En ny My(s) historia

By Åsa Bonelli

Chocken av att skickas på en förödmjukande detox-resa av sina föräldrar har med tiden förbytts i en kärlek till Toscana och dess invånare, till hundstallet, och inte minst – till slaktarsonen Sandro. När My tvingades ge upp sitt glamorösa liv som influencer trodde hon att hennes liv skulle bli helt innehållslöst. Men istället blev det rikare än någonsin.

Det visar sig att den lokale galleristen vill ställa ut My’s fotografier och anordna en hejdundrande vernissage. Tillställningen blir en succé, åtminstone tills en tonårstjej med mörk uppsyn och mörka kläder dyker upp, och ställer till en scen som får My att ana att den här tjejen kan behöva hjälp.

Byn är liten och My träffar snart på den mystiska tjejen igen som visar sig vara från Sverige även hon, men har ärr på armarna som tyder på självskadebeteende. My vill göra allt i sin makt för att hjälpa tjejen, men när hon tar sig en numera ovanlig titt på sociala medier påminns hon om att det inte bara är tonåriga Clara som bär på mörka hemligheter…

”En ny My(s) historia” är en livsglad berättelse med italiensk krydda, men även en påminnelse om att livet inte alltid går som på räls.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 28, 2018
• ISBN: 9789178290321

Book preview

[e-mail]

ett

Den lurviga mattan nedanför sängen var skön att sitta på. Sådär lagom mjuk och inte för tät så det blev för varmt. Den var också behaglig att sätta ner fötterna på när väckarklockan ringt och hon helst av allt bara ville borra ner sig ännu djupare bland lakan, täcken och kuddar. Istället tvingades hon sömndrucken upp för att ta itu med dagen. Den dag som inte var något annorlunda än mot alla andra, utan såg exakt likadan ut som resten av de trehundrasextiofem stycken. Upp, klä på sig, borsta tänderna, äta frukost och sedan iväg.

Den lilla nagelsaxen vägde lätt mot handflatan. Hon stirrade på den del av eggen som smalnade av och slutade i en vass spets. Pekfingret följde konturen av den kalla metallen och stannade upp när den nådde den smala delen. Som förtrollad stirrade hon på fingret när spetsen pressades allt hårdare mot den vassa toppen. Såg hur skinnet trycktes inåt och inåt. Det var lika fascinerande varje gång. För det här var ju naturligtvis inte första gången. Nej, vid det här laget kunde hon nog betraktas som ett proffs. Ett skära-hål-på-skinnet-proffs. En som skulle ha stått på den översta prispallen om det varit en tävling.

Hon drog undan pekfingret och halade istället upp tröjärmen. Kände för ett ögonblick hur sorgen tog plats i bröstet när hon såg ärren trängas med varandra över underarmen. Fast på ett sätt var det vackert. De var ett bevis på att hon levde och fanns här på riktigt. Att hon faktiskt bestod av muskler, ben och blod. Även om det för det mesta inte kändes så. Som nu. Hon var genomskinlig. Eller förresten, hon var inte ens det utan snarare osynlig. Osynlig och obetydlig. För det fanns ingen som såg henne. Eller det kanske inte fanns någon som ville se henne utan istället aktivt valde bort henne? För att andra var bra mycket mer intressanta och faktiskt kunde bidra med något. Det visste ju alla – det var inte mycket hon bidrog med. Hon som mest och helst höll sig för sig själv och satt tyst. Som inte låtsades höra om det mot all förmodan skulle vara någon som ville inleda ett samtal med henne. Eller vem försökte hon lura? Om hon fick uppmärksamhet var det för att personen undrade hur mycket klockan var eller var närmaste bankomat fanns.

Men allt det där hade hon mer eller mindre accepterat. Det var bara så. Men det hindrade ju inte de där små, små kornen av ont från att växa sig allt större till en gigantisk bumling som till slut blev omöjlig att släpa runt på. Då var det bara nagelsaxen som hjälpte.

Hon försökte minnas hur lång tid som gått sedan senast. En, två veckor? Nej, nu kom hon ihåg och blev överraskad. Det hade faktiskt gått tre veckor. Men så hade det också varit rätt så tyst och lugnt den senaste tiden. Inte så mycket vasshet som fick det att fräta på insidan. Men allt har ju som bekant ett slut och idag tog det som möjligtvis kunde betraktas som normalt slut. Då var allt tillbaka och rev, slet och bet tills den där bumlingen lade sig över halsen. Täppte igen andningsvägarna och gjorde att det ringde i öronen. Det enda som hördes var den egna andhämtningen och det stack i både fingrar och tår.

