Dottern

By Sara Önnebo and Viktoria Flodström

”Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari.”

Så lyder Annikas sista ord till sin dotter Emilia. Kort därefter omkommer hon i en olycka och hemligheterna tar hon med sig i graven. Emilia blir till en början förlamad av sorg, men när sorgen övergår i nyfikenhet bestämmer hon sig för att gräva i moderns mystiska förflutna. Efterforskningarna tar henne till det lilla samhället Tulisaari i Finland, platsen där Annika växte upp, men lämnade för gott efter en stor tragedi. Omedveten om faran hon utsätter sig för försöker Emilia ta reda på vad som verkligen hände i Tulisaari den där sista sommaren. Men snart blir det tydligt att det finns någon som inte vill att sanningen kommer fram ...

"Dottern" är den första, fristående delen i Sara Önnebos trilogi "Morden i Tulisaari", som utspelar sig i ett litet finskt samhälle. En plats där det förflutna på olika sätt inverkar på nutiden.

Sara Önnebo bor i Skåne med sambo och två barn. Hon har tidigare levt och arbetat utomlands i cirka 15 år, bland annat i Melbourne, London och Barcelona. Hon har en PhD i molekylärbiologi och privat är hon mest intresserad av språk, att skriva, läsa samt lära sig om andra länder och kulturer.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 30, 2022
• ISBN: 9789180004022

Book preview

Dottern

Av Sara Önnebo

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-8000-403-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

PROLOG

Torsdag, 26 januari 2012

Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari. Så löd Annika Björklunds sista ord till sin dotter.

Dagen då Emilia Björklunds älskade mamma krossades till döds av en stadsbuss började som vilken annan dag som helst. Det fanns inga avvikelser från det vanliga som tydde på att denna dag skulle sluta med bråd död, blod och tårar. De återkommande mardrömmarna som plågat henne ända sedan hon var liten flicka hade hållit sig borta under lång tid och Emilia antog därför att allt var frid och fröjd i hennes liv.

    Hon vaknade klockan 09.03 när grannen smällde igen dörren till sin lägenhet och stampade ner för trappan. Hon drack en kopp svart kaffe och tryckte i sig en tallrik fil med flingor. Hon duschade och klädde på sig. Klockan 09.47 lämnade hon lägenheten på Mariagatan i Lund som hon delade med barndomsvännen och bästa kompisen Dajana. Som vanligt hade Dajana gått hemifrån flera timmar tidigare. Emilia cyklade till Lunds universitetssjukhus, gick in i labbet på Biomedicinskt centrum och förberedde dagens experiment. Annika ringde sin dotter från kontoret klockan 11.31. Hon ringde vid ungefär samma tid varje dag, precis innan hon gick på lunch. De småpratade en stund kring alldagliga ting och gjorde gemensamma planer för kvällen. Lunchen åt Emilia sittande vid sitt skrivbord med en bunt vetenskapliga artiklar framför sig. Klockan 13.26 var hon sysselsatt med att fördjupa sig i en sammanfattning om epigenetisk kontroll av gener i immunsystemet. Då hördes ringsignalen som för alltid skulle förändra hennes liv.

    Fram till dess kan hon återkalla nästan varje detalj av dagens händelser. Varje gång hon går igenom det i sina tankar kan hon spola fram eller tillbaka. Skynda på eller sakta in dagens vardagliga skeden. Men hon kan inte ändra något. Hur gärna hon än skulle vilja. Emilia hörde orden som förklarade att hennes mamma blivit överkörd av en buss och avlidit på plats. Det fanns inget de kunde göra. Något klickade till i hjärnan på henne. Hon slapp åtminstone att lida. Allt blev svart.

Emilia

Utdrag ur Emilias dagbok.

Måndag, 6 februari 2012

Kära dagbok,

Detta är något nytt för mig. Jag har aldrig skrivit dagbok förut. Eller det är inte helt sant. Jag fick en dagbok i present av mamma en gång när jag var liten och kände mig tvungen att åtminstone skriva några rader i den. Det första jag skrev i den då var:

Kära dagbok!

Mitt namn är Emilia Björklund och jag föddes en regnig vårdag för sju år sen. Jag bor med min mamma. Min pappa är försvunnen eller död, jag vet inte så noga. Honom har jag aldrig träffat. I dag har jag ätit glass för det är min födelsedag. Jag skriver mer en annan dag.

