Underbara Maj

By C.T. Karlsson

Maj Carrén sitter vid köksbordet en morgon i oktober. Livet har fått sig en ordentlig törn. Självömkan, orkeslösheten och världens undergång upptar större delen av hennes inre. Hennes kropp har under åren vuxit, knäna känns i trapporna och lusten att göra något alls är borta. Inte ens trädgården lockar. Iréne är grannen som inte tänker låta Maj förgås i sorg. Hennes plan är att få ut Maj ur huset och piffa upp den drygt femtioåriga tanten. De har känt varandra hela livet och har alltid bott grannar. Det ska dock snart visa sig att Maj inte vet allt om Iréne.

Det blir en intensiv höst. Maj lär sig den magiska tekniska världen och börjar nätdejta. Hon träffar män som kan kvinnokroppen, som sätter hennes njutning framför sin egen och som älskar hennes former. Hon blir också en frekvent gäst på det lokala gymmet. Kroppen stärks, knäna ömmar inte längre och hon får på sig kläder i mindre storlekar. Maj börjar blomma ut. Men hemligheterna hopar sig, och snart befinner sig Maj i ett virrvarr av avslöjanden som sätter allt på sin spets.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 7, 2018
• ISBN: 9789188321497

Book preview

[e-mail]

1

Maj Carrén hade aldrig trott att hon kunde hamna i det här tillståndet, någonsin. Hon visste att beslutet låg ute i brevlådan, hade sett det dagen innan när hon för första gången på två dagar orkade ta sig ut till brevlådan för att hämta tidningen. Kuvertet från Malmö Tingsrätt med beslutet i lät hon ligga kvar. Om hon inte tog in det i huset så hade sveket och förödmjukelsen liksom inte hänt. Tjugonio års äktenskap och två barn, och det här var vad hon fick som tack. Allt hon försakat för honom. Sin egen karriär som läkare lade hon på hyllan så att han skulle kunna göra sin. Den kända brottmålsadvokaten, hon fnös och magen drog ihop sig. Skakningarna i kroppen och tårarna kom som det djävla brevet på posten. Hon drog ett djupt andetag och tittade ut mot brevlådan. Blicken föll på grinden och gjutjärnskrukorna ovanpå de murade grindstolparna. Smidesgrinden med hennes familjs initialer, gamla anor. Det var tack vare hennes kloke far som huset fortfarande var hennes. Han, den äkta mannen, kunde inte röra hennes ägodelar. Men vad hjälpte väl det när livet verkade ge henne mer än vad hon tycktes tåla. Hon hade aldrig varit mycket för självömkan. Alltid lyckats hjälpa väninnorna att ändra tankesätt när de tyckt synd om sig själva. Patetisk var ordet.

Som i ett töcken hörde hon telefonens signaler ute i hallen. Hon lät den ringa och hörde hur svararen gick igång.

Hej, du har nått familjen Carrén, vi kan tyvärr inte svara nu men lämna ett meddelande efter pipet så återkommer vi. Med önskan om en trevlig dag.

Maj drog lite snett på munnen när minnet från dagen då hon spelade in meddelandet svepte förbi. Det meddelandet hade hängt med sedan 1990 då de köpte svararen. En ny modell på sin tid, grå metallic i färgen, lagom diskret. Passade så bra i deras välkomnande stora hall.

Hej, Maj. Det är jag, Iréne. Jag ville bara höra hur du mår och om du följer med på en promenad i det vackra oktobervädret. Jag vet att du är hemma så snälla ring mig när du hör detta. Kram.

Maj andades ljudligt ut samtidigt som bröstet fylldes med värme, hon torkade av det blöta ansiktet med morgonrocksärmen. Kanske en promenad med väninnan kunde göra gott? Det var i alla fall värt ett försök och dagen var solig och såg ut att vara vindstilla. Efter promenaden skulle resten av innehållet i brevlådan plockas in och Maj skulle gå vidare med sitt liv. Hon ville göra ett ärligt försök.

Efter duschen stod Maj framför stora spegeln i sovrummet och studerade sig själv. Hon var alltså femtiofem år gammal, eller ung, hur man nu såg på det. I spegeln syntes en tant, kanske stämde det överens med de inneboende känslorna? Maj gjorde sådant som tanter gjorde, det föreställde hon sig i alla fall. Håret var klippt i en praktisk, men tantig frisyr och dessutom hade det blivit ganska många grå hårstrån i det annars ljusröda håret. Kroppens hållning var inte mycket för världen. Hon vände sig i profil, ännu värre.

