Coda

By Eva Englund

"Han är inte lik mig", säger pappan anklagande till mamman. "Och inte heller lik mig", svarar mamman. Redan från födseln står det klart att han är någon särskild. Ett barn vars begåvning inte går att spåra i föräldrarnas gener. Men att vara överbegåvad innebär också att vara avskuren från normalitet, och när underbarnet så småningom växer upp kan han varken relatera till sina nära och kära eller till mänskligheten i stort. Vad ska man egentligen med exceptionella förutsättningar om man saknar engagemang för andra människor?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726946222

Book preview

När jag föddes var världen orolig och dyster, men det visste jag ingenting om. Lugn låg jag i min vagga och tecknade i luften med händerna och såg min mors ansikte över mig. Hon drog ofta bort de vita gardinerna kring vaggan för att betrakta mig, och ofta hörde jag också henne och min far samtala lågt om mig i andra ändan av rummet.

Min mor var en mild och saktmodig människa, vad än andra må säga om henne. Hennes ljusa ansikte står för mig fortfarande när jag sluter mina ögon. Hon sov länge om mornarna, och i min spädaste barndom tog en barnsköterska hand om mig på mornar och förmiddagar till dess att min mor stigit upp, ätit sin frukost och klätt sig. Vid elvatiden på förmiddagarna kom hon in i rum och sade godmorgon till mig, och jag svarade med ett otydligt joller av glädje. Barnsköterskan sändes iväg, och min mor gav mig mat och tvättade mig. Sedan sjöng hon hela eftermiddagen för mig, långa sånger som hon lärt sig i sitt hem, men som jag numera inte kommer ihåg någonting av. De var tröstande och upprörande på samma gång, minns jag, och jag låg tyst i vaggan och betraktade henne medan hon sjöng.

Någon gång under dagens lopp kom också min far in och hälsade på mig. Han var en stilig karl med långa mustascher som släpade över min mors ansikte när han kysste henne. Mustascherna var ljusbruna och silkeslena och kittlade mig i ansiktet när han böjde sig över mig för att noggrant studera mig.

– Han är inte lik mig, sade han en gång anklagande till min mor.

– Och inte heller lik mig, svarade hon i samma förebrående ton.

Ingen vidare diskussion följde på detta, även om båda mina föräldrar studerade mig än mer ingående dagarna efter. Då log jag mot dem och tecknade mot dem med mina små fingrar, tydligare kunde jag inte uttrycka mig. Trots detta förstod de mig inte förrän jag så småningom lärde mig tala.

Detta försiggick på så sätt att min far en eftermiddag kom in i mitt rum, satte sig vid den lilla stol där jag satt fastbunden och började lektionen med att hålla upp det lilla glas med brun vätska han tagit med sig.

– Glas, sade han och pekade på det med sin långa nagel. Jag svarade först ingenting utan vinkade bara åt honom.

– Glaaas, upprepade han och drog i mustaschen med den andra handen.

– Se inte så förvånad ut, fortsatte han sedan lite irriterat, då jag fortfarande inte svarade.

– Jag förstår dig mycket väl, sade jag då. – Visst är det ett glas, det är inte första gången jag ser det, men varför visar du mig det?

Då satte min far ner glaset på bordet och ropade på mor. Hon kom springande i full fart och hejdade sig framför far.

– Gossen kan redan tala, sade denne då.

– Det var väl bra, svarade min mor, – då slipper vi det besväret. Jag har hört sägas att det vanligen tar mycket lång tid att lära barn tala. Hon log kärleksfullt mot mig och strök mig över kinden, därefter tog hon min far under armen och de gick ut genom dörren. Min far vände sig om och såg på mig medan han skakade på huvudet, och då skakade jag också på mitt, som om det vore ett hemligt tecken.

När jag ungefär samtidigt med att jag lärde mig tala också lärde mig gå, kunde jag börja utforska det hus vi bodde i. Det visade sig vara en stor byggnad i tre våningar med många rum. Mitt eget rum låg på översta våningen i slutet av en lång korridor, där det fanns en rad andra dörrar förutom den som ledde till mitt rum. Vad som fanns innanför dessa dörrar kom jag då inte underfund med, eftersom jag inte brydde mig om att undersöka saken. På väg till och från mitt eget rum hörde jag dock ibland enstaka ljud tränga ut från de andra rummen, en gång hörde jag något som lät som ett gråtande barn, en annan gång något som påminde om skrattsalvor från en stor skara människor. Det sista föreföll märkligt, eftersom det den dagen inte fanns några gäster i huset, och då min far, mor och jag var de enda invånarna. Kokerskan, husorna och betjänterna kom alla tidigt varje morgon och gick till sina hem varje kväll, men de vistades endast på bottenvåningen och de skrattade aldrig.