Det var allt jag skrev den gången och löftet om att skriva mer en annan dag infriades aldrig. Men i går stack Dajana en dagbok i handen på mig.

    Här, skriv. Skriv ner allt som du tänker och känner och inte kan prata om. De kanske hjälper dig att ta dig genom sorgen. Om du håller allt inom dig kommer du att bli galen. Hon log ett trött leende och tillade ömsint. Och det har jag verkligen inte tid med.

    Jag log tillbaka trots att jag egentligen inte var redo för vår sedvanliga skämtsamma ordväxling.

    Så här är jag nu. Dajana vakar över mig som en hök och nickar uppmuntrande när hon ser att jag faktiskt skriver något. Fast det kunde lika gärna ha varit oläsliga krumelurer.

    Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om. Hur ska jag kunna pränta ner på papper hur jag mår och vad jag tänker när jag inte ens kan sätta ord på mina känslor? Sorg, naturligtvis känner jag sorg, och även saknad. En helt naturlig reaktion när någon man älskar har gått bort. Men det är något annat också. Något som jag ännu inte kan sätta fingret på.

    Något mörkare.

    Dajana slår plötsligt ihop sin kursbok i Bibliotekskunskap med en smäll som får mig att rycka till. Hon släcker läslampan och rummet blir alldeles skumt. Det enda ljuset kommer från gatlamporna utanför fönstret. Ett moln rör sig hastigt över kvällshimlen och kastar kusliga skuggor över rummet. Jag sneglar på klockan. Inser att jag har suttit här med pennan i handen och stirrat på det halvskrivna bladet i mer än en timme.

    Jag går och lägger mig nu, säger Dajana och gäspar. Det borde du också göra.

    Snart, säger jag.

    Jag sitter nog kvar här en stund till och betraktar skuggornas spöklika mönster på väggarna. Jag vet att jag ändå inte kommer att kunna somna. Mardrömmarna har kommit tillbaka, och de är värre än någonsin.

  I går natt dök den lilla flickan i vitt nattlinne upp i mina drömmar för första gången på mycket länge. Innan jag hann se ansiktet på den som jagade henne vaknade jag rädd och svettig med skenande puls.    

Onsdag, 8 februari 2012

Sent på eftermiddagen samma dag som mamma dog och jag helt plötsligt gick in i mörkret och tillfälligt tappade minnet påträffades jag på Lunds centralstation. Där irrade jag förvirrat omkring på perrongen mellan biljettmaskinerna och väntrummet och gjorde pendlarna nervösa.

    En biljettkontrollant lyckades efter mycket tålamod och lirkande få ur mig numret till Dajana. Hon hade sprungit runt i Lund och letat efter mig större delen av dagen och kom genast för att hämta hem mig. Hon har tagit hand om mig ända sedan dess, men det borde knappast förvåna mig. Hon har ju alltid varit den handlingskraftiga av oss två. Själv är jag helt oförmögen att klara av komplicerade saker som att till exempel äta frukost, duscha, ta på mig kläder som inte består av mjukismaterial eller gå ut. Mörkret har skingrats en aning men ljuset fladdrar svagt, långt borta.

Torsdag, 9 februari 2012

Har det verkligen gått två veckor redan sedan mamma rycktes ifrån mig? Har jag överlevt så länge utan henne? Jag kommer nästan inte ihåg någonting från dessa dagar. Det är Dajana och min fina extramamma Nadzia som har underrättat alla mammas bekanta och arbetskamrater. Eftersom mamma inte har några anhöriga kvar, förutom mig, var det också Dajana och Nadzia som ordnade med begravningen. De beställde blommor och gravsten, valde ut kistan, formulerade dödsannonsen och pratade med prästen. Som mammas bästa vän var Nadzia minst lika lämpad för uppgiften som jag trots att hon är katolik och mamma betecknade sig själv som ateist.

    Jag borde ha varit mer delaktig. Jag borde ha vetat hur mamma ville ha det.

