Vargtoner

By Eva Englund

Meyer tittar på den förtjusande Adele och, samtidigt som han ler med hela ansiktet, förkunnar följande: "Jag skriver, förstår du." Meyer är, trots att han inte har tjänat några pengar på yrket ännu, en författare som dagarna i ända försöker lista ut hur han ska formulera den perfekta meningen. Men han är också pappa och det är två impulser som är svåra att förena. Självklart älskar Meyer sin dotter, men han vill också dra ut på äventyr för att inte tillåta sig att stagnera som författare. Ska Meyer lyckas skapa balans mellan de olika rollerna, eller kommer han fortsätta att prioritera sin inre konstnär framför rollen som förälder?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726946239

Book preview

Meyer cyklade lägs den torra gatan och stirrade upp i trädkronorna. Förmodligen skulle det dröja ytterligare någon vecka innan häggen och allt det andra slog ut. Han saktade in och steg av cykeln för att hälsa på en dam som stod vid trottoarkanten och väntade på en buss. Meyer tog hennes hand och behöll den i sin medan han talade och log med hela ansiktet, och solen sken på deras bara, blonda huvuden.

– Jag skriver, förstår du, sade Meyer. Damen log förväntansfullt.

– Jag kan inte stå så här och berätta om det, fortsatte han otåligt och drog in cykeln i parken. Han lutade den mot ett träd och ledde damen till en bänk mellan höga askar.

– Du skriver? sade damen och såg fortfarande förväntansfull ut.

– Ja, sade Meyer tankfullt och stirrade på marken mellan sina fötter. Han plockade upp en pinne och började rita i sanden.

– Det är ett sätt att komma underfund med min livssituation. Det är nog svårt för dig att riktigt förstå vad jag menar, men det förhåller sig ungefär så här. Titta här.

Han ritade en fyrkant.

– Det här är jag, säger vi. Han ritade en större fyrkant omkring den förra.

– Det här är verkligheten, samhället, livet som innesluter mig. Det kan du tänka dig, inte sant?

Damen nickade och stirrade allvarligt på fyrkanterna.

– Man kan också uttrycka saken så att jag omsluter världen, behärskar den inifrån mig själv så att säga.

Han gjorde en paus och sneglade tveksamt på henne.

– Det är alltså relationen mellan dessa storheter jag försöker framställa, avslutade han lamt och lutade sig tillbaka mot bänkens ryggstöd.

– Det är svårt, oerhört svårt. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna avsluta det. Kvällar och nätter rinner iväg, det har redan gått flera år sedan jag började, och jag har inte hunnit få fram mer än en bråkdel av vad jag vill ha sagt.

– Vad gör du på dagarna då? undrade damen.

– Äter … sover … sade Meyer obestämt. Cyklar omkring lite. Pysslar med allt möjligt. Man kan ju inte skriva dygnet om, sade han förebrående.

– Nej, självfallet. Så du arbetar inte då?

– Arbetar? Kallar du inte det arbete?

Damen såg ledsen ut, och han tillade tröstande: – Det är självklart att inte du kan förstå det. Men egentligen är det betydligt mer krävande än vad du kallar arbete, ser du. Även om det inte har givit några pengar än.

– Det är stor tur att du inte är beroende av pengar, sade damen. Meyer strök hastigt över hennes hår.

– Jag tycker så mycket om dig, Maria.

– Jag heter Adele, sade damen.

– Visst, förlåt mig, sade Meyer och fortsatte ömt: – Ditt hår … och allting som är ditt och som rör sig och andas hos dig. Och alla djuren i havet och på land och i luften tycker jag också om som om det vore du. Du skulle alltid stå vid min sida och stödja mig i mina motgångar, det vet jag. Ljus och rakryggad, slutade han drömmande.

– Du är snäll du, sade Adele.

– Det är inte det att jag är snäll. Men jag har många och starka känslor, sade han och log ömt mot henne. Han slog ut med armen och skrattade till.

– Kan du inte tänka dig … utropade han, men hejdade sig och sänkte rösten.

– Snart är det sommar. För många blir det deras enda sommar. Blomflugor till exempel. Jag vet inte så noga förresten, de kanske blir äldre än så. Hur roligt skulle man ha om man vore en röd blomfluga? Eller en rovstekel?

– Jag skulle gärna vilja vara en svala, sade Adele tankfullt.

– Ja, varför inte? Sädesärlor är väl lustiga fåglar? Jag trodde att sädesärlor bara åt flugor och insekter, men jag har faktiskt sett en som åt bröd. Inte bara en gång utan flera, varje morgon en hel massa brödsmulor.

– Egendomligt, sade Adele. Hon tog pinnen ur hans hand och ritade ett hjärta i den innersta fyrkanten.

– Här är ditt hjärta.

– Ett hjärta av sand, det låter inte bra, sade Meyer. Pulveriserad sten, små små kristaller.

– Struntprat, sade Adele. Jag bara skojade. Nu måste jag gå. Det var roligt att träffa dig.

Meyer log mot henne och tänkte formulera en avskedsfras som hon skulle minnas och leva på tills de sågs nästa gång, men innan han var färdig hade hon försvunnit. Han suckade och ryckte till sig sin cykel. När han skulle korsa gatan höll en bil på att köra över honom.

– Drulle, lät det ur bilen. Meyer lipade till svar och tänkte fortsätta. Bilen stannade och en rödlätt man lutade sig ut genom fönstret.

– Lipar ni åt mig också, drulle? frågade han häpet.

– Visst inte, svarade Meyer vänligt. Jag bara vädrade tungan, drulle.

Mannen drog in ansiktet och startade bilen. Meyer cyklade hemåt i sakta mak.

– Pappa, jag har blivit biten av en loppa, sade flickan och satte sig i Meyers knä.

– Det finns inga loppor i Sverige, sade han och knöt fast två band som han haft med sig i hennes långa flätor. – De är utrotade.

– Nej, det var ingen loppa. Det var faster som bet mig. Det gjorde så ont att jag fick åka till sjukhuset. När jag kom hem grät faster och sade att hon aldrig skulle göra så mer. Titta en fläck på din skjorta. Kan du inte hålla dig ren, pappa?

– Du har ju ingen faster, hur kan du då ha blivit biten av henne?

– Farbror menar jag. Nu är jag häst och drar dig.

Meyer höll henne i flätorna och hon sprang in under träden i det trassliga gräset och drog honom runt hela trädgården medan hon utstötte höga rop.

– Tyst nu. Folk kan ju tro att jag slår dig.

– Ja men det gör du ju, pappa! Och bits, det var ju du som bet mig! Förresten är jag en arg häst och arga hästar skriker.

Hon satte sig i gräset och tittade på honom.

– Vad gör du när du inte är här och hälsar på mig?

– Jag arbetar, sade Meyer. Har du hört den här, fortsatte han och berättade en historia för att distrahera henne. Men hon kastade sig över honom och drog i hans hår och öron och förföljde honom storskrattande tillbaka till huset.

De satte sig i trappan upp till andra våningen och hon flåsade hemlighetsfullt i