Där var den igen; självömkan. Det höll inte att hålla på så här! Hon ställde sig rakt mot spegeln igen och lät höger hand smeka vänster öra, följde halsen ner mot axeln och ner över bröstet. Fingrarna smekte mjukt vänster bröst, hon lät pekfingret röra sig i en cirkel på vårtgården och med ens hårdnade bröstvårtan och det kittlade till i underlivet. Det var evigheter sedan hon smekt sig själv. Egentligen hade Majs njutning aldrig fått plats i hennes och Kajs äktenskap. Det hade alltid varit fokus på honom och hans behov. Snabbt hade det alltid gått också och aldrig några ömsinta ord eller ens önskan om att röra vid henne. Nu stod hon här och såg på sig själv i spegeln och fattade bröstet med vänsterhanden. Högerhanden strök mjukt ner över magen. Där blev det stopp, magen var för mycket och det pirriga och varma i underlivet stängdes av. Hon kände sig allt annat än sexig där hon stod. Maj vände sig om gick in på toaletten igen. Där hon klev upp på vågen. Den visade på åttiotre kilo. Det var dags att ta tag i sig själv, låta sina egna behov komma före allt annat. Raskt fick hon på sig kläderna och gick ner för att ringa Iréne.

2

Dörrklockan plingade till i samma stund som Maj stack ner ena foten i den skogsgröna gummistöveln. Hon låste upp och öppnade dörren. Utanför stod Iréne i glansiga tighta byxor, rosa joggingskor, illrosa långärmad träningströja under en väst och ett matchande pannband.

Du kommer nog att bli svettig i din oljerock, vännen, sa Iréne och Maj tittade ner på sina varma och bekväma jeans, stickade tröja med hög hals och mossgröna oljerock.

Solen skiner men det är bara tio grader ute och jag tänker inte riskera att frysa. Vi skulle väl bara promenera?

Iréne ryckte på axlarna och log mjukt åt Maj.

Vilket du vill bara du följer med mig ut, svarade väninnan.

De gick ner mot havet och Iréne frågade försiktigt hur Maj hade det.

Det är tungt men jag ska väl överleva detta hoppas jag. Maj överväldigades av hur tunga hennes ben blev. Hon fick koncentrera sig på att sätta ena foten framför den andra och verkligen tvinga sig att fortsätta framåt. Ögonen vattnades.

Kom igen nu, Maj. Nu ökar vi takten lite.

Maj andades tungt och försökte vara väninnan till lags. Det var nog så hon gjorde, var alla andra till lags. Men var det så fel då? Hennes föräldrar hade uppfostrat henne väl och hela äktenskapet hade bestått i att ta hand om familjen på bästa sätt. Det var väl så det skulle vara?

Jag tycker att vi går ner på stranden och går mot kanalen. Vad säger du?

Visst, svarade Maj och ryckte på axlarna.

Iréne stannade, sträckte ut en hand och hejdade Maj i farten.

Vi behöver några promenadregler, sa hon och tittade stint väninnan i ögonen.

Maj spände kroppen och böjde lätt ner huvudet.

När vi går tillsammans ler vi och tar i för allt vad vi är värda. Vi kan gärna prata, men då om roliga saker. Älta Kajs svek kan vi göra över en kaffe eller ett glas vin. Det hjälper jag dig gärna med. Jag har ett och annat att säga om den karln. Iréne gjorde en paus och fortsatte sedan med emfas. När vi promenerar ler vi och pratar om roliga saker. Capisce?

Maj nickade. Iréne fortsatte att gå och ökade tempot ytterligare. Maj hade inget annat val än att hänga på. Hon försökte att le men det var som att mungiporna hade fastnat i en nedåtgående båge. Hon såg att Iréne sneglade på henne.

Jag försöker, snäste Maj.

Jag ser att du försöker, svarade Iréne med ett stort leende. Hon ökade tempot ytterligare.

Flåsande försökte Maj hänga med.

Du kan inte… sakta… ner lite?

Nej, vi ska öka tempot lite till alldeles snart. Du kan väl berätta något kul, Maj, sa Iréne och fnissade.

Maj gick med lätt framåtböjd kropp och stirrade ner i den vita sanden där en och annan kotte och torra små tångbitar stack upp med jämna mellanrum. Det spände i vaderna. Stövlarnas friktion mot sanden resulterade i ett visslande ljud och Maj tog fasta på det en stund. Efter ett tag kom hon in i en bra takt och sköt ifrån med fötterna. Då ökade Iréne tempot igen.

Sträck på dig, spänn magen och stussen så kör vi! ropade hon entusiastiskt.