    Det krävdes så klart att jag infann mig till begravningen. Det var en stämningsfull ceremoni, psalmerna som Nadzia hade valt ut var vackra och handlade om att leva dag för dag under Guds beskydd och att mamma skulle få vila i trygghet. Prästens ord var trösterika. Men det var bara min kropp som var närvarande i kyrkan. Tankarna var någon annanstans. Långt borta. Tillsammans med mamma. Vi var i Tulisaari i Finland, hos mormor Helmi, eller Helmi mumma som jag kallade henne. Det var sommar, äppelträden blommade. Mamma var lycklig över att vara tillbaka i sitt barndomshem. Jag var bara en liten flicka men jag lade märke till förändringen i henne. Det var som om hon slängt av sig yllekappan och stigit ut i vårsolen efter en lång och dyster vinter.

    Allt kommer att bli så bra nu, flickan min, viskade hon till mig om natten när jag kröp upp i hennes säng.

    Morbror Jussis brummande snarkningar hördes från rummet intill. Jag brukade föreställa mig att han var en björn som sov sin vintersömn. Om jag behövde gå upp och kissa mitt i natten tassade jag försiktigt ner för trappan så tyst jag bara kunde för att inte väcka björnen. Ibland dristade jag mig till att kika in på Jussi genom glipan mellan karmen och dörren som inte gick att stänga ordentligt. Hans väldiga kroppshydda reste sig och sjönk ihop under täcket i takt med andetagen. Då var det inte alls svårt att tro att han verkligen var en björn.

    Det som jag minns bäst av min mormor är hennes valkiga händer och hur de alltid tycktes vara upptagna med något. Knåda deg, röra i grytor, tvätta, städa, sticka, plåstra om. Det var som om de levde ett eget liv. Mormor hade alltid en liten rund plåtburk med vaselin i förklädsfickan som hon använde till allt från att smörja in händerna och snygga till skor med, till att behandla sår och hålla myggen borta. Än i dag tänker jag på min mormor varje gång jag stryker ett lager av vaselin på mina vintertorra läppar.

    Sista sommaren i Finland hade mamma varit full av hopp. Det riktigt lyste om henne.  Nästan varje morgon vaknade jag till hennes muntra nynnande, ett ljud som sällan hördes hemma i lägenheten i Malmö och var så ovant till en början att jag inte visste vad jag skulle tro. Men den nya vanan kändes som en väldigt angenäm sådan.

    Men sedan var det något som vissnade inom mamma. Efter den sommaren såg jag aldrig att det strålade om henne på det viset igen och jag frågade henne aldrig varför. Inte ens när jag blev äldre.  Jag var alltid så upptagen med mig själv och mina egna problem, så som bara tonåringar kan vara. Sedan flyttade jag hemifrån och studierna, de nya vännerna och studentfesterna upptog nästan all min tid.  Förmodligen hade inte mamma svarat även om jag kommit mig för att fråga. Hon var alltid så hemlighetsfull om sitt förflutna. Nu är det i vilket fall för sent.

    Jag satt så försjunken i dessa tankar och minnen att jag knappt märkte när det var min tur att gå fram och lägga blommor på kistan och säga farväl. Dajana fick stöta armbågen i sidan på mig. Jag stapplade fram på ostadiga ben med Dajana och Nadzia vid min sida. Tårarna och snoret rann och jag fick inte fram ett enda ord till avsked, bara ett dämpat hulkande. Jag glömde helt bort att tacka dem som varit med på begravningen. Något som kanske var ännu värre var att jag smög hem i stället för att gå på mottagningen i församlingshemmet efteråt. Där hade Dajana och Nadzia ordnat så fint med blombuketter, hembakade kakor och polska läckerheter. Naturligtvis hade alla överseende med mitt dåliga uppförande.

    Jag hade trots allt just förlorat min mamma.

Söndag, 12 februari 2012

Precis som mardrömmarna har huvudvärken kommit tillbaka. Dagarna efter att mamma lämnade mig var den som bortblåst, som om hon hade tagit den med sig i graven. Det hade bara varit passande. Ända sedan jag var liten har mamma försökt lindra min ständiga huvudvärk och återkommande migrän. Vem ska visa mig den omsorgen nu?

  Jag inser att jag har isolerat mig i en bubbla av smärta. Trots Dajanas upprepade försök att få mig att prata om hur jag känner har jag stängt henne ute. Det är skönt att hon är här så att jag slipper vara ensam, men jag tror inte hon kan förstå vad jag går igenom. Jag tror inte att någon kan förstå. Ironiskt nog så är mamma nog den enda jag känner som vet hur det är att förlora en förälder. Hennes pappa, min morfar Oskari som jag aldrig har träffat, dog när mamma bara var 12 år. Mamma stod sin pappa nära och har berättat för mig att hela hennes värld gick i kras då. Att hon var oförmögen att passa ihop bitarna igen. Att allt bara blev fel.  Hon förklarade att under en lång tid såg världen förvrängd och overklig ut.