Hon hittade ett passande ställe på sin arm. En perfekt fläck där skinnet var mjukt och lent. Som inte skulle bjuda på speciellt mycket motstånd utan ge vika för både metall och vilja. Hon satte spetsen mot huden. Rös en aning när det kalla mötte det varma. Lutade huvudet bakåt mot sängen, blundade och kände en stillhet växa sig allt starkare.

Snart, snart.

Utan den minsta tvekan tryckte hon till. Spetsen grävde sig djupt in i det som var hennes kött och blod. Endorfiner forsade fram i både ådror och vener. Hon öppnade ögonen och följde med blicken handen med saxen som drog ett horisontalt snitt. Såg hur huden delade på sig. Öppnade upp sig. Betraktade stilla det röda med den metalliska smaken och doften som trängde fram och vällde över. Rann längs med underarmen och droppade ner på byxorna. Som den skära-sig-expert hon var fångade hon upp blodet innan det fläckat ner kläderna ytterligare med en bit papper som låg i beredskap alldeles bredvid. Onödigt att det blev alltför söligt. Hon tryckte pappret hårt mot det öppna såret. Lyssnade inåt och stängde av allt. För det var nu och endast nu som det gick. Det var nu som det totala lugnet tog plats. Som motade bort tyngden över halsen och istället smekte hennes kind.

Slappna av och ta emot min gåva, sa det.

två

Skål!

Tre glas som samstämmigt höjdes mot den rosafärgade kvällshimlen hölls av tre till synes helt olika kvinnor.

My fylldes av en värme när hon betraktade Gia, den kloka och innerliga kvinnan, och hennes något buttra och inåtvända dotter Elena, som båda öppnat upp sina hjärtan och hem för den trasiga tjej som My då varit. En tjej som blivit tvingad att omvärdera sitt liv och som, just exakt ett år senare, både tänkte och agerade helt annorlunda. Då var jakten på Instagramlikes och bekräftelsen från fans det absolut viktigaste i hennes liv. Ett liv, som när My nu betraktade det ur ett annat perspektiv, inte på något sätt liknade det hon levde idag. Borta var paljettklänningarna, den omsorgsfullt lagda makeupen, märkesväskorna med matchande skor och de alkoholdimmiga tillställningarna. På 365 dagar hade allt bytts ut mot grova kängor, slitna shorts, blåmärkta smalben och avbrutna naglar. Det var till och med så att My börjat fundera på om den där rutiga flanellskjortan kanske inte var så ful trots allt. Det röda håret som tidigare fått hänga fritt som en heltäckande gardin över ryggen, var nu för det mesta uppsatt i en stram hästsvans för att inte irritera vid det dagliga arbetet på hundstallet och mascaran och ögonpennan som var förpassade till necessären plockades enbart fram vid speciella tillfällen.

Grattis på ettårsdagen! sa Gia i ett leende som fick de bruna ögonen att bli till smala springor. Vi är oerhört stolta över dig. Eller hur, Elena?

Dottern nickade. Ja, tänk att det kunde bli folk även av dig. Det trodde man inte då du, den dagen när jag hämtade dig på flygplatsen och du klev ut ur bilen. Jag tjuvtittade på dig i backspegeln när vi kom in på gårdsplanen och som jag önskar att du kunnat se din min. Elena spärrade upp ögonen och lät käken falla i en min av spelad förfäran.

My daskade till henne på armen. Jag såg inte alls ut så där! Hon förde champagneglaset till munnen och tog en klunk av apelsinjuicen.

Joho, det gjorde du visst, kontrade Elena och fiskade upp jordgubben som fastnat i botten på glaset.

My svarade med en fnysning, men visste att Elena hade rätt. Hon måste med all säkerhet ha sett ut som en guldfisk på torra land när den romantiska bilden av Toscana slogs i spillror. Och när hon sedan i nästa sekund blivit fråntagen både sin mobil och padda – ja då hade katastrofen varit ett faktum. Det var lätt att skratta åt det nu, men då hade My på allvar tänkt att livet var över.

En mjuk smekning mot vaden fick My att titta ner. Hon log och satte sig på huk. Älskade, älskade Penny. Den trogna och mest lojala kompisen som följde My vart än hon gick. Som överöste My med villkorslös kärlek och tittade på sin människa med dyrkan i blicken.

My drog fingrarna genom den silkesmjuka pälsen och, sin numera vana trogen, trasslade hon ut en tova som börjat bildas bakom ena frambenet. Trots att Penny alltid hölls kortklippt hade de fina hårstråna en irriterande tendens att tvinna sig om varandra och bli omöjliga att reda ut om man väntade för länge. Då var det enda alternativet att ta fram saxen och klippa bort tussen.