Från mitt rum gjorde jag utflykter till den övriga delen av huset, längre för varje dag, och på så vis tränade jag upp min gångförmåga avsevärt. Så snart min mor sett att jag kunde förflytta mig själv slutade hon upp med att komma till mitt rum. Min far slutade med det samma eftermiddag han hört mig tala för första gången. Honom saknade jag knappast, men min mors besök längtade jag efter varje dag i början tills jag hade vant mig.

Jag lärde mig dock snart att uppsöka dem på deras egna domäner. Min mors rum var stort och vitt, med många hyllor och skåp som alltid var stängda vid mina besök. Då hon hörde mig komma i korridoren låste hon dem förmodligen också, för jag kunde aldrig öppna dem när jag var därinne hos henne. Kanske höll hon dem ständigt låsta. När jag kom in genom dörren steg hon upp från den soffa där hon halvlegat med en bok i handen och kom emot mig med utsträckta armar. – Mitt lilla barn, vad du är duktig, sade hon. Jag bockade artigt och slog mig ner. Jag brukade sitta på en pall bredvid soffan, och hon hämtade en frukt ur den stora silverskålen, som alltid stod i fönstret. Jag gnagde på päronet, eller vad det kunde vara, och hon berättade långa sagor för mig, medan hon då och då torkade saften av munnen på mig med en parfymdoftande näsduk. Sedan jag lärt mig tala sjöng hon aldrig mera för mig.

En natt hade jag svårt att somna. Jag låg och svettades under det tjocka täcket och betraktade en trädgren, som skymtade genom rullgardinen. Den svängde sakta fram och tillbaka i vinden och slog då och då emot rutan med ett dovt ljud. Jag undrade om det möjligen kunde vara den som höll mig vaken och steg upp ur sängen. Jag drog upp rullgardinen, öppnade fönstret och bröt av grenen. Det var en vacker natt med farande moln och en blek halvmåne. Medan jag stod där och svalkade mig tyckte jag mig höra egendomliga ljud från våningen under, där min fars och mors rum var belägna. Jag stängde fönstret, drog ner rullgardinen, tog på mig tofflorna och tassade försiktigt iväg för att undersöka saken. I trappan ner till andra våningen fanns en avsats, där kröp jag ihop och vilade mig. Där hade jag också god utsikt över en bit av korridoren. Utanför dörren till min fars rum såg jag en ljusklädd gestalt med utslaget hår. Det var min mor. Hon sjöng, en underlig melodi som jag inte tidigare hört henne sjunga. Hon stod med pannan tryckt mot fars dörr, vilket gjorde sången lite dov och svårfattlig. Orden kommer jag inte ihåg, däremot minns jag att jag hörde steg innanför dörren och trodde att det var far som ännu inte gått till sängs.

Efter en stund tystnade mor, suckade och gick på tå in i sitt eget rum och stängde dörren. Jag gick uppför trappan igen och lade mig på sängen. Men den natten kunde jag inte sova mera. Jag grubblade på den sång som mor sjungit, den var verkligen vacker. Men jag kunde aldrig erinra mig något av den senare. När jag nästa morgon steg in till mor, där hon satt i sitt vita rum och åt frukost, bad jag henne att åter sjunga den sång jag hört under natten. Då såg hon lugnt på mig och sade att hon lovat sig själv att aldrig mer sjunga den.

När jag på min upptäcktsfärd i huset så småningom kom till salongen återvände jag dit varje dag. Det var ett stort rum på nedre botten där det alltid doftade blommor. Där stod också den svarta flygeln som länge fascinerade mig, och snart lärde jag mig också att spela på den. Jag hörde aldrig någon annan göra det.

Under några år levde jag så ett stillsamt liv i mina föräldrars stora hus. Dagarna flöt lugnt fram, jag åt mestadels på mitt rum utom de gånger jag blev inbjuden till mors eller fars rum för