    Det är så min värld ser ut nu, som en Picasso-målning.

    Mamma berättade aldrig hur morfar dog. Kan det vara det hon ville prata om?

Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari.

    Mammas sista ord ekar i tystnaden.

Torsdag, 16 februari 2012

Jag gömmer mig fortfarande från omvärlden. Jag är fast i en dimma av förtvivlan och av någon oförklarlig anledning också rädsla, som om något obehagligt väntar mig på andra sidan om sorgen. Vad, vet jag inte. Jag vill bara gömma mig för det onda som jag vet måste komma. Jag stänger in mig i lägenheten i väntan på att min fruktan ska avta.

    Jag överväger att bli eremit. Det är lite ovanligt att ha sådana funderingar i så unga år. Men det är kanske bäst om jag stannar här i lägenheten för alltid. Jag slungas mellan mardrömmar och livet i dimman, som jag numera kallar min vakna tid för. Den enda rutinen i mitt liv för tillfället är att skriva dagbok varje dag. Och att tänka på mammas olycka.

   I de lyckligaste fantasierna slänger hon sig undan bussen i sista stund och får bara ett par blåmärken på knäna. När vi träffas senare på kvällen berättar hon skrattande om hur hon nästan blev överkörd av en buss.

    Men i de flesta scenarierna ser jag framför mig hur mammas vänliga ansikte krossas av hård metall. Hur all hennes kärlek, drömmar och livskraft sakta sipprar ut ur kroppen och bildar en klibbig blodpöl på asfalten. Sedan kommer tårarna. Forsande. Jag kurar ihop mig på soffan. Sitter och stirrar ut i tomma intet. Jag har inte sagt ett ord om mina tankar till Dajana. Hon är redan orolig för att jag inte hanterar situationen så bra. Dajana har hittat mig i detta katatoniska tillstånd flera gånger när hon kommit hem från universitetet. Hon märker att det är något som händer med mig, som inte enbart har med sorg att göra. Jag önskar att jag kunde göra eller säga något för att dämpa hennes ängslan. Men jag orkar helt inte tänka på någon annan än mig själv och mina demoner just nu. Inte ens på Dajana.

Fredag, 17 februari 2012

För första gången någonsin var jag glad att jag vaknade med en bankande huvudvärk. Om jag koncentrerar mig tillräckligt mycket på den bultande smärtan bakom ögonen känner jag nästan inte värken i bröstet. Så fort jag tänker på mamma får jag svårt att andas och möblerna i rummet börjar snurra. Jag gråter lite till.

    I morse när Dajana som vanligt kom in i mitt rum för att titta till mig såg hon trött och nedstämd ut. Hennes svullna ögon och rödflammiga ansikte skvallrade om att hon också hade gråtit. Ibland glömmer jag bort att hon också älskade min mamma.

    Hur mår du i dag? frågade Dajana.

    Det känns som om det är jag som borde ställa dig den frågan, sa jag. 

    Dajana är den enda människan jag känner som är allergisk mot sina egna tårar och vid de sällsynta tillfällen då hon gråter blossar ansiktet upp i en rödlila nyans.

    Asch, jag stänker lite kallt vatten i ansiktet bara så ser jag normal ut igen. Vågar jag lämna dig ensam?

    Jag får samma fråga varje morgon.

    Jag klarar mig nog, svarar jag ynkligt.

    Jag koncentrerade mig hårt på att hålla andningen lugn. Dajana föreföll vara långt borta och flöt in och ut ur fokus.

    Är det säkert? Jag kan stanna om du vill.

    Hon säger samma sak varje morgon.

    Nä, det går bra, jag har en del att ta itu med.

    Dajana såg lite nervös ut men kommenterade inte.

    Okej, jag kommer tillbaka och tittar till dig igen på lunchen.     

    Sedan var hon borta. Kvar var bara jag, lägenheten och mina dystra tankar.

