!

Joo! Visst var det ändå härligt att leva!

Sent en kväll ringde telefonen och när jag lyfte luren och svarade väntade en glad överraskning. Ett par mycket goda vänner till Gunnar och mig från Stockholms-tiden hade flyttat till Göteborg, köpt villa i Långedrag och nu, när de kommit i ordning, spårat upp mig genom att ringa Gunnars mor. Nu ville de återuppta kontakten, som legat nere i fem år och till att börja med bjuda barnen och mig på en heldag i Långedrag söndagen därpå. Det blev en mycket trevlig dag, det var som om inget uppehåll funnits i vårt umgänge, men för mig blev det oväntat en upplevelse