På andra sidan

By Camilla Hedlund Elf

Klaras sista minne innan hon dog var den klarröda mössan som låg på en armlängds avstånd från henne, på vägen där bilen kört på henne. Nu börjar en ny tillvaro med ett enda mål - att rätta till det som måste rättas till. För Klara har förunnats en chans att från himlen påverka det som sker på jorden. I huset i himlen bor också Sara, Oliver och Kevin. De blir snabbt vänner, och de visar Klara en rulltrappa mitt ute i skogen. Rulltrappan leder till jorden. Det finns bara en regel. Man får aldrig ta kontakt med de levande, för om man gör det så får man inte återvända. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728192054

Book preview

Camilla Hedlund Elf

På andra sidan

SAGA Egmont

På andra sidan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Camilla Hedlund Elf och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728192054

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Jag ångrar det varje dag. Ångrar det med hela mitt hjärta, djupt och oåterkalleligt. De otaliga dagar jag ser tillbaka på de val jag gjorde och resultaten de fick, verkar ändlösa och jag vet inte hur jag ska rätta till det. Det är först nu jag kan se klart, se hur mina beslut påverkade mig själv och alla andra. Det är först nu, när jag i lugn och ro kan se tillbaka och tänka igenom allt som jag inser hur fel jag hade. Samtidigt som jag inser det, inser jag också hur omöjligt det var för mig att fatta andra beslut. Hur fel man än har, är man oftast oförmögen att göra annorlunda, hur gärna man än vill. Jag är en sådan typisk person som valde fel och nu får ångra det. När ångesten river och sliter i djupet av ens själ, så fattar man fel beslut. När man äntligen ser klart igen, så kommer ångern. Ångern som sticker som en kniv i mitt hjärta, skapar nya sår och skär djupare i alla de skåror som redan finns. Kniven ser till att jag aldrig glömmer, att jag aldrig kommer att komma undan alla de saker jag gjort och ångrar. Ånger över att deras liv slogs i tusen bitar, samtidigt som mitt. Det som skiljer oss åt är att det bara är jag som skulle kunna räta till det och jag har förvägrats den möjligheten. Jag är fast här, på en plats där tid och rum bara existerar i huvudet. Där allt som spelar någon roll är att man kommer fram till sina misstag och förlikar sig med dem. Så länge man inte känner till sina misstag, är man fast i en tidlös ström av tankar och känslor. Kniven skär djupare och hårdare för varje minut man tillbringar där.

1.

Mitt liv såg ut som alla andras fram till den där dagen. Som en helt vanlig tjej med många vänner runtomkring mig kunde jag vandra genom gymnasieperioden relativt problemfritt. Genom att le lite extra mot rätt personer och uppföra mig som jag skulle där det krävdes av mig hade jag sett till att skapa mig en tillvaro där jag kunde göra lite som jag ville. Det var en tillvaro som jag trivdes med, även om jag hade börjat undra om det inte fanns något mer där ute. Undrat och längtat efter en vardag som inte var min. Livsångest, skulle nog vissa kalla det. Kuratorn som jag i hemlighet besökte, kallade det prestationsångest. En vinterdag skulle allt det förändras drastiskt. Så drastiskt att det blev omöjligt att rätta till, hur mycket jag än ville. Allas liv runt omkring mig förändrades helt och hållet och jag själv fanns inte där för att hjälpa till med att vända världen rätt igen, för mitt liv var det som förändrades allra mest. Samtidigt som jag minns tillbaka på hur det en gång var, är jag fast där jag är nu.

Alla nya intryck blandas med gamla minnen. Jag ser de gamla, välbekanta människorna framför mig, tillsammans med de nya. Det skrämmer mig att de jag lämnat blir svagare, samtidigt som de jag kommit till blir skarpare. Min mammas blonda hår byts mot ett annat, mycket mörkare hår, som tillhör någon jag önskar att jag inte kände. De busiga ögonen jag alltid vetat tillhör min bästa vän, byts ut mot andra, mer allvarliga ögon. De finns fortfarande där, men samtidigt som de bleknar bort, så blandas deras drag ihop med de jag nyss lärt mig känna igen. Jag vill inte glömma dem, jag vill att de alltid ska finnas kvar i mitt minne. Jag vet bara inte hur. Här existerar inga kameror som jag kan fotografera människor från en annan värld med. Jag kan inte hämta fotografier från min gamla värld för att kunna se tillbaka. Kvar återstår att använda mitt minne, men hur mycket jag än anstränger mig, så lyckas jag inte. Mitt minne är inte bra nog och för varje dag så blir deras konturer svagare och svagare. Jag står här och saknar allt det jag lämnat bakom mig, men ändå sakta, fylld av en känsla av accepterande. Det här är mitt liv nu, jag måste bara ta reda på vad jag ska göra med det.