Penny kröp in mellan Mys knän och med ett skutt ställde hon sig på bakbenen och lade tassarna på Mys axlar, frustade till innan hon tog sats och lät sedan tungan dansa över Mys ansikte medan hon frenetiskt viftade på svansen.

Uff, fy, blä! utbrast My och tvingade ner Penny. Du vet ju vad vi har sagt om det där. Jag vill inte tänka på var den där tungan har varit så tack, det är ytterst vänligt, men nej tack. Hon torkade sig i ansiktet med baksidan av handen. Sitt!

Med en ytterst förorättad min lydde Penny, men visade ändå sitt missnöje med ett nästan omärkligt voff som fick överläppen att darra till.

My himlade med ögonen. Det där kommer du inte långt med, och det vet du.

Med en suck gled Penny ner och lade sig på magen i det kvällsfuktiga gräset med huvudet vilande på framtassarna. Så söt att det nästan fick My att ångra att Penny inte fått visa sin kärlek på det sätt som hon gjorde bäst.

Men berätta nu, vad är det du tänkt bjuda oss på? Gia och Elena hade slagit sig ner på de vitmålade järnstolarna som matchade ett runt bord i samma stil. Ett inköp som ägarna av huset hade My att tacka för. Hela setet hade inte kostat mer än femtonhundra svenska kronor och passade fint in i trädgården som inte längre var lika vildvuxen. Också något som My varit den bidragande orsaken till.

Det får ni se, log My och passade på att låta frågan vara den som gjorde att hon kunde smita ifrån för att se till att det som puttrade på spisen inte brändes vid.

tre

Även insidan av huset hade genomgått en slående förändring sedan den nya hyresgästen blivit en permanent del av hushållet. I hallen behövde man inte längre vara uppmärksam på var man satte fötterna för att inte riskera att snubbla över högen med skor och tofflor som tidigare blockerat ingången. Nu var sådant som inte användes antingen kastat eller bortskänkt till den lokala välgörenhetsorganisationen. Tidningar och annat gammalt skräp, som av en outgrundlig anledning hamnat på hatthyllans övre plan, var förpassade till pappersinsamlingen och koftor och tunna jackor hängde snyggt och prydligt på galgar. Den slitna trasmattan var utbytt mot en mer praktisk hallmatta i plast som var lätt att hålla ren och skaka av. Insektsnätet som täckt dörröppningen hade inte längre fyllt sin funktion och var nu kasserad och utbytt mot en splitterny version.

En omisskännlig blandad doft av vitlök, krossade tomater och citron ringlade sig ut i hallen och fick saliven att rinna till hos My. Undra om hon ändå inte överträffat sig själv ikväll? På spisen småkokade den italienska mustiga köttgrytan osso buco, gjord på färsk kalvlägg köpt från Sandros farbror Enzos charkbutik. My log för sig själv när hon tänkte på vilken stor affär Enzo gjort av att hon beslutat sig för att köpa den finaste biten kött han hade bakom disken. Omsorgsfullt och som om det varit det mest dyrbara han ägde, hade han klappat köttet torrt och sedan virat in det i ett tjockt stycke papper och slutligen gjort allt till ett fint paket omknutet med hampasnöre. Efter att ha lämnat över paketet och med en nästan skuldmedveten min tagit betalt, slog han samman handflatorna och viftade med dem hit och dit i en framåtgående rörelse.

Ella Madonna! utbrast han och fortsatte sedan på extremt bruten engelska som det tagit My lång tid att förstå. Du kommer göra succé med det här köttet ikväll! Han pressade pek- och långfingertoppen tillsammans med tummen mot läpparna och kastade iväg en högljudd slängkyss. Excellente!

Han var härlig Enzo. Bullrig, varm, högljudd – precis som mångas bild av hur en äldre italiensk man borde vara. Hans passion i livet var mat och det var från honom My fick olika middagstips och lärde sig hur hon skulle göra för att locka fram de allra ljuvligaste smakerna. My hade alltid gillat att laga mat, men det hade liksom inte varit värt att stå vid spisen och anstränga sig för en middag bara för en. Men nu var det annorlunda. Nu var hon en självklar del i ett sammanhang som inte förändrades från dag till dag, utan de tre kvinnorna var för det mesta tillsammans. Och så Sandro förstås. Han med de olikfärgade ögonen som gjorde My knäsvag varje gång han tittade