  Medan jag drack mitt morgonkaffe gick jag runt i lägenheten och tittade på alla välkända föremål trots att jag sett dem oräkneliga gånger förut. Lägenheten är full av foton på mig och Dajana. Våra liv finns dokumenterade på väggarna i varje rum. Min favorit är fotot som en dryg engelsman tog av oss på en strand i Sitges för några år sedan. Vi är solbrända och rufsiga i håret. Vi står med fötterna i den varma sanden och bakom oss glittrar det grönblåa havet som aldrig tycks ta slut. Vad lyckliga och fria vi var då. Det fanns ingen stress, inga mardrömmar, inga tentor som tornade upp sig i horisonten. Och jag hade en mamma som väntade och oroade sig för mig.

    Jag vet att Dajana är ängslig för att sorgen och saknaden har gjort mig självmordsbenägen. Hon är rädd för att jag sitter och funderar över hur jag ska avsluta mitt liv. I själva verket är det något annat som har upptagit mina tankar de senaste dagarna. Det är något som har förbryllat mig ända sedan jag fick beskedet om mammas olycka. De första dagarna var hjärnan alldeles för igenproppad med sorg och jag upplevde en känsla av att allt det där egentligen inte hände mig. Det var som om jag iakttog någon annans lidande. Om jag bara kunde förmå mig att krypa ut ur min kvävande kokong skulle jag upptäcka att allt var precis som vanligt. Jag vet att detta låter löjligt. Jag vet ju att mamma är död. Det var jag som tog emot telefonsamtalet. Det var jag som förtvivlat försökte ta tåget in till Malmö för att övertyga mig själv om att rösten på andra sidan telefonlinjen hade fel. Jag ville försäkra mig om att mamma fortfarande satt på sitt kontor på Norra Vallgatan och jobbade som vanligt. Men det gjorde hon naturligtvis inte och jag var inte ens i stånd att kliva på tåget. Motvilligt insåg jag att det var jag som hade haft fel, mamma var verkligen död.

    Ändå känns det som om hon fortfarande är här. Jag avråddes från att se mammas kropp eftersom hennes utseende kraftigt förändrats till följd av skadorna som uppstod vid olyckan. Kanske är det därför jag har så svårt att acceptera att hon inte längre finns. Mammas närvaro är så tydlig ibland att jag inbillar mig att hon ska komma in genom dörren vilken sekund som helst, som om ingenting har hänt. Att om jag sträcker ut armen tillräckligt långt kommer hon att ta min hand.

Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari.

     Mamma ville att vi skulle prata om det över en middag. Vad var det hon ville berätta för mig? Varför hade hon så bråttom hem att hon inte såg sig ordentligt för innan hon gick över vägen? Varför lämnade hon mig med så många obesvarade frågor?

Lördag, 18 februari 2012

Dajana och jag har varit bästisar i hundra år. Eller åtminstone i 24 år, nio månader och åtta dagar. Vi föddes på samma dag, på samma sjukhus, och mamma och Nadzia hamnade på samma rum på BB.

    Varje gång Dajana och jag fyller år berättar våra mammor om vår födelsedag och om hur de träffades.

    Dajana är den äldsta av oss, hon föddes ett par timmar före mig. Nadzia kunde knappt tro att den lilla nyfödda bebisen med de genomträngande blåa ögonen och den fjuniga hjässan var hennes dotter. Dajana var mjuk och len som en liten kattunge och hon luktade sött av bröstmjölk när Nadzia försiktigt rörde vid hennes panna med sina läppar.

    Åke gick villrådigt omkring i sjukhussalen, mer som en huvudlös höna än en stolt tupp. Han visste inte vart han skulle ta vägen och inte heller vad han skulle göra för att hjälpa till. Han kände sig redan otillräcklig, att han inte levde upp till rollen som pappa till världens finaste flicka.

    Han hade svimmat när Dajana vrålade sig ut i världen och en extra sköterska hade tillkallats, så när det hela var över försökte han kompensera för sitt genanta uppträdande.

    Behöver du en filt till? Vill du ha något att äta? Dricka? Ska jag ta lillan så att du kan vila en stund?

    Han ville bara väl men vad Nadzia behövde just då var lite lugn och ro.

    Kan du springa ner och köpa något att läsa? Passa på att ta en paus själv också. Det har du gjort dig förtjänt av, sa Nadzia.

    Åke visste inte riktigt om Nadzia var ironisk när