Idag är en dag som är till för att tänka. Tankarna snurrar, tillsammans med frågorna som aldrig får något svar. Tankar där jag önskar att kunde vrida tillbaka tiden och ändra det som skedde. Men hoppet är fejkat, man kan inte förändra det som hänt, hur mycket man än vill och offrar. Jag skulle ge vad som helst för att kunna vakna en vanlig sommarmorgon, titta ut genom mitt fönster och se min vanliga, trygga radhusgata fylld med alla halvgamla bilar och studsmattor. Och när jag betraktat det ett tag, skulle min mamma ropa på mig att det var dags att vakna, att hon gjort pannkakor till frukost. Efter den där vanliga frukosten där jag alltid retas med mina yngre syskon skulle jag försvinna ut från huset, iväg på nya äventyr med mina vänner. Men jag kommer aldrig få uppleva det igen. Mitt liv förändrades den dagen samtidigt som alla andras, men inte på samma sätt. Det finns inga vittnen till det som hände, förutom jag själv och chauffören, förstås. Kanske ska jag vara tacksam för det, för att ingen var tvungen att uppleva det jag upplevde. Kanske hade ett eventuellt vittne kunnat förändra det som hände, kunnat kalla på hjälp eller på något sätt förhindrat olyckan. Det är inte så konstigt, att där inte fanns några vittnen, med tanke på att det var en mörk, kall vintermorgon. Ofta dyker minnet av vad som hände upp i mitt huvud, och jag finner mig själv stirrande ut i tomma luften. Det enda jag ser är det jag upplevde min sista dag i livet.

Det började som en helt vanlig morgon, med alla vanliga rutiner och måsten. Med en suck vaknade jag när alarmet ringde, men jag kunde inte låta bli att snooza både en och två gånger innan jag kämpade mig upp. Med täcket fortfarande virrat runt kroppen tvekade jag inför att kliva ut i det kalla rummet. I huvudet försökte jag tänka ut dagens outfit. Skulle jag klä mig varmt eller tvinga mig igenom ännu en dag i minusgrader med strumpbyxor och klänning? Jag kikade ut genom fönstret för att försöka avgöra hur kallt det var och bestämde mig för att det fick bli jeans och en varm, stickad tröja. Trots att det var december och snö ute, hoppades jag varje morgon innerst inne på plusgrader. Kanske hade det varit bättre om jag istället legat kvar, skolkat, som jag allra helst ville göra. Men jag har alltid varit den där duktiga personen, som alltid är i tid och aldrig skulle kunna missa ens tio minuter av en lektion. I alla fall var det så jag såg på mig själv och därför tog det inte många minuter innan jag åt frukost tillsammans med resten av min familj.

Jag minns att min mamma som vanligt tjatade på mig om att äta lunch i skolan, vara duktig på lektionerna och höra av mig om jag tänkte komma hem senare än vanligt. Som vanligt nickade och log jag, samtidigt som jag mellan tuggorna på mina mackor, lovade att göra som hon bad. I själva verket var jag långt borta i tankarna, upptagen med att tänka igenom delarna till en uppsats som redan borde ha skrivits. Under svensklektionen flera veckor tidigare hade vi fått i uppgift att analysera en valfri bok av Astrid Lindgren, ett av lärarens otaliga försök till att få oss att se den djupare delen i våra barndomsböcker. Efter att pliktskyldigt ha tuggat i mig frukosten, skyndade jag mig ut genom dörren. Med huvudet fullt av Pippi Långstrump, Kling och Klang och Herr Nilsson ryckte jag i förbifarten genom hallen till mig mössa, vantar och väskan med alla skolböcker. Mitt avlägsna Hejdå var det sista som hördes innan dörren smällde igen bakom mig. Jag hörde inte om jag fick något svar.

Det var ganska vackert ute trots allt, med de vita, snötäckta träden och den stjärnfyllda himlen. Vintern hade kommit tidigt och verkade vara här för att stanna. I flera år hade snön lyst med sin frånvaro, inte bara på julafton, utan hela jullovet och långt in i januari. Trots att kylan gjorde de flesta vansinniga och att jag förbannade den när jag skulle gå ifrån min varma säng, så gjorde den mig lycklig. Den fick mig att känna mig levande, som inget annat i naturen kunde göra. Den kalla luften gjorde att andedräkten stod ut från ansiktet som vita moln och när jag väl var ute i kylan ville jag aldrig gå in igen. Mina tankar lämnade snart Pippi och hennes vänner och svävade runt ett mycket roligare ämne, det snart kommande jullovet och alla saker jag kunde göra då. För på lovet skulle jag ju dessutom vara befriad från allt. De senaste veckorna hade varit fyllda av stress, press och en massa olika prov eftersom lärarna snart skulle sätta sina terminsbetyg. Jag såg fram emot att slippa allt det där och kunna träffa mina kompisar utanför skolans gula, tråkiga väggar. Musiken dunkade högt in i mitt huvud från mina knallblå hörlurar. De och min röda mössa var några av de få eftergifter jag gjort mot de vanligtvis svarta kläder och saker jag omgav mig med. Små färgklickar i allt det neutrala och svarta. Jag log, tog ett litet skutt och halkade till på den hala vägen. Det gjorde inte något, jag var ensam, ingen kunde se vad jag gjorde och det gav mig en falsk känsla av säkerhet. Just i den stunden, med Bruno Mars i hörlurarna och vintern runt omkring mig, var allt perfekt.

Tack vare det fina vädret och det faktum att jag hade alldeles lagom med tid på mig för att hinna i tid gjorde att jag bestämde mig för att gå till skolan istället för att trängas på bussen med de andra. Genvägen genom skogen gjorde dessutom att jag fick ha den här mörka morgonen för mig själv, ostörd, ensam i naturen. De mörka, höga träden omgav mig som väktare, försäkrade mig om att jag var säker här. Deras kronor sträckte sig mot den mörka himlen och senare skulle jag tycka att det såg ut som om de bad. Jag hade aldrig en tanke på att någon annan skulle komma här, varken körande eller gående. Jag var lika svart som morgonen, svartare kanske eftersom det börjat ljusna. Efteråt skulle jag förbanna mig själv för att jag inte haft någon reflex. Men det är ju en sådan sak som man alltid tänker på i efterhand, och inte när man står där och förgäves försöker fästa reflexen i jackan där den syns utan att för den sakens skull vara i vägen. Jag hörde inte bilen som kom körande och förgäves försökte bromsa på den isiga vägen. Jag hörde inte chauffören skrika när han insåg att han inte skulle hinna stanna. Jag hörde inte ens bilen träffa min kropp. Det första jag hörde var mitt eget skrik av smärta som ekade i mitt huvud när bilen redan träffat mig. När jag slår upp ögonen i ett sista, desperat försök att förstå vad det är som händer, ligger jag på den kalla marken. När jag vrider på huvudet är det sista jag ser innan det svartnar för ögonen min mössa, som ligger slarvigt slängd en bit från mitt huvud. Den ser ensam ut, en röd prick i allt det vita. Den ser ut som om den ropat på hjälp alldeles för länge utan att någon svarat.

Det första som slår mig när jag öppnar ögonen igen, är hur vitt allt är. Det vita ljuset träffar mina ögon och tvingar mig att blunda. För en sekund tror jag att jag är kvar i skogen, att jag ligger kvar på vägen, men att allt är okej. Samtidigt vaknar en skräck över att inte veta var jag är, eller vad som har hänt. Det här känns inte alls som hemma och påminner definitivt inte om de senaste minnesbilderna jag har. Mörkret som jag kommer ihåg omslöt mig innan jag vaknade känns avlägset och jag önskar att det ville komma tillbaka. Det här är något nytt, något annorlunda. Jag blundar, håller ögonen stängda en sekund, två sekunder, innan jag öppnar dem igen och hoppas så innerligt att jag ska känna igen mig när jag återigen låter ögonen vila i allt det vita.

När jag ligger där flimrar det förbi svaga minnesfragment, som vittnar om mörker, fart och skräckblandad förtjusning. Jag känner hur det ger mig huvudvärk och tvingar mig att tänka på något annat tills vidare, vilket inte är särskilt svårt med tanke på min situation. Det känns som om jag borde veta var jag är, som om det borde vara ett välbekant område. När ytterligare minnesbilder börjar dyka upp i mitt huvud och jag minns hur bilen måste ha träffat min kropp, inser jag att jag inte har ont. Försiktigt försöker jag röra på armar och ben, vrider huvudet från sida till sida. Det känns ingenting, tvärtemot så känns hela kroppen ovanligt avslappnad, som om jag sovit väldigt länge och väldigt bra. En känsla som jag inte haft på oerhört länge. Jag tvingar mig själv att ligga kvar, utan att röra en muskel. Kanske är jag så allvarligt skadad att jag inte längre kan känna smärta?

När jag legat still i någon minut börjar jag undra mer och mer. Varför kommer ingen och hjälper mig? Någon måste ju ha sett det hela hända, om inte annat så borde chauffören ha ringt efter hjälp. I min förvirring och stigande irritation glömmer jag helt bort att olyckan skedde på den ödsliga grusvägen där det sällan åker förbi någon. När jag ligger där med slutna ögon, på den hårda ytan och väntar på hjälpen som inte kommer, hör jag röster som närmar sig. Jag lyckas urskilja två olika röster och av tonfallet att döma verkar de glada, nästan upprymda. Jag undrar varför.

Ett skratt avbryter mina tankar. Det är ett skratt fyllt av glädje, liksom rösterna jag nyss hört. Ett skratt som får mig att återigen öppna ögonen, den här gången av nyfikenhet, trots att det vita ljuset fortfarande sticker i mina ögon. Till en början ser jag bara det vita ljuset och jag är på väg att sluta mina ögon igen. Jag tvingar dem att vara öppna och snart framträder konturer i allt det vita. Det dyker upp träd, buskar och gräs som tillsammans får mig att inse att jag befinner mig i en park. Det ser ut som vilken park som helst, där finns gångstigar, bänkar att sitta på och lite längre bort ser jag en stor damm där änder går omkring vid strandkanten. Det som får mig att titta en gång till är den totala avsaknaden av människor. Trots att parken är bland det vackraste jag sett, finns där inga människor. Dess ödslighet påverkar mig så mycket att jag knappt lägger märke till att allt fortfarande är vitt och ser