Maj grymtade något ohörbart till svar.

När de två väninnorna promenerat fram och tillbaka längs den vackra stranden där vågorna försiktigt, nästan som om de bad om lov, rullade in hade en timme och femtio minuter passerat. Utanför Majs brevlåda stannade de och pustade ut. Irénes nöjda min ville smitta av sig och till slut sprack Maj upp i ett prövande och urskuldande leende.

Ledsen att jag varit en surkart hela promenaden, sa hon och kramade om väninnan.

Du jobbade på bra, fina du. Hänger du på imorgon vid sjutiden? Iréne tittade uppfodrande på Maj.

Efter en stunds betänketid fick hon svar.

Ja, det gör jag gärna… faktiskt. Maj tittade ner på jackan och stövlarna. Men jag ska leta fram en något mer lämplig utstyrsel än denna.

Iréne nickade entusiastiskt samtidigt som Maj sträckte sig mot brevlådan och tömde den på dess innehåll. Loggan på kuvertet blev synlig och Iréne sträckte fram handen och lade den på Majs underarm för en stöttande strykning.

Tack Iréne! Jag är så innerligt glad att du finns här.

För mig är det självklart, Maj. Du fanns där för mig när Olle gick bort och det har betytt mycket för mig. Ska vi äta lunch tillsammans idag?

Maj log.

Hemma hos mig?

Efter en välbehövlig dusch övervägde Maj att lägga sig på sängen och vila en stund men insåg att om hon någon gång skulle ta tag i hemmet, var det nu. Just i detta ögonblick hade hon mer energi än hon haft under de senaste månaderna. Hon reflekterade över om det hade varit självbevarelsedriften som bjudit in Iréne på lunch, hemmet var i akut behov av städning.

Under tiden som ägget kokade tog Maj fram dammsugaren, en trasa och skurhinken. Dammtussarna Kaj lämnat kvar skulle förpassas till de sälla jaktmarkerna. Där tv-bänken stått med den stora, pråliga och totalt onödiga platt-tvn låg ett tjockt lager av damm på golvet och listen. Maj suckade och kramade ur det citrondoftande skurvattnet ur trasan för att sätta igång när äggklockan ringde ifrån köket. Vilken räddning!

Aldrig hade ett ägg smakat så ljuvligt. Maj blundade medan hon njutningsfullt tuggade. Hon log för sig själv, det var dags att börja leva och sakta men målmedvetet komma tillbaka till livet, även om det var ett liv hon inte hade levt på många år. Hon skulle inte låta sig knäckas av en egocentrisk, självbelåten och fåfäng man. Någonstans i garderoben har jag ett par joggingskor, tänkte hon och var snart i full fart med att leta igenom den stora välfyllda garderoben i hallen. Om det är någonstans skorna kan finnas borde det ändå vara bland de andra undanstoppade sakerna, resonerade hon.

Efter en god stunds letande i allehanda garderober, lådor och skrymslen hittades ett par Adidas-skor, en grå collegetröja med huva och texten Champion över bröstpartiet samt ett par ljusgrå bylsiga byxor. Maj gick till byrån i sovrummet, öppnade den nedersta lådan och halade fram ett vitt linne. Snabbt var hon ekiperad för nästa dags träningspromenad. Att de flesta av de oanvända plaggen och skorna blivit inköpta någon gång under tidigt åttiotal ägnade Maj överhuvudtaget inte en tanke. Något inom henne tändes och magen pratade plötsligt mat. Lunchen hon bjudit in Iréne till behövde fixas!

3

Förutom en träningsvärk från helvetet hade helgen varit till belåtenhet. Trädgården och växthuset, som var Majs största och mesta intressen, hade fått sin höststädning. Att strosa runt i den fyratusen kvadratmeter stora trädgården och se resultatet, oavsett årstid, var en fröjd. På något underligt vis upplevde Maj sina steg lättare och mer livfulla än på mycket länge.

Lördagskvällen hos Iréne som bjudit på mexikanskinspirerad middag hade ökat på livsglädjen ännu mer. Dock malde en oro i magen denna måndag, vilket kom av det annalkande besöket hos gynekologen. Tiden hade varit bokad sedan flera månader och var egentligen ett rutinbesök, men att sätta sig i den där stolen och spreta med benen var inte något hon längtade efter. Fullständig onödiga och irrationella tankar dök alltid upp, ungefär som ett mantra. Undrar om det syns att jag inte haft sex på länge? Har källan sinat? Under de senaste åren hade Maj mest fått höra av sköterskan hos gynekologen att hennes övervikt inte var hälsosam och att hon borde tänka på sin kost och motion. Att det var viktigt för sexlivet. Hmmf! Vilket sexliv?

Väntrummet hos Majs gynekolog hade renoverats sedan sist. Den illgröna Klippansoffan var utbytt mot en fräsch tresitsig soffa i svart läder. På det lilla soffbordet låg en hög med Amelia, Hänt i veckan och Femina. Allehanda broschyrer om olika gynekologiska tillstånd och sjukdomar var väl synliga i en vit bokhylla längs den ena väggen.

Maj Carrén. En kvinna i hennes egen ålder kom ut ur sköterskereceptionen och log vänligt. Det var hon som tjatat under alla dessa år.

Maj nickade och följde sköterskan in i ett rum.

Varsågod och sitt. Då ska vi se Maj. Har du urinprovet med dig?

Maj plockade lydigt upp sitt prov ur väskan invirat i en tvåliters fryspåse. Sköterskan tog vant röret och fortsatte sedan att plocka fram det hon behövde för att sticka Maj i fingret. Maj kunde sticka sig på rosentaggar, klämma fingrarna i komposten eller på annat sätt åsamka sig smärta men att bli stucken i fingret med nålen som sköt ut med ett klick gjorde henne nästintill knäsvag. En ilning av smärta gick från fingerblomman till magen och Maj ryckte nästan till. Kvinnan tryckte in det lilla blodprovet i en maskin och väntade.

Utmärkt! Om du tar av dig koftan ska jag ta blodtryck på dig.

Ytterligare en handling som Maj inte uppskattade fullt ut. Manschetten drogs åt och sköterskan pumpade in luft i den och det stasade ruskigt mycket i armen, nästan så att det gjorde ont.

Också bra. Kan du ställa dig på vågen?

Maj ville protestera men följde lydigt ordern. Det var som att vara tillbaka hos skolsköterskan i lågstadiet. Det hade alltid varit lite läskigt.

Den visar på åttiofem kilo. Tänker du på vad du äter och framförallt; motionerar du? frågade sköterskan med vad Maj uppfattade som stramt tonläge.

Något inom Maj brast och tårarna trängde på. För vem skulle Maj hålla en snygg och slank kropp? Hon hade ingen som brydde sig om det. Vad tjänade det till?

Men kära du, så farligt är det inte. Du är ändå ganska lång så det är klart att du ska väga lite mer och kläderna väger ju sitt de med, försökte sköterskan.

Maj torkade de tårar som letat sig fram och nickade mot kvinnan. Inombords var det som att den energi hon möjligen snappat upp tidigare helt försvann.

Kaj hade föredragit unga flickor istället för henne. Han hade faktiskt valt bort henne. Även om det var hon som slängt ut honom, var det ändå hon som var bortvald. Vad gjorde det då om hon vägde lite för mycket.

Här, se så, torka nu tårarna och gå ut i väntrummet så kallar doktorn snart på dig.

Efter undersökningen inne hos gynekologen fick Maj tillbaka lite av sin energi. Allt hade varit normalt och fint, förutom vikten då. Fan, att det skulle vara en sån grej. Som tröst unnade sig Maj en tur bland butikerna på Hansa när hon ändå var inne i Malmö. Planlöst gick hon runt utan något egentligt behov av att köpa något när hon plötsligt kom på att hon skulle kunna köpa sig nya träningskläder. Det var ett bra sätt att komma igång med träningen, kanske? Beslutet kom fort. Maj skulle gå ner i vikt. Hon gick ut från Hansa och letade upp en sportbutik. En sådan hade hon inte varit inne i sedan barnen varit små. Det fanns hur mycket som helst att välja mellan och expediten var hjälpsam. När Maj en halvtimme senare lämnade butiken hade hon köpt träningskläder och skor för närmre tvåtusen kronor.

I parkeringshuset där hon parkerat Skorven, en liten och rostig Volkswagen Polo, bestämde hon sig för att åka och titta på bilar inom kort. Hon behövde en ny bil.

4

På biblioteket i Höllviken var det överraskande många människor för att vara en tisdagskväll i oktober. Var det en så god idé att utsätta sig för allas blickar och viskande? Kanske borde hon vända och gå ut till bilen igen, men Iréne tog henne mjukt under armen som om hon hört hennes tankar.

Kom nu vännen min så ska vi få inspiration och en stunds verklighetsflykt.

Maj visste egentligen inte så mycket om författaren de kommit för att lyssna på mer än att dennes böcker sålt slut i princip överallt och var mäkta populär. Iréne hade upplyst henne om detta faktum